Vilks.net

I dessa tider när det obönhörligt närmar sig att skriva en ny slutsiffra i årsangivelsen får också konstdebatten utrymme. Min och Peter Ekströms pågående diskussion fortsätter med ett nytt drag från Ekström på Kulturdelen. Dessutom har Christine Antaya recenserat Art i Helsingborgs Dagblad. Jag skall idag nöja mig med några kommentarer till Ekströms inlaga. Hans förslag till konstteori ”Den språkliga konstteorin”, om den vill jag säga tre saker. Konst är enligt Ekströms teori ett ”tillstånd”. Jag har frågat vad det skulle vara för tillstånd men jag väntar ännu på svar. För inte kan han mena att alla tillstånd är konsttillstånd? Först när han har svarat på den frågan kan man säga något om vad hans teori egentligen handlar om. Det andra är, där han hänvisar till James Elkins, om att man kan skriva många olika konsthistorier. Det kan man. Men här infinner sig frågan om vad som skall ingå som gemensam nämnare för alla dessa konsthistorier. Om man skriver fotbollens historia torde det vara svårt att mena att det skulle vara en alternativ konsthistoria. Man måste först bestämma vad som är konst för att sedan kunna skriva de historier man finner motiverade. Och hur gör man den bestämningen? Ja, det enda sättet är väl att tillämpa den institutionella konstteorin och samla det som konstvärlden uppfattar som konst.

Den tredje kommentaren gäller ”andra kulturer”. När jag använde uttrycket reagerade Ekström som stungen av en skallerorm:

”Vilks menar att en avgörande sak är att ’andra kulturer’ inte utvecklas. Båda dessa begrepp tycker jag är suspekta. ”Andra kulturer” är en fortsättning på ett gammalt kolonialt vi och dom-tänkande. Detta håller konsthistorien sakta på att göra upp med. ’Utveckling’ är ett mycket tveksamt ord i konstsammanhang. Åtminstone om man, vilket är det vanliga, med ’utveckling’ menar förändring till det bättre. Att det skulle finnas en sammanhållen utvecklingslinje i konsten är en naiv tanke. Förändring, javisst. Men verkligen inte alltid till det bättre.”

Det är ju bara så att det är västvärldens kultur som har skapat konsthistorieskrivningen vilken sedan har etablerat sig i andra kulturer. Några andra alternativ är inte kända. Likaledes är det den västerländska kulturen som intresserar sig för att genomföra en relativisering av kulturerna. Angående ”utveckling” kan man diskutera vad som är framsteg men jag skulle nog vilja mena att man kan se framsteg i konstens utveckling. Som jag flera gånger har påpekat är det västerländska konstbegreppet inriktat på överskridande och ifrågasättande, flankerat av en komplex diskurs. Detta har gjort det möjligt att t ex acceptera readymaden vilket har inneburit att konsten har givits ett utrymme att omfatta annat än objekt och stil. Det har också fört med sig den sociala kritiken, den relationella estetiken osv. Möjligheterna att genom en avancerade former av filosofiska och andra texter kopplade till produktion, materialisering och skapandet av händelser är självfallet en västerländsk idé som snabbt har erövrat global omfattning och som inte har någon motsvarighet i några andra kulturer. Eftersom ett sådant konstaterande inte överensstämmer med ett politiskt korrekt beteende kan man pröva att välmenande relativisera kulturerna. Jag ser dock ingen större mening i den sortens villfarelser. Och jag vill också mena att det är rimligt att tala om framsteg. Ett expanderande konstbegrepp som innebär större möjligheter är bättre än ett mera inskränkt.

Då de tre åtalade släpptes igår är det troligt att de frias från misstankar om förberedelse till mord. Det var också mitt förhandstips. Indicier är en svår väg att vinna dylika mål. De åtalade förmådde inte att förklara sitt beteende men de hade inte ens behövt anstränga sig. Du kunde ha nöjt sig med att antingen vägra svara eller säga ”minns inte”. Men det gick lika bra med det svammel de åstadkom. Saken är enkel. Domstolen kräver handfasta bevis och några sådana lyckades man inte uppbringa trots månader av utredning. Dock gör nog Oisin Cantwell (Aftonbladet) det lite lätt för sig när han beklagar:

”Men det är djupt obehagligt att vår tids terrordille leder till att människor kan sitta häktade i månader och ställas inför rätta bara för att de betett sig svårförklarligt, en anklagelse som om vi ska vara petnoga lika gärna kan riktas mot dem som kämpade för tv-eken.

Att rättsövergrepp av detta slag endast drabbar en viss kategori människor gör inte situationen lustigare.”

Nog fanns det fog för att granska herrarnas svårförklarliga beteende. Om de har drabbats av rättövergrepp genom häktningen lär de få ekonomisk kompensation. De som kämpade för tv-eken hade väl uppenbara och lättförståeliga motiv. Och att det är islamister som drabbas av ”rättsövergrepp av detta slag” borde inte heller vara så svårt att förstå. Samtliga hot och mordplaner som riktats mot mig kommer från det hållet.

Tensta konsthall annonserar en fortsättning på de abstrakta tendenserna i projektet Abstract Possible. Tre sådana skall vara framträdande i dagens konst:

”I utställningen lyfts tre tendenser som är framträdande i dagens konst fram: formell abstraktion, ekonomisk abstraktion och “tillbakadragande” (ab strahere är latin för att dra sig tillbaka). Den formella abstraktionen innefattar måleri, skulptur och installationer som bygger på abstrakta formspråk, främst geometrisk abstraktion som ofta pekar tillbaka till det klassiska avantgardets utveckling av ett för tiden helt nytt visuellt uttryck. Den ekonomiska abstraktionen berör konst och ekonomi och tar bl a upp pengars genuint abstrakta värde. “Tillbakadragandet” refererar till den våg av konstnärsinitiativ som under de senaste 15 åren valt att ställa sig vid sidan av det vi kan kalla “mainstream”, med syfte att skapa en högre grad av självbestämmande för konstnärerna.”

I detta komplexa socialkritiska projekt är användningen av begreppet ”mainstream” det som intresserar mig mest. Det förefaller rimligt att anta att Maria Lind, som sannolikt är textskribenten, menar ”mainstream” inom den internationella samtidskonsten. Detta ”mainstream” torde då vara något man kan t ex bestämma genom relevanta biennaler, socialkritiska och världsomspännande. Ser man på konstnärerna som deltar i utställningen finner man just sådana. Går det att undvika att betrakta nedanstående artister som något annat än mainstream?

Doug Ashford, Claire Barclay, José León Cerrillo, Yto Barrada, Matias Faldbakken, Priscila Fernandes, Zachary Formwalt, Liam Gillick/Anton Vidokle, Goldin+Senneby, Wade Guyton, Iman Issa, Gunilla Klingberg, Dorit Margreiter, Åsa Norberg/Jennie Sundén, Mai-Thu Perret, Falke Pisano, Walid Raad, Emily Roysdon, Tommy Stöckel, Mika Tajima, Haegue Yang

Hela gänget är med i biennalkarusellen och hur ställer man sig bredvid denna? Biennalerna och andra liknande utställningar vill mer än gärna ha konstnärer som skapar alternativa möjligheter. Och vad är det för självbestämmande som konstnärerna skall bestämma? Den politiska agendan är fix och färdig. Det är också svårt att se att man ser curatorn som det svåra hindret eftersom denne också är med på samma noter.

Doug Ashford: Common Thinking, 2008

Abstraktionen är nu tänkt att läsas i ett marxistiskt perspektiv:

”The concept of abstraction has also—within a Marxist framework—been applied to all relations within a capitalist system. As of late, this has been extended to the logic and distortion of scale engendered by the post-Fordist/late capitalist economy. Working conditions, and conditions of production, are other pertinent points of reference here. All this is happening within a culture and an economy in which we literally ”live under abstraction,” although the economic recession has more recently called such abstraction into relief. Or as the art critic and theoretician Sven Lütticken recently put it ”We are the natives of abstraction.” In that case we have to acknowledge abstraction as omnipresent, not unlike the ideal of transparency in liberal democracies. What is the potential of abstraction in such a contested territory?”

Ett uttalande som jag har svårt att förstå är vad Anna Brodow för några dagar sedan skrev på sin blogg i en av kommentarerna:

”Vilks vill det konstvärlden vill, han har ingen egen vilja.”

Med tanke på mitt kolliderande förhållande till konstvärlden är det svårt att hänga med. Jag torde göra precis vad konstvärlden inte vill. Inte är den särdeles förtjust i mitt bidrag till Göteborgsbiennalen och Röda Sten. Ej heller är den jublande över min utförliga analys av den internationella samtidskonsten och min version av den institutionella konstteorin. Möjligen har Anna Brodow drabbats av en tillfällig förvirring.

En mycket välvillig tolkning av hennes uttalande skulle vara att hon inte är förtjust i att jag ägnar mig åt att beskriva konstvärlden som den faktiskt fungerar och att fastställa konstnärlig kvalitet som ovedersägligt är giltig i nuet. Som konstteoretiker är jag intresserad av att i första hand beskriva och inte att ägna mig åt värderingar. Långt mindre att skapa konstteorier som stipulerar vad jag själv skulle tycka vara intressant. Konstteorins primära uppgift är att vara beskrivande. En god konstteori skall alltså kunna ge en beskrivning av konstvärldens verklighet.

För övrigt önskar jag såväl mina trogna som otrogna läsare en strålande julhelg.

Rapporteringen från rättegången med de tre från Röda Sten har varit knapphändig med undantag från SvT:s artikel av Katia Ostrowska. Hennes återgivning av förhöret är en upplivande läsning. De åtalade använder livligt sin fantasi och ändrar sin berättelse när de inte får den att hänga ihop. Som ett konstäventyr skapas stor underhållning och torsdagens förhör kan rubriceras som ”En dag på ljugarbänken”. En av dem, som har skrivit av programmet på Röda Sten, framhåller sitt konstintresse. Alldeles särskilt gick han till biennalen för att ta del av svensk historia ett ämne som han sade sig vara intresserad av. En annan höjdpunkt är ”Grejen och Arbetet” som skrivits ner på ett papper av en av herrarna. Han förklarade att ”Grejen” inte var något annat än bestick och att ”Arbetet” var en fika. Logiken är enkel och vinnande: När man skall fika kan det vara bra att ha bestick. Att de ovanliga benämningarna hade tillkommit berodde på att de hade talat somalisk slang varför översättningarna låter lite underligt. Emellertid ändrades denna historia till att ”Grejen” faktiskt var en kniv. Vad ”Arbetet” var för något ville han inte uppge. Sedan förekommer mysteriet med den engelske kusinen som endast tycks existera genom ett falskt körkort. Och historien om affärer i elektronikbranschen som skulle inhösta miljoner. Uppiggande är också de åtalades benägenhet att ställa motfrågor till åklagaren: ”Varför är det så viktigt?” Ja, varför skall det vara så hierarkiskt på rättegångarna?

Göteborgsbiennalen avslutades officiellt den 13 november. Men dess minnesvärda performance pågår ännu.

Det stora rättegångsperformancen utvecklar sig väl. En av de åtalade, Sami Salar Mahmoud, gjorde en utmärkt rollprestation när han lyckades med att svara både ja och nej på frågan huruvida han hade läst min blogg eller ej. Han hade ordagrant skrivit av den men hade sina funderingar på om jag i min tur kunde ha skrivit av den från någon annans text. Hade han haft rent mjöl i påsen borde han ha kunnat erkänna sin läsning. Men en sannolik förklaring till hans tveksamhet är att han vill dölja sitt konst- och kulturintresse för sin omgivning. Och detta intresse för samtidskonsten är förmodligen gemensamt för trion. Kombinerat med deras kärlek till naturen runt Röda Sten där de ofta vandrar förmodligen i akt och mening att granska växtligheten, iaktta bergens smultna färger och skimret över havet. När de finner små trästycken kommer knivarna väl till pass för att tillverka små leksaker som de sedan gömmer utanför huset när de går till familjefest. Att de har uppgivit ”memorera byggnaden” kan knappast tolkas på annat sätt än att de äger ett intensivt intresse för arkitektur. Till de åtalades fördel skall dessutom tilläggas deras engagemang i bekämpandet av terrorism. I akt och mening att fördjupa sig i ämnet har de studerat al-Qaidas nätmagasin Inspire. Att anteckningar från denna sida är djupt graverande beror på att själva innehållet i Inspire är graverande. Att använda det i studiesyfte är en helt annan sak. De åtalades samlingar av våldsamma predikningarna av al Shabab är inte något som bör skapa misstankar. Antingen är också detta ett studiefält eller ren underhållning. Frenetiska islamister är sedan länge populära hos allmänheten. Oisin Cantwell (Aftonbladet) menar tydligen att dessa performancegossar med avancerat konstintresse är helt ordinära muslimer och att det enda som ligger dem till last är deras namn. Hade de istället hetat ”Anders, Johan och Fredrik” hade inga poliser och åklagare brytt sig. Han har alldeles rätt i det, faktiskt är det sällan några ”Anders, Johan och Fredrik” förekommer i islamistiska sammanhang. Och det kan bero på deras namn.

I dessa tider då tämligen många anser sig förstå världen på ett sätt som är förenat med den yttersta sanningen har bilden av Sverige som en Sovjetstyrd stat vunnit betydande framgång. Lustig nog är denna metafor gångbar såväl på vänstersidan som på den konservativa. Tankegångarna förekommer naturligtvis bland den internationella samtidskonstens radikala kritiker. Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Johannes Björk har samlat hela baletten:

”…livsvillkoren i forna Västeuropa på några väsentliga punkter har kommit att påminna om dem som rådde i Östblocket. Exempelvis har övervakningen av medborgarna tilltagit till en för tio år sedan otänkbar omfattning. Samtidigt har de politiska partierna infört en ledarkult som, enligt Bengt Göransson (aktad fd. svensk kulturminister), påminner om det sovjetiska samhället. Privatiseringen av boendet och barnomsorgen har i sin tur lett till en utbredd möteskultur som jag föreställer mig fanns också i de socialistiska länderna. Och faktiskt fångas den svenska regeringens centrala budskap till folket skrämmande väl av den sovjetiska devisen ’den som inte arbetar existerar inte’. Och Johannes Björk fyller i: ”Å andra sidan börjar en föreställning om den vite kränkte mannen vinna gehör; genom indignerade utspel mot ’multikulti’ ser sig dessa konservativa som offer för en statlig politik alltför inriktad på att hjälpa de vi traditionellt sett som offer. Samtidigt försöker man avpolitisera varje militant försök att bryta sig ur offerrollerna genom att föra tillbaka det på etiska (de är onda!) eller psykologiska (de är irrationella!) förklaringsmodeller.”

Intressant nog ser de konservativa samma presumtiva Sovjetstat utöva precis motsatsen till vad de båda kritikerna uppbragt anför. Ja, vem är det mest synd om? Eller är det kanske dags att citera gamle centerledaren Hedlund: ”Jag tycker politik är roligt!”

Medan vi väntar på utfallet av gårdagens aktionskonst i Berlin, och det alternativ som Marina Naprushkina skall ge till världens folk, får vi andra konstnärer, i blygsammare format, dra vårt strå till stacken. I morgon är det dags för rättegången i Göteborg mot tre för förberedelse till mord misstänkta män. Denna förhandling ingår som en performance i mitt socialkritiska paraplyprojekt Rondellhunden (eller förkortat RH). Denna konsthändelse är genuint relationell och kommer att problematisera angelägna frågor om klass, kön och etnicitet. Estetiseringen kommer att förstärkas genom de berättelser som de åtalade skapar med hjälp av sin inbillningskraft. Sannolikt kommer dessa narrationer, trots att man kan förvänta sig tämligen luftiga förklaringar, att vinna tillräckligt sanningsvärde för ett frikännande. Möjligen kan man se de åtalade som motståndare till de nyliberala marknadskrafterna och med den förutsättningen framstår en friande dom som en delseger i en alternativ ekonomi.

I morgon gör sig Berlinbiennalen gällande i politiken. Då skall man samlas på Pariser Platz (alltså nära Brandeburger Tor) för att under några timmar erinra sig förhållandena i diktaturstaten Vitryssland. Riktigt vad man skall göra framgår inte men initiativtagare är förmodligen den vitryska konstnären Marina Naprushkina. Det förefaller som evenemanget program har en fast punkt, att Naprushkina i samarbete med Berlinbiennalen och Kalmar konstmuseum kommer att offentliggöra tidningen Self # governing. Förutom att informera om Vitryssland ställs frågan: ”Is there another future than between EU neoliberalism and Putinesque neoliberalism?”

En fråga är om tillställningen är att betrakta som konst eller inte. Förmodligen är svaret enkelt, det är ett konstprojekt. Jag har svårt att tänka mig att Kalmar konstmuseum skulle sponsra en ren politisk manifestation. Och som en del av Berlinbiennalen blir det också indraget i konsten. Slutligen är Naprushkina konstnär och hennes konst handlar nästan uteslutande om att protestera mot Lukashenkos regim. Som konst utgör det en estetisering av den politiska kritiken och förvandlar traditionsenligt denna till ett reflektionsobjekt, det är inte ”på riktigt”. Så fungerar konsten och så måste den fungera. Poängen är att det genom en sådan handling skall bli möjligt att skapa ett alternativ till ordinära politiska protester. Den problematik som uppenbarar sig är vad detta alternativ skulle vara för något. Naprushkina har en pragmatisk syn hon brukar säga att det inte spelar någon roll för hennes del om det är politik eller konst. Ur hennes synpunkt är det naturligtvis huvudsaken att det blir en protest och att hon får hjälp med att administrera den. För Berlinbiennalen kan det handla om att man följer upp den just nu så heta trenden att låta konsten bli aktivism. Alternativet kan förstås dyka upp i tidningen. Genom att ställa frågan om man måste välja mellan två obehagliga neoliberalismer kan det möjligen vara så att konsten i detta manifest kan visa ett vägvinnande alternativ. Återigen är också detta besvärligt, skall konsten lösa problemen och inte som alltid har varit dess styrka, ställa frågor? Så har vi detta med den egna syltburken. Bland biennalens sponsorer återfinns t ex BMW och USA:s ambassad.

Konstdebatten fortsätter. Det är inte bara jag och Peter Ekström utan även Nils Forsberg (Expressen) känner sig föranledd att kommentera Dan Jönssons krönika i DN. Här är tvistefrågan om vart konsten bör rikta sig. Jönsson vill som alltid ha revolutioner där konsten skall lämna mäktiga bidrag medan Forsberg ställer sig tvivlande till denna trendighet. Frågan om vägvalet är den som väger tyngst just nu och sannolikt kommer den politiska ambitionen att spetsas till en del under nästa år. Men det finns också tvivlare och det skall bli intressant att se hur situationens utvecklas,

Peter Ekström har i Kulturdelen gjort ytterligare ett försök att förklara ”den språkliga konstteorin”. Han beskriver den så här:

”’Konsttillståndet’ kännetecknas av sin öppenhet för subjektiv tolkning. Det utgår ifrån mottagaren/betraktaren som projicerar sin tolkning på konstverket utifrån verkets egenskaper, dess kontext och betraktarens förutsättningar såsom kunskaper, förväntningar, kulturell bakgrund, dagsform med mera.”

Vad jag kan förstå är han ute med en stipulativ definition, alltså att han föreslår att konsten skall vara så här. Vanligtvis skall konstteorier beskriva vad konst för något som t ex den institutionella konstteorin. Den ”språkliga konstteorin” gör inte det. Jag ställer samma fråga igen om vad detta ”tillstånd” är för något. Frågan om vad konst är för något har bara förskjutits till att kallas för ”tillstånd” men hur detta skiljer sig från andra tillstånd undrar jag fortfarande. Man skulle t ex också kunna säga att fotboll är ett tillstånd och att det utgår ifrån mottagaren/betraktaren som projicerar sin tolkning på spelarens och lagets insatser utifrån dessas egenskaper, kontext och betraktarens förutsättningar såsom kunskaper, förväntningar, kulturell bakgrund, dagsform med mera. Så brukar det fungera när reportrarna intervjuar spelare och lagledare för att få fram vad de tänkte när de gjorde så eller så. Här skulle man kunna invända att ambitionsnivå och inriktning är vitt skilda men då har man genast begränsat öppenheten och börjat lägga till konstens traditioner och konventioner. Detta är, menar jag nödvändigt, och den vägen kan man bygga en beskrivande konstteori. Som jag ser det är den bästa deskriptiva teorin den institutionella.

Jag vet inte om Ekström har förstått innebörden i ett av mina uttalanden som han kommenterar:

”Jag håller alltså inte med Lars Vilks när han skriver: ’Men andra kulturer är och förblir historiska.’ Det är ett slags historicism, en omöjlighet.”

När det handlar om konst är andra kulturer just historiska eftersom de inte kan visa någon utveckling som ger dem en plats i samtidskonsten. Självklart kan andra kulturer fortsätta att skapa i sina hantverkstraditioner men som konst betraktat stupar de alla på att man saknar överskridandet och den radikala form av kritik och samhällskritik som präglar vår tids konst. I detta avseende förekommer inte några protester om förtryck och västerländsk överlägsenhet eftersom samtidskonsten i stor utsträckning målmedvetet ägnar sig åt den frågan. Andra kulturers representanter har mer än villigt hoppat på det tåget och hela denna rörelse har haft ett enormt genomslag.

Igår var jag på vernissage på Cirkulationscentralen i Malmö. Utställningen ”Winter Special”, en samlingsutställning pågår t o m i morgon.

Jag sitter lite trångt i det närvarande, sysselsatt som jag är med att ställa samman en konsthistoria för Kullabygden. Idag har jag med vissa svårigheter navigerat mig genom den kvinnliga sektionen av friluftsmålarna i Arild. Elisabeth Keyser och Emilia Lönblad är väl de mest bekanta av dessa men antagligen nya namn för de flesta.

Jag nämnde tidigare att jag något skulle följa upp Lukasgillets möte på Grand i Lund. Det är alltså då årets målningar visas. Nedan återges två arbeten. Man kan läsa vidare i SDS och Skånskan om man så önskar.

Ronny Hård: Lars Vilks kör sin egen väg – och den är osäker

Johan Lünnér: Fenomenet Åsa Nacking