Vilks.net

En inte helt obetydlig muntration tilldrar sig i den svenska konstvärlden. Tillställningen är ingalunda ny, den har pågått under flera år och dess historia kan sammanfattas med skaldens ord: Minnens I Edsvik 2009? Men det verkar som om dramats peripeti nu har infunnit sig. Skådespelets upphovsman är densamma som dess huvudrollsinnehavare, hjältinnan Jessica Kempe. För den utomstående är titeln given: Sankta Jessicas dialog med Johan den Onde.

Kempe tycks framför allt ha politiska ambitioner som hon tydligen vill aktivera inom konstsektorn. För att göra sig nyttig i kampen för, ja, antagligen en rättvisare värld, dras hon till vänsterns identitetspolitik för att agera mot främlingsfientlighet, kulturkonservatism, högervindarna i världen osv. Emellertid är det inte så lätt att leta upp något objekt för en sådan ambition i konstvärlden. Men Kempe har lyckats genom att skapa en personlig vendetta där hon återfinner alla dåligheter hos de nyakademiska konstnärerna. Som huvudman för denna rörelse har hon identifierat Johan Lundberg som får spela skurken i hennes drama. För det finns ingen nyfiguration som på något sätt är en utmaning mot den fasta konsensus som råder i samtidskonsten. Möjligen kan man säga att hennes envetna hamrande har upprättat en sådan fiende. Det senaste numret av Konstperspektiv har upplåtit plats åt en särdeles fyllig diatrib i ämnet.

Hon ger sig ut i ett försök att förklara realismens omöjlighet i bildkonsten. Eftersom Kempe vill placera sig i den kontemporära socialkritiken kan hon berätta att där har man perspektivet istället för sanningsbegreppet och realismen. Man får nog tillägga att i praktiken är det nog lite si och så med den saken. Men hennes bekymmer är denna nya realism (med Johan den Onde i spetsen):

”en växande rörelse av kulturnationalistiska, främlingsfientliga, radikal- och värdekonservativa partier, grupper och kulturströmningar med utopier om en nationellt och etniskt naturgiven konst och föreställningar om hantverksmässiga evighetsvärden.”

Och naturligtvis för att ingen skall kunna ta miste vilka farliga krafter som har kommit i rörelsen:

”Lundbergs och Rådlunds räddningsaktion för ett tänkt västeuropeiskt konstideal ekade av 1930-talets nationalistiska kampanjer mot gränsöppnande konst, kultur och samhällsforskning.”

Att den nyakademiska konsten är kulturkonservativ är givet men om nu några önskar vara det så har de väl all rätt. Man har naturligtvis också rätt att kritisera dem men Kempe är hysteriskt överdriven inför denna, helt marginella rörelse som inte har och inte heller kommer att bli något som helst hot mot det rådande kontemporära.

Hade Johan Lundberg varit strateg skulle han ha avvaktat Kempes bocksprång och insett att hon gör vad hon kan för att det nyakademiska skall bli synligt och intressant. Men han kan förstås inte hålla sig utan försöker med en rak höger beskriva Kempe som Leninbeundrare och därmed vän av en massmördare.

Men det är inte oävet med en smula komedi i den svenska konstvärlden.

Jessica Kempe vill rensa konsten från dess ogräs.

I samband med mitt besök på bokmässan höjdes några röster (inte minst från bokmässans grundare Bertil Falck) för att jag borde få ett större stöd från etablissemanget och inte minst från Svenska PEN. Ordförande i detta eminenta sällskap, Ola Larsmo, kände sig föranledd att göra ett uttalande som publicerades i gårdagens DN. Enligt Larsmo var det en bagatellartad fråga. Eftersom Vilks inte hade informerat om sitt besök kunde man inte göra något med så kort varsel. Och dessutom har han livvaktsskydd. Nu var det faktiskt så att mässan var välinformerad om mitt besök. Vad man inledningsvis inte kände till var att jag skulle delta i en debatt som inte ingick i det officiella programmet. Axessdebatten var en s.k. monteraktivitet, alltså arrangemang som sker mer improviserat. Jag fick förfrågan om mitt deltagande två veckor före mässan och meddelade detta vidare till behöriga. Problemet var att säkerhetspolisen bedömde det som olämpligt. Man ansåg att man inte kunde garantera säkerheten under rådande omständigheter. Det kan förefalla som en liten sak men hur man än vänder och vrider på saken är det påtaglig inskränkning av yttrandefriheten. Hotbilden sätter alltså stopp för mitt deltagande i en konstdebatt i en monter på bokmässan. En seger för odemokratiska krafter. Men tydligen är detta något som Ola Larsmo och Svenska PEN anser att man bara kan vifta bort. Larsmo ger naturligtvis i sin artikel yttrandefriheten sitt principiella stöd, enligt det till intet förpliktigande att man skall ha rätt att yttra sig, åtminstone när man följer lagar och förordningar. Men med den deklarationen framlagd passar Larsmo på att omedelbart lägga till: ”Att jag sedan anser hans rondellhund osmaklig är nästa fråga.”

”Osmaklig” kan ju betyda att Larsmo önskar se en rondellhund i en annan stil än originalets. Jag har verkligen ansträngt mig för att råda bot på sådan kritik och det tillkommer ständigt nya varianter (kan ses här). Men det kan också betyda att han anser att varje framställning av profeten som av någon kan uppfattas som kränkande är osmaklig. Om det skulle vara så innebär det att yttrandefriheten som sådan är osmaklig. Eller att yttrandefriheten inte får utövas gentemot en viss religion.

Jag vet inte vad Larsmo håller på med. Möjligen är det så enkelt att han bedriver sin identitetspolitik som säger att om något av någon (inom denna religion) kan uppfattas som kränkande, skall det avvisas som synnerligen olämpligt (men inte direkt förbjudas) i enlighet med den politiska profil som han representerar.

Målaren Paolo Veronese avslutade 1573 ett beställningsarbete av Den sista måltiden. Han blev snart inkallad till inkvisitionen misstänkt för blasfemi eftersom målningen innehåller en del vardagliga och världsliga inslag. Konflikten kunde emellertid lösas på ett smidigt sätt genom att Veronese döpte om målningen till Måltiden i Levis hus.

Detalj av Veroneses målning Måltiden i Levis hus. Observera hunden. Inte bra 1573.

Den mångkulturella rondellhunden ser hur Alliansens skepp går under i en befriande vänstervåg.

Något måste hända i konstvärlden. Och hur skall konstens motstånd aktiveras? Trots att man nog kan tala om rundgång i systemet angående konstens radikala opposition mot de neoliberala högervindarna, vilka drar fram överallt, är det inte tal om att ge upp tanken att rulla ett varv till på kuttingen. De ständigt kritiserade utposterna för motståndets estetik, biennalerna är alltjämt att räkna med.

Med särskilt intresse har jag följt receptionen av Istanbulbiennalen. De två curatorerna Adriano Pedrosa och Jens Hoffman prövade en något annorlunda strategi då man utgick från Felix Gonzalez-Torres och valde fem av hans verk som tema. Den omedelbara vinsten består av två moment. Först att Gonzalez-Torres är untouchable. Hans position (55), trots hans korta liv (1957-1996), är odiskutabel som en portalgestalt till det kontemporäras utveckling under 1990-talet. Relationell estetik och en konst med intrikata politiska inslag ger honom full aktualitet även idag. Det andra är de fem avdelningarna som curatorparet skapat. Varje kritiker som skriver om detta måste ägna åtskillig plats att beskriva och referera allt detta. En inledning som bara kan bli positiv. Naturligtvis räcker inte detta men att finna tillräcklig relevans genom att låta ett antal konstnärer, varav många är mindre välkända, kommentera Gonzalez-Torres har goda förutsättningar att lyckas. Men det vinnande utspelet ovanpå detta är återgången till en, som curatorerna säger, ”riktig utställning”. För vad vill konstvärlden ha för något om inte en stram estetiskt baserad utställning som bekräftar att estetiken, även som stram formalism, äger en fullt ut fungerande politik. De flesta recensenter har fallit för detta och särskilt omhuldad är den del som bär namnet ”Untitled (Abstraction)”. Tänker man efter är det inte så märkvärdigt. Vad kan inte rymmas under rubriken ”allt är politik”. Men eftersom konsten ändå inte förmår att vara opinionsbildande räcker detta mer än väl för konstvärldens behov. Den förra biennalen var ett försök att skaka om kapitalismen men som väntat blev det inget av det. Och Pedrosa säger: “Last edition we felt there was a strong emphasis on activist art, on documentaries, on political and social practices and now we thought it was interesting to focus on art informed by politics, but has a visual, aesthetic and formal concern as well. When you are looking at the documentary, for example, or when you’re looking at the activist practices, they are not so concerned with the aesthetic, visual and formal.”

Så är man alltså medveten om det visuella och formala. Som dessutom alltid blir politiskt genom att 1) Gonzalez-Torres var politisk, och 2) man väljer konstnärer som är relevanta kontemporära och som därför är garanterat politiska.

Nå, kritikerna har alltså överlag låtit sig övertygas. Här är kritikens makt. Stora utställningar skall bedömas. Den enskilde kritikerns röst spelar inte någon stor roll men sammantaget och om det uppstår en god konsensus får en utställning sitt betyg och kan bli en markör i spelet om samtidskonsten. Kim West på Kunstkritikk är väl lite för upphetsad men hans kritik är läsvärd. En mera nykter och kritisk granskande hållning intar Sinziana Ravini i DN. Fiachra Gibbons i The Guardian är lyrisk. Gareth Harris i The Art Newspaper gör en mer sansad bedömning. För uppenbarligen blir det lite för mycket illustration i avdelningarna som har ”Passport” och ”Death by Gun”. Det går liksom att räkna ut vad som skall visas där.

Alessandro Balteo Yazbeck & Media Farzin visar ett foto från museet i Teheran där en av Calders mobiler i all stillsamhet ger ett intryck av konsten och politiken.

Clarie Fontaines tegelsten i omslaget av Guy Debords La société du spectacle är dock inte aktuell i konstsammanhang annat än som symbol.

Återigen ett tack till Anna Brodow för att hon gör sig mödan att föra diskussionen vidare och lämna intressanta spår att gå vidare med. Hon skrev idag:

”I dagsläget tycker jag bara att det är så oerhört mycket mer inspirerande med konstnärer som arbetar på med sitt i alla fall, oavsett om det är relevant eller ej. Och som skiter i att vara relevanta.”

Även om Brodow antagligen menar kontemporärt relevant kan man ganska lätt se att ingen kommer undan. Alla konstnärer med någon rimlig ambition strävar efter att vara relevant i den tradition de arbetar. Och där får man vara uppdaterad om man inte skall riskera att göra något som redan är gjort. Modernister måste också vara relevanta. Och för alla konstnärer gäller också att de måste bekräftas, att vinna erkännande. Det går naturligtvis att finna underavdelningar där erkännandet i en lokal miljö kan vara gott nog som t ex marinmåleri eller porträttmåleri. Men också här kan man stöta på ambitionen att ta steget upp i den generella konstvärlden. Konstnärer som arbetar inom ramen för modernismen eller i klassisk akademisk stil kommer dock inte att vara fullt nöjda med att bekräftas inom sitt eget fält. Det besvärande faktum att konstvärldens spetsfunktion befinner sig i den internationella samtidskonsten gör att man också önskar en generell bekräftelse. För det blir den naturliga följden om varför det ena skall behöva vara bättre än det andra.

I dagens debatter inom det kontemporära är man inte intresserad av hur de egna hierarkierna är uppbyggda och ännu mindre av att detta skulle kunna vara ett problem. I morgon är det t ex debatt på Kulturhuset utifrån Tina Enghoffs fotografier om utsatthet. Den aviseras:

”I samtalet diskuteras hur utsatthet kan skildras och hur konst och politik kan samverka för att skapa opinion.

Hur balanserar man mellan viljan att berätta och integriteten hos personerna som porträtteras? Skapar utsattheten ett större ansvar hos konstnären? Vad är konstens villkor för att agera politiskt?”

Det känns igen. Konstens kritik av de neoliberala högervindarna skall nå ut för att påverka samhället. Men frågan är om konsten har så mycket att göra med en sådan tanke. Först och främst måste konstvärlden arbeta inom sin egen hierarki: Vem som skall vara med eller att åstadkomma något som märks i konstvärlden. Svaret på alla frågor är hur som helst ständigt nya utställningar och projekt som praktiskt taget aldrig kan bli något eftersom ingen hinner. Med den hastighet och utbredning som råder är aktualiteten kort. Och är det alls en bra idé att låta konsten bli opinionsbildande? Borde inte andra områden användas om man skulle vara intresserad av det?

På Tensta konsthall har Maria Lind bestämt sig för att satsa på konsten som kunskapsform. Presentationen har därför samma struktur som en forskningsartikel:

”Syfte: Att utifrån Palle Nielsens konstprojekt Modellen: En modell för ett kvalitativt samhälle som presenterades på Moderna Museet 1968, arbeta med frågor som

-Hur kan konsten som kunskapsform undersökas i relation till aktuella sociala förutsättningar?

-Hur kan konsten bli en del av vår vardag utan att falla in i det existerande samhällets förutbestämda och normaliserade utformning?

-Hur kan en konstinstitution som Tensta Konsthall röra sig bortom institutionella rutiner och arbeta med konstförmedling på ett meningsfullt sätt för den lokala publiken, såväl som att bedriva forskning inom det professionella fältet?

-Vilka nya sociala modeller kan konsten erbjuda? Vilken är modellkonstruktionens estetik?

Resultat: Seminarier, nya konstverk, utställningar”

Konstens sociala bidrag blir här att komma med ”nya sociala modeller”. Innan man kommer så långt skulle det kunna vara en idé att se över sitt eget hus och hur maktstrukturerna opererar och hur systemet exkluderar det som inte passar in i normerna.

Den debatt som jag inte fick möjlighet att delta i på bokmässan kan man följa på nätet. Sådana debatter är synnerligen ovanliga och den borde följas av fler. Men det blir det nog inte. Konstvärlden har inte tid med sådant.

All heder skall ges åt Anna Brodow som är en av de ytterst få kritiker i konstvärlden som intresserar sig för att diskutera mera substantiella frågor. För frågor om värdehierarkier i konstvärlden och vad som egentligen gäller ser man ytterst sällan något av.

I det här fallet vill förstås Brodow se mig som en falsk teoretiker som utnyttjar teorin för att ge särskilt värde åt det kontemporära. Emellertid har jag inte utvecklat någon teori för den svenska scenen utifrån någon liten grupp personer. Den svenska scenen är för liten för att man skall kunna teckna en tydlig bild. Alldeles omöjligt är det dock inte att kasta en blick in i hur det ser ut när det kontemporära kommer till Sverige. Internationellt är det annorlunda och självklart kan man se vilka aktörer och institutioner som ingår i ett internationellt sammanhang. Men även internationellt är det en liten grupp, låt oss säga 100 000 kvalificerade aktörer. Om man ser på hur konsten har formerat sig har dess experimentella och trendsättande del alltid varit i minoritet. Men den har samtidigt besuttit den symboliska makten.

Brodow skriver: ”Risken menar jag, om man gör konstvärlden synonym med ett antal namngivna personer i Sverige på ledande positioner – vilket det ibland låter som här på din blogg, är att det då är den för stunden rådande opinionen som har rätt. Opinionen svänger som bekant.

Konstvärlden kan ha flera motstridiga uppfattningar samtidigt, och att då säga att konstvärlden alltid har rätt är att dra alla över en kam och göra konstvärlden mer homogen än vad den kanske är. Visst finns vid en given situation dominerande åsikter, men det betyder inte att inte andra åsikter, riktningar, rörelser finns.”

Man bör nog fundera på hur opinionen brukar svänga. Under den modernistiska eran svängde opinionen (i dess spetsfunktion) genom skapandet av nya estetiska formvariationer. Grundidéerna var desamma. Den konceptuella konstens framväxt från och med 1960-talet gjorde denna till en väsentlig alternativrörelse. Något som förändrades under 1980-talet när dess fortsättning i postmodernismen tog över den symboliska makten från modernismen. Sedan dess har den konceptuellt baserade konsten funnit en rad variationer i sitt system. Och här kan man tala om opinionssvängningar som t ex att flytta intresset från postmodern ironi och kritik av modernismen till relationell estetik och framför allt social kritik. Inom den sociala kritiken kan man också se svängningar som t ex när postkolonialismen blev en mäktig faktor. Det som kan iakttas just nu är att den sociala kritiken får en stramare och mera betonad estetik och en alternativrörelse är konst som kunskap/forskning. Så visst finns det opinionssvängningar men knappast något halsbrytande. I det stora hela är det så pass små förskjutningar att samma personer kan följa med i svängarna. Däremot ser jag det som ytterst osannolikt att modernismen och modernismens essentiella estetik skulle kunna bli något som vi kan förvänta oss framöver. Och ännu mindre någon form av klassisk figuration. Men konstvärlden har utrymme för allt detta och var och en kan välja efter smak och tycke. Kvantitativt dominerar modernismen så den kan inte sägas vara osynliggjord. Emellertid kommer man inte ifrån att den symboliska makten har sin plats och den kommer inte att delas ut till modernister eller vad det kan vara. Konsten har sitt behov av överskridande och förnyelse, något som främst sker genom teori och genom de konstreferenser som skapats under ett halvt sekel. Det går inte att dra ett streck över allt som skett från 1960-talet och fram till nu.

”Det är osynliggörandet av dessa grupper och kritiker – ibland t o m förlöjligandet – som jag vänder mig emot!”, skriver Brodow. Förlöjligandet av modernismen var en sport som man främst ägnade sig åt under postmodernismen. Numera är den inte längre någon reell utmaning och behöver inte angripas. Men frågan kvarstår hur man skall värdera dem som håller fast vid tron på att modernismen (eller för den delen klassicism eller romantik) är något som skall återvända och visa sig vara den sanna konsten. Dessa äldre synsätt kan vara föremål för kontemporära undersökningar men fungerar inte längre på egen hand – enligt det kontemporäras sätt att se – och det finns starka skäl för en sådan uppfattning.

Jag vill särskilt framhålla att mitt eget förlöjligande av grupper och kritiker är fördelat över både gammalt och nytt men framför allt brukar jag göra mig lustig över det kontemporäras invecklade diskursproblem och dess gränslösa ambitioner. Men i det tror jag inte Brodows tar illa vid sig.

En förutsättning för att bli tagen på allvar (och inte enbart artigt förbigången vilket brukar vara den symboliska maktens beteende) är att vara uppdaterad. Och vill man aktualisera något som man menar det kontemporära har förbisett måste detta ske i ljuset av uppdateringen.

Men som sagt är jag inte främmande för att göra en varudeklaration av den svenska konstvärldens aktörer i bemärkelsen ”relevant” och ”uppdaterad”. Är t ex Ingela Lind relevant? Idag framträdde hon i Kulturnyheterna i SvT och berättade på sitt omfamnande sätt om den mexikanska utställningen på Nordiska Akvarellmuseet. Vi fick t ex veta att ”en ung konstnär som heter Teresa Margolles målar med blod”. Margolles är 48 år gammal, i internationell samtidskonst är en ung konstnär under 40 år.

Teresa Margolles (615)

Jag har nu varit på bokmässan om det har kunnat undgå någon. Några har applåderat, andra har klagat. En del har klagat på livvaktsstyrkans kostnad som om jag skulle kunna påverka den saken. Emellertid kan jag trösta de ivrigaste i denna klagokör genom att berätta att den ekonomiska tyngden främst ligger i fasta kostnader. Alltså att staten har inrättat denna institution. Någon politisk oenighet råder vad jag vet inte i den frågan. Ett av de mera fängslande inslagen i kritiken mot Vilks framsades av en av bokmässans besökare som varit närvarande vid händelsen på Röda Sten. Vad han inte kunde komma över var att om någon terrorist hade utlöst en bomb och om han då hade dödats hade det varit fel att detta skulle ske på grund av mig. Denna sak tyckte ha gått honom så djupt till sinnes att han menade att det i så fall var mitt fel att han (alltså hypotetiskt) skulle ha mist livet. Jag försökte skjuta in att det kanske borde vara attentatsmännen som skulle bära skuldbördan men det ville han inte lyssna på.

Under besöket fick jag också tillfälle att bese Göteborgsbiennalen. Visst är den sevärd och det finns all anledning att kräva att den får fortsätta med en ny upplaga om två år. Bilden visar hur jag vallar mig själv på brottsplatsen.

Men orsaken att jag skulle till bokmässan var min nya skrift.

Titeln Art är förstås ett citat från Clive Bells bok (1914) med den titeln. Nike från Samothrake citerar John Deweys omslag till Art as Experience (1934).

Någon debatt blev det som bekant inte, men jag fick tillfälle att diskutera en stund med Anna Brodow, en diskussion som hon något slarvigt har återgett på sin blogg. Hon skriver där att hon inte gillade min rangordning av svenska konstkritiker därför att hon själv skulle ha hamnat på jumboplats. Och hon tillägger ”Vilks behöver fundera över hur könad hans teori är”.

Riktigt så var det inte. Jag nämnde Mårten Arndtzén och Dan Jönsson som exempel på i dagliga medier uppdaterade kritiker och representativa i att hantera det kontemporära. När Brodow klagade över att jag nämnde två män lade jag till Sophie Allgårdh. Men Brodow menade att Allgårdh var alldeles för profillös för att inta en sådan roll. Men hon håller nog och man kan naturligtvis nämna fler som Ulrika Stahre (som dock skriver relativt sällan) eller Sinziana Ravini (som i mina ögon är något ojämn). Men min poäng låg snarare i att kritikerna är profilerade mot olika intressesfärer och att en hel del kritiker inte tar sig an det uttalat kontemporära. Brodow, som jag alltså sade, skriver relativt sällan om det internationella. 2005 skrev hon om Venedigbiennalen men vad jag vet har hon aldrig rapporterat från t ex biennalerna i Istanbul eller Berlin. Missförstå mig inte, jag är inte ute efter att deklassera Brodow eller någon annan. Det handlar bara om mitt intresse att bestämma vad som gäller och vad som kan räknas som inflytande och speciell kompetens. Hierarkierna vilar tung över konstvärlden som icke desto mindre är ovillig att medge att så är fallet.

Den kubanske konstnären Wilfredo Prieto (1375) deltar med detta arbete i den nu pågående Istanbulbiennalen, Politically Correct (2009). Särskilt svårt är det inte att fatta poängen vilket också är ett problem för konsten. Konst med en enkel punchline är något man blir färdig med och där man kan säga ”så fyndigt!”. Men greppet är oväntat och objektet skapar lite mer än att bara vara en illustration. Mer om biennalen kommer senare. Jag har bråda dagar. Idag har jag också skrivit en artikel på SvT Debatt.

Någon gång kan jag, även om oomfamnad, installera starkt dramatiska och relationella skulpturer i seriösa konstsammanhang. Som det nu tycks framgå var konstnär Vilks målet för islamisterna på Röda Sten. Händelsen som med all sannolikhet är unik i biennalernas historia kunde uppfylla högt ställda krav på närvaro, autenticitet och innerlighet. Även samtidskonstens längtan efter verklighet kom inte på skam. Det var också på tiden för mig att göra en offentlig performance i Göteborg. Jag har faktiskt inte gett något bidrag till denna intressanta stad sedan Dr Kants Sublima Torn i Trädgårdsföreningen 1995.

Vad som särskilt kan glädja en estet är islamisternas val av vapen: Den heliga fickkniven som ger utövaren en särskild bonus. Att dramat aldrig nådde sin absoluta höjdpunkt är bara en fördel i konsthänseende. Exekutören som, utan framgång, famlar och trevar i folkmängden ger ett ansikte åt klichén ”vägen är målet”. Ordningsmakten dirigerar därefter hela denna kontingent av kontemporära konstvärldsmedlemmar, en manöver som leder dem bort från biennalens ”educational turn” till dunklet under dödens bro, Älvsborgsbron.

Någonstans i de mörkaste av skuggor gläfser rondellhunden.

Fickkniven är inget oävet verktyg för insatser i närstrid. Gossarna från Landskrona (i en performance från maj 2010) var utrustade med denna specialitet som dock blev kvar på brottsplatsen.

Yttrandefrihet älskas av nästan alla, MEN – den har sina sidor. Någon debatt i Axess monter på fredag blir det inte. Ur säkerhetssynpunkt ohållbart. Vidare är det klart olämpligt att Vilks överhuvudtaget visar sig på bokmässan. Det kan leda till besvärliga komplikationer. Så nu är budet följande: Kommer, kommer inte, kommer maskerad till oigenkännlighet??

Igår var jag på Kalmar konstmuseum för konferensen om östeuropeisk konst. Mer om detta senare.

Konferensen i Kalmar: Med Peter från den ryska aktionsgruppen Voina.

Om någon undrar över vad jag ägnar mig åt, utöver att försöka följa varje rörelse i samtidskonsten, kan jag berätta att jag faktiskt deltar i en biennal. På behörigt avstånd: Shiryaevobiennalen i Samara som ligger vid Volga. Inget kontroversiellt bidrag, lite material från Ladonien. Det projektet har pågått sedan 1996. Nästa vecka kommer förresten landets, sedan några månader nyvalda drottning, Carolyn I (bosatt i Indiana), på sitt första besök i hemlandet.

Arrangören för Shiryaevobiennalen, Roman Korzhov, kommer i morgon att framträda på en konferens om konst i öststaterna på Kalmar Konstmuseum. Utöver att delta i Shiryaevobiennalen har jag fått uppdraget att skriva Höganäs kommuns konsthistoria från urtid till 1970. Faktiskt är det många kända konstnärer som har varit verksamma här. Som en kuriositet kan jag nämna att några hundra meter bort, väl synligt från mitt fönster, ligger det hus där Elis Eriksson höll till varje sommar.

Ladoniens medborgarantal är för närvarande 15.780. Av dessa är 398 bosatta i Brasilien. Osökt kommer jag därigenom att tänka på min Stockholmsresa och Bonniers Konsthalls utställning ”Spiralen och kvadraten”. Den består till stor del av brasilianska konstnärer. Ingen är gladare än jag för att Bonniers Konsthall genomför kvalitetsutställningar med intressanta samtidskonstnärer, men utöver att fördjupa bekantskapen med dessa kända eller relativt kända namn kan jag inte säga att det fanns något uppseendeväckande. Oftast är de utställda verken fyndiga men det tar inte lång tid att få fram konceptets poäng. Laura Lima är t ex påhittig och kan skänka färg åt utställningar, hennes Marra med två evigt brottande mansfigurer är anslående men är det nödvändigt att de skall hålla på till den 8 januari? Lima deltar förresten på Lyonbiennalen med sina uppklädda höns.

Laura Lima: Gala Chicken, 2004

Det som engagerade mig mest i ”Spiralen och Kvadraten” var filmen Juksa av Maurício Dias och Walter Riedweg (989). Den kontemporära dokumentärfilmen är ingen lätt uppgift. Juksa handlar om en avfolkningsort i Nordnorge. En intressant och lättillgänglig film. Men så var det detta med konst. Tydligen har konstnärsduon menat att filmen i sig och även om den visas på konsthallen, inte är tillräcklig för att skapa konstidentitet. De har därför arrangerat ett rum med sandgolv. Dessutom en större skärm som visar bilder av havsvatten. Detta grepp lägger inte till något väsentligt annat än att det skapar en skillnad. På det sättet brukar man normalt inte visa dokumentärfilmen, men eftersom det är konst och inte dokumentär, har man tydligen saknat något. På sitt sätt är det ett led i den problematik som förs fram i Lyon- och Istanbulbiennalen: relationen mellan det estetiska och det politiska. Något som också är en identitetsfråga.

Maurício Dias och Walter Riedweg: Juksa (2006)