Vilks.net

Jag skall ge mig iväg ett par dagar till dold ort för att föreläsa om samtidskonstens mysterier. I det sammanhanget skall jag behandla hur det går till att ge den kontemporära konsten en dosering Schumann och andra godbitar. Ytterst minnesgoda läsare kan möjligen erinra sig Documenta 2007 då Roger Buergel placerade Frauenliebe som beledsagande tongångar till sin presentation av utställningen. Konstvärlden var inte nådig. Långt mycket bättre har det lyckats för Ragnar Kjartansson att genomföra ett sådant projekt. Skillnaden är visserligen stor, Kjartansson har gjort det som performance. Men ändå hur kan det komma sig att konstvärlden plötsligt jublar? I en intervju säger Kjartansson:

”Schumann’s “Dichterliebe” is based on Heinrich Heine. But why Heine, why Schumann?

I don’t want to make sense. The art world today strives so much to make sense, and I think it is more interesting to leave some free space for an individual, emotional approach.

What is art about? I want to create a momentum, a sensational moment. To create a bit this out-of-body experience. And it is such a sensitive and vibrant breathing poetry with this fantastic music.”

Det kan tyckas vara synnerligen tunn is som konstnären färdas over. Ett romantiskt-modernistiskt perspektiv. Men han förpackar det på rätt sätt. Kjartansson är inte i stånd att sjunga Schumann som det skall gå till. Men han är inte heller helt oäven. Vidare rör han sig med upprepningar och inslag av oväntat agerande. Och inte minst kan det hela ses som en performance som om han verkligen önskade göra det (som han säger att han egentligen vill). På den nyligen avslutade Performafestivalen i New York kunde Kjartansson kamma hem Malcolm McLarenpriset på $ 10 000 för bästa performance. Den här gången var det Mozarts Figaros bröllop, knappt 3 minuter av slutscenen som repeterades under 12 timmar. Rätt förpackning så blir det möjligt. Vägen öppnas till det förlovade landet där konsten tidigare hystes.

Socialkritiskt? Inte helt omöjligt. I den lektion som han höll på Performa undersöker han temat ”förlåtelse” vilket är huvudmotivet i Mozartsutsnittet.

Ragnar Kjartansson med sitt pris

I konstvärlden har dess medlemmar ofta underliga föreställningar om konstpubliken. Jag kom att tänka på det när jag i dagens DN läste Dan Jönssons recension av Lunds konsthalls utställning om Hill och samtidskonst. Jag skrev om den för en tid sedan och var inte särskilt entusiastisk. Jönsson gillar den men det intressantaste är nog hans slutsats att: ”Åsa Nackings urval i Lund har alla förutsättningar att bli en publiksuccé ”. Motiveringen är att ”det är på en gång smart och lättillgängligt, idérikt och oförutsägbart.”

Det skulle vara ett uppseendeväckande genombrott om den större publiken plötsligt skulle strömma till för att se konst som domineras av det internationella kontemporära. Jag kan möjligen tänka mig att Hills deltagande kan dra en smula även om publiken förmodligen skulle anse sig lurade på konfekten genom Hillteckningarnas marginella del i utställningen. Men att anse sig som ett rättesnöre för den konstintresserade allmänheten är inte ovanligt. Ofrånkomligt är att publiken skall vara medveten om att konsten opponerar sig mot vår tids marknadsgyckel och på ett olyckligt sätt är beroende av nyliberalismen.

Publiken kommer främst till de stora och populära arrangemangen men det beror på att de manipulerats av en osund marknadsföring. Den slutsatsen kommer Linda Fagerström i sin recension (HD) av boken Det här är konst (som jag också har skrivit om).

Publiken som strömmar till är alltså ut i fel ärende. De har inte tillräcklig politisk medvetenhet för att se hur marknadskrafterna styr deras falska konstuppfattning. Vad som är den rätta vägen råder det i dessa sammanhang ingen tvekan om.

Risktagande skattas av de flesta konstvärldsmedlemmar som en positiv komponent i den konstnärliga aktiviteten. En sådan risk är t ex hur performancekonsten skall undvika att bli såld för stora belopp på Bukowskis. Den saken kommer att diskuteras på Konstnärshuset den 5 dec. En helt annan risktyp, mindre vanlig, men likafullt, är havsrisken. Mitt nu 31 år gamla Nimisprojekt är betingat av den risken. Initialt utförde jag en performance omsluten av stormvågor något som inte är en bra idé. Havsrisken är sedan dess inte beroende av ett direkt fysiskt möte med denne skummande medverkande. Utmaningen grundlades på allvar 1988 då jag uppförde Wotans torn i strandkanten. Den första versionen fick snart känning av den böljande krabaten men ingen av incidenterna var total förrän år 2000 då stranden sopades ren som av en stormvind – vilket var fallet. Wotans andra version skulle också drabbas av 11-årscykeln. Igår kom den stora stormen och en stor storm handlar främst om en kombination av tre faktorer: Högt vattenstånd, nordvästlig vindriktning och orkanbyar. Havet gav och havet tog. Idag kunde förödelsen inspekteras. Vid förra tillfället, alltså 2000, återstod bara en stolpe som stack upp några decimeter ovan vattenytan. Även den här gången rubbades inte den och det är från den punkten version nr 3 skall återuppstå.

Wotans torn, version 2, numera historia

Upptornade rester på stranden

Öppningarna längst ned på Vindarnas torn är resultat av stormens rensningar. Det är synnerligen ovanligt att havet har sådan styrka så långt upp på landbacken. Här fanns tidigare baren Chez le screemin’ bass. Men den skall vara på plats till sommarsäsongen. Alla är välkomna. Naturligtvis har baren fullständiga rättigheter.

Mina diversifierade verksamheter har förtätats under den senaste veckan och tendensen fortsätter också i nästa vecka. Bloggskrivandet blir något lidande av detta. Vid mitt besök i Stockholm för ett par dagar sedan tog jag mig runt en lång rad utställningar. Modernas utställning med Turner, Monet och Twombly såg jag naturligtvis liksom Nationalmuseums ryska realister. Inga större överraskningar, det var ungefär som jag hade förställt mig. Efter att igår ha guidat Gauguinutställningen på Glyptoteket i Köpenhamn höll jag idag ett anförande hos Leif Brost i Kämpinge i hans privata museum Bärnstensmuseet. Om förgängligheten. Publiken svek inte trots de kraftfulla vindilarna. Stormar är alltid en besvärlig utmaning för mina brädskulpturer. Så här dags på dygnet har stormen passerat sitt maximum men svänger samtidigt över till nordväst vilket kommer att ge Wotans torn en ordentlig dust.

Bärnstensmuseet

Jag och Leif Brost

I TV4-debatten i förrgår mötte jag Petra Hjortensjö. Uppenbarligen var hon inte nöjd med sin insats då hon omedelbart tar sats i en andra Newsmillsartikel om Scummanifestet. Den här gången i form av ett öppet brev till mig. Hon skräder inte orden utan säger om det jag har skrivit om saken att det var länge sedan hon läste något så korkat.

Och vad var då så korkat? Mitt påstående att manifestet inte är det bästa för en politisk diskussion. Jag håller fast vid det. Visst har det blivit mycket debatt men jag har svårt att tro att diskussionen väcker några mer omfattande sympatier i frågan. Hjortensjö är tydligen nöjd med att se det positiva gehöret från extrema feminister som tillsammans applåderar manifestet. Resten av världen torde förbli betänksam.

Vidare ger sig Hjortensjö in på en generell frågeställning utifrån ett idealistiskt perspektiv:

”Menar du att sanningar är olika värda beroende på vem som är avsändare?”

Det vill jag mena (filosofiskt brukar man tala om vederhäftigt ”intentionsdjup”). När Solanas gör sin analys om att mannen är ett biologiskt misstag och att han innerst inne ingenting hellre önskar än att vara kvinna, när hon hävdar att männen förhindrar biologisk forskning eftersom en sådan skulle avslöja den fatala sanningen om mannen eller när hon hävdar att alla feminister som inte följer hennes maningar och åsikter skall gå samma väg som männen (man skall inte kompromissa i något avseende) då kan hon inte tas på allvar. Här talar hon bara som en ilsken amatör. Sedan är det förstås lite si och så om vilka ”sanningar” som skall kallas för sådana i Solanas manifest.

Hjortensjö är så uppbragt att hon drar till med följande:

”För det kan väl ändå aldrig vara så att du själv känner dig hotad av Solanas ironiseringar kring mannen, ”Stora Konstnärer” och doktorer i filosofi? Om nu din avsikt verkligen är att skydda våra tonåringar, bäste yttrandefrihetsförkämpe, varför proklamerar du i så fall inte censur i stort, och tar fram saxen till skollitteraturen överlag?”

Saknar man argument får man påstå något istället. Jag har uttryckligen sagt att jag inte på något sätt menar att texten skulle censureras för ungdomen. Det jag har sagt är att jag tvivlar på att den ökar förståelsen för feministiska frågor.

Hjortensjö är tyvärr en ”lyfta och fokusera-skribent”:

”Om vi talar lösningar, gör Solanas manifest inte anspråk på att vara ett partiprogram, men det pekar ut patriarkatets orimlighet både spetsigt, fyndigt och humoristiskt – det lyfter frågan och ger den fokus på ett intelligent sätt.”

Förmodligen ser Hjortensjö detta som en ”sanning”.

Men hon är inte nöjd med detta utan gör en förtvivlad koppling till rondellhunden:

”…har dina rondellhundar ännu kommit på lösningen på de islamistiska terrordåden?”

Om man bevarar sitt lugn får man inse att jag aldrig har hävdat att mina rondellhundar skulle lösa problemet med terrordåden. Däremot fungerar de utmärkt som påvisande av var gränsen för både konstens och samhällets självcensur går. Ett avsnitt i Solanas manifest som nogsamt undviks av extremfeministerna är att religioner är ett manligt påfund som på alla sätt skall tas avstånd ifrån. Den ramsan vinner dock inget gehör i dessa kretsar som gärna hejar på den gamle profeten.

Egentligen hade jag inte behövt skriva något svar. Per Mikael Nilsson har gjort en grundlig analys av Hjortensjös bravader, också han på Newsmill.

Ett kort uppehåll i skrivandet. I morgon skall jag delta i en debatt i TV4 kl 23. Scummanifestet är på tapeten.

Signaturen Daniel bad mig i en av kommentarerna att säga något om den nu så ryktbara föreställning av Valerie Solanas Scummanifest. För ett par dagar sedan skrev jag en kort artikel för SvT Debatt.

Den avgörande frågan handlar inte om yttrandefrihet. Någon sådan begränsning har inte förts fram på allvar. Den kontroversiella frågan ligger i politiken. Trots påtagligt ökad genusmedvetenhet och politiskt engagemang går jämställdheten, enligt de flesta bedömare, för långsamt. Att skapa uppmärksamhet är naturligtvis ett sätt att driva på frågan. Turteaterns föreställning av manifestet har lyckats med uppmärksamheten men det är långt ifrån säkert att detta innebär något positivt gensvar. Ett av feminismens problem är att jämställdhetsfrågorna inte kan utvecklas utan politik. Och då handlar det om vilken politik som skall representera jämställdheten. Skall klassamhället bestå så att t ex medelklasskvinnor skall bli jämställda med andra medelklasskvinnor? Skall jämställdheten regleras genom stiftandet av lagar?

Scummanifestet är ett tämligen förvirrat uppslag som meddelar synpunkten att mannen är ett biologiskt misstag och som därför bör utrotas. Fast ändå inte eftersom Solanas menar att pengar skall avskaffas och då förlorar männen sin maktposition och blir ointressanta. Manifestet har sålunda ett extremt vänsterrevolutionärt budskap. Samtidigt avvisade Solanas feministiska sammanslutningar (och tog avstånd från den feminism som då bedrevs) eftersom hon inte önskar någon organisation utan vill att allt skall bygga på individualism.

Jag har svårt att se att man kan bygga någon vettig politik på Solanas manifest. Och det kan knappast appellera till en större publik vilket dock är förutsättningen om man vill att saker skall förändras.

”After the elimination of money there will be no further need to kill men; they will be stripped of the only power they have over psychologically independent females. They will be able to impose themselves only on the doormats, who like to be imposed on. The rest of the women will be busy solving the few remaining unsolved problems before planning their agenda for eternity and Utopia — completely revamping educational programs so that millions of women can be trained within a few months for high level intellectual work that now requires years of training (this can be done very easily once our educational goal is to educate and not perpetuate an academic and intellectual elite); solving the problems of disease and old age and death and completely redesigning our cities and living quarters. Many women will for a while continue to think they dig men, but as they become accustomed to female society and as they become absorbed in their projects, they will eventually come to see the utter uselessness and banality of the male.” (Från Scummanifestet)

Igår var alltså curator Anthony Huberman på Signal i Malmö. Att han kom till Malmö beror på att han två dagar tidigare hade deltagit i Maria Linds projekt ”What Does an Art Institution Do?” på Tensta Konsthall. Påpassligt av Signal att skapa detta utrymme för en begränsad men intresserad publik.

Anthon Hubermans The Artist’s Institute är en verksamhet som vill skapa en förbindelse mellan universitetet och samtidskonsten. Det finansieras genom Hunter University i New York. Finansieringen är indirekt, Huberman får själv finna fonder och stipendier varje år för att verksamheten skall hållas igång. En betydlig del av underlaget kommer från en donation som en privatperson gav åt måleriavdelningen. Då man inte lyckades få till något speciellt projekt fick The Artist’s Institute utnyttja möjligheten. Lokalen är en liten källarvåning. En konstnär väljs och blir föremål för diskussioner och aktiviteter under ett halvt år. Vanligtvis visas bara något enstaka verk eftersom Huberman inte vill göra någon reguljär utställning. Det handlar alltså om att fördjupa kunskapen vilken i görligaste mån sker genom samtal med konstnären. Den första konstnären kunde dock inte delta i något sådant eftersom denne var den franske fluxuskonstnären Robert Filliou (1926-87) (344). Nästa konstnär var Jo Baer (f. 1929), målare (1.434). Hon var inte heller det allra bästa objektet eftersom hon inte var särskilt intresserad av att delta i samtal och funderingar från de deltagande studenternas sida. I viss mån var hennes medverkan en gest åt finansiären som ju önskade stödja måleriet. Bäst har institutet fungerat med den senaste medverkande, Jimmie Durham (f. 1940) (235). Durham är en ytterst framgångsrik samtidskonstnär som under lång tid har deltagit i t ex biennaler världen över. Han deltog i Göteborgsbiennalen som avslutades för en vecka sedan. Durham är konstnär, aktivist och cherokeeindian. Han lämnade USA för en del år sedan för att globaliserat bosätta sig på den andra stora kontinenten Eurasia. Ett positivt samarbete med studenterna passar väl in i Durhams profil.

Källarlokalen är liten och Huberman bedriver sin verksamhet medvetet för en intern skara även om institutet är öppet för allmänheten. Bland hans föreläsare och åhörare återfinns en rad av de framträdande aktörerna i konstvärlden.

Onekligen är det ett intressant grepp när Huberman i första hand vill beskriva och placera en bestämd konstnär och några få verk. Huberman ger studenterna ett antal frågor att arbeta med och i varje projekt ingår också andra konstnärer som kommenterar den utvaldes konst vilket kan ske med installationer, performance, ljudverk. Men det finns också problem med institutets arbetsform. Ytterst få konstnärer kan väljas och hur skall det motiveras? Huberman har hittills enbart valt konstnärer som är konsthistoriskt etablerade. Så blir det också i fortsättningen eftersom nästa objekt är Rosemarie Trockel (f. 1952) (35). Jag blir inte klok på vad Huberman tänker skall komma fram. Säkert är det intressant att förhålla sig till och få veta mer om en känd konstnär men är det ens möjligt att iaktta ett reellt kritiskt förhållningssätt med en konstnär som helst skall vara med som ständig gäst? Kan det bli mycket annat än en bekräftelse av en given konstnärlig position? Intressantast är nog tanken att presentera en konstnär med något enstaka verk utan att det blir en utställning. Huberman sade också att han vill höra något annat än den återkommande harangen: ”This was a great show. What will be the next show?”

Anthony Huberman introduceras av Elena Trotzi. Projektionen visar signum för The Artist’s Institute: ”T”

Idag har jag varit på Signal i Malmö och lyssnat på curatorn Anthony Huberman när han berättade om The Artist’s Institute. Den som förväntar sig att veta något mera om detta får vänta till i morgon. Idag får läsarna vara nöjda med två bilder.

Det här är Peter Johansson/Barbro Westlings dödsannons för Marianne Lindberg de Geer. Den finns tillsammans med många andra på den sevärda Grafikutställningen (Ateljé Larsen) på Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Här är stubben av den nedsågade Norrlandsgranen som nu är föremål för en omfattande polisutredning. Trädet är så rötskadat att man kan stoppa ner en hand i stammen.

Min senaste bok Art (Nya Doxa) recenserades idag i DN av Sinziana Ravini. Jag kan inte säga annat än att jag är mycket nöjd med recensenten. Ravini är ett praktfullt exempel på konstvärldens konsensusuppfattningar och det är med dessa hon alldeles självklart vill bemöta min beskrivning av den internationella samtidskonsten. Hon dräper t ex till med:

”Vilks stora problem är att han har fastnat i en paranoid diskurs som ser konstvärldens makthavare som en bunt korrupta och inkompetenta individer som inte vågar tänka fritt.”

Jag har givetvis aldrig påstått något sådant. Konstvärldens makthavare, eller skulle jag snarare säga ”inflytelserika agenter” eftersom de är ytterst talrika, är begåvade och kreativa. Däremot är de ideologiskt bundna i en politisk vänsteranda som jag utförligt skildrat både i boken och här på bloggen. Det är inte mycket att bråka om och enklast kan man konstatera hur visorna går genom att följa biennaler och andra stora och relevanta utställningar. Minst av allt är de korrupta eftersom det ingår i konsensus att agera kritiskt och självkritiskt mot neoliberalism och kommersialism. Det är alltså inget fel på agenterna det är bara det att de tror på en konstens politik som det råder stor samstämmighet kring.

Ravini vill inte förstå detta, tydligen är hon blind inför sin egen delade övertygelse. Istället framhäver hon att det finns konflikter inom denna konsensusvärld. Hon tycker att jag främst skulle skildra dessa. Hon har ju rätt i att den internationella konstvärlden är full av motsättningar och vassa armbågar. En sådan undersökning är ett mera speciellt projekt som kan ha sitt intresse men som inte lämnar särskilt mycket generella ståndpunkter. Curatorerna Robert Storr och Okwui Enwezor rök t ex ihop efter Storrs Venedigbiennal 2007 (den intresserade kan söka på deras namn på YouTube för att höra hur högröstat det stundom gick till). En konstideologisk strid där Enwezor var det som gällde mest. Den Ravini närstående Nicolas Bourriaud fick t ex vänta länge på ett allmänt erkännande för sin relationella estetik och är alltjämt en kontroversiell herre. Men så kom han också med stora anspråk på vad samtidskonsten gick ut på och hans teorier är inte precis vattentäta. Så kan man fortsätta om man skulle ha lust till det.

Typiskt för konstvärlden är att avvisa artfacts. Så gör förstås också recensenten:

”Den bygger på hur många institutioner som visar konstnären just nu, men säger ingenting om varken konstens, institutionernas eller utställningarnas kvalitet.”

Artfacts värderar institutionerna men kan naturligtvis inte värdera utställningarna. Men det spelar föga roll. Är en konstnär med på Venedigbiennalen eller på Documenta är det en alltid en förhöjning av det konstnärliga värdet. Men det räcker inte med att slinka med genom en tillfällighet. För att nå en något så när framträdande position på artfacts måste en konstnär bekräftas genom ett antal kvalitetsinstitutioner. Biennaler är starkt poänggivande liksom separatutställningar på stora museer. Och så vidare, artfacts bygger på att göra en rimlig värdering av en konstnärs cv. Problemet med artfacts är att det fungerar alltför bra. En vederstygglighet för konstvärlden som drömmer om att kvalitet är något alltid svävande.

En äkta konsensuell konstvärldsagent söker sig till den trösterika antropologiska konstteorin som säger att konst finns och har funnits överallt under alla tider. Att det skulle vara en västerländsk uppfinning är något av det värsta ett sådant öra kan höra:

”Den institutionella konstteorin avfärdar större delen av konsthistorien som ickekonst, allt från grottkonst till renässansens fresker och utomeuropeisk konst. Det är ett subtilt maktmissbruk som delar in världen i vi och dem, högt och lågt, ute och inne.

Nej, om det är något vi behöver så är det en konstteori som kan presentera och analysera konstvärldens inneboende konflikter och fånga in konstens alla arter och avarter, dess politiska sprängkraft och förmåga att bygga nya ordningar.”

Om man skall säga något om Sinziana Ravini är att hon drömmer om en utopi, känn bara på konstens ”politiska sprängkraft” (jfr Groys som jag skrev om igår). Hon får alltså trösta sig med den antropologiska konstteorin, en modernistisk uppfinning.

Hon kan inte heller avstå från att spekulera kring Vilks:

”Jag kanske misstar mig, men jag har alltid haft en stark känsla av att Vilks är en sårad romantiker, som helst av allt skulle föredra att bygga sina babelsliknande klättertorn. Denne romantiker blev folkkär med Nimisbygget. Fast det räckte inte. Han ville också bli accepterad av konstvärldens innersta kretsar, men Muhammedkarikatyren blev i stället vägen ut. Den historien nämner Vilks inte en enda gång i boken.”

Det är sant att jag har byggt åtskilliga klättertorn men det beror främst på att jag har inbjudits att göra sådana projekt. Att jag håller Nimis i stånd är en annan historia. Men detta hennes tankegods, liksom att jag skulle vara ”en sårad romantiker” kommer alltså från hennes starka känslor. Dessa har vi inte sällan fått se levas ut i konstrecensioner i vilka hon ej sällan låter sig drabbas av ett fördunklat förstånd.

Att jag inte nämner Muhammedhistorien har två skäl. Det förstå är att förlaget ställde detta som villkor för utgivningen. Varje förlag som ger ut en bok av mig löper en viss risk och risken ökar naturligtvis om boken skulle inkludera något om den ödesdigra rondellhunden. Det andra är att jag ville skriva en konstteoretisk bok utan att blanda in mina egna förehavanden. Rondellhundsboken kommer, det blir nästa års projekt. Förmodligen kan den inte förläggas på något befintligt förlag. Men det finns andra vägar.