Vilks.net

För ett par veckor sedan skrev Elisabeth Gerle en artikel (SvD) med titeln ”Att kränka är ingen rättighet”. Gerle är inte precis någon världsmästare, hon har t ex ansträngt sig att visa att Humanisterna egentligen är Sverigedemokrater, men artikeln är ett bra exempel på famlande i mörkret för att få stopp på just ”rätten att kränka”. Har man yttrandefrihet har man också kränkningen. Yttrandefrihetens idé är att föra fram obekväma åsikter och görs det kommer ofelbart kränkta eller djupt kränkta att ta åt sig. Alla kränkningar är naturligtvis inte lika bra men det har visat sig vara svårt att sortera. Utgångspunkten för artikeln är stängningen av kommentatorfälten på ett antal tidningar. Tanken bakom denna åtgärd är att avlägsna oönskade politiska åsikter. Med den pedagogiska tanken att man kan förhindra spridningen av dessa. Min åsikt är att det är högst tveksamt om det har någon effekt. Åsa Linderborg (Aftonbladet) vill gå ännu längre och rensa ut skribenter (Ulf Nilson) i Expressen. Det är sålunda ett liv och ett kiv och det kacklas i hönsgårdarna.

Men åter till Gerle. Hon samlar sig till en motsägelsefull ståndpunkt:

”Åsikter, föreställningar och trossatser måste kunna kritiseras och diskuteras. Att kräva skydd mot all kritik mot religion är alltså inte en demokratisk rättighet, trots att det finns länder inom FN som driver på för att få igenom sådana rättigheter. Men att använda kränkande tillrop gentemot muslimer som grupp är inte heller rimligt.”

Och därmed borde det också gälla: ”att använda kränkande tillrop gentemot kristna som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot marxister som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot israeler som grupp är inte heller rimligt”. Formellt borde även detta vara giltigt: ”att använda kränkande tillrop gentemot svenskar som grupp är inte heller rimligt”. Men där har man bestämt sig för ett undantag.

Det är svårt att komma förbi att en kränkning av en grundläggande symbol får sägas drabba en hel grupp. Självklart är det att gruppen drabbas en bedömning. Om någon skulle teckna profeten som rondellhund kan det bedömas som en generell kränkning (”miljarder är kränkta”). Liksom att visa ett kors med en snoppbild. Eller att påstå att Das Kapital endast kan användas som dasspapper. Eller att elda upp den israeliska flaggan.

Rätten att kränka är grundläggande. Däremot kan man inte ha någon rätt att skyddas mot ideologiska kränkningar. Det är högst rimligt.

Aktuella kränkningar finns att betrakta här. Men efter fyra år av ensamhet och inbäddad i kulturgods av högsta valör torde endast ensliga allvarsmän och allvarskvinnor vara i stånd att snörpa sina anletsdrag.

”Curatorn är för konstnären vad mostrar och fastrar är för deras syskonbarn. Till födelsedagar och julafton kommer de med presenter som du egentligen inte önskar.” Julian Heynen (curator för tyska paviljongen i Venedig 2003 och 2005, chef för konstsamlingen NRW) skriver en kritisk artikel i Die Welt (på tyska) om curatorrollen och citerar Bethan Huws (1203), walesisk konstnär. Han påpekar också att curatorn har skapat en egen konstriktning ”Biennalkonceptualismen” vilket man får tillstå att han har rätt i. Denna konstriktning är inte begränsad till biennalerna utan har trängt in i alla allvarligt menade utställningar. Curatorn är den som alltid vet vad som gäller, som kan visa upp relevanta konstnärer och föra fram teman genom att vända och vrida på aktuella begrepp, antingen från konsten eller från någon annanstans. Curatorn är en global företeelse som är fullständigt assimilerad. Den curaterade utställningsmaskinen går segrande fram och den tycks också vara nödvändig. För gör inte curatorn allt rätt? Väljer vad som är korrekt och aktuellt, tänker på publiken liksom på att ordna utställningsmaterialet så att det blir konsumtionsvänligt. Det lyckas naturligtvis långt ifrån alltid. Heynen är balanserad i sin kritik (jaja, han sitter själv på den stolen) och hyser förhoppningar om att curatorn skall lyckas med att utforska ”frändskapens kontinenter” och vara på spår efter ”tillhörighetens poesi” (det postkoloniala sitter djupt). Nå, det strukturella problemet är nog att curatorn representerar det alltför välordnade. Konstnären, alltid underordnad, och konstverken inpackade i ett tema som saluförs som precis det den bildade världen behöver, polerat och fernissat. En alldeles lagom värld. Med sina många lojaliteter är det ytterst svårt för en curator att uppträda med det som konstvärlden ändå viskar om: Den farliga konsten, risktagandet. De faror och risker som det handlar om i denna utställningsvärld är blott det som handlar om konkurrensen – med de andra curatorerna eller att drabbas av kritikernas missnöje.

Bethan Huws: Utan titel, 2006

På tal om översättningar, jag tänker på Bonniers Konsthalls utställning, kan det vara på sin plats att visa denna geniala uppfinning som löser de flesta översättningsproblem, åtminstone de som hänför sig till det sonora: Ladophonen. Den är skapad av Vassilius (Grekland), Minister of the River Ladon (ja, det finns en sådan flod i Grekland).

I en recension (SDS) av Emil Holmers utställning på Galleri 21 i Malmö passar Ingrid Stigsdotter på att göra några utläggningar om måleriet och konsten. Hon menar att måleriet, trots allt tal om dess död obehindrat lever vidare:

”Postmodernismens förkunnelser om måleriets apokalyps tycks idag dock lika passé som modernismens dödförklaring av figurativ konst.”

Men ”måleriets död” är inte tänkt bokstavligt utan handlar om dess tillbakagång, först och främst att dess position som konstens absoluta flaggskepp skulle gå förlorad. För så har det blivit, måleriet intar en blygsam roll om man ser på vad som gäller. Bland våra tjugo främsta internationella svenska konstnärer är två målare och de ligger i botten av listan. Ser man på biennalerna är det ytterst tunt med måleri. Och är man målera är det konceptualiserat måleri som gäller, oftast arbetar konstnärerna också med annat som t ex video och installationer. Har vi alls några nyare stjärnskott att fundera på? Wilhelm Sasnal torde vara den senaste och det var några år sedan han etablerade sig. Dessutom arbetar Sasnal med konceptualisering och med flera tekniker. Han är också ett exempel på det som Stigsdotter vill förklara som ett avslutat kapitel:

”Idag borde vi kanske istället tala om ’Den autokritiska konstens slut’. Populärkulturella referenser, massproduktion och ting som skapats av någon annan än konstnären som sätter sitt namn på verket chockerar inte längre. Men när konststrategier som skapats för att utmana och kritisera tidigare normer accepteras som likvärdiga med traditionen förlorar de också sin radikala potential. För konstnärer som anser att konst måste vara kritisk, radikal, oppositionell återstår idag egentligen bara två möjligheter: en oändlig (och tjatig) jakt efter tabun som fortfarande går att bryta, eller (mer fruktbart) att rikta sin kritik mot andra, mer brännande samhällsfrågor än vad konst är eller får lov att vara.”

Det är riktigt att dagens konst bygger på referenser. Men det görs knappast för att ”utmana och kritisera tidigare normer”. Det rör sig istället om att bygga upp konstprojekt vars delar utgörs av referenser men där helheten blir något annat. Ingenting tyder på att den metoden är på tillbakagång. Frågan om vad konst är och får lov att vara är överhuvudtaget inte något intressant i samtiden. Var Stigsdotter får det ifrån kan man undra. Tydligen har recensenten förlorat kontakten med det kontemporära som sedan ett par decennier inriktar sig på just ”brännande samhällsfrågor”. Konstnärerna idag har bara ett val: att vara samhällskritiska (och undersökande). Emil Holmer är onekligen ute efter att finna ett alternativ och få liv i måleriet. Men hans osammanhängande text (klicka på aktuellt) är inte särskilt imponerande. Det går bra att byta ut ”måleri” i hans framställning mot ”video” eller ”installation” utan att något förändras nämnvärt.

Skall något förändras får man nog börja med curatorn. Men jag skall ta det i morgon. Låt oss istället se på en populär företeelse: Pristävlingen. Det är dags att utse vinnaren i den tävling som Berlins Nationalgalleri har för unga konstnärer. De nominerade är redan välkända: Cyprien Gaillard, Kitty Kraus, Klara Lidén och Andro Wekua. Ser man det strikt kvalitetsmässigt bör Wekua vara klar vinnare medan Lidén möjligen kan ge Gaillard en match om andraplatsen. Men det är publiken som bestämmer och var och en som har lust kan lämna sin röst.

Emil Holmer i ateljén

I samtidskonsten är det inte möjligt att skapa ett ”object of beauty”. En utställning som berör detta ämne blir en utställning om Det Sköna. Som t ex den som öppnar den 20 september på Austrian Cultural Forum i New York. Skönheten som en social konstruktion, relativiserad. Den ståndpunkten möter inget allvarligt motstånd och med all rätt. För övrigt är Det Sköna svårt att hålla fast vid då det omedelbart kommer att omfatta det vidare begreppet ”estetiskt uttryck”. När något är tilltalande eller engagerande i estetisk mening som konst är detta alltid otillräckligt. Det krävs en institution som kan göra det värdigt och intressant: Estetiskt intressant för att det handlar om det och det. Först då kan det bli en korrekt svindlande upplevelse.

Samtidskonsten är sålunda om någonting som kan vara vad som helst – som äger relevans i konstvärlden. Det problem som uppstått är att den i dominerande utsträckning har blivit moralens väktare. Konsten får vara fri endast under betingelsen att den visar den korrekta moralen, en moral som i stor utsträckning är densamma som de ledande riksdagspartiernas. Bortsett från att den från sina konstsalonger bekämpar kapitalismen och neoliberalismen vilka samtidigt finansierar den.

Konst är emellertid också konflikt och förnyelse något som inte är så lätt att uppbringa i en konstvärld av enighet. I Sverige har Johan Lundberg och kretsen kring Axess fått äran av att betraktas som en intressant motståndare. Konstkritikersamfundet har utannonserat att det skall avhållas en diskussion (4 okt) ”Realismen – finns den? Ett samtal om 2000-talets drömmar om en riktig realism och samtidskonstens mångriktade realismer.” Detta i samband med att det nya numret om Konstperspektiv (Tema ”Radikalrealister?”). Det kan vara värt att kasta ett öga på presentationen där några vinnande citat kan läsas: ”Innerst inne är man alltid ensam” eller ”Känslan av sensommarsol över huden”. Det är alltså inte Axess som propagerar för konstens existentiella och sinnliga överhöghet men det låter olycksbådande. Men Axess florerar också i diskussionen alldenstund Therese Bohman medverkar. Och då en ny bok är på ingående med Lundberg som redaktör, Under omprövning. En antologi om konst, kanon och kvalitet, anar man att Bohman antagligen får gå i försvarsställning. Lustigt nog är det deklarerade innehållet delvis detsamma som den bok som jag just har överlämnat till tryckeriet. Men där lär nog likheten också ta slut. I vart fall är Lundberg upprörd och det skall han vara i egenskap av motståndare. Inte för att Lundberg och de estetiska kvalitetsvärdena har någon chans att hävda sig men för att det finns i alla fall en liten konflikt. Lundberg är också missbelåten med att konstvetenskapliga institutionen i Uppsala arrangerar ett seminarium om ”Kolonialism på svenska”. Han har ju rätt i att man redan genom rubriken förstår vilka åsikter och representanter som kommer att visa upp sig där. Sent som alltid skall konstvetenskapen vakna och kasta sig över det postkoloniala modet när vi har utmattats av dess omfångsrika diskurser och projekt under mer än ett decennium.

Allt fler konstnärer har tröttnat på de gångbara politiska projekten. Men eftersom de fortfarande anses vara relevanta kan man inte utan vidare söka sig andra vägar. Då riskerar man att tappa placeringar på artfacts.

Kolonial diagonalkomposition

Bonniers konsthall har öppnat höstsäsongen med temat ”translation”: ”Spiralen och kvadraten. Övningar i översättbarhet.” Jag har inte sett utställningen men kommer att göra det om ett par veckor. Det finns ändå en del att fundera kring. Mårten Arndtzén har recenserat utställningen (SR) och säger: ”eftersom Bonniers konsthall håller sig väl au jour med trenderna i den stora konstvärlden var det bara en tidsfråga innan vi skulle få se en utställning om saken på Bonniers.”

Frågan är om det är särskilt trendkänsligt, ”översättningar” av och mellan kulturer har valsat runt både i och utanför konsten ett bra tag. Tankarna går osökt till Sarat Maharaj som från slutet av 1990-talet profilerade sig med översättningsbegreppet för att tränga in i de postkoloniala äventyren som blev en så stor sak i konsten. En utgångspunkt var Richard Hamiltons typografiska översättning av Duchamps anteckningar till ”The Green Box”. Hamilton kunde inte franska men såg det som en fördel (Se t ex Birnbaums intervju med Maharaj i Artforum 2002). Ett annat exempel är professor Nikos Papastergiadis som 1999 skrev texten ”Cultural translation and its limits”. På biennalerna har begreppet opererat i samma takt som postkolonialismen vann insteg. För att kunna bli användbart i konsten måste ”översättning” uppfattas mycket fritt och är mera ett sätt att arbeta än någon egentlig översättning. Bonniers utställning, som Arndtzén mycket riktat påpekar, är en utställning med övervägande brasilianska konstnärer. Men det går inte att ha det som tema. Den postkoloniala översättningsövningen är en kompensationsgest där den västerländska konstuppfattningen framgångsrikt skall utmanas. Den får ju inte dominera. I den här utställningen blir det inte så mycket av det. Utställarna är välkända kontemporära och det blir svårt att tala om översättningar på annat sätt än metaforiskt. De uttrycker sig alla på det språk som under en längre tid har varit konstvärldens självklara modersmål. ”Översättning” kan lätt bli en ironisk term eftersom samtidskonsten förvandlar alternativrörelser från jordens alla hörn till Den Internationella Samtidskonstens Språk. Det västerländska konstbegreppet har inte förändrats utan förstärkts genom nya tillskott som kan tillfredsställa dess omätliga behov av nyhet och originalitet. Allt kan med andra ord tämligen obehindrat översättas till det kontemporära språket. Den som inte förstår det kommer obönhörligen att exkluderas.

Öyvind Fahlström är också med. Han är född i Brasilien och kom till Sverige vid 11 års ålder. På artfacts har han tidigare varit noterad som brasilianare men det har nu ändrats till svensk. Där går det för övrigt bra för Fahlström (556) som har passerat Johanna Billing (577) och närmar sig Nathalie Djurberg (543). Den stränge och politiskt medvetne Arndtzén ser i Fahlström en ljusglimt i utställningen:

”…i sina mogna verk ville han något mer. Förstå och beskriva hur världen fungerar, kanske till och med förändra den.

En naiv och utsiktslös ambition för en konstnär, kanske. Men utan den blir det ganska tomt.”

Onekligen piggar det upp med lite radikal utopi. Fahlström hade samhällsvisioner som han lade fram i en debattartikel 1965, ”Det extatiska samhället”. Bland hans många förslag kan nämnas att ersätta alkoholen med det han kallar för ”goda droger”, fängelser med rehabilitering. Politiker skall bytas ut mot genier, En FN-bataljon istället för försvar medan biståndsarbetare och kulturhus skulle ersättas av nöjeshus där det skulle vara tillåtet för alla att bete sig så galet man önskade.

Den sortens idéer är inte vanliga i den undersökande socialkritiken. När man idag ställer ut Fahlström (som naturligtvis inte kände till den konstriktningen) kan man säga att man får socialkritiken översatt till Fahlström.

En av de deltagande konstnärerna är Natascha Sadr Haghighian (1.082). Man kan se hennes projekt El Paso här. Ett bra exempel på ett kontemporärt standarsprojekt. Haghighian har lagt upp ett cv-register som är fritt att låna ifrån om man så önskar. Jag tycker dock att det kunde ha gjorts mycket bättre.

Jag beklagar att jag under de senaste dagarna i mindre utsträckning än brukligt hörsammat bloggens kallelse. Men det har funnits skäl, jag har haft flera journalistbesök, varav ett från Norge framkallat av att jag är omnämnd i Breiviks manifest. En av de centrala frågorna var naturligtvis huruvida jag som inspirationskälla för massmördaren på något sätt är medskyldig. Då hela folk och stater är inspirationskällor för Breivik är det nog så att alla är medskyldiga. Eller ingen.

Igår höll jag ett föredrag om samtidskonst på Grand Hotell i Mölle. Och idag, efter att ha fyllt en vinflaska med grus (i akt och mening att tillverka en lampa som skall belysa mitt arbetsbord för akvarellmålning), begav jag till Malmö och Cirkulationscentralen för att se Katharina Kiebachers utställning ”A Parallel Case”. Kiebacher (32.472) är fotograf men arbetar också med video. De bilder hon visar är främst arkitekturfoto men utförda på ett sådant sätt att fotona är manipulerade. Hon menar själv att hon vill använda fotografiet som en form av måleri och att därigenom göra avsteg från fotot som självklar verklighetsåtergivning. Bilderna kan vid en hastig anblick förefalla realistiska återgivningar av tämligen banala byggnader men vid ett närmare påseende inser man att de har justerats. En abstrakt struktur överlagrar den realistiska återgivningen. Kiebacher, som jag hade ett längre samtal med, har inte utvecklat någon mer ingående teori för det hon gör. Ännu finns det inte heller någon kritiker som mer detaljerat har producerat något sådant. Andreas Nilsson har dock i presentationstext skissat en sådan. För att skapa en diskurs är det vanligt att först ange det som kan tänkas vara förebilder. Nilsson nämner Andreas Gursky, Bernd och Hilla Becher. Därefter brukar skribenten visa olikheten, Nilsson nämner att då abstraktionsmomentet ”går ett steg längre”. Han drar också fram Uta Barth som en parallell. Så går det naturligtvis till när en konstnärsprofil skall bestämmas.

När ett konstprojekt skall ges en verbalteoretisk profilering är det alltid att våldföra sig. Konsten vill helst, i enlighet med sin tradition, befinna sig i den rena visuella kommunikationen. Något sådant är inte möjligt, när konsten ställs kan den, i bästa fall, skapa frågor och bli diskuterad. Detta sker alltid verbalt. Hur som helst är fotografierna mer än väl värda ett besök medan man funderar över vilken relevans de har eller kommer att få i samtidsdiskursen. Fler bilder finns här.

Stillbild från video. Detta videoarbete är ett bra exempel på hur den konceptuella traditionen kan föras vidare. Mannen som målar kommer ut genom den röda dörren, målar en linje och går sedan tillbaka genom dörren.

Katharina Kiebacher med författaren

Den libyska revolutionen rullar vidare och Andreas Malm ser (Aftonbladet) äntligen en stor vänsterframgång. Han är övertygad om att det är en klassisk uppställning där alla väsentliga delar av befolkningen finns med: ”studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater”. Malm vädrar därmed morgonluft och hoppas på långt fler revolutioner: ”Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina”.

Lite mer sansat får man nog inse att revolutioner numera har vissa förutsättningar. De genomförs med hjälp av NATO och därefter är det, i bästa fall, ett intåg och deltagande i den neoliberala globaliseringsmarknaden. Något har man naturligtvis vunnit. I Libyen kan man bli av med tomten Gaddafi och folket kan få lite mer inflytande. Men sedan blir det svårare: Är du lönsam lilla nation?

I konsten har man slutat med revolutioner. Särskilt många har inte förekommit men i varje fall har man kunnat tala om revolter. Men även revolternas tid tycks vara förbi. De vägar som är aktuella i höstens visningar kan nog sammanfattas till tre:

Kunskapsproduktion, vilket är huvudpunkten i Göteborgsbiennalen som sparkar igång den 10 september. En sådan inriktning är tacksam eftersom ”kunskap” alltid kan utvinnas av vad som helst om man fördjupar ett konstnärligt initiativ. Och då ”konstnärlig kunskap” (som ännu inte kan definieras) är något annat än ”vetenskaplig kunskap” kan det bara bli rätt.

Att något underbart skall inträffa är vad man hoppas på i Yokohamabiennalen och i Lyonbiennalen. I den senare med tillägget försiktig provokation. Hur man skall värdera detta är svårt att säga. Förmodligen är det något man tar till när man har prövat allt. Man kan vara tämligen säker på att det inte kommer att inträffa något underbart.

Det tredje är förstås den alltid närvarande socialkritiken. Det går inte att komma ifrån. Varje försök att sväva ut i en mera traditionell estetik kommer att hejdas av tillvaron i den globala världen. Konsten får leva med socialkritiken på vilken dock ett par specialiteter kan appliceras. Det ena är ”djupreflektionen” som skall ge konsten en långsamhet vilket för den bortom journalistiken. Det andra är metarelationen, att reflektera över mediet, vilket också ger konsten en särställning i förhållande till nyhetsförmedlingen. Det är alltså en fråga om estetisering av journalistiken men resan är svår emedan det inte är enkelt att navigera mellan form och innehåll. Skribenten, curatorn, konstnären m. m. Alfredo Cramerottis bok från 2009 Aesthetic Journalism kan vara värd att diskutera. En recension med praktiska exempel på hur det fungerar när socialkritikens sätts i verket (på Manifesta 2010) kan man läsa här. Det är samma gamla visa, vem är mottagaren av all djupreflektion och metakritik? Och vad tjänar det till?

Utöver att på ett oslagbart sätt förmedla och bygga upp nätverkskontakter skulle jag våga påståendet att det intressantaste resultatet av Brice Curigers Venedigbiennal är en överraskning. När jag först skrev om biennalen uppmärksammade jag de fem frågor som hon ställde till alla deltagare:

“Is the art community a nation?

How many nations are inside yourself?

Where do you feel at home?

Which language will the future speak?

If art were a state what would its constitution say?”

Frågesedeln är inte särskilt sofistikerad. Jag kan tänka mig att den är en prövning för de medverkande. Därför har det ett intresse att se hur de olika deltagarna hanterar formuläret. Man kan indela svaren i olika kategorier. De som står över den sortens förnumstigheter. De svarar överhuvudtaget inte alls: James Turrell (283), Rosemarie Trockel (36), Sturtevant (473), Philippe Parreno (158), Chris Marclay (95), Trisha Donnelly (549). På den listan är det självklart att också Klara Lidén (1.159) är med.

En andra kategori är de konstnärer som aktiverar sin kreativitet och raljerar med frågorna. Martin Creed (299) svarar på de fyra första med ”I don’t know” och den sista ”I dunno”. Loris Gréauds (1.197) svar är lexikala förklaringar på frågornas innehåll skrivna i fonetisk engelska. Gerard Byrne (748) drar till med en nejlingvistik ”no, none, nowhere, nonsense, nothing”. Katharina Fritsch vill ha en konstitution som gör konstnärerna fria från skatter (något för Odd Nerdrum).

Men de flesta tar frågorna på allvar och konstitutionsfrågan blir ett sätt att definiera vad konst skall vara. Maurizio Cattelan (79) har inga fyndigheter för sig (vilket man skulle förvänta sig). Han tycker att alla i konsten skulle kunna skriva sin egen konstitution. Pipilotti Rist (42) ger utrymme åt sin new age-stil, medan Thomas Hirschhorn (109) oundvikligt vill att konstens konstitution skall plädera för motstånd. En rad konstnärers följsamhet kommer säkert av solidaritet gentemot Curiger. Hon har skrivit texter om Cattelan, curaterat Rist etc.

Om konstitutionsinnehållet säger Ida Ekblad (4.196) att det bara behövs ”du skall göra vad du vill”, Andreas Eriksson (2.656) menar att det räcker med ”ja”, Karl Homqvist (1.183) bereder plats för ”The first rule is to break the rule. Never tell others what to do.” Ryan Gander (460) ”a relay race, a baton of innovation passing from one generation to another” medan Latifa Echakhch (1.451) önskar att den skall vara identisk med de mänskliga rättigheterna. Ett av de mera upplivande svaren kommer från Josh Smith (992): ”Don’t be a dick like Peter Halley”.

Konstvärlden behöver ingen konstitution. Den finns redan som man kan läsa i de idéer som venedigkonstnärerna med ryggradsreflexer ger uttryck för. Visst är det så att ”gör vad du vill”, men med det obarmhärtiga tillägget ”så länge konstvärlden också vill det”. Och ”bryt reglerna” där det tillkommer ”på rätt sätt”.

Josh Smith

Jag har nu skapat ett visningsrum för min konsthandel. Det som hittills har lagts ut är rondellhundsvarianter som rätt ofta efterfrågas av intressenter. Senast tillskottet är stilvariationer och av dem kommer det att dyka upp fler. Men även annat skall få plats där. Allt kan återfinnas under kategorirubriken Art shop.

Och här en bild från dagens övningar i ateljén utan gränser

Rondellhundsprojektet har, något överraskande, nått bygglovsstadiet. Igår kunde det meddelas att några privatpersoner tydligen irriterats av bevakningscentralens vid mitt hus uppställda husvagnen. Det kan påminna om Nimis, ”störande inslag i landskapsbilden” med den skillnaden att det krävs ett mer utvecklat och detaljerat estetiskt sinne för att reagera. Mina kritiker kommer förmodligen att slå fast något i stil med ”Det fattar ju vem som helst. Om man ritar profeten som rondellhund kommer det att leda till livvakter. Livvakterna kommer att ställa upp en husvagn för vilken det saknas bygglov. Alla vet ju vilket liv det blir med svartbyggen. Han gör det för att få uppmärksamhet.” Mer kan läsas i Helsingborgs Dagblad.

I vart fall är det ett intressant tillskott till projektet. Byggnadsnämnden skall nu rycka ut för att se vad vakterna har för sig i husvagnen. Skulle nämnden ta någon vakt på sängen vore det ett uppenbart underkännande av vaktuppdraget. Och innan nämnden kan genomföra sin inspektion får den först visiteras och visa legitimation. Minst av allt kan man lita på en byggnadsnämnd. Denna operation blir naturligtvis ett relationellt konstprojekt med avsevärd verkshöjd. Händelsen är noterad som kulturnyhet.

Den omstridda husvagnen vilken på goda grunder kan ses som ett konstobjekt. Konstens magi tar aldrig slut: Nyss husvagn, nu estetiserad till relationell skulptur.