Vilks.net

I fredags i Baden-Badens konsthall var det dags för ännu en föreställning av Chto Delat? (”What is to be done” – välkänt Lenincitat) och deras återkommande form – sångspelet. Chto Delat? är en rysk konstnärsgrupp ursprungligen med tio medlemmar (inte enbart konstnärer, även någon kritiker och flera filosofer) och som under de senaste åren har varit framgångsrik i konstvärlden (2.026 på artfacts). Gruppen är främst intresserad av politisk aktivism som de inte minst bedriver genom konsthallar och gallerier.

Tveklöst är gruppen ett bra exempel på den internationella samtidskonstens aktivisttrend. Genren är inte lätt att hantera och den intresserade kan med fördel ta del av ett av gruppens senaste projekt, sångspelet The Netherlands 20XX. När man passionerat bär på ett budskap kan detta övermanna allting annat och det är också vad som sker med detta (och även med de andra av deras sångproduktioner). The Netherlands 20XX betingas naturligtvis av högervindarna och kulturåtstramningarna i Holland. Chto Delat? tar i ordentligt och frammanar visionen av Holland som en ”Nationaldemokrati”, dvs. en nazistisk stat där invandrare deporteras till avrättningsläger. Några av dessa har i filmen lyckats fly från sitt tåg och har tagit sin tillflykt i ett museum (van Abbemuseet) där de begär asyl. Museet försöker rädda flyktingarna genom att förklara att de är artists in residence och att de skall agera i operan Victory over the Sun i El Lissitskys dräkter. Något som också visas i en sevärd scen. Sångspelet kan självfallet inte ha ett lyckligt slut. Först hamras det på med att flyktingarna har räddat sig genom museets potential av autonom och harmlös konst och ironiskt att denna konst skall lära oss att tänka kritiskt. Därefter meddelas att flyktingarna gripits och att museet inte har några möjligheter att göra något mer.

Summan av den kardemumman är att konsten, för att möta den neoliberalistiska kapitalismen och konsumtionssamhället, får överge sin autonomi och förvandla sig till aktivism. Men kanske inte helt och hållet. Så länge aktivismen äger rum inom konstvärldens konstrum blir den estetiserad och utan större betydelse. Men skänker icke desto mindre en air av revolutionärt motstånd.

Om länken ovan inte fungerar kan man se filmen på You Tube

Ett intressant fall om yttrandefriheten har dykt upp i samband med maskeraden på Hallands Nation i Lund då några studenter hade klätt ut sig till negerslavar (Nyheter 24). Åklagaren Mathias Larsson kommer inte att åtala studenterna. Däremot väcker han åtal mot konstnären Dan Park för hans olovliga affischering med en bild av Jallow Momodou, ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund, i ett mindre smickrande sammanhang. Åtalet gäller hets mot folkgrupp.

I fallet med studenterna menar åklagaren att syftet inte var att visa missaktning, att det var en maskerad. Den naturliga frågan blir då om Dan Parks syfte var att hetsa mot folkgrupp. Detta förefaller inte sannolikt. Dan Park har ägnat sig åt diverse provokationer och här, liksom i en del andra fall, är han uppenbarligen intresserad av att kommentera kontroversiella frågor. Därmed är frågan av verkligt intresse, skall handlingen/objektet bedömas i sig eller är det konstnärens avsikter som är avgörande?

Dan Parks inspel är inte över sig sofistikerat och minst av allt är han en i konstvärldens ögon relevant konstnär. Konstvärlden kommer nog att stillatigande åse ärendets utveckling. Men för alla som vill värna om yttrandefriheten är det ett väsentligt fall. Hets mot folkgrupp är en svårhanterlig gränsdragning och som jag ser det bör det vara helt uppenbart för en fällande dom. I fallet Dan Park är det inte på något sätt uppenbart och han bör därför frias.

Eftersom det indignerade letandet bland kulturgods, för att kräva rättelse för idag politiskt felaktiga formuleringar och ord, har drivits långt kan man förstå att det skapas ett intresse för kommentarer kring detta. Sådana kommentarer kan av känsliga personer uppfattas som kränkande. Men problemet ligger nog inte där.

Jallow Momodou åberopar rätten om vad som är en kränkning som en sak för den som tillhör den utsatta folkgruppen (Lundagård): ”Vi som har afrikanskt ursprung måste ha tolkningsföreträde.” Moraliskt sett kan man gå med på detta men yttrandefriheten bör stå över den uppfattningen. Oftast är det bäst att låta saker passera och istället debattera. Varken studenterna på Hallands Nation eller Dan Park har väckt några sympatier för sina handlingar som sådana. Men de upprörda reaktionerna från Afrosvenskarnas riksförbund är knappast något som stärker deras sak.

Randi Fisher (1920-97): Negerbruden (odaterad)

(Här har vi det igen. Skall hennes målning döpas om till ”Den svarta bruden” eller ”Afrobruden”?)

Tidskriften Faktum, gatutidning i Göteborg men nu också i Malmö, har uppmärksammat konstnär Vilks:

Den fråga som ställs i rubriken om hur länge konstnären lever torde tydligen äga ett visst allmänintresse. Den uppgift som kan avläsas på omslagssidan 20 januari 1946 – 19 augusti 2007 skall ses som symbolisk. Garanterat är det ingen spökskrivare som nu sitter bakom tangentbordet. Den 19 augusti är den dagen då Nerikes Allehanda publicerade sin artikel om rondellhunden, något som ledde till omfattande komplikationer. Dessa är på intet sätt övervunna idag. Ingen tidning skulle trycka bilder av profeten, varken den gamla klassikern eller ens den allra senaste serien av oljemålningar (det senare är riktigt, jag har tagit fram oljefärgerna). De kan inte heller ställas ut utan får invänta en mer avslappnad tid. Den 20 januari 1946 har jag svårare att förstå eftersom min födelsedag normalt inträffar den 20 juni. Men det kan vara en vilseledande manöver för att inte stigmatisera den 20 juni som då och då kan vara midsommarafton eller midsommardagen.

Den större frågan om min livslängd kan delvis besvaras. Eftersom mitt Nimisprojekt kommer att pågå fram till den 31 juli 2030 kan det inte komma i fråga tidigare än den 1 augusti 2030. Och ingen garanti för mitt avtåg kan lämnas vare sig för den dagen eller för följande. Däremot är det sannolikt att jag vad det lider kommer att lämna det jordiska. När detta har skett kan man begrunda om det blir någonting kvar av konstnär Vilks strävsamma liv. Möjligen att han gav den en gång så populära rondellhunden ett oväntat ansikte.

Med konst kan man arbeta på olika sätt och även sådant som risktagandets karaktär kan variera starkt. Christian Jankowski (168, stigande)) visade två lyxbåtar på Frieze Art Fair i London, båtarna kunde köpas som båtar för £500.000 resp. 65 miljoner Euros. Om man däremot önskade dem som konstverk certifierade av Jankowski får den intresserade punga ut med £650.000 resp. 75 miljoner Euros. Utläggningen av den konstteoretiska diskursen (med levande bilder) för denna readymadeteknik kan man följa här. Den är inte så värst intressant. Däremot är påslagsbeloppet något att betänka. Så mycket kan alltså den av konsten tillförda andliga dimensionen värderas.

Jag har ägnat några timmar åt att läsa Ulf Lindes nyligen utkomna bok Sammelsurium. Den har recenserats flitigt och överlag mottagits väl. Ofrånkomligen har Linde något han är angelägen om att säga. Och ingen tvekan om att hans skrivande är stimulerande. Ulf Linde varken ”fokuserar”, ”lyfter fram” eller andra modesvängar, hans ordval är luckert och han håller fast vid konjunktiven.

Men så var det innehållet. Är Linde relevant i samtidskonsten? Förstås inte. Obändigt fortsätter han att hävda modernismens konstteori, konstens outgrundliga essens.

Han undrar om man kunde ha en ”apofatisk estetik”: ”En som hävdade att ett konstverk måste ha en ’omeddelbar’ inre kärna om det skall överleva?”

Frågetecknet är mest utsmyckning, för Lindes tvivel är retoriskt:

”Ett evigt värde bortom alla stilar? (Evigt, eftersom det i så fall inte härrör ur en historisk föränderliga kultur utan ur släktet Homo sapiens beskaffenhet, dess natur – vårt allmänna intryck av att finas till.)”

Lindes stora ansträngning är att förstå vad som sker när han, och andra med samma benägenhet, lever sig in i konstverkets form och blir ett med det. Lämpliga objekt för sådana existentiella språng finner han t ex av Rembrandt, Picasso, Henri Michaux, Tommy Östmar, Harald Lyth. Däremot hejdar han sig med största bestämdhet inför Andy Warhols Brilloboxes. Det går alltså inte att uppnå: Och se, då jag blickade mot Brilloboxarna blev jag själva brilloboxen, ja rentav allihop på en gång. Inga socio-kulturella konstuppfattningar för Linde som också passar på att avfärda samtidskonsten: ”allmänbegreppet konst, en numer sprucken påse vars innehåll runnit ut.”

Nå, det där med ”omeddelbar” inre kärna ingår i den generella konstuppfattningen. Inte ens samtidskonsten i sin mest programmatiska framtoning förnekar konstens status som öppen tolkningsmöjlighet. Konstverket förutsätts, i sin yttersta eller innersta mening, representera det strängt subjektiva, det singulära. Allting är givetvis i grund och botten singulärt och därmed oförklarligt och mystiskt men vi brukar inte se sådant som sopkärl och bilindustri ur den aspekten. Konstens singularitet är, alltsedan de tyska romantikerna framgångsrikt ansträngde sig, upphöjd och andlig. Även den kallhamrade socialkritiken landar i konsten som ett existentiellt uttryck eller ”alternativ kunskapsform” (alltså outgrundlig).

Vad Linde vägrar se är varifrån hans konstuppfattning härrör. Den är inte så gammal, uppenbart romantisk och moderniserad med modernism. Med den inställningen kan man sedan tillskriva alla tider sin egen teori och upplevelse. Bevisföringen är enkel: När man känner att det är rätt är det rätt. Genom uppenbarelse.

Från Tommy Östmar hämtar han den intressanta meningen: ”Känslan av att känna igen något man aldrig har sett. Bilden bakom bilden.”

Inte heller det är så märkvärdigt. Om det skapas något nytt eller delvis nytt hur är det möjligt för oss att acceptera det alldenstund det bryter regelverket? Hur kunde konstvärlden anamma Picassos Flickorna i Avignon? Eller Duchamps Fountain? Man vänjer sig, infogar det i en kontinuitet och drar fram motiv för att det är meningsfullt.

Men Linde är som sagt läsvärd.

Tommy Östmar: Hårtorkar

Östmar uppfattas inte som en del av den internationella samtidskonsten. Ändå målar han i en stil som man återfinner hos en lång rad internationella storheter. Skälet är att han inte placeras i en sådan kontext utan ingår i en modernistisk tradition. För att åstadkomma en ändring och göra de sevärda hårtorkarna tillgängliga för samtidskonstvärlden krävs en teori som är bättre än Lindes.

Svårt som det är att skapa en annorlunda biennal kan man ändå konstatera att 2011 har bjudit på några minnesvärda föreställningar. Venedigbiennalens lätt ihågkombara inslag är naturligtvis den italienska paviljongen curaterad av den omöjlige Vittorio Sgarbi som avskyr den internationella samtidskonstvärlden. Han fick med sig goda namn som Bernardo Bertolucci, Dario Fo och Giorgio Agamben på detta kaotiska tillstånd. Allting är fruktansvärt fel och möttes naturligtvis med den största indignation av konstvärldens observatörer. En överblick finns här. Av helt andra skäl blir också Istanbulbiennalen ett litet landmärke eftersom den var sinnrikt konstruerad utifrån en icke närvarande konstnärs verk, Félix González-Torres. På svenska breddgrader erinrar vi oss Göteborgsbiennalen och de konstforskare som där föranstaltade en autentisk performance men som blev avbrutna när de fortfarande befann sig i researchstadiet.

Till denna rad av biennaldynamik kan också fogas den nyöppnade Atenbiennalen med titeln Monodrome. Curator är Nicolas Bourriaud och biennalen “aims to provoke debate around something that has broken down, but also offer the possibility at a glimpse of something new to come.” Det förefaller som om sammanbrottet också, och förmodligen alltför bokstavligt, har drabbat själva biennalen. Det finns inga ekonomiska medel och inga sponsorer eftersom kaoset i Grekland inte är gynnsamt för kulturella arrangemang. Just detta är naturligtvis saken, biennalen får omvandlas till en kollektiv studio med aktivism på programmet. Här är en lite videoteaser Jag antar att det inte blir några internationella stjärnor bland deltagarna emedan det saknas pengar att betala med. Mårten Arndtzén har påpassligt rapporterat (P1) från detta och från en optimistisk Bourriaud som ser den relationella konsten äntligen vika in i verklighetens strejker och demonstrationer. För att hålla igång evenemanget annonserar man efter frivilliga deltagare. Alla som önskar kan alltså delta i Athenbiennalen. Med ännu större spänning än vad som från början förväntat kan konstintresserade invänta Athenbiennalens stora verk: Bourriauds film om sin egen utställning: ”as the exhibition is designed and produced, its various stages of development are providing the basis for a feature film directed by Nicolas Bourriaud. The film will be a work of fiction albeit based on real events. This is the first time that the relationship between contemporary art and filmic language is investigated so thoroughly and so creatively.”

De internationella samtidsbiennalerna kan på intet sätt räknas bort.

Med den socio-politiska nödvändigheten kryddad med det lika nödvändiga konstupproret mot den neoliberala kapitalismen är nästan allt möjligt att rätas in i ledet. Konstmuseet i Göteborg har en liten presentation av Vilhelm Hammershøi. En på sin tid (1864-1916) relativt framgångsrik symbolist som efter sin död föll i glömska för att med stor entusiasm återupptäckas under de senaste decennierna. Hammershøi är en klart avtecknad profil i sin samtid och hans avskalade bilder med knapp och konsekvent estetik har fått en plats även i samtidssammanhang. Målaren kan betraktas som dekonstruktör vilket är motiverat. Onekligen föenklade han sina bilder genom att ta bort allt som kunde störa den koncentration som inspirerades av de under hans tid återupptäckta Vermeer van Delft och Pieter de Hooch. Med sitt åtstramade måleri skiljer han sig från de flesta andra av sina samtida. Men för att ge honom full passform som aktualitet får Fredrik Svensk i GP till det:

”Genom att göra små förskjutningar i ett borgerligt möblemang skapas ett perspektiv där han främmandegör bilden av hemmet, som senare under 1900-talet kommer att slitas sönder och samman hos exempelvis Picasso, och som idag nervöst återskapas i homestylade bostadsannonser. Det är just detta som gör Hammershøi till en intressant målare just nu, och inte hans intresse för de holländska mästarna eller japanska träsnitt.”

Jag skulle vilja påstå att förskjutningar nog inte var så små. Hemmet rensades på detaljer för hans måleri som sålunda renodlade det holländska 1600-talsmåleriet. Visst kan man säga att det främmandegör bilden av hemmet. Hans målning nedan får hans lägenhet att se ut som det var flyttdags. Men det är knappast något uppror annat än på det estetiska planet. Picassos sönderslitning var ju också estetisk. De borgerliga hemmen förblev intakta och dess invånare kunde utan större svårigheter hysa målningar av detta slag på sina väggar. Hur Svensk får ihop det med de nervösa återskaparna kan jag inte begripa. Hur länge har vi inte sett, för att ta ett exempel, Laura Ashley? Men antagligen måste Svensk väja för den estetiska tolkningen av Hammershøi. Det mest förbjudna av allting, att den modernistiska traditionen skulle ha ett tillräckligt värde för att berättiga Hammershøi. Svensk konkluderar för säkerhets skull angående skillnaden mellan Hammershøis iscensättningar och vår tids annonsfoton:

”De är vackrare, även om de delar samma avgrundsdjupa stämning av förgänglighet och förlust, hur mycket varmt och behärskat lugn bilden ens laddas med.”

Ja, där satt den. Hammershøi var melankoliker men vad vi vet endast på ett personligt plan. Detta resulterade i målningar som idag framstår som intrikata och tilltalande. Att dagens annonser om heminredning skulle hysa ”avgrundsdjupa stämning av förgänglighet och förlust” existerar nog bara i kritiken av den neoliberala kapitalismen.

Vilhelm Hammershøi: Interiör, Strandgade 30, 1905

I onsdags avlöpte den av Jurister i Arbete anordnade debatten i Lund om yttrandefriheten. Många åhörare hade infunnit sig och i panelen ingick förutom undertecknad följande:

H-G Axberger – justitieombudsman tillika före detta pressombudsman med goda kunskaper i både juridik och yttrandefrihet. Benjamin O. J. Boman – ombud och arbetar med ärekränkning i läsarkommentarer på internet. Ulrika Widsell – vice ordförande i Svenska Journalistförbundet och har ett arbete som genomsyras av både tryck- och yttrandefrihet. Paulina Neuding – Utbildad jurist, krönikor samt chefredaktör för Magasinet Neo

Moderator: Heidi Avellan – politisk chefredaktör på Sydsvenskan och har vana vid att moderera och vara med i debatter.

Paula Neuding, Ulrika Widsell, Benjamin Boman.

Publik

Diskussionen följde de vanliga spåren. I lagens mening har de flesta stater i väst accepterat blasfemi, brott mot trosfriden. Norge och Danmark har i motsats till Sverige kvar en sådan paragraf oaktat att den är vilande. Enligt en av juristerna är den aktiv i Finland där den använts i en fällande dom som gällt smutskastning av Islam.

Snart nådde man punkten att om något är tillåtet är det därmed inte nödvändigt, och kanske ofta olämpligt, att utnyttja yttrandefriheten. Axberger ville förstå min rondellhund som ett sådant fall, en ”kabinettsfråga”. Jag har många gånger redovisat mina intentioner som aldrig kommer att bli glasklara. Ett konstverk skall i görligaste mån förmå att slå vakt om sin mångtydighet. Emellertid finns det goda skäl som motiverar rondellhundens framträdande. Jag skulle till och med säga att det är ännu mer motiverat idag än då det ursprungligen begav sig 2007. Idag har symbolen Muhammed trängt in i alla sammanhang och den har med allt större framgång lyckats hävda sin okränkbarhet. Den har verkligen blivit ett gissel för yttrandefriheten. Dels upprätthåller den sin suveränitet genom skräck, hot och terror och dels kan den, när den sprids, symbolisera rasism. Onekligen är profeten ett av vår tids stora problem när den så uttalat pockar på ett undantag, i Sverige huvudsakligen som självcensur.

I samtidskonsten kan man urskilja några olika aktuella skolor. En av dessa är, som knappast är obekant, forskningskonsten. En annan är den politiska aktivismen. Den dominerande och ledande är den standardmodell som fortsätter att framträda på biennalerna. Den hyser de båda andra i måttfull inpackning. Forskningskonsten blir den självklara ”undersökning” som de flesta konstnärer ägnar sig åt utan några direkta vetenskapliga anspråk. Aktivismen figurerar som social kritik, så där lite lagom aktivistiskt och radikalt. Höstmodet i konstvärlden kan utan vidare sägas vara ”lite mera åt det estetiska hållet, lite mindre åt det socialkritiska”.

Charles Esche representar den linje som ser konsten som politisk aktivism. Sedan ett antal år är han direktör för det välrenommerade Van Abbemuseet i Eindhoven. En intressant och verkligen läsvärd intervju med Esche finner man på Kunstkritikk.

I intervjun berör Esche också lokalpolitiken i Malmö. Som de flesta säkert minns var Esche chef för Rooseum 2002-2004. Problemet med Rooseum var politikernas missnöje med att publiksiffrorna blev allt lägre. Esches idéer om att locka vilsekommen ungdom till konsten visade sig inte heller vara särskilt framgångsrika. Esche har nu drabbats av liknande problem i Eindhoven där politikerna återigen är missnöjda med publiksiffrorna och hotar med indragna medel. Något beslut har ännu inte tagits i ärendet.

I vart fall berättar Esche att orsaken till att Rooseum gick omkull var att moderaterna satt vid makten. De visade ingen förståelse för Rooseum. När socialdemokraterna övertog taktpinnen blev det en tillfällig räddning. Men då dessa inte kunde komma över att det var moderaterna som hade grundlagt Rooseum lät man institutionen gå bankrutt. Så lyder i alla fall Esches historieskrivning.

Intervjun är en utmärkt provkarta på samtidskonstens politiska agenda. Närmast reflexmässigt avger Esche sina svar om hur Europa har blivit ointressant och hur konsten globaliserats och utplånat det nationella tänkandet. Visserligen har västvärldens konst anammats av världen utanför men de har gjort den till något helt annat. Den USA-finansierade Havanabiennalen är ett av hans föredömen, lustigt nog. Jag undrar också vilka förändringar konsten har genomgått på den globala scenen som skulle skilja den på något intressant sätt från de västvärldens. Det kan vara så enkelt att de inte har några nationella paviljonger, ty sådan avskyr Esche. Men det är endast Venedigbiennalen som håller sig med sådana. Och mot det finns inte heller något stort motstånd inte minst beroende på att många mindre framträdande konstländer får möjligheten att visa upp sina konstnärer.

Nå, Esches idé har inte ändrat sig sedan Rooseum. Han fortsätter med ”New Institutionalism” vilket innebär att bedriva politisk aktivism inifrån institutionen, att genomföra program som ger alternativa beskrivningar till dagens komplexa och globala värld. Och i en sådan form att det blir intressant såväl för en bred som för en smal publik. Publiken skall framför allt känna sig välkommen. På frågan hur han tycker att det har gått svarar han att sådana här projekt tar lång tid och blott framtiden kan utvisa utfallet.

Den stora svårigheten med en konstinstitution som bedriver aktivism är att denna aktivism alltid blir ensidigt politiskt definierad. Skall en institution vara strängt partisk i politiskt hänseende? Och det är som sagt svårt att få en sådan inriktning att bli lockande för en större publik. Utan en större publik blir den politiska aktivismen mer eller mindre meningslös.

Sven-Olov Wallenstein recenserade (Expressen) för ett par dagar sedan Axess bok Under omprövning. Han framhåller bland annat att framställningen av modernismen är oklar. Kritiken av bildkonsten handlar i boken mest om den internationella samtidskonsten medan det modernistiska, där det estetiska spelar huvudrollen, inte möter något större motstånd. Jag kan emellertid inte annat än att hålla med honom om att kritiken inte är särskilt sofistikerad. Om man skall ha en mera bastant diskussion krävs lite mer. Wallenstein skriver följande:

”Sedan decennier finns en närmast oöverskådlig forskning som arbetar med att problematisera och relativisera den hagiografiska historieskrivningen. De moderna genombrotten inom bildkonsten, arkitekturen och litteraturen har blivit högst sammansatta fenomen, och ses ofta i ett dialektiskt samspel med tidens masskultur och massmedier, teknologiska innovationer och politiska rörelser.”

Alldeles korrekt, så är det. I konstvärldens forskningscentraler nöjer man sig med att definiera konst liktydigt med bild eller eventuellt liktydigt med praktiskt taget vad som helst som har relationer till samtida konstprojekt. Frågan är dock vilken verkan detta har. Skulle det fungera kan man säga adjö till konstbegreppet, då dess identitet skulle upplösas i intet. Men konstinstitutionerna har överlevnadsinstinkt. På museerna nöjer man sig med att problematisera sina utställningar som dock fortsätter att hämta sitt material från den traditionella konsthistorien. Låt vara att man drar några lansar för kvinnliga konstnärer (en rätt enkel ekvation som inte ändrar något väsentligt) och icke-västerländsk konst som är något besvärligare att hantera eftersom dessa i regel får ses som separata berättelser. Och i dessa berättelser saknas naturligtvis konstbegreppet i vår mening. Att de nu hamnar där beror på att konstbegreppet i vår mening gör det möjligt att inkludera. Som sagt är den enklaste förståelsen av konst att göra den liktydig med bild och form.

En nyutkommen konsthistoria Det här är konst (Norstedts) med Stephan Farthing som redaktör, kan i någon mån illustrera problemet. Här skjuts det in ett antal kvinnliga konstnärer och stor uppmärksamhet riktas mot andra kulturers ”konst”. När framställningen når 1800-talet är det slut med de främmande kulturernas bidrag eftersom den västerländska världen och dess konstuppfattning får den totala hegemonin. Det stora problemet är vad som sker när andra kulturyttringar skall ta plats inom ramen för det västerländska konsthistoriska projektet. De facto blir alla dessa yttringar konst, helt i enlighet med den institutionella konstteorin. Hade man nöjt sig med att tala om bild- och formutveckling hade saken varit mycket enklare. Men det skall vara konst och enligt konstvärldens paradoxala uppfattning är konst något annat än bild och form. Det har ett estetiskt värde av högre art eller kan ses som ett fördjupat kulturuttryck. Denna komplikation kommer av att konstvärlden identifierar konst som bild och form för att sedan påvisa att så är inte fallet. Utom ibland. Det är väl någonstans här som forskningen står och stampar, förtvivlad inför den ofrånkomliga uppgiften att konsthistorien måste vara kulturellt inkluderande i varje avseende samtidigt som man inte vet vad som skall hålla samman detta mäktiga monument över mänsklighetens strävanden.

Om boken Det här är konst skall sägas att den inte är bra. Den följer den traditionella uppläggningen med tillskott av icke-västerländska kulturer. Dock har man gjort en större affär av salongskonsten under 1800-talet. Valet av de konstnärer som man framhäver är svårt att förstå. Förmodligen beror det på att bidragsgivarna är många och att var och en skriver lite om vad de gillar. Den samtida delen är besynnerlig. Postmodernism och relationell estetik existerar inte i denna värld som istället avslutar samtiden med ett avsnitt om ”Indisk konst”, dvs. i internationell samtidstappning. Raqs Media Collective bildar avslutningen på boken och får då representera allt som har skett sedan Young British Artists. Boken har bland andra lyckats undvika nämna Jeff Koons och Louise Bourgeois.

Säg ”vi måste försvara yttrandefriheten” och då väcks ofta misstanken att det är ett inslag i en neoliberal politik och därför reaktionärt. Vad som inte sällan förordas är en mjuk version av yttrandefriheten, en användning som inte skall kränka någon. Fast då blir det inte längre en fråga om yttrandefrihet. I dessa rasistiska tidevarv är det aldrig långt borta att yttrandefriheten är en täckmantel för rasism. Men den synpunkten kommer nog inte att få huvudrollen när Jurister i Arbete ordnar en debatt i ämnet på onsdag i Lund. Juristerna intresserar sig för gränsdragningar, vad som är straffbart och inte. Jag är inbjuden som hemlig gäst (mitt namn skall dock finnas på affischerna). Numera är det alltid besvärligt med att mitt namn kommer ut i samband med ett planerat arrangemang. Jag har själv inga problem med saken men det sänder en stötvåg genom säkerhetsansvariga.

Rondellhunden är inte något juridiskt intressant fall. Den kan moraliskt och politiskt misstänkliggöras som hets mot folkgrupp under täckmantel av yttrandefriheten men en sådan anklagelse håller inte juridiskt. Pastor Greens hets mot homosexuella har större juridiskt intresse och i det fallet krävdes intrikata tolkningar för att yttrandefriheten skulle kunna försvaras. Mitt fall handlar väl främst om den demokratiska staten. Hur mycket inflytande skall man tillåta utomparlamentariska grupper? Bör man undvika att reta upp dem? Och vilka konsekvenser får detta innebära?

På samma sätt som ”yttrandefrihet” är också ”demokrati” ett begrepp som kan beslås med en dold agenda. Vem har makten i en demokrati och vad kan ligga bakom västvärldens krav på att diktaturer och halvdiktaturer skall införa demokrati? Demokratibegreppet ifrågasätts i en rad artiklar i den nyöversatta Vad innebär det att vara demokrat? (Tankekraft Förlag; originalet är från 2009). Med författare som Giorgio Agamben, Alain Badiou, Jacques Rancière, Slavoj Zizek. Den sistnämndes bidrag ”Från demokrati till gudomligt våld” är läsvärd. Den prövar med avsevärd sinnrikhet att forma ett marxistiskt perspektiv på demokratin. Han kan t ex tillåta sig att skriva: ”är införandet av västerländsk liberal demokrati det rätta svaret på hur man ska bli av med religiöst fundamentalistiska regimer, eller är dessa regimer snare ett symptom på den liberala demokratin som sådan?” Svaret på den frågan är nog att Zizek snart kommer med nya artiklar och föreläsningar och att den verksamheten kan pågå så länge han befinner sig i en västerländsk liberalt demokrati.

Den nämnda skriften är, och det kan vara värt att erinra sig, en konstteoretisk skrift inom ramen för den internationella samtidskonsten.