Vilks.net

”Konsten har alltid kunnat tala om svåra saker och bryggat över tabun.”, säger Michael Storåkers, vd för Bukowskis.

Det har väl hänt någon gång men när det händer kan det bli nog så svårt, inte minst för Bukowskis. För en tid sedan blev jag tillfrågad om jag kunde skänka ett verk till en auktion vars avkastning skulle gå till arbetet mot hivspridning. Jodå, jag sände en teckning. Teckningen innehåller visserligen såväl en rondell som en rondellhund men kan knappast anses vara stötande. Inte ens om man växlar spår och betraktar huvudfiguren, rondellkvinnan som möjligtvis – i dessa tider – skulle kunna skapa gnäll om patriarkalisk världsbild och bristande genusperspektiv. Nej, det var inte teckningen som skapade problem. Problemet var konstnären som så uppenbart betraktas som pestsmittad genom att sammankopplas med inkorrekta åsikter. För så utföll det. När mitt deltagande kungjordes för pressen började klagomålen strömma in till auktionsfirman. Min kontaktperson har uppgett att man i det längsta ville stå emot detta men att man till slut bestämde sig för att ge efter. Teckningen fick censureras genom att konstnärens symbolvärde gav upphov till irritation och genom att det dessutom förelåg en hotbild.

Så ligger det till och det är inte längre något som överraskar mig. Noli me tangere – du kan drabbas av konstpesten.

Bukowskis pressrelease HÄR.

Det censurerade verket: Rondellkvinna med gyllene äpple

”Beslöjade med sina hemligheter skapar de den sortens stämningar som slingrar sig undan beskrivningar i ord.”

Man skulle kunna tro att det var ett inlägg i slöjdebatten men det handlar om konstkritik vilket man nog kan komma fram till efter en stund eftertanke. En sådan mening måste vara något en konstkritiker kan ha liggande i skrivbordslådan eftersom det inte torde finnas något konstverk som undgår att låta sig beskrivas på det sättet. Joanna Persman i SvD är formidabel i denna form av konstkritik, att trampa vatten tills spalten är fylld. Meningen ovan hänför sig till Karin Broos utställning på Christian Larsen Gallery och jag passade på att se den när jag var i Stockholm. Kritikerna har varit tämligen nådiga mot den och t o m Dan Jönsson har uppmärksammat den i DN. Dock utan alltför stor entusiasm. För det är vad det är, fotorealistiska målningar som har vunnit stor popularitet. Den omedelbara effekten som låter sig slukas utan något motstånd att tala om gör att det får skrivas till möjliga fördjupningar. I galleriets presentationstext föreslås ”under ytan döljer sig konflikter och mörka stämningar”, ”Det kan vara vattnets speglingar som döljer något under ytan, trädgränsen kompakta mörker längs horisonten eller de långa skuggorna som kastas på bryggan, detaljer som gåtfullt låter betraktaren ana en disharmoni.” Eller inte, det är fritt fram att fantisera. Dessutom läggs till i texten att konstnären utforskar skillnaden emellan fotografi och måleri. Vi har hört den förut.

Målning av Karin Broos

Annars har jag idag, under mitt idoga arbete med min konstteoretiska bok fördjupat mig i ”kaninsyndromet”. Detta tillhör 1800-talets konstteorier och går ut på att om man målar en människa respektive en kanin blir målningen av människan bättre även om båda målningar i övrigt är lika väl gjorda. En kanin kan inte lyfta tanken mot det ideala och översinnliga i samma utsträckning som en människa. Sådant kunde man skriva på 1870-talet samtidigt som denna uppfattning är på väg att gå i graven. Men så slog det mig om det inte är möjligt att tala om en bisarr återkomst. I det kontemporära är innehållet det styrande och formen sekundär. Bedömningen om något är bra utgår ifrån någon tämligen dunkel idé om att det hela fungerar på ett övertygande sätt. Ämnesvalet är avgörande. Det måste vara relevant vilket på ett eller annat sätt innebär att det är social- eller civilisationskritiskt. Hade Broos använt sitt måleri för att undersöka någon aspekt av Palestinakonflikten är det högst troligt att hennes måleri hade blivit bättre i de relevanta konstvärldsagenternas ögon. Och då hade det närmat sig det man förr kallade för det översinnliga och ideala.

Något gränsöverskridande i sikte i konsten? Kan det vara att städa en fontän vilket skedde idag i ett vackert samarbete mellan en skulptör och en curator – ingår i uppvärmningsprogrammet inför nästa års Documentautställning:

”Artist Horst Hoheisel, with Artistic Director of dOCUMENTA (13), Carolyn Christov-Bakargiev, will perform the monthly cleaning of Negative Form, Hoheisel’s counter-memorial to the Aschrott Fountain in the center of Kassel, at 10 am on March 29, 2011.”

Nej, det räcker inte långt. Och intet blev det av den förhoppning som ställdes på konstmarknadens branta fall 2008. När marknaden föll samman förra gången i det tidiga 1990-talet hände det en del intressanta saker. Men inte den här gången. Katastrofen uteblev, konstvärlden fick nöja sig med att ta sats inför nästa boom.

Den här kurvan visar prisutvecklingen för Thomas Ruff men den följer strikt den generella normen. Marknaden står stadigt på fortsatt uppgång.

Konstvetaren Jacob Kimvall tror sig (DN) se det gränsöverskridande idag i Banksy och andra street artists:

”Han och Shephard Fairey är de två på allvar gränsöverskridande konstnärerna som finns i dag. De skapar konsthändelser som passar i det samtida mediaflödet, i den meningen är de Andy Warhols arvtagare.”

Med Banksy tycks det gå som det brukar. Konstvärlden omfamnar konstnären och reglerar sitt förhållande till honom. Han passar dock bra in i graffititraditionen, en förnyare inom ett område som aldrig har blivit riktigt intressant i stora sammanhang. Banksy lär inte kunna ändra på det. Han verkar varken vilja eller kunna ta sig in i det kontemporära. Den korrekta diskursen skall skrivas, curatorn skall verka, utställningar skall administreras. Banksy med sina allt fler gallerister får nog nöja sig med att vara en kul kille i konsten. Vilken gräns han skulle ha överskridit kan man också fundera på. Konstvärlden tycks inte känna sig ett dyft anfäktad. Och sådan är den förnyelse som dock äger rum, applåderad och hyllad.

Emellanåt kan det bli väl troskyldigt med konstens förnyelse. Ingvild Krogvig skriver på Kunstkritikk i en recension om konstnären Steinar Haga Kristensen:

”Kristensen bringer riktig nok ikke inn noe distinkt nytt som kunne ha pekt frem mot et nytt paradigme, men han peker på utmattelsen som preger i det gamle. Dermed inviterer han også til en diskusjon om hva som kommer etter konseptualismen og kontekstualismen.”

Om det osannolika skulle inträffa och ett nytt paradigm skulle inträffa med början i Oslo, hur skulle det kännas igen och hur skulle det skapas? Först och främst har det hittills bara försiggått ett paradigmskifte i konstens historia vilken inleddes med Duchamp 1917 och som fullbordades i början på 1990-talet (eller kanske två om det modernas genomslag också skall räknas). Vidare är sådant som paradigmskifte något konstvärlden inte önskar och om det hade funnits några sådana tendenser i den nämnda utställningen skulle Krogvig ha betraktat det som mindre önskvärt. Stora skiften kan inte ske utan långa förhandlingar där den konservativa konstvärlden måste vänja sig vid något den inte kan tänka sig. En förnyelse är fortfarande möjlig inom systemet. Fjolårets bästa exempel är kanske Christian Marclays film The Clock (som jag har skrivit om tidigare). 24 timmar filmcitat som följer klockan. I den har vi allt man behöver: Problematisering (av tiden, av filmmediet), citatet/referensen, ett alldeles nytt verk uppstår ur sammanställningen av andras, relationell (ingriper i åskådarens värld genom att följa dennes tid) osv. Förträffligt och dessutom övertygande. I  februarinumret av Artforum var David Velasco överväldigad. Han kan inte komma på någon annan kritik än att han avskyr deadlines: ”As I write, I hate Marclay’s work as much as I hate anything that draws attention to the inexorable deadline”.

Igår slog en av mina amaryllisar ut. Mina krukväxter är alla sådana som har övergivits av andra och som har undkommit undergången genom att övervantras i mina händer. Blomningen sker i ett fönster där två konstverk också kan ses.

Alldeles färska siffror har kommit från artfacts vilket för det svenska vidkommandet kan betraktas i nedanstående kolumn. Den svenska toppaktien har totalt sett förlorat många placeringar men några har gått emot strömmen. Henrik Håkansson har tagit sig förbi Ann-Sofie Sidén vilket aldrig tidigare har hänt. Carl Michael von Hausswolff har gjort ett beundransvärt ryck. Även Matts Leiderstam har flyttat fram positionerna. Klara Lidén har fallit tillbaka men man kan vara övertygad om att det är en tillfällig nedgång. Jag räknar med att om ett års tid är hon uppe i tätstriden. Det säkraste tecknet på en sådan utveckling är det senaste numret av Artforum där ett arbete av Lidén finns på omslaget och förstås med en stor artikel i tidskriften. Fia Backstrom kan snart väntas in på listan. Med hennes deltagande i den kommande Venedigbiennalen borde hon kunna ta plats.

1. Nathalie Djurberg 504  536

2. Johanna Billing 531  571

3. (4) Henrik Håkansson 663  608 +

4. (3) Ann-Sofie Sidén 643  682

5. Annika Larsson 841  894

6. Annika von Hausswolff 970  989

7. (11) Carl Michael von Hausswolff 1289  1064 +

8. Matts Leiderstam 1166  1098 +

9. (7) Miriam Bäckström 1076  1157

10. (9) Klara Lidén 1232  1288

11. (10) Karl Holmqvist 1282  1349

12. Jonas Dahlberg 1362  1463

13. (14) Maria Friberg 1516  1571

14 (15) Magnus Wallin 1529  1584

15. (13) Tobias Bernstrup 1506  1587

16. Annika Eriksson 1587  1603

17. Cecilia Edefalk 1665  1728

18. Annika Ström 1784  1777 +

19. Clay Ketter 1791  1808

20. Karin Mamma Andersson 1806  1900

Omslag Artforum med detalj av Klara Lidéns Untitled 2010

Vad har man för roligt på gång i konstvärlden? I den svenska konstvärlden kan man inte undgå att fängslas av konstkritikern Fredrik Svensk som äntligen fick tillfälle att skjuta skarpt på en konstnär. Nåväl, förhållandena var välordnade och syftet angeläget. På Röda Sten i Göteborg visas en grupp iranska konstnärer ”Störande av allmän åsikt”. Vad som förundrar mig är den ytterst försiktigt skrivna presentationstexten som understryker det blomstrande konstlivet i Iran. Enligt texten är det största problemet att den västerländska kulturen exotiserar konst som kommer därifrån. Man skulle tycka att det politiska förtrycket och den intensiva censuren som baseras på religionens överhöghet åtminstone skulle nämnas. Eller de brutalt nedslagna demonstrationerna. Svensk berör i alla fall ämnet i sin recension. Den beskjutne konstnären Amir Mobed (31.248) är delvis försedd med skydd och bössan har kanske inte den grövsta kalibern. Men tydligen svider det ordentligt vid träff. Vill man se Svensk avfyra kan man göra det HÄR.

Som personlig kommentar till vad man har för sig i konstvärlden kan jag foga att för min del skulle det ha varit en stor fördel om möjliga angrepp på en konstnär kunde distribueras på ett kvalitetssäkrat sätt under museernas öppettider.

Från utställningen med Neda Razavipours mattor som man inbjuds att klippa sönder

Så otroligt populär såväl i den postmoderna och socialkritiska konsten som i postmodern filosofi och även i den allmänna debatten: Den Andre. Detta fenomen är det som definierar den överlägsne, vilket är detsamma som den vite heterosexuelle mannen. Den Andres mest kända kandidater är kvinnan, de homosexuella & queer, orientalen, afrikanen. För att kvalificera sig som postmodern kandidat bör gruppen generellt ha följande egenskaper: Svag, förtryckt, utstött, behandlad nedlåtande, beskylld för att innebära en risk för det västerländska samhället. När Den Andre blev allt populärare tillkom också egenskapen att denne bör betraktas som god, allt annat var samhällets fördomar. Det där har man vant sig vid och först när jag läste intervjun (vilken jag nämnde häromdagen) med Gertrud Sandqvist slog det mig att något har inträffat. Hon säger där

”Postmodernismen är en stor tankeform som vi fortfarande lever i. Där finns bland annat postkolonialismen och queer-teorin som väldigt tydliga fortsättningar på postmodernismen.

Detta innebär att det inte längre går att säga att konsten representerar «det andra» vilket är det man gjort sedan konstbegreppets födelse på mitten av 1700-talet då konsten separerades från vetenskapen. Synen att de två aspekterna konst och vetenskap inte har med varandra att göra håller på att lösas upp och det är en stor förändring.”

Ja, det där tramset om att konsten skildes från vetenskapen vid mitten av 1700-talet kan vi bortse ifrån. När konsten föddes blev den till. Innan dess fanns den inte. Möjligen är vetenskapen något äldre. Konsten kan inte leva upp till att vara Den Andre eftersom den har hög status och betraktas som den västerländska kulturens stolthet. Samtidskonstnärerna kanske inte alltid håller med om detta men det beror närmast på att ingen bransch håller sig med en så enorm överproduktion som konsten. Däremot har alltså konsten anammat Den Andre med salvelsefullhet och genomfört otaliga postkoloniala och queerorienterade projekt för att understödja den av samhället orättfärdigt behandlade Andre. Inget att anmärka mot det eller mot uppgörelsen med den vite mannen. Men det slog mig att Den Andre tycks ha avtågat till någon annan plats. I varje fall krävs helt nya former för Den Andre. Om det skulle så vara att någon av de ovannämnda, tidigare självklara kandidater som Den Andre, just skulle utpekas som Den Andre skulle detta innebära rasism, hets mot folkgrupp eller de värsta av fördomar.

Det bästa alternativet för Den Andre torde vara Nordkorea som borde ha varit med hela tiden. Men av någon anledning har Nordkorea aldrig blivit populära i det avseendet. Antingen beroende på att det har ett uns av extrem kommunism eller det inte kan omvärderas som någon västerländsk fördom. Dock är behovet av Den Andre omätligt och de rättänkande söker ständigt efter möjliga kandidater för att förstärka sin identitet som tolerant och liberal mångkulturist.

Tre kandidater till uppdaterad Den Andre

Ännu ett litet blad i det mer än utdragna rondellhundsdramat har vänts. Den intensiva mordhoterskan Amatullah var idag inkallad till rättegång i Helsingborg. Förhandlingarna blev emellertid inställda sedan den åtalade inte behagat infinna sig i domstolen. Utvecklingen var knappast förvånande. Amatullah har entydigt deklarerat att hon inte accepterar svensk lag så varför skulle hon då springa till tingsrätten? Dessutom har det inga konsekvenser. Om målsägare eller vittnen uteblir får de hosta upp 2 000 kr, gärningsmannen, eller i detta fall, gärningskvinnan, kan idka sin frånvaro helt gratis. Hon kommer att få en ny kallelse som hon inte kommer att bry sig om. Till slut lär hon dock bli hämtad. Men det är säkert en lång resa dit. Amatullah inledde sina mordhot i stor stil 2007 och dömdes till bötesstraff. I fjor återupptog hon verksamheten med en serie fräscha hot som dök upp på den här bloggen.

I någon mån har hon lämnat bidrag till den svenska litteraturen då Jan Guillou inspirerades av hennes handling i sin bok Men inte om det gäller min dotter, publicerad 2008. Nesligt nog har han förvandlat henne till 70-åring:

”Vid en husransakan för två månader sedan hade man i en lokal som tidigare disponerats av de två misstänkta förskingrarna hittat en kartbild utprintad från nätet som visade var konstnären Aron Bilks bodde. Och Bilks hade efter frenetiska ansträngningar lyckats dra på sig åtminstone ett terroristiskt hot. Han hade avbildat Muhammed som en hund och krävt att bilden måste publiceras överallt till försvar för yttrandefriheten. Några tidningar hade hjälpt honom med lanseringen och påstod sig därefter ha blivit dödshotad av muslimer. Konstnären själv hade lyckats sätta fast en kvinna i 70-årsåldern som ringt honom och sagt att hon personligen skulle skära halsen av honom ”som ett får” och att hon hade släktingar i al-Qaida. Konstigt nog hade hon villigt upprepat sina hotelser i ett polisförhör och därmed fått ett bötesföreläggande.”

Amatullah i fördömelsetagen

På Kunstkritikk har konstvetaren Anna Sandberg intervjuat Gertrud Sandqvist. I det samtalet får man förklaringen till två fenomen som var framträdande under Modernautställningen. Det ena var att kritiken inte var särdeles nådig och det andra att en så stor del av de deltagande konstnärerna kom från Malmö. Sandqvist förklarar nu att ”det är kritikerna som ska bli bättre.” Sedan informerar hon om varför Malmö (och här får man förstå att det inte är ”Malmö” utan Malmö Konsthögskola som avses) står i särklass : ”det finns en stark och ganska sträng visualitet ifrån Malmö och det är därför den konsten klarar sig så bra internationellt. Men det gör också att det blir krävande.”

Där hör ni, kritiker, ni måste lära er att förstå hur krävande visualiteten från Malmö är. Den är internationell och ni är provinsiella eller åtminstone inte bra nog att fatta galoppen. Allt enligt säkra källor.

Professor Gertrud Sandqvist

Säga vad man vill om konstvärlden men med den rasande takt den producerar konst ger oss konstälskare en ständig ström av nyheter.

Den stora nyheten är förstås att Kina har gått förbi USA som ledande konstmarknad. Den ondskefulla kapitaliststaten får se sig slagen av den socialistiska kapitalstaten. Applåderar konstvärlden?

När Sharjahbiennalen öppnade den 18 mars protesterade en grupp konstnärer och curatorer genom skyltar och genom att dela ut material med namnen på dem som dödats under protesterna i Bahrain. Den något så när kände pakistanske konceptkonstnären Ibrahim Quraishi arresterades tillsammans med en holländsk curator.

Men konsten avfyrar också tillbaka. Alltid Sverigeaktuelle och för övrigt överalltaktuelle Yinka Shonibare har installerat en kanon i en utställning i Madrid. Den avfyras av en skulptur draperad i typiska Shonibaretyger och ammunitionen utgörs av ballonger. Projektet sägs handla om franska revolutionen och firandet av att konstnären har mottagit den brittiska hedersutmärkelsen MBE.

Yinka Shonibare: Cannonball Heaven 2011

Mer ammunition dväljes i Lissabon där den turkiske och alltmer välkände Ahmet Ögut har uppmärksammat att alltfler barn i en stad i sydöstra Turkiet arresteras på grund av stenkastning. Han har därför målat tio stenar utifrån målningar som ibland görs på militärflygplan. Projektet Stones to Throw kommer att utvecklas genom att stenarna en och en skickas till staden i Turkiet för att under omsorgsfull dokumentation placeras ut på gatorna och överlämnas till allmänheten.

Ahmet Ötgut: Stones to Throw 2011

”När man väljer att uttrycka sig konstnärligt så är det för att man har något på hjärtat som inte låter sig formuleras i någon annan form.”

Citatet kommer från en artikel av Camilla Hammarström i Aftonbladet men den känns igen. En konstklyscha som då och då dammas av. Emellertid har jag inte tidigare varit klar över vilken djupare sanning den tillhandahåller. Saken är naturligtvis att den som väljer att uttrycka sig konstnärligt är en konstnär som skall göra ett konstverk. Och när man har på hjärtat att utföra ett konstverk kan detta inte formuleras i någon annan form. Om konstnären har ett externt uppslag, och det har man ofta idag, är problemet inte att detta uppslag bäst formuleras genom konsten. För det kan man vara säker på, varje annat val är att föredra. Problemet är att göra det till konst vilket alltid är huvudsyftet för konstnären och verkets mottagare. Och att göra det till konst är att demolera budskapet för att låta konsten ta över. Det är det enda sättet att formulera konst i konstform.

Internt fungerar ovannämnda konstkliché alldeles utmärkt. Med ett hinder att övervinna: Bekräftelsen från mottagarna.

Jag har funderat en del på Jutta Koethers (725) framträdande på Moderna. Tveklöst är hon användbar för museet. En rad kvalitetsbegrepp kan radas upp: Genre- och gränsöverskridare, en fot i populärkulturen, benägen till performance, teoriintresserad, öppen för institutionell kritik, kraftfullt genusperspektiv, expressionistisk målare med lätt diskursförbehåll, installatör med konceptuella piruetter. Målningarnas baksidor undanhålles ej besökaren. Dessutom är hon förmögen att omvandla sin förbindelse med Sonic Youth till äkta konst. Var och en som lyssnar på hennes performancemusik kan med lätthet slå fast detta faktum.

Allt detta skulle sammantaget kunna vara det verkliga incitamentet till institutionell kritik, en kritik som inte skulle drabba Moderna utan istället konstvärldens bekräftare. Men så ligger det ju inte till. Allvaret vilar tungt över tillställningen eller som skalden säger ”Allt är nära, allt är långt ifrån”.

Och hur gick det? Jodå, åtminstone några av de känslotörstande kritikerna sökte sig till källan. Joanna Persman skriver (SvD 18.3) i poetisk yra: ”Ingenting hålls tillbaka. Känslor väller ur dukarna som om de var täckta med skärsår och blod.” Och Leif Mattsson i Omkonst är inte sämre: ”De röda penselstråken skär som Fontana-snitt i dukytorna, för att i nästa stund Bonnardmjukt smeka fram en kropp, en människa, en hjälte.” Ingela Lind i DN är inte sämre: ”Ja, här hörs ett svagt eko från Philip Otto Runge men också från den engelske romantikern William Blake. Och detta trots att utställningens bärande tema är utsattheten hos 2000-talets kvinnliga stjärnor.

Varje enskild målning känns oavslutad och glider ut i strömmen av andra verk. Ofta är den dessutom banal till sitt innehåll och fumligt målad, vilket möjligen skulle kunna adlas till ett led i Jutta Koethers anti-estetik.

Men målningarnas skimmer är häftigt. Jag tycker också om konstnärens prövande attityd till konsten och omvärlden, hennes tankes rörlighet och hennes hands lätthet.”

Även Nils Forsberg i Expressen avfyrar en uppställning med de vaga termer som skall rättfärdiggöra en estetisk upplevelse:

”I Koethers installationer finns en exakthet som arbetar mot det oorganiserade och som bortom alla referenser ställer dem för sig själva. Varje verk blir en egen sfär, med kanaler in och ut, där ordning och destruktion skapar en spänning som jag inte hade väntat mig och som gör att de räcker betydligt längre än en poplåt.”

Bekräftelsen från mottagarna kom som på beställning.

Kanske Koethers måleri inte, som recensenten skrev, ”dryper av känslor”, men man kan vara helt övertygad om att det dryper av kontemporär konst.

Jutta Koether The Thirst