Vilks.net

Materialet som ingår i Rondellhundsprojektet kan visa många aspekter av det sociala. Exemplet nedan är på intet sätt isolerat, min samling av dylika attityder är omfattande och den har pågått under flera år. Helt oförklarligt kommer plötsligt ett nytt knippe, antingen genom telefon eller via Facebook. Midsommaren gav upphov till ett betydande relationellt inflöde. Variationerna är inte stora och den här presenterade utgåvan är tämligen typisk. I det här fallet är hela familjen alert. Tyvärr är ljudkvaliteten dålig och man får lyssna uppmärksamt om man vill ta del av alla detaljer. Om det skulle vara nödvändigt.

Ett ivrigt diskuterat ämne i konsten är konstens kunskapsproduktion. En av dem som går i spetsen för denna teori är Sarat Maharaj, curator för Göteborgsbiennalen och professor vid Malmö konsthögskola. Biennalen, som skall handla om kunskapsproduktion, har redan tjuvstartat och Johannes Björk är kritisk mot spektaklet (Kunstkritikk). Den kontemporära konsten skall vara ett alternativ till kapitalismen men det har hittills inte varit möjligt att komma underfund med på vilket sätt. För att finansiera försöken till kunskapsproduktion behövs de kapitalistiska finansiärerna vilka naturligtvis inser att ”alternativ” är ett bra varumärke, fritt och radikalt och totalt ofarligt.

För att bli ett alternativ till kapitalet måste konsten placera sig i vänsterpolitiken men inte för långt ut med tanke på att där numera bara finns en avgrund. Därmed tecknar sig istället en salongsrevolutionär möjlighet: Kunskap kan produceras genom diskursen, genom eviga utläggningar om en tänkt kunskapsproduktion som kan vändas och vridas med ändlösa referenser och citat från filosofiska och socialfilosofiska skriftställare. Maharaj, som enligt min mening var bättre förr, kan hålla föredrag och formulera sig med elokvens. Men det hjälper inte stort för varje gång kommer bumerangen tillbaka till uppgörelsen med kön, ras, klass, hierarkier och identitet.

Då vi numera står inför det faktum att konsten är global uppstår nya möjligheter. Konstens tillstånd kan faktiskt stå stilla eller drabbas av regression i den västerländska sfären samtidigt som den tar strid i andra delar av världen. Intressantast just nu är Ai Weiweis situation i Kina. Han blev, av diplomatiska skäl, lössläppt men till priset av tystnad på obestämt tid. Så får man stopp på en dissident. Hans kontemporära kollegor tiger som den kinesiska muren och endast Cao Fei (hon med avatarer och virtuella världar) har stött honom (Artnet).

Regression har flera skikt. Dels levererar det kontemporära inte vad man skulle önska och dels har populismen fått vatten på sin kvarn. I det senare avseendet tecknar sig avsevärda problem i Holland:

“The public, not the arts council or other experts, should be the people to decide what is ‘good art’, junior culture minister Halbe Zijlstra says in an interview with Vrij Nederland magazine.

Zijlstra is planning to make visitor numbers an important criterium in his plans for the arts and culture sector. ‘Otherwise it will be up to a small group to decide what should be subsidised,’ the junior minister said. ‘Art is for society and if society is not prepared to visit it, then something is fundamentally wrong.’”

Det här var i januari, nu låter det så här från högerregeringen (konservativliberaler, kristdemokrater och Geert Wilders PVV):

”The government plans to cut spending on the arts and culture by 25% from 2013, and has already increased the tax on theatre tickets from 6% to 19%. The performing and visual arts will be hardest hit.”

Man skall spara 20 miljoner Euro inom området bildkonst från januari 2013.

För några dagar sedan läste jag Jenny Aschenbrenners recension av Lloyd Newsons dansföreställning ”Kan vi prata om det här?” Det går undan i den recensionen som intar positionen att det finns problem överallt som vi bör uppmärksamma och prata om. Men det jag fäste mig vid var formuleringen

”Tillsammans med klass, kolonialism och den allt råare utsugning av människor som överallt – inte bara i muslimska länder – hotar att slipa av den tunna fernissa av humanism som det senaste seklets demokratikamp försökt pensla över världen.”

Intressant nog ökar utsugningen enligt skribenten. Det var med andra ord bättre förr. Möjligen är det en del av politisk identitet att framställa världen i ett aktuellt katastrofläge. Idén är en del av ett tämligen normalt beteende: När man blir äldre börjar man tala om att det var bättre förr. En annan sida är att försöka övertyga den ovetande: Religiösa samfund som försöker vinna proselyter drar alltid historien om hur det bara blir värre och värre i världen. Och politiska radikaler brukar gå på samma linje. Som ung man besökte jag i slutet av 1960-talet FNL-rörelsen i Helsingborg och fick tala med den lokale ideologin som förklarade för mig hur det låg till. Han förklarade att ”de flesta nationalekonomer säger att ekonomin i världen om ett par år kommer att kollapsa” Och därför skulle man radikalisera sig för att möta undergången på rätt sätt.

Nej, jag håller med min förläggare om att ”det var bättre förr” passar bäst på en gravsten.

Konsensus om vad som är bra konst i konsthistorien brukar inte vara något större problem. Rembrandt och Michelangelo är exempel på högsta kvalitet och dessa herrar intar alltid framträdande positioner i konsthistoriska översikter. Till de ovedersägligt stora kan också räknas Caravaggio även om hans resa i konsthistorien har varit något skakig. Först i vår tid har han uppnått fullt erkännande som första klassens mästare. Det finns skäl till det. Caravaggios sätt att behandla ljussättning, hans inträngande realistiska detaljer, dramatiken är något som skiljer sig från andrahandsfigurer som t ex Domenichino och Guercino. De senare höll dock relativt länge starkare konsthistoriska ställningar än Caravaggio. Idag förefaller det dock solklart att Caravaggio är långt intressantare.

Jag blev lite fundersam när jag för en tid sedan läste Sinziana Ravinis recension av Idris Kahns utställning på Göteborgs konsthall. Kahn har specialiserat sig på att fotografera andra konstnärers verk i otaliga bilder som han sedan sammanställer till en. Resultatet blir suddiga bilder men samtidigt med estetiska effekter. Idémässigt kan man tala om att han bokstavligen summer konstnärernas verk. Det är inte bara konstnärer som är föremål för hans metod. Även Koranen har fotograferats på detta sätt (men den kan förstås inte längre ställas ut). Emellertid fastnar Ravini för Kahn Caravaggiobild, dvs. hans 14 sista målningar överlagrade. Kahn har, menar hon, lyckats med att göra originalen bättre. Hon motiverar detta med:

”Caravaggios annars så stela kompositioner och smått dokumentaristiska stil (ett illmarigt försök att få dåtidens folk att tro ännu mer) får i Khans regi ett mystiskt, religiöst skimmer som närmar sig den gamle Rembrandt.”

Avfärdandet av Caravaggio torde drabba merparten av de gamla mästarna och att det skulle vara en vinst att få hans verk att bli som gamle Rembrandt har jag svårt att se som någon fördel. Och för övrigt, vad har 14 överlagrade bilder med Caravaggios verk att göra?

Ravini är förtjust i postproduktion och tycks anse att det är vägen att – i korrekt kontemporär anda – göra konsthistorien bättre. Men det finns en helt annan postproduktion som åtminstone är effektivare. Caravaggio är ett resultat av en sådan verksamhet, han upptäcktes på 1920-talet. Men på senare tid har hans ljusbehandling tilltalat och inspirerat filmmakare och fotografer. Rembrandt, El Greco och Vermeer van Delft är andra exempel på postproduktion i konsthistorien. Och inte minst den mest påfallande av alla sådana produkter: Artemisia Gentileschi; i Caravaggiotraditionen.

Idris Kahn är en konstnär med en metod. Hans bilder fängslar och fascinerar men hans summeringar av andras verk har naturligtvis ingen essens, det är bara en symbolisk representation. Lättsmält, lättsålt och inte dåligt. Men mer än så blir det nog inte. Hans utställning i Göteborgs konsthall pågår till den 21 augusti.

Idris Kahn: Caravaggio The Finale Years 2006

Michelangelo Caravaggio: Begravningen av Sankta Lucia 1608

Idag släpptes Ai Weiwei. Jag föreställer mig att den kinesiska regimen ansågs sig inte ha mer att vinna på att hålla honom fängslad. Konstnärens arrestering blev en gemensam sak för hela den upplysta världen. Men antagligen kunde regimen visa att man menar allvar genom att hålla honom så länge som man gjorde. Nu blir den intressanta fråga vad Ai Weiwei kommer att göra. Fortsätter som förut? Försiktigare? Lämnar landet?

Inget försvar av värde har talat om att den kinesiska kulturen måste respekteras i sådana här fall. Förmodligen beror det på att det inte rörde sig om en av de mångkulturella kulturerna (observera att i dessa ingår alla kulturer utom västvärlden) utan om en kultur som genom påverkan från väst har utvecklats till en diktatur. Egentligen är det västvärldens fel att Ai Weiwei fängslades. Men ingen har sagt det eftersom det rör sig om en export av marxismen till den mångkulturella världen. De flesta kulturskribenter anser förmodligen att just denna västliga imperialism är en i grunden god sak, en av de få produkter som bör tas emot med glädje av de mångkulturella.

I det nya numret av Artforum skriver Okwui Enwezor om Ai Weiwei och om Sharjahbiennalen; det handlar om censur. Alldeles som man kan förvänta avvisar Enwezor censur i Mellanöstern och Asien. Men, som han skriver, dessa censureringar måste ses i samband med “The recent removal of David Wojnarowicz’s 1987 video A Fire in My Belly from an exhibition at the National Portrait Gallery in Washington, DC, following the demands of the Catholic League and a few members of Congress, may appear an aberration from bygone days, but it is in fact a quite common phenomenon in the West. In 2008, the eminent curator Corinne Diserens lost her job at the Museion in Bolzano, Italy, for showing a Martin Kippenberger work that the Vatican considered offensive. More recently, Andres Serrano’s 1987 Piss Christ was vandalized by religious extremists in Avignon, France.”

Så skriver en övertygad mångkulturist i tidstypisk relativiserande anda. Han nämner inget om protesterna mot Wojnarovicz, alla ursäkter som framfördes och hur händelsen ledde till en överväldigande seger för Wojnarovicz’ videoarbete. Inte heller att de religiösa extremisterna inte hade någon framgång, utställningen öppnades igen. I Bolzano blev Kippenberg visad och Vatikanen uttalade att man inte tänkte göra något. Vad som hände senare vore intressant att få veta mer om.

Det är liksom en viss skillnad. Trots allt.

Nästa vecka är det dags för ett nytt nummer av Paletten vars redaktion består av Milou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk. Redaktionen är bekymrad. Det är problem med autonomi och utopi. Kapitalismen regerar allting och hur skall konsten inte bara befria sig själv från kapitalet och dess neoliberalistiska anhängare utan även resterande världen?

Jaja, om konsten autonomi kan man säga att sådan hade man förr. Den estetiska autonomin, grundlagd av den tyska idealistiska filosofin lovade guld och gröna skogar för det skapande geniet som förde mänskligheten mot en bättre värld. Dock visade det sig att denna autonomi aldrig har funnits, blott en chimär frammanad av den spekulativa estetiken. Numera är den givna autonomin den uppsättning av speciella egenskaper som genom tradition kännetecknar konsten: Högdiskurs, Make it New och lite obegriplighet. Detta gör autonomin till institutionell: Det som konstvärlden kallar för konstens autonomi är konstens autonomi. Det är bara att välja och komma överens.

Redaktionen ser betydande svårigheter i att det kapitalistiska samhället ”äter motstånd” och ”stigmatiserar all revolutionerande konst”. Vad som onekligen är fascinerande är den oerhörda ambitionsnivå som den kontemporära konsten bär på. Inte fråga om några småsaker, man ger sig på att förändra hela världen. Åtminstone vill man det. Jag skulle tycka att man t ex kunde börja med att se om man hade någon åhörare? Hur många läsare har Paletten? Och hur många av dessa tillhör inte den inre kretsen av konstvärlden?

Skulle man inte kunna pröva och se om konsten kan lösa något problem överhuvudtaget? Tänk t ex på Ai Weiwei som sitter finkad i Kina. Om konstvärlden samlade sig skulle den då kunna få ut honom ur arresten? Om man inte kan klara det kan man knappast göra upp med neoliberalisterna och den utsugande kapitalismen. Men det är kanske för svårt, konstvärlden har så många konstprojekt att tänka på att den troligen inte kan samla sig till en gemensam manifestation. Vore det inte bättre att Paletten prövade att med konstens hjälp skaffa sig fler prenumeranter och läsare? Det förefaller mig som om det inte var en omöjlig uppgift. Istället för att med tidskriftens hjälp genomföra en revolutionär konst som kan skaka kapitalismen och förhindra utsugningen av världens fattiga. Under helgen blev konstmässan i Basel en ny lysande försäljningssuccé. Kan revolutionära konstnärer vara med på mässan? Kan de ens vara med på biennaler? Finns det några? Eller är det mest fråga om akademiska framställningar i artikel- eller seminarieform?

I vart fall kunde man protestera mot Ai Weiweis arrestering genom att på Baselmässan gå omkring med en Ai Weiweimask.

Idag har jag ofrivilligt drabbats av en social konstruktion nämligen den att fylla år. Denna sociala konstruktion är så listigt konstruerad att den repeterar händelsen ”att fylla år” vid exakt samma tidpunkt varje år. Resultatet av denna ihärdighet är att födelsedagsfyllande människor ständigt blir äldre. På sätt och vis var det bättre förr när man slapp hålla reda på alla födelsedagar inklusive ens egen. Nackdelen med det gamla systemet är att folk på den tiden levde ett kortare liv. Förmodligen för att de inte kände till hur länge de levde, varför frågan om de verkligen levde kortare blir hypotetisk. Sociala konstruktioner kan sannolikt påverka människans livslängd eftersom man kan bestämma sig för hur länge man önskar leva genom att välja ett tal och leva fram till det. Som t ex jag delvis har gjort då jag har bestämt mig att fortsätta mitt Nimisprojekt fram till den 31 juli 2030. Även andra faktorer påverkar dock levnadsloppet som inte enbart kan betraktas i numerära enheter. Ta t ex jag som utvecklas ovanligt långsamt vilket för med sig sådana konsekvenser att jag först i år kommer i närheten av att toppa min fotbollskarriär. Jag måste också tillstå att min utveckling som konstnär och kännare av konstvärlden har gått långsammare än vad som är brukligt. Efter min egen bedömning har jag kommit ifatt tiden och möjligen även hamnat lite före. Så kan det gå.

Idag, denna afton, sedan jag publicerat dessa noteringar skall jag avsluta mitt digra arbete med boken som har arbetstiteln Art, om institutionell teori, konstnärlig kvalitet och det kontemporära. Ett sista led i arbetet var att bestämma konsten ”ur-art” vilken vanligtvis brukar återfinnas i några grottmålningar eller rituella beteenden. Som ni säkert förstår har jag ett helt annat förslag.

I det kommande kan den intresserade ta del av några offentliga framträdanden från min sida. Den 3 juli blir mitt liv gestaltat på Ribersborgs kallbadhus i Malmö. Och om en knapp månad skall jag gjuta nytt liv i en av mina skulpturer: Servicetornet Livslögnen uppfördes 2005 i Ängelsbergs skulpturpark. För den som inte är bekant med Ängelsberg kan nämnas att orten är bekant för 1) Engelsbergs bruk som är förklarat världsarv 2) Oljeön med världens äldsta bevarade oljeraffinaderi 3) Isak Gustaf Clason (Hallwylska palatset och Nordiska museet) har ritat flera av husen i samhället 4) en konstnärkoloni höll till här vid sekelskiftet, i den ingick Olof Arborelius. Bland dennes verk märks exempelvis ”Vallflicka med boskap” och ”Vallflicka vid vattnet”. Av en tillfällighet skapade Arborelius världens första frimärkssamling avant la lettre.

Jag skall göra ett försök att slå mig in bland dessa milstolpar.

Servicetornet Lisvlögnen 2005.

För några dagar sedan utkom nr 26 av E-flux journal. I en av artiklarna skriver konstnären Michael Baers om sina erfarenheter av forskningskonsten. För var och en som intresserar sig för denna disciplin är artikeln intressant läsning. Inledningsvis refererar skribenten till en sammankomst i Murcia för ett halvt år sedan. Utöver en del träffsäkra iakttagelser får vi här också en svensk anknytning. Baers lägger märke till den ”svenska kontingenten” som är klädda i grå kostymer och som ler gåtfullt. Ja, vilka kan det ha varit?

Hur som helst ger Baers goda exempel på den desperata viljan hos deltagarna i forskningsprogrammen att finna en kombination av originalitet kombinerat med ändlösa akademiska haranger som skall förklara vad man sysslar med. Relativt enkelt kan man slå fast att eftersom konsten bygger på singularitetens, dvs. det icke-begreppsliga närvaro, kan den aldrig producera någon vettig forskning. Vetenskapen, som ägnar sig åt precis motsatsen, alltså att undvika singulariteten och formulera sig i begrepp, är naturligt nog den adekvata formen för kunskapsproduktion. Konsten kommer ofelbart att producera patafysik, alltså engångskunskap som inte kan kommuniceras. Men ett sådant konstaterande hjälper givetvis inte. Längtan efter den akademiska diskursen och dess politiska tillrättaläggande är alltför stor, särskilt då den kombineras med att det satsas stora pengar i företaget.

En helt annan sak är föreställningarna av Lloyd Newson på Dansens Hus (20-22 juni) med gruppen DV8, Can We Talk About This. Newsons projekt handlar om yttrandefrihet och berör sådana känsliga ämnen som Rushdie, Theo van Gogh (namnet på föreställningen skall vara hans sista ord i livet) och de danska karikatyrerna. Kanske kan det den här gången passera utan att det blir några krumbukter. DN har en artikel om saken och i SvD får Newson frågan:

”Men du visar inte Muhammed-karikatyrerna på scenen. Varför inte?

Av samma skäl som gjorde att din tidning inte publicerade dem antar jag – av omsorg om mig själv och min ensemble. Men ämnet som sådant är högintressant. Det var väl inte länge sedan några terrormisstänkta svenskar häktades i Danmark? säger Lloyd Newson.”

Tabuläget är ansträngt till det yttersta. Om teckningarna skulle ha visat skulle det ha blivit ett enormt intresse vilken i sin tur skulle ha utlöst det som numera är normalt: Moralpanik.

Det stora Venedigspektaklet kom och gick över i Baselmässan där konstvärlden till den 19 juni frotterar sig i det man hoppas skall bli en stor köpfest. Mycket att begrunda. Sophie Allgårds skriver i dagens SvD om biennalen och hennes text har fått mig att kontemplera över två inslag. Det första är ett uttalande om representation utifrån ett vilsamt besök på den svenska paviljongen:

”Samtidigt är det vilsamt att möta Erikssons måleri i en biennal som domineras av installationer och fotografi. Den skrala representationen av just måleri på världens biennaler ger en grovt missvisande bild av dagens konstscen.”

Hur går det ihop? Är inte biennalerna just representativa för vad det kontemporära ägnar sig åt? Går man genom ett antal biennaler kan man konstatera att de onekligen leds av kompetenta curatorer och att de recenseras av kompetenta kritiker. Inte hör man mycket om att det behövs mer måleri. Visserligen är måleriet helt dominerande i konstvärlden som helhet men det kontemporära är ingen demokrati. Vad sitter Allgårdh inne med som den övriga konstvärlden har missat?

Det andra är ännu intressantare. Det gäller den italienska paviljongen som curateras av Vittorio Sgarbi, den hätske kulturkonservative. Han bedriver en intensiv kampanj mot samtidskonsten och har låtit ett antal kulturpersonligheter av skiftande kvalitet välja konstnärer. Det blev totalt 260 stycken vilket innebar en trångbodd utställning.

”De få hyggliga verken i denna paviljong har inte en chans att hävda sig mot skulpturer och målningar med nakna kvinnor som låter sig korsfästas eller omotiverat blottar sina kön”, skriver Allgårdh.

Kvinnor som omotiverat blottar sitt kön är något av det värsta som kan tänkas i det kontemporära. Men det är värre än så. Bland dem som deltar i Sgarbis loppmarknad ingår bland andra Giorgio Agamben, det kontemporäras älsklingsteoretiker. Man har närt en orm vid sin barm. Tur att Jacques Rancière kan överta rollen som teoriprimadonna. Han läste förresten upp en föreläsning i det norska seminariet i Venedig utan att någon kunde uppfatta vad han uttalade. Dock är Rancière alltid sevärd som en värdig efterträdare till Baudrillards Chief Inspector Jacques Clouseau-stil. Nedsablandet av Sgarbi är Allgårdh på intet sätt ensam om. Han är ett tacksamt objekt för alla kritiker. Se bara på de här matsedlarna:

”Cristina Ruiz, ‘Italian Pavilion: Vittorio Sgarbi’s sprawling, sexed-up show’, The Art Newspaper, 3 June 2011: (…) When he announced his decision to include 200 artists selected by 200 intellectuals, the pundits said it couldn’t be done. In fact, Scarbi has displayed the 200 he said he would, and then added another 60 for good measure. (…) The resulting display has the sprawling randomness of a flea market. There are works featuring sex, religion, violence, nudity, as well as a giant pomegranate and a polar bear.

Roberta Smith, ‘Venice Biennale: The Enormity of the Beast’, The New York Times, 2 June 2011: (…) A new and historic Biennale low is reached in the vast Italian Pavilion where Vittorio Sgarbi, an Italian art historian, television personality and former under-secretary of culture, has overseen a ludicrously dense installation of work by some 260 Italian artists, almost all of it unredeemable still-born schlock. Bristling with an unbelievably venomous hatred of art, the exhibition would be a national scandal, if Italy weren’t already plagued by so many.

Och Jerry Saltz: Far worse than Boltanski’s merely bad art is Vittorio Sgarbi’s malevolent bad-faith, art-hating arrogance in the ugliest contemporary-art exhibition that I have ever seen. ArtInfo identifies Mr. Sgarbi, a politician, writer, and collector, as ‘the Glenn Beck of the Italian art world,’ and indeed there is a kind of paranoid madness present here. His pavilion is an unmitigated visual onslaught installed on walls and curving shelving units. It’s almost all academic kitsch, bad figure painting, or anything the curator imagines as anti-avant-garde. Being reactionary is nothing new, but this is extraordinarily bad. Is there anything good about this cattle call? Perhaps only that it won’t be surpassed anytime soon.”

Ett avsnitt från Sgarbis curatoriska mästerverk. Enligt vissa bedömare representativt med avseende på mängden måleri.

Super Bad Guy Sgarbi är (nästan, för han har med sig en del kompetenta konstnärer och andra som t ex Dario Fo och Umberto Eco) allt det som det kontemporära inte är. Sett i ett högre perspektiv är denna utställning en parodi på det stora biennaläventyret där allt visas och marknaden blomstrar. Allt som hade behövts var en regissör för att förverkliga evenemanget som en äkta readymade. Dock saknas detta och vi får nöja oss med att avnjuta en gestalt som konsten inte har sett sedan Cabaret Voltaires dagar i Zürich. Det kontemporära har inte bättre utmanare än så här.

Sgarbi som artwork är inte dålig:

Läsarna är säkert inte obekanta med att den kontemporära konstens inkluderande verksamhet har sina begränsningar. Vid lite närmare eftertanke är det mycket som är förbjudet. I Aftonbladets Allt om Stockholm utfrågas förste intendenten Ulf Cederlöf om Nationalmuseums omdiskuterade utställning Lust & Last. Han får frågan:

”Utställningen handlar bland annat om tabun. Vad skulle du säga är tabu i konsten i dag?”

Och svarar:

”Så fort man visar naket kommer även idag en strid ström protester. Ibland undrar jag hur frigjorda vi är egentligen.”

Så sant som det är sagt. Naket kan visserligen förekomma, och förekommer, flitigt i det kontemporära, men med stränga förbehåll angående blickar, genus- och queerperspektiv. Nakenhet som inte beaktar det slags problematiseringar blir djupt problematisk. En fråga man ställer sig är vad dessa moraliska inskränkningar med uppbyggliga och folkuppfostrande ambitioner representerar. Dags att rekapitulera den kvinnliga kroppens objektifiering.

Med mitt helt obetydliga bidrag till detta känsliga område vill jag påpeka något av konstens besvär med att hålla sina gränser öppna. Teckningen, som den konsthistoriskt bevandrade lätt känner igen som utförd efter förlaga av Boucher, har sina brister men bör vara tillräckligt genomförd för att motivera en publicering.

Idag förbjudet: Naket