1428: Poesi i väntrummet

Kan en rondellhundsmålning säljas på Bukowskis? En sådan målning lämnades för några dagar sedan in till Bukowskis auktion. Jodå, det gick alldeles utmärkt. Som man sade ville Bukowskis gärna slå ett slag för yttrandefriheten. Två dagar senare kom ett nytt besked. Nej, det gick trots allt inte. Något skäl uppgavs inte men inlämnaren uppmuntrades att återkomma ”om några år”.

 

Konstens väntrum har blivit överfullt, rondellhunden är bara en helt obetydlig detalj. Som man lätt kan se går konstproduktionen på högvarv och den är fortsatt fylld med både fyndiga och angelägna konstprojekt. Men utan att det är något särskilt att lägga märke till. Läser man i Kunstkritikk slår Frans Josef Petersson ett slag för poesin. Han ger några exempel från den svenska samtidspoesin som han menar ”vittnar om en destabilisering, hybridisering eller expandering av poesibegreppet, som möjliggör nya överklivningar och upprättar nya förbindelser med den samtida konsten.”

 

Tja, den samtida konsten är öppen för det mesta och måste vara det. Som den enda konstinstitution som har förvandlat sig till ”konst i allmänhet” finns det inte mycket att välja på när kursen är fastlagd. Poesi, ja, det går naturligtvis bra men resultatet blir ofelbart detsamma: Är poeterna litteratörer eller konstnärer? Och om de är båda delar, vilket är de mest? Litteraturen företer inga tecken på att vilja bli en konst i allmänhet eller att slå sig samman med bildkonsten. Tanken på den Stora Föreningen hägrar ändå i samtidskonsten och är väl det närmaste man kan komma drömmen om allkonstverket. När Petersson skriver långt och teoretiskt är han inte precis glasklar men som avslutning på sin artikel sammanfattar han vad hans text handlar om:

 

”En oförmåga att läsa poetiskt ställd mot en ovilja att läsa kontextuellt, som Gassilewski kunde formulerat saken. Poängen är inte att värdera det ena över det andra, utan att peka på hur mötet mellan poesi och konst ger upphov till anakronistiska effekter som destabiliserar låsningen av estetiska former vid deras ’rätta’ platser och därmed utmanar den historieskrivning som avgränsar vad vi idag förstår med begreppet samtida konst. Häri ligger också relevansen hos de konstnärliga-poetiska praktiker som har varit textens ämne, vars specifika utmaning består i att de ifrågasätter ett tänkande underkastat överskridandets figur för att istället efterfråga en kritik som förmår bevara den dialektiska rörelse som är deras upphov.”

Konst är alldeles för svårt för konstvärldens agenter. Som jag har påpekat många gånger är den vedertagna uppfattningen i konstvärldens kvalificerade avdelning att 1. Konst är en social konstruktion och 2. Konst är inte någon social konstruktion. Med den uppfattningen får man söka sig lite speciella vägar för kritisk granskning av konsten. Besvärande nog bygger konsten på överskridande och att dess traditionella värden (som är svåra att avvisa) kan samlas i en konsthistorieskrivning. Förmodligen är Peterssons tillkrånglade förslag om den dialektiska rörelsen en önskan om förändring. Något skall man ha för sig i väntrummet.

 

 

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

16 svar på 1428: Poesi i väntrummet

  1. Hemkär skriver:

    Bara för att man använder krångliga ord och meningar är man inte klokare. Det gäller väl både i finrum och allrum.
    Gammal sanning gäller än; En bild säger mer än tusen ord.

  2. Lars Vilks skriver:

    Hemkär. ”En bild säger mer än tusen ord” – som måste sägas med ord. Personligen föredrar jag det inte fullt så utbredda ordspråket: Ett ord säger mer än tusen bilder.

  3. Humanist skriver:

    Lars: Det kommer nya tider och ideer som du förhoppningsvis kommer att få uppleva även i din livstid.68-talisterna är nämligen på snabb utmarsch i det svenska samhället. Frågan är bara om de kommer att ersättas av konsekventa liberaler eller lika förtryckande nationalister?

  4. Yngve skriver:

    Jag vet att du tror uteslutande på alternativ 1, Lars, att konst är en social konstruktion, men motsättningen är skenbar. Båda alternativen kan vara sanna. På samma gång. Inte för att de båda ”gäller”, utan för att de beskriver olika aspekter av konsten.

    Avgränsningen, begreppet, konst är ett mänskligt påhitt av senare datum, men samtidigt är det det syftar på något som ligger utanför det begreppsliga och avgränsade (som med alla begrepp). Om detta något är lika gammalt som mänskligheten eller inte är av mindre betydelse. Det som fyller konsten med mening är verkligt – vare sig det är konstruerat eller inte.

    /Yngve

  5. Lars Vilks skriver:

    Yngve. Ditt resonemang preciserar bara frågan. Den sociala konstruktionen bygger på att konst bland annat är något utom begreppen, dvs. en singularitet. Men eftersom det myllrar av utombegreppsliga företeelser och singulariteter inom alla delar av den mänskliga sfären vore det inte någon mening att kalla allt detta för konst. Med konstbegreppet specificeras det utombegreppsliga till något särskilt och upphöjt (etc. du kan säkert hela ramsan). Att återfinna denna specifikation utanför den sociala konstruktionen kan endast genomföras på ett sätt: Genom att placera in diverse objekt och händelser som ready-mades i konsthistorien.
    Något gåtfull är ditt uttalande ”Det som fyller konsten med mening är verkligt”. Vilken mening menar du, eller syftar du på ”meningsfull”? I så fall för vem? Är du ute efter att relativisera kvalitet?

  6. Yngve skriver:

    Jag menar bara att om man är öppen för möjligheten att det finns verkliga behov bakom konstens (något otympliga) sociala konstruktion slipper man ett konstbegrepp som bara pekar på sig själv. Exempelvis som metadiskurs till medvetandets logiska struktur, eller som en kanal för utlevelse av inre konflikter. Då blir det heller inte helt godtyckligt hur konstbegreppet ser ut och vilka objekt som placeras in i konsthistorien.

  7. Goten skriver:

    Lars Vilks rondellhundar får nu konkurrens av Stefan Sjöbloms och Larz Lindqvists israeliska råttor.

    Har du någon kommentar till att Bilda efter påtryckningar stoppade affischen?

    http://gotiskaklubben.wordpress.com/2012/03/15/the-holy-land-det-haliga-landet/

  8. Broder Djup skriver:

    Lars Vilks:
    Personligen föredrar jag det inte fullt så utbredda ordspråket: Ett ord säger mer än tusen bilder.

    skitsnack

  9. Lars Vilks skriver:

    Tack Yngve för dina kommentarer. Jag återkommer snart med ett lite längre inlägg som svar.

  10. Lars Vilks skriver:

    Goten. Det är inte så mycket att säga om den censureringen. Bilda följer ett generellt mönster: Om någon klagar och känner sig kränkt genom att bilden möjliggör en sådan tolkning, då har kunden alltid rätt. Något annat kan man inte förvänta sig av de kyrkliga representanterna. En annan sak är att det är beklagligt och blir allt mer beklagligt genom att man anpassar sig efter lägsta möjliga takhöjd.

  11. Krister skriver:

    Jag gillar Yngves både och attityd. Folk polariserar sig för mycket i antingen eller.
    Man kan vara både empirist och rationalist – som Kant.
    Genus är både en social konstruktion och en biologisk.
    Kvalitet är både subjektiv och objektiv.
    Osv.

  12. Cecilia skriver:

    Krister:
    Jag gillar Yngves både och attityd. Folk polariserar sig för mycket i antingen eller.
    Man kan vara både empirist och rationalist – som Kant.
    Genus är både en social konstruktion och en biologisk.
    Kvalitet är både subjektiv och objektiv.
    Osv.

    Du är en pärla!

  13. Lars Vilks skriver:

    Krister. Vad jag försöker säga (jag skall utveckla det mer) är att t ex tennis är en social konstruktion. Till detta kan man säga att eftersom tennis är ett bollspel och att det finns andra bollspel är därför alla bollspel tennis.

  14. Bertil skriver:

    Poesi. Denna statiska konstform. Skulle en dikt kunna väcka religiös anstöt?
    ”Muhammed är stor. Större än Allah. Hans huvud är så vackert. Hans kropp är en hunds. Blicken som svävar över oändligheten vandrar ut i rondellens snurrande värld . Centripetalt, mot mitten, flödar ljuset från bilarna. Och mörkret, när de viker av, är absolut.”

  15. Steve skriver:

    Mark Steyn har ett inlägg i National Review idag 19/3: Efter några ord om en tilltänkt fatwa-genomdrivare som lyckades sätta eld på sina byxor och tvingades fly byxlös över snövidderna [i NV Skåne, bör man väl tillägga], säger han:
    ’Konstnärer gratulerar sig ständigt för sitt ”mod”, mycket mer än soldater eller brandmän. Men Mr Vilks måste leva upp till detta i verkligheten. Jag skulle ha mycket mer hopp för västerlandet om begreppet ”djärva” ”transgressiva” konstnärer omfattade fler Lars Vilks’ar och färre Garry Trudeadu’s.”
    http://www.nationalreview.com/corner/293805/comic-strib-mark-steyn

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.