Vilks.net

ABF-huset i Stockholm kommer den 4 maj att ha två något olika arrangemang. Dels skall jag framträda och berätta om mina erfarenheter av religiös extremism och dels kan man ta del av ett samtal med krutgumman Leila Khaled som jag har skrivit om tidigare. Hennes besök har blivit kontroversiellt och Johan Lundberg har skrivit om saken på Axess i två inlägg. En intressant
utveckling där hennes förbindelse med konsten kan vara värd att följa upp. Extrem feminism och terroristanknuten Palestinapolitik är sådant som den kontemporära konsten har ett visst intresse för. Jag säger ”visst” eftersom jag inte tror att intresset är särskilt stort. Mainstream vill ha lite stillsammare inslag.

I varje fall är kontrasten fängslande, å ena sidan den förkastade rondellhunden å andra sidan den korrekta feministterrorismen.

En ny tidskrift Bright har just kommit ut med sitt första nummer. Jag har fått äran att skriva en berättelse om hur det begav sig med Rondellhunden. Inte för att det lär ändra på något, mytbildningen och önskan om att välja de enklaste lösningarna kommer säkert att fortsätta som tidigare. Men i alla fall finns min försynta historia i tryck.

Mitt framträdande i Stockholm om religiös extremism fick sin prydliga illustration när innehavaren av den ursprungliga lokalen plötsligt slog bakut. Extremismen skördar ständiga framgångar. Evenemanget är flyttat till ABF:s lokaler på Sveavägen.

Våra kära kulturskribenter skriver tyvärr och rätt ofta intelligensbefriat om hur det extrema skrämmer. Jenny Högström ägnar sig (hd) åt SD-bashing och tror sig antagligen vara mycket lustig när hon nämner att hotet mot yttrandefriheten lika väl kan komma från skinnskallar och från bibelbältet som från extrema muslimer. Hon tycks glömma bort att skinnskallar och eventuella bibelbältsmedlemmar alltid bemöts stenhårt från samhällets sida. Inga förstående skribenter dyker upp, utställningar stängs inte. I inledningen, när hon diskuterar Kulturhusets dansföreställning framträder bara idyllen. Inget om att scenen ströks från föreställningen och att scenografens namn försvann från
annonseringen.

Nationalromantiskt vårlandskap

Från det konservativa hållet har Leila Khaleds besök på Konsthall C inte emottagits med någon större entusiasm (Expressen, SvD). Denna palestinska politiker och aktivist är känd som flygplanskapare men det var 40 år sedan. Nu är hon en aktiv krutgumma och passar utmärkt in i konstsammanhang.
Hennes medverkan i Konsthall C är dock ur konstsynpunkt tämligen perifert men det torde vara allom bekant att feminism och Palestinafrågan är en fortlöpande estetisk verksamhet i konstvärlden. Emellertid kan man inte säga att det står främst på agendorna. Ser man t ex på de större biennalerna är det endast Berlin och Istanbul som brukar profilera sig politiskt. Och då finns det många olika
politiska bekymmer att estetisera. Jag tycker inte man skall missunna att några skattekronor går till en sektion i det kontemporära. Samtidskonsten har ett behov av att markera sig som politiskt radikal och sådant är inte lätt i dessa dagar.

Om någon undrar hur det går med min bok om den institutionella konstteorin, den kontemporära konsten samt kvalitet, så kan jag meddela att jag har varit kontinuerligt flitig. Men det tar lite längre tid än jag optimistiskt hade tänkt mig. Texten är i varje fall skriven (ca 100 sidor) så när som på själva sammanfattningen. Men till detta skall läggas illustrationer och bildtexter. Påskhelgen förde med sig inledningen på fotbollssäsongen och det blev en rad speltillfälle som jag är nöjd med. Jag
räknar med att den här säsongen skall bli den där jag toppar min karriär.

Mitt nästa publika framträdande äger rum den 4 maj i Schönfeldtska Praktsalen i Stockholm. Det är ett arrangemang av Fria Moderata Studentförbundet och handlar om extremism och tolerans. Mer på Facebook.

Rasistdebatten kring studenterna på Hallands Nation går vidare på Newsmill. Men så är också rasism ett populärt ämne som engagerar. Det är också lätt att få för sig att vi lever i en tid där den rätta vägen är utstakad och där det finns ett antal personer som har nått en högre grad av upplysning än någonsin tidigare. Man kan i varje fall få för sig något sådant när man läser vår store komponist Gösta Nystroem. Han skrev också musikrecensioner i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. När Louis Armstrong jazzade i Sverige fick Nystroem till följande:

”Hr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande, men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor.”

En sådan estetik är inte explicit möjlig idag. 1933 var den inte särskilt märklig om man ogillade jazz och uppfattade denna musikform som ett genetiskt utslag av en folkgrupp. I dagens estetik är de svarta antingen postkoloniala representanter för det koloniala förtrycket eller, om de är amerikaner,
representanter för antirasism. Olikheten består. Man kan undra över vilken värdering som genomsyrar den kontemporära uppskattningen. Förmodligen är det en fras som naturligtvis inte kan uttalas öppet: En dag skall ni också kunna bli helt fullvärdiga konstnärer och göra precis vad ni vill utan att behöva representera det exotiska som vi fortfarande är väldigt förtjusta i.

Ingen tid kommer undan sina fördomar.

Studenterna på Hallands Nation fick se sitt upptåg om negerslaveriet bli en fråga av riksintresse: ”De skrattar åt att flera miljoner av mina förfäder kidnappades, våldtogs och dödades. Det är fruktansvärt
osmakligt, jag kan inte med ord beskriva hur kränkt jag känner mig, säger Jallow Momodou, Afrosvenskarnas riksförbund.” (SDS)

Men det är inte troligt att det rörde sig om en medveten rasism, alltså att hånskratta åt slaveriet. Snarare är det ett smaklöst studentskämt och i den genren brukar skämten ofta vara smaklösa. Skall smaklösa skämt vara förbjudna? Naturligtvis kan man tänka sig situationer där det
handlar om att förnedra, att utspelet rör sig om en medveten och politisk rasism. Men om det inte är fallet skall det då förbjudas?

Gatukonstnären Dan Park har följt upp saken genom att sätta upp affischer med texten ”Vår
negerslav är bortsprungen” och en bild av Jallow Momodou i bojor. (Expressen)

Saknar Momodou humor? För man skämta om vad som helst? Får man skämta om Förintelsen? Eller om profeten Muhammed? Eller om bögar? Eller är det bästa att knipa åt yttrandefriheten?

Vid uppföljningen av alla som är kränkta undviker man sorgfälligt att bestämma vilken kontext som
föreligger. Vad har man rimligtvis menat? Istället utgår man från den omöjliga idén att man kan se vad det handlar om.

Allt är inte skämt. Kulturhusets inställda dansföreställning, censurerad eftersom den innehöll en
vers ur Koranen, skall återuppföras. Dock är det känsliga avsnittet borttaget. Koreografens namn har dessutom tagits bort. (SvD)

De kränktas kör
sjunger numera både i tid och otid.

Den katolska högern fick lite fart på händelseutvecklingen genom att samla ett tusental medlemmar till att demonstrera mot Andres Serranos gamla Piss Christ (1987). Det slutade också med att den blev vandaliserad. President Nicolas Sarkozy är också inblandad vilket man kan läsa i The Guardian. Nå, dessa extrema katoliker möter inte någon förståelse utanför sina egna led och utställningen kommer att öppnas igen.

Långt större är det globala problemet med yttrandefriheten. Spridningen av västerländska värderingar är inte utan konsekvenser. I Mellanöstern och Nordafrika har situationen genom upproren som pågår blivit oklar. Vi får nöja oss med att invänta möjliga och blodiga förändringar. Mest fascinerande är hur de annars så samkörda vänsterprofilerna har splittrat i
frågan om understöd till rebellerna i Libyen. Anders Johansson menar, lutad över Adornas skrifter, att det inte är någon äkta revolution och Mattias Gardell är orolig över att hjälpinsatserna skall leda till försäljningar av JAS-plan. Därför bör man inte ge någon hjälp. Andreas Malm har, lite oväntat,
inga som helst förbehåll mot hjälpinsatser och läxar upp (Aftonbladet) sina velande trosbröder.

Ai Weiweis försvinnande har fått en hel värld att protestera. Kina har kört över de mänskliga rättigheterna systematiskt men hittills har de lyckats komma undan den värsta kritiken. Men nu kräver politiker, organisationer och demonstrationer världen över hans frigivande. En
synnerligen besvärande situation för Kina som säkert hoppas på att historien blir bortglömd och att den inte skall påverka affärerna. Salman Rushdie har tagit upp saken i en artikel i The Telegraph.

I DN skriver Sinziana Ravini om Sasha Hubers utställning i Botkyrka konsthall. En av Hubers konstnärliga idéer är att skapa återupprättelse för dem som har drabbats av rasism under historiens gång. Jag förväntade mig inte att Ravini skulle förhålla sig kritisk men det gör hon. Hur
mycket skall vi blanda oss i det ofta betänkliga kulturarv som vi har fått? Tendensen att göra upp och rätta till har fått en del fart under vingarna. Rätteligen borde man starta från början och korrigera hela vårt antika arv. Alla dessa författare, filosofer etc., som vi utan omsvep ser som stora
föregångare var anhängare av slavsamhället. Borde det därför inte vara befogat att ta bort alla namn som kan förknippas med en sådan samhällssyn, gravt rasistisk? Platons skrifter kunde korrigeras eller plockas bort. ”Sokrates försvarstal” döpas om till ”Rasistens ömkliga försvarstal”. Och det är bara
början.

I dagens DN skriver Johan Lundberg med anledning av
Nationalmusuems succéutställning Lust & Last. Han klagar på de upprepade
kraven på ett utvidgat fält av genusperspektiv. Jag är benägen att hålla med
honom på denna punkt. När det schablonartat skall lastas in sådana perspektiv i
alla utställningar är vi inne på schablontillägg. Vem skall vederfaras den
uppfostran som dessa perspektiv skall förläna? Är det folket, alltså den
bildade borgarklassen som minsann inte skall komma undan? För konsten själv får
svårt att reda sig. Som det nu alltid är i historiska utställningar skall några
kontemporära inslag kommentera vilket brukar bli att påvisa att historien
tyvärr inte var lika upplyst som dem i vår tid som gör utställningar om
historisk konst. Förstås kan det, som det blev på Nationalmuseum, också bråkas
om vem som är mest upplyst och korrekt.

Problemet med Lundberg är att hans egna favoriter aldrig är
långt borta. Hans kulturkonservatism drömmer sin dröm om att återgå till en
romantisk konstuppfattning där de eviga värdena florerar. Hur snabbt han hakar
på kan man se i dessa rader:

”…konstforskarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm
Skrubbe. De är bland annat upprörda över att museet i sin presentation av
utställningen blottlägger en ”idé om att konstverk, bilder och ting har en
förmåga att själva föra sin talan”. Tala om nedslående misstro mot konstens
förmåga att tala över tidsavstånd och höja sig över sin egen epoks modeteorier
om människan och världen!”

Eftersom ett konstbeteende är en sen uppfinning i historien
kan det inte bli så mycket med att höja sig över sin egen epoks modeteorier.
Vad man kan göra är att dra fram lite äldre teorier som Lundberg gör. I den
romantiska teorin dyker uppfattningen om konstens eviga väsen upp och att den
kan tala med en autentisk stämma om det evigt outsägliga och sköna. Detta ingår
alltså i teorin och har sin egen historia. Konsten kan tala över tidsavstånd
därför att en teori, som har dominerat en stor del av konstens historia, säger
att den kan det. Däremot har han trots allt en poäng i hävdandet av att konsten
skall tala för sig själv. Det är lätt att glömma bort att oaktat alla teorier
och kontextuella utläggningar står alltid verkets singulära egenskap kvar. Även
den är visserligen bestämd men å andra sidan är det inte heller någon som menar
att den skall bort. Ett verk är ingen illustration utan talar till betraktaren.
Detta tal består i att inte kunna säga någonting men verkligen gör allt för att
något skall bli meddelat. Elementär, men lätt att i korrekthetens iver glömma
bort.

Lundbergs agitation för vad som gäller om nya teorier kommer
också på pränt. Det finns:

”…mer nydanande och aktuella konstteorier än de
feministiska. Ett exempel är den evolutionära konstteorin som vuxit sig stark
på senare år.”

Det är inte svårt att känna igen Denis Duttons funderingar
som han lade fram i boken The Art Instinct: Beauty, Pleasure, and Human
Evolution 2009. Var har den vuxit
sig stark? Den har inte fått någon som helst betydelse i samtidskonsten och det
är lätt att förstå. Det slags spekulationer om konstens som en naturlig del av
människans konstitution är svårt att ta på allvar. Däremot har hans bok vunnit
en avsevärd popularitet.

Men Lundberg ansats
om ”aktuella konstteorier” är värd att begrunda. Vilka konstteorier diskuterar
man idag i det kontemporära? Praktiskt taget ingenting förutom att begrunda
modernismen och postmodernismen. En så pass skarp tänkare som Boris Groys får
inte mycket ur sig när han skall förklara vad som är konstens berättigande:

“Anything
included in such a space becomes a part of the artwork simply because it is
placed inside this space. One might then say that installation practices reveal
the materiality and composition of the things of our world. Turning back to the
beginning of my discussion, here lies the critical, enlightening character of
truly contemporary art: while the commodities produced by our civilization
circulate on the global markets according to their monetary and symbolic
value—with their pure materiality manifesting, at best, through their private
consumption—it is contemporary art alone that is able to demonstrate the
materiality of the things of this world beyond their exchange value.”

Det kontemporära kan visa oss det materiella bortom
bytesvärdet. Jaha. Och kanske även bortom genusperspektivet.

Dagens bild får bli en teckning av Hassib Aljassem som har
porträtterat en kunglig personage. Utgångspunkten är en av mina rondellhundar,
en föregångare till den beryktade. Vilket ändamål den skall tjäna är mig okänt.
Bilden har publicerats i Sundsvall Tidning (man får bläddra)

Jag såg att Rabih Mroués utställning på Lunds konsthall (som
jag har skrivit om tidigare) har recenserats på Konsten.net. Intressantast är
dock den avslutning som kritikern Lena Karlsson har kommit fram till: ”De
enskilda verken går rakt in på ett sätt som kanske bara en skicklig dramatiker
kan åstadkomma. Det gör att det känns äkta, nästan snudd på fulländat.”

Syn för sägen, det kontemporära har i sig själv hamnat där.
Genom sin moraliska hållning, sitt ställningstagande och sin ständiga
problematisering av den aktuella samtiden har den nått det tillstånd som
pretenderar på att vara evigt. Ingenting kan bli bättre. Enskilda verk,
utställningsarrangemang, en rad småsaker kan korrigeras men systemet är
fulländat. Eller kunde man tillägga, en oväntad tidlöshet.

Tidlöshet skriver Anna Brodow om på sin blogg. Hon har läst
Christopher Rådlunds och Alexander Z. Ibsens artikel i Svensk Tidskrift,
”Varför kulturkonservatism”. Ja, vi känner till kulturkonservatismen som inte
alls gillar det kontemporära – som man kallar för modernismen. Det gamla vanliga
kastas indignerat ut: ”Bara hantverksbaserad konst kan ge en varaktig låga till
ett flash of genius”. Självfallet är det en chanslös utmaning mot den
symboliska maktens härskare. De skriver också ”Det finns inga eviga teorier,
men det finns tidlös konst”. Brodow kommenterar det här och vill gärna ha en
definition. Det kanske inte behövs ty just i denna fråga är enigheten mellan
utmanande kulturkonservativa och de kontemporära (och även modernisterna för
den delen) överväldigande. Konsten är nämligen, enligt rådande uppfattning, tidlös.
Var den inte det skulle vi inte ha någon konsthistoria. Och det har vi och
konsthistorien är densamma för alla segment i konstvärlden, låt vara att man
kan bråka om samtiden och om vilka enskilda stilriktningar och konstnärer som
behöver framhållas lite mer eller mindre.

Hur är det möjligt att även de kontemporära som applåderar
ett totalt överskridande av gränserna mellan högt och lågt och mellan konstens
gränser och alla andra områdens gränser, kan hålla fast vid konsthistorien? Ja,
alla de överskridande verk som görs är ändå inte tillfälliga, även om det ofta
låter så. Konstprojekten utgör en kunskaps- och erfarenhetsbank och samlas
målmedvetet både i konstnärernas personliga cv-arkiv som i en lång rad andra
arkiv. För att ordna materialet skrivs konsthistoria och denna bildar inget
avgörande brott mot den vi redan har. Inte heller märks något större
områdesöverskridande. Konstvärlden ser till att hålla ihop sin konstvärld. Men
hur kan konsten vara tidlös när hela dess produktion konstant utsätts för att
hunsas av samtidens nytänkande och därmed följande omdispositioner och
moraliseringar? Svaret är det gamla vanliga: Konsten kan inte definieras. Hur
mycket man än har kommit överens om att den institutionella konstteorin är
samtidens etablerade teori, förändrar detta inte fundamentet. Den
institutionella konstteorin är bara ett enkelt redskap för att kunna försvara
att vad som helst kan vara konst. Men tydligen är det så att konstvärlden anser
att konsten ändå finns i sig. För samtiden är det inte minst en moralisk
historia. Om konsten skulle vara institutionell skulle det medföra att det var
ett västerländskt påfund och dessutom skulle övriga kulturer nekas tillträde
till konstens eviga universum.

I konstens tidlöshet förenas de alla. Konsten, den bara
finns, och konstvärlden är övertygad därom.