Del 1419: Oljeskadad konst

Kravallerna i Karlstad är en marginell händelse i konstvärlden. I den har man annat att tänka på. Två läger kan sägas utgöra det svenska samtidsutspelet. Å ena sidan de solida leverantörerna med Daniel Birnbaum på Moderna och Sara Arrhenius med Bonniers konsthall, i någon mån kan också Magasin 3 räknas dit. God kvalitet och intressanta utställningar utlovas och produceras. Det andra lägret är den pågående trenden med en förstärkning av den politiska konsten som kan skönjas t ex på Göteborgs konsthall och i Palettens redaktion. Även om denna annonserar sig som radikal och revolutionär samt tänker i aktivistiska termer är den på det hela taget en fridsam rörelse. Dess kamp mot kapitalismen sker främst genom referenser till sociologiskt orienterad filosofi. Förhoppningar och löften laddar mest upp för en framtid då det möjligen skall ske något. Särskilt kontroversiellt är det inte, några engagerade debatter ser man t ex inte till. Inte heller dyker det upp något som kan kallas för provocerande. I detta stillhetens rike har dock tystnaden brutits. Skall man positionera sig i detta landskap vill det till att göra något uppseendeväckande utspel. Maria Linds utställning ”Abstract Possible” på Tensta konsthall har genom att hon samarbetar med Bukowskis blivit föremål för en omfattande diskussion. Den hake som skapar en alldeles bestämd provokation är att Bukowskis ägs av Lundins Oil, vars förehavanden i Sudan inte kan ses som precis rumsrena. Inledningsvis har kritiken ändå varit avvaktande men temperaturen har stigit och många har blandat sig i den pågående diskussionen. En av Lind arrangerad debatt ägde rum i torsdags och kommenteras av Frans Josef Petersson i Aftonbladet. Hans uppfattning som delas av andra kritiker är ”att oljepengarna har allt att vinna, Tensta konsthall allt att förlora.” Linds tanke är att den svagt finansierade Tensta konsthall skall kunna genomföra ett större projekt med hjälp av en sponsor samtidigt som just detta skall leda till en debatt om marknadens betydelse för konstlivet. Är detta att av omständigheterna tvingas göra en dygd av nödvändigheten eller Maria Linds marknadsföring av sig själv som en av de stora spelarna i konstvärlden? Några kritiker är skoningslöst negativa. Robert Stasinski menar att Lind har förlorat sin trovärdighet och Sinziana Ravini går till angrepp i DN under rubriken ”Säg nej till blodspengarna”. Ett upplysande inslag i Sveriges Radio bör man också ta del av. Lind har hamnat i lägervall och är tvungen att visa sig solidarisk med sin samarbetspartner. Hon svarar inte på frågan om hon är kritisk mot Bukowskis och inte heller hur mycket pengar hon har fått. Å andra sidan kan hon peka på att den önskade debatten har utbrutit och att problemen har blivit kända och mer medvetna.

En kritik som också är återkommande är att det i lokalbefolkningen i Tensta finns några som drabbats av Lundin Oil. Med största sannolikhet har dessa representanter ingen kontakt med Tensta konsthall som tvivelsutan är en plats för den avancerade samtidskonsten illa placerad i förorten. Men det är en påminnelse om det från början givna misslyckandet att ge lokalbefolkningen del av samtidskonstens välsignelse.

Äntligen, kan man säga, har vi ett exempel på något som med fog kan kallas för ett risktagande i konsten. Det verkar som om den övervägande delen av den svenska samtidskonstvärlden ger tummen ner. Det kan vara så att Lind, som hemkommande internationell stjärncurator har makat åt sig för mycket plats utan att förankra sig hos de svenska dignitärerna. Jag har tidigare skrivit att jag tror hon kan reda ut situationen och jag tror det fortfarande. Lind har ett mycket starkt nätverk på en internationell nivå och jag har svårt att tro att detta nu skulle slitas i stycken. Med lite akrobatik skulle hon kunna få det till att hon har genomfört ett kontroversiellt projekt som har gett upphov till en intensiv och känsloladdad debatt.

Sinziana Ravini skriver: ”Jag håller inte med dem som säger att alla pengar är smutsiga. Det finns företag och mecenater som inte byggt sin förmögenhet på blodiga affärer, som inte köper konst som aktier. Det är dags att ni träder fram och stöder den fria konsten, för att inte tala om staten som måste ge institutioner som Tensta konsthall ökade anslag så att vi slipper fler smaklösa allianser och kurragömmalekar. Ekonomiska kriser leder som ni ser lätt till ideologiska sådana.”

Denna kommentar är en klassisk reaktion på en provokation. En provokation är, om den skall förtjäna namnet, förenad med att de som reagerar talar om ”smaklöshet”. I det här fallet framförs alternativen om de rena pengarna (det finns alltså god kapitalism) och ännu ett krav på att staten skall skjuta till mer pengar.