Vilks.net

I stora drag kan min tillvaro sorteras i tre delar. Nimis förstås, som inte bara är ett oändligt slitande utan också en mycket nyttig verksamhet för kropp och själ. Idag har dock hammare och såg fått vila. Den andra delen är den konstteoretiska, för närvarande mitt bokprojekt om den institutionella konstteorin och den kontemporära konsten vilket fortskrider varje dag och omfattar nu 64 sidor. Samt ett 10-tal teckningar som skall ingå som illustrationer. Den tredje utgör naturligtvis Rondellhunden där avsnittet Livvakterna är en performance som pågår natt och dag på obestämd tid. Utöver det genererar projektet fortsatt ett och annat av intresse. Idag blev jag ombedd att skriva en artikel på SvT Debatt angående Andreas Malm och hans sammandrabbning med socialdemokraten Daniel Suhonen i P1. SvT hade upptäckt min lilla opera om Malm. Jag har inte sett den på ett tag men jag tycker nog att den blir bara bättre och bättre. Se vidare HÄR.

Jag är en vit, välbärgad man enligt Klas Corbelius. Det är inte bra inför Gud. Hans undersåtar är tydligen snara att döma. Så har de blivit, agenterna i kristligheten.

På onsdag inträffar ett av mina numera tämligen sällsynta offentliga framträdanden. Platsen är det norska Fredrikstad. På Kunstnercenter skall jag berätta om den institutionella konstteorin.

Nimis inför sin 31:a säsong

Moderna Museets två utställningar, Eva Löfdahl i Stockholm och Christian Andersson i Malmö, är inte minst ett möte mellan två generationer. Löfdahl tillhör den postmoderna och Andersson det kontemporära. Löfdahl vet naturligtvis att det postmoderna inte är något annat än ett övergivet slagfält. Vad som sprang fram därur var kopian, repliken, simulakrum, citatet referensen som ersättning för det autentiska originalet. Detta är fortfarande gångbart, för att inte säga förutsättningen, för det kontemporära. Och hon använder sig flitigt av denna materia och kan på så sätt aktivera formen genom att helheten blir en komponerad installation. Fullt korrekt eftersom helheten inte är verket lika lite som en installation är sig själv nog. Vad hon inte har är storyn, the aboutness, som hon heller inte har haft tidigare. Men det kan trots allt finnas en story, vem vet? Ingen kan emellertid få fram den och det slutar med gåtfullheten vilket inte är något egendomligt i konsten, obegripligheten är alltid med i det spelet. Där tar det också slut. Är det tillräckligt? Möjligtvis för en Löfdahl, traderad i sin egen historia. Så långt, hon kanske framhärdar: Jag vill inte bli kontemporär.

Christian Andersson tillhör nästa generation – eller snarare ytterligare en. Han har storyn som i sin tur är understödd av ett knippe berättelser. Han behöver inte heller slita med formen, den infinner sig tillräckligt understödd av uppslagen. Citaten haglar också här och gemensamt för de båda är att man kan återfinna både surrealismens och modernismen spöklika återkomst. I katalogen kan man läsa Texten som är exemplarisk. Författaren Chris Sharp och hans artikel är relevanta. Texten som ganska underfundigt talar om svårigheten att tradera en tradition när innovationen träder emellan. Historien och hur den skall skrivas bildar det svårhanterliga ackumulerande arkivet. För att få tyngd i detta låter skribenten Walter Benjamin komma på banan och då följer naturligt Giorgio Agamben med på köpet. Skrivningens spelöppning sker dock genom Tom McCarthy, författaren till Remainder från 2005, McCarthy som även valsat in i det kontemporära som konstnär. Och, kan man undra, var har vi då Philip K. Dick? Jodå, ett utdrag kan läsas före huvudartikeln. Rollistan klar och i ordning. Modernismen är på plats med en vridning av Mies van der Rohes Barcelonapaviljong från 1929 och med René Magritte som axlar en surrealistisk huvudroll för att, som det måste vara, göra det möjligt att få något att blixtra till när citaten sätts i arbete. Marcel Broodthaers, är inte han med? Jodå, han visar sig i den brevväxling som Andersson förde med curatorn Andreas Nilsson inför utställningen. Konstnären är givetvis en beundrare (alla kontemporära beundrar Broodthaers – jag har själv försökt att ta mig ur det men misslyckats). Andersson noterar att Broodthaers använde humorn men när han själv försökte med det blev han kallad för konstens Joe Labero. Då blev det slut med humorn för hans del. Trots allt, respekt och värdighet är känsligt i konstvärlden. Går du icke den smala vägen kan du bli kastad till hundarna. Andersson har sålunda inte blivit kastad utan har gjort en utställning som kritikerna har funnit god nog. Jag har inte heller något att anmärka på själva utställningen. Dock var det onödigt av Andersson att förklara sin målsättning med att han vill att vi skall inta ett friare förhållande till hur historien skall skrivas. Han talar här också om det icke-linjära (vilket är en dygd att ofta upprepa i det kontemporära) och behovet av tvivel. Inget fel i den tanken men för mig blir det som en landning utan landningsställ. Storyn låg redan naken i tamburen och gåtfullheten var inte på något sätt besvärande.

Icke-linjärt, ackumulationen av kultur genom innovationens påträngdhet, Andreas Nilsson tillskriver till slut Andersson en institutionskritikerns roll något som han inte säger nej till. Där skorrar det en del. Förunderligt och tänkvärt men samtidigt så passande, välgjort och korrekt; det är dock vad institutionen förväntar sig och nådigt tager emot. Hur icke-linjär än konstvärlden vill vara gäller det aldrig konstvärlden och inte heller konsthistorien som fortsätter av vara något av det mest linjära vi har.

Modernismen under sammanfall

Ett äkta simulakrum efter Magritte. Man kan läsa ordet RÊVE vilket blir EVER från baksidan

Den 15 februari i Wien föll domen mot Elisabeth Sabaditsch-Wolff. Hon fick böta 480 Euros för att hon har benämnt den alltmer famöse profeten för pedofil. Hennes yttrande rubricerades inte som hets mot folkgrupp utan för att det, enligt rätten, rörde sig om ett nedsättande uttalande om en religion. Profeten ärekränkt och därmed blir alla hans proselyter också kränkta.

En nog så intressant fall inom ramen för yttrandefriheten. Vad jag har sett har fallet inte uppmärksammats i svenska nyhetsmedier. Kanske ett svårt ämne. Mest handlade målet om lingvistik. Vad är pedofili? Rätten hänvisar till den medicinska definitionen: Pedofili föreligger när någon är sexuellt attraherad av minderåriga. En benägenhet, ett mentalt tillstånd. Inget tyder på att profeten hade en sådan läggning. Så vitt man vet skedde det enbart med ett objekt, hans barnhustru Aisha, och inleddes då objektet var nio år. Domaren menade att eftersom förhållandet fortsatte och då profeten eljest tog för sig av vuxna damer kan han inte sägas vara pedofil. Den korrekta framställningen skulle ha varit missbruk av minderårig. Därför, säger alltså rätten, är det kränkande att ge honom epitetet pedofil.

Begreppet pedofili används dock på flera sätt och det är vanligt att betrakta varje övergrepp på minderårig som pedofili. Men det är alltså inte medicinskt korrekt. Man kan lägga till andra omständigheter. Vi talar om en kultur, avlägsen i tid och med andra förutsättningar än vår. Å andra sidan är det inte ovanligt att korrigera och fördöma äldre beteenden även om de i sin tid inte uppfattades som felaktiga. I vissa sammanhang bryr man sig inte alls. Jag tänker på det grekiska antika samhället där pedofilin ingick som en helt naturlig del av tillvaron. Något fördömande av detta har jag inte sett till.

Vi har i vår moderna och upplysa tid åtskilliga besvär med hur vi skall hantera historien och alltså och inte minst hur den skall dömas. Några givna riktlinjer existerar inte och därför är det också svårt att säga något om hur profeten skall betraktas i pedofilifrågan. Jag skulle själv mena att det inte går att tillämpa vår tids normer. På den tiden fanns ingen pedofili i vår mening.

Saken slutar emellertid inte med det, vare sig man håller med mig eller ej, utan fortsätter i en långt mera och helt aktuell konsekvens. Profeten är, förmodligen för praktiskt taget alla av hans anhängare, ofelbar och förebildlig. Följ profeten blint! Sex med nioåringar är legitimerat från högsta ort! Om inte annat borde detta betyda att profetens förebildlighet får omvärderas. I varje fall är det inte socialt och politiskt försvarbart att betrakta alla hans görande och låtande som ofelbara.

En annan sida av saken är att yttrandefriheten i Österrike har fått sig en törn. Att göra ett uttalande som Sabaditsch-Wolffs om en religiös gestalts betänkliga beteende straffbart förefaller hysteriskt.

”If all things in the world can be considered as sources of aesthetic experience, then art no longer holds a privileged position. Rather, art comes between the subject and the world, and any aesthetic discourse used to legitimize art must also necessarily serve to undermine it.”

Så lyder det i presentationstexten till Boris Groys nya bok Going Public. Visst är det problem med all konkurrens som spirar runt konsten och aktningen för dess upphöjdhet är inte självklar. Konstvärlden försvarar sig med att den är så mycket bättre än sin okänsliga och okunniga omgivning men ett sådant argument är inte helt övertygande. Fast det borde vara det om konstvärlden spetsfunktioner gjorde en ansträngning till att ta sig ur den falska idealism som man lever i. För svensk del kan vi se att ”blott Sverige inga stjärnor har”. Inte för att stjärnkult är något eftersträvansvärt men att det inte blir någon är värt att fundera över. Ett område behöver storheter som kan tävla på de stora arenorna för att bli trovärdigt och väcka entusiasm. Endast har vi Nathalie Djurberg och frågan är om hon förmår att växa ut till en verklig målspottare.

För säkerhets skull har vi våra listor. Så avskydda i uppblåst seriösa konstsammanhang men när de skall tillverkas brukar intressenterna ställa upp och rösta. Tidningen Konstvärlden har ställt samman en lista över Sveriges 10 bästa konstnärer. Bland röstarna ingår bland andra Sara Arrhenius, Ingela Lind och Bukowskis Michael Storåkers.

1. Karin Mamma Andersson,

2. Cecilia Edefalk,

3. Ylva Ogland,

4. Nathalie Djurberg,

5. Ann-Sofie Sidén,

6. Johanna Billing,

7. Kristina Jansson,

8. Astrid Svangren,

9. Jens Fänge,

10. Christine Ödlund

Vad det här skall visa för något är svårt att säga. ”Populär kvalitetskonst i Sverige av konstnärer varav de flesta främst är verksamma i Sverige?” Fast Annika von Hausswolff får inte vara med. Kanske för att hon vann förra omröstningen? Inte heller Annika Larsson. Ej heller ser vi Carl Michael von Hausswolff, fast han har visat sig en del på hemmaplan. Den sneda könsfördelningen är överdriven men tendensen är inte ny. Listan är i detta avseende demonstrativ men en mera tillförlitlig lista ger en klar övervikt. Så här ser svensktoppen ut enligt artfacts:

1. Nathalie Djurberg 504

2. Johanna Billing 531

3. Ann-Sofie Sidén 643

4. Henrik Håkansson 663

5. Annika Larsson 841

6. Annika von Hausswolff 970

7. Miriam Bäckström 1076

8. Matts Leiderstam 1166

9. Klara Lidén 1232

10. Karl Holmqvist 1282

11. Carl Michael von Hausswolff 1289

12. Jonas Dahlberg 1362

13. Tobias Bernstrup 1506

14. Maria Friberg 1516

15. Magnus Wallin 1529

16. Annika Eriksson 1587

17. Cecilia Edefalk 1665

18. Annika Ström 1784

19. Clay Ketter 1791

20. Karin Mamma Andersson 1806

Djurberg har fortfarande inte nått högsta punkten i sin bana, men sannolikt har de efterföljande fram till nr 9 Klara Lidén gjort det. Lidén kommer att fortsätta uppåt ett bra tag till. Karl Holmqvist kommer nog inte heller att nå så värst mycket högre trots att han tillhör de relativt nyanlända. Övriga är veteraner och de är väl förankrade och Tobias Eriksson och Maria Friberg har kämpat sig tillbaka. Matts Leiderstam har också bättrat på sin position. Det är svårt att skönja några påläggskalvar förutom att Fia Backstrom (2287) förmodligen kommer att ta sig in så småningom.

Klara Lidén i farten: Paralyzed, video 2003

Walid Raad, libanesisk konstnär verksam i New York, visas på Bildmuseet i Umeå. Vägen till Sverige blev i det här fallet lång. Han slog genom 2002 då han visades på Documenta men hade då redan två Whitneybiennaler i bagaget. Sedan låg vägen till Venedigbiennalen öppen: “I feel that (Beirut) is one of those places that can stir a kind of lay fantasy in the Western art world,” uttalade sig den store Francesco Bonami som ledde den kaotiska biennalen 2003.

Visst fungerar det och Walid Raad hjälper till med den estetiseringen genom att blanda fakta och fiction. Han presenterar gärna diagram, modeller och inte minst arkiv. Han är bokstavligen synonym med Atlas Group (arkiven är, för den som orkar, lätt tillgängliga på nätet) som genomförde undersökningar av kriget i Beirut. Inte minst bilbomberna och med en teknik där han tog fasta på oväntade detaljer. 2002 var han känd som en icke-kommersiell konstnär som finansierade sin verksamhet genom att undervisa eller genom stipendier som han huvudsakligen fick i Europa. Dock omöjligt att stå emot konstvärlden och varför skulle han göra det? Idag är han uppfångad av galleristerna. Eller understödd, för allt annat är orimligt för en framstående exemplarisk kontemporär konstnär (ranking 258).

Atlas Group är alltså en föränderlig fiktion som han själv berättar:

”I say different things at different times and in different places according to personal, historical, cultural, and political considerations with regard to the geographical location and my personal and professional relation with the audience and how much they know about the political, economic, and cultural histories of Lebanon, the wars in Lebanon, the Middle East, and contemporary art. I also always mention in exhibitions and lectures that the Atlas Group documents are ones that I produced and that I attribute to various imaginary individuals.”

När SVT var på besök fick de inte filma eller intervjua Raad. Men den som vill stifta närmare bekantskap med denne intressante konstnär kan göra det på de två videor som återfinnas nedan. Den första är väldigt rolig och handlar om hur FBI blir ytterst misstänksam över de fotografiska och videoarbeten han har med sig i sin resväska. En praktfull kollision mellan konst och polisiärt arbete. I den andra berättar han mera direkt om sin kritiska inställning till USA. Där visas också ett avsnitt ur en övervakningsvideo (om den inte är producerad av honom själv) där övervakaren miste sitt arbete därför att han filmade solnedgången. I Beirut, strandpromenaden övervakad.

Så är vi där igen, där allt slutar och börjar: Konstvärlden konsumerar en spis som kittlar och fängslar och som under relevanta omständigheter genererar en estetik eller skall man säga ett undanglidande från den angelägna socialkritiken. I Umeå siktar man mer på det angelägna och fyller utställningstiden med en föreläsningsserie som inleddes med ”Nytolkning av shari’a” till försvar för medborgerliga fri- och rättigheter” av min trätobroder Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Dan Jönsson har recenserat i DN.

Skall kritikern, för att visa sig som fullvärdig konstvärldsmedlem i det kontemporära, svälja hela fisken? Så lätt blir den anrättning som serveras på kultursidan en fantasi från den bildade medelklassens försök till inlevelse i världen utanför. Vad man nu skall där och göra.

Gardar Eide Einarsson har, vilket jag tidigare rapporterat, en muskelspännare på Bonniers konsthall med utställningen ”Power has a fragrance”. Jodå, makten har en doft men eftersom konsten är som den är blir ekot lätt besvärande. Eller egentligen inte alls. För vad kan man visa upp om makt i konsten annat än att man behärskar det kontemporära språket och att man vet hur slipstenen skall dras. Einarsson har varit skicklig på det och jag vill mena att han är en naturbegåvning. Det infann sig tidigt, jag minns honom som student och såg att han var exceptionell och försedd med den mångsidighet som är nödvändig för framgång. Framför allt är han en figurativ konstnär som avbildar lämpliga objekt. Och gångbart är att visa en blandning av lågkultur och konstkultur. Med denna kombination, serverad med en minimalistisk estetik som stram tygel, kan betraktaren ta del av kvalitetskonst. Einarsson har en imponerande 661 i sin ranking, grundlagd genom en elegant skejting genom biennalerna: Istanbul 2005, Whitney 2008 och Sydney 2010. Han kommer snart att gå förbi Ann-Sofi Sidén (643) och Johanna Billing (531). Men kommer han att klara Nathalie Djurberg (504)? Upplagt för en rysare.

Vad man utan vidare får vara överens är att det är bra, estetiken oantastlig, referenserna är genomarbetade, det sociala programmet inbäddat och överlämnat åt betraktarens egen fantasi. Nils Forsberg i Expressen låter sig inte överrumplas utan kommer med ett klart omdöme:

”Är det bra, då?
Nej, det är ju inte riktigt det.”

Man skall inte förledas att tro att Forsberg är igång med tyckandet. Han menar nog att hållbarheten är begränsad, att utställningen saknar den slagkraft som behövs för att tränga genom historien. Men just nu är det bra, riktigt bra. Och vad kan man mer begära av den globala världskonsten som är tvingad att producera kvalitet på högsta nivå varje dag? För att inte MacGuffin skall bli synlig.

Och visst fungerar det. Läser man Anna Orrghen i SvD ser man vad som händer när fisken sväljs hel. Jag hävdar bestämt att det intressanta i det kontemporära söker man främst i administrationen och logistiken: Se på handen och inte vart den pekar. Orrghen har dock häpnat och drar igång sin artikel med ”Vad händer med ett tecken när det flyttas från ett sammanhang till ett annat?” Ja, det låter spännande men när det flyttas till konsten, och på rätt sätt och på rätt nivå, blir det fest i konstens Kapernaum. Orrghen upptäcker sedan en världsbild som styrs av rädsla och inte minst rädslan för det främmande och för att inte synas. Hennes betraktelse når sin höjdpunkt i ”polisavsnittet”. Einarsson visar sina välkända bilder på poliser med batonger och det skrämmer recensenten:

”Och inför Batongövning 1-9, nio bilder av poliser tryckta på drygt två meter höga plywoodskivor som står lutade mot väggen i tre rader med tre skivor i varje rad inser man snabbt att man inte har en chans. Skulle man lyckas övermanna en polis, står där ytterligare två bakom.”

Man frågar sig varför Orrghen skulle behöva övermanna en polis. Jag har själv en tid haft mycket poliser omkring mig och vill påstå att de inte verkar vara ont sinnade. Därför kunde det vara rimligt att ge en alternativ formulering åt Orrghens polisofobi:

”Skulle någon lyckas övermanna en polis, står där lyckligtvis två bakom.”

Orrghen går på som ett urverk och klichén dyker också upp som slutfanfar:

”Att låna och förflytta en bild innebär alltså att osäkra dess betydelse, och i förlängningen även vår världsuppfattning.”

”Vår” är här ett centralt pronomen som troligen syftar på folket men som givetvis inte når längre än till den kontemporära publiken. Blott den kan avkoda och eftersom den redan har gjort det är ingen förändring att vänta.

Gardar tänker sig förmodligen inte sådana överdåd. Han är trots allt en konstnär som arbetar föreställande. Och det är han onekligen bra på.

Gardar Eide Einarsson: Batongövning. (Kan verka skrämmande för känsliga konstkritiker)

På Rijksmuseum i Amsterdam visas Dora García performance /monolog Real Artists don’t  have Teeth den 28 februari. Den får beskrivas som en lättsam institutionell kritik där konstnären ”examines the complexity in issues related to censorship, the involvement of artists with their audience and the meaning of mainstream and marginality”. Den har gått runt på flera platser och kunde även beses i Moderna Museets biograf i fjor. Jag kom att tänka på att det skulle vara intressant att mera ingående undersöka hur en riktig samtidskvalitetskonstnär beter sig och hur den hanteras. Inget man gärna tar upp i konstvärlden. Som Liam Gillick och Philippe Parreno brukade säga till varandra: ”Det är ingen tävling!” Men det är det ju.

Det slog mig t ex också vilken nesa det skulle ha varit om Eva Löfdahls utställning på Moderna istället hade fått äga rum på Liljevalchs. Små enkla signaler som beskriver var folk hör hemma och vem som är mest konstnär.

Den alltid intressante Ernst Billgren har kommit med en uppföljare på sin bok Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor.  Den nya boken heter Vad är konst II 100 nya jätteviktiga frågor. Nå, var har vi egentligen Ernst Billgren? Inte lär han få en utställning på Moderna. Han är inte längre en relevant internationell samtidskonstnär med biennalbenägenhet. Om han någonsin har varit det. Det lockande i att tillhöra spetsfunktionen i konstvärlden, att vara en mainstream socialkritikisk kontemporär är nog inte heller något som lockar honom. Andra möjligheter gives och ingen kan förneka att det rullar på för Ernst.

Så var det boken. Den inleds med frågan om ”varför det första verket alltid blir bättre än uppföljaren”. Självklart kommer han inte själv undan denna fundering. Min uppfattning är att hans frågas innehåll stämmer med hans två böcker. Den första var bäst, lite överraskande och ännu med oskuldsfullt sikte på verkligt konstintresserade. Hans förra bok blev en bestseller och den här gången kan man förstå att han sneglar på den bredare läsekrets som nu har blivit målgrupp. Den här första frågan handlar inte om konsten vilket är lite synd eftersom det kunde ha blivit en intressant fundering. I konsten är det ofta svårt att skilja på vilket som är första verket. Vilken var Pollocks första drippingmålning? Och hur som helst blev nog uppföljarna bättre.

”Vad är provokationens uppgift?”, frågar han vidare och svarar ”Få intressanta provokationer är gjorda för att irritera folk.” Återigen är det en generellt ställd fråga. Men i konsten är det vanligt med provokationer som är gjorda för att irritera folk. Tänk bara på futurister, dadaister och surrealister. Billgren skriver sedan att förbluffande många av våra främsta konstnärer är autodidakter och menar att konsthögskolor inte är så viktiga. Tidigare gick det nog för sig men idag är det svårt att leta upp några sådana exemplar. Ser man på svensktoppen enligt artfacts eller på den nyss förlidna Modernautställningen är det idel konsthögskolefolk som är i farten. Men autodidakterna kan möjligtvis dyka upp på Liljevalchs vårsalong. Emellanåt känns Billgren lite gammalmansaktig. Han varnar unga konstnärer för ”strandraggare”( eller, som de heter curatorer). Sådana skall enligt Billgren se upp för eftersom de är helt opålitliga. Alla curatorer är säkert inte lyckade men dock, som det numera är: Utan curatorer stannar konstvärlden. Skulle jag vilja mena. Lite naivt är det också när han skriver ut den gamla klyschan att en konstnär annonseras som att denne har ”slagit i utlandet” efter ett par obskyra utställningar som man kan skryta med på hemmaplan. Dagens konstnärer kan inte räkna med den blåögdheten. Att bli en internationell konstnär som blir tagen på allvar kräver något annat än det gjorde på den tiden då Sverige och svenska konstnärer bara existerade i marginalen och för sig själv.

Jag skall inte förneka att hans bok ändå är värld att läsa genom emedan man får en del att fundera på och även ett och annat att reta sig på. Må Ernst Billgren fortsätta att vara aktiv i det svårbestämda mellanrum han på egen hand har upprättat.

Ernst Billgren tecknad

Walead Beshty (född 1976) är en konstnär på starkt uppåtgående (ranking 1.230). Engelsman men uppväxt i Los Angeles. 2008 var det dags för honom att äntra Whitneybiennalen och nu går det starkt framåt. Nu har han kommit till Malmö konsthall. Fotograf är han väl i viss mån men som många konstnärer rör han sig med flera arbetssätt. Hans arbete kan samlas under ”process” och ”index” (spår). Några av hans arbeten har redan fått genomslag och nämns ofta. Jag tänker då på hans fotografering av den övergivna irakiska ambassaden i Östberlin. Under resan dit fick han passera säkerhetskontrollen och röntgenstrålarna satte spår i hans film. Det blev en rad uppförstorade bilder Travel Pictures vilket förde med sig att han medvetet använde detta som metod. Han har också vikt fotopapper och exponerat både svartvitt och färg. Just resultatet av detta, som liknar stora abstrakta målningar, är en anslående estetisk framtoning i konsthallen.

Han visar också plexiglasboxar som skickas till olika platser och efter hand uppvisar skador och slitage, kopparplåtar som också de transporteras och förändrar sin yta. Foton som han har sorterat bort har han strimlat och packat samman till nya bilder. Han har också fotograferat övergivna shoppingcentrer och dokumenterat smoggen i Los Angeles. Och han porträtterar alla personer som på något sätt är med i hans arbetsprocess.

En grundregel i samtidskonsten är att konstnären skall distansera sig från den estetiska produkten, alltså i det här fallet de visuella spåren som är temat i Beshtys verk Kritikerna brukar göra en sak av att hans röntgenskadade bilder är ett utslag av 2000-talets säkerhetspolitik. Men Beshty följer inte något politiskt engagemang, följaktligen gör han Inte heller någon affär av de nedlagda shoppingcentrerna eller smoggen i LA.  Han vill gärna framtona att hans estetik skapas, utan att han kan kontrollera den, i processen. Som det alltid brukar vara med den saken, är det en sanning med modifikation. Han förstorar bilderna, han väljer, han testar och när han väljer blir det estetiska val. När han pressas angående sina avsikter sade han för en tid sedan: ”The prints are seductive, and there’s nothing wrong with that. They’d look good over a couch: that’s fine.”

Eftersom den sociala kritiken dominerar starkt i samtidskonsten kan man fråga sig hur Beshty kan vara så bra som han anses vara. Jodå, för att klara detta måste diskursen ordnas. För den här utställningens katalog har man engagerat kompetent personal. Suzanne Hudson, tillförordnad professor i konsthistoria och regelbunden kritiker i Artforum, genomför en ingående diskussion om fotografimediet och hur det skall kunna förstås i bred bemärkelse. Beshty blir här en del av mediekritiken vilket utan vidare kan ingå i den socialkritiska ramen. Men ingen mindre än Nicolas Bourriaud, alltså den relationella estetikens skapare, gör ett ännu skarpare jobb. Efter att ha hämtat referenser från Louis Althusser och Georges Bataille och mellanlandat i Spielbergs Toy Story och Philip K. Dicks Bladerunner (han landar slutligen med Zizek) kan han skissera konturerna av Beshty som en motståndsman mot den kapitalistiska konsumtionsindustrin. I dagens konsumtionssamhälle har produkten alltmer tagit över rollen att själv marknadsföra sig, produkten talar till och informerar konsumenten om sin förträfflighet. Beshty, menar Bourrriaud, agerar, då inte med den relationella estetikens direkta motstånd, utan genom att spela med i samhällsordningen och att låta produkterna producera något annat än reklam. Han gör estetik av de produkter som han låter komma till tals. Återigen blir det en stor affär av säkerhetskontrollens röntgenstrålar men här blir den handlingen och händelsen alltså ett exempel på en form av social kritik. Beshtys konstnärskap är ovedersägligt under kontroll och besökaren kan därför avnjuta hans anslående estetik i vissheten om att den äger en djupare mening.

Jag skall också nämna att samtidigt med Beshty visas teckningar, foto och film av Laszlo Moholy-Nage (1895-1946) som var verksam i Bauhausrörelsen. Mycket sevärt.

Fotopappersfoto och dokumentation av medverkande

Walead Beshty berättar om sitt verk av makulerade bilder

Idag har jag varit på pressvisningen av Walead Beshtys utställning i Malmö konsthall. Denne uppåtgående konstnär med foto som inriktning säger en del om konstens tillstånd. Rapport kommer snart. Jag medverkade också i P3:s Brunchrapporten där Foppa Forsbergs tårfyllda avsked har ifrågasatts med lyssnarstorm som följd. Att ifrågasätta autenticiteten hos den helige idrottsmannen är så nära profeten man kan komma i Sverige. Ingen svag grupp är dock drabbad, alltså rycker inte Jan Guillou ut till försvar. Men de rasar ändå.

När man inte har något att argumentera med kan man alltid komma med en störtsjö av tårar och låta dem falla i sentimentala rännilar. Alltid är det någon som veknar. Marcus Birro hoppas på det Absolut Autentiska och inte bara hoppas. Han kräver det och kräver RESPEKT. Tydligen har han fått samla sig länge för att tänka ihop sin okränkbara saga. Men nu får han det sagt i Expressen. Han har kommit fram till att han inte gillar Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo från 1998 samt en viss rondellhund från 2007. Det tog alltså 13 respektive 4 år för att fatta beslutet att dessa konstprojekt måste förkastas. Och han gör det med självplågarens illa dolda självömkan. Slå mig, jag är inte där. Troligen befinner han sig i det Absolut Autentiskas famn. Religion är alltid kärlek för Birro och om det eventuellt siktar på annat av mer världslig natur bör man vända blicken bort från sådana futiliteter. Han följer därmed med i tidsandan: Strunta fullständigt att sätta en företeelse i sitt sammanhang. Se dig själv som kränkt. Tyck synd om dig. Tala om hur lite de andra förstår. Och hur mycket bättre du själv är.

Picassoutställningen på Louisiana ”Picasso, Fred & frihet” (som hos en recensent föranledde ett feministiskt sammanbrott) har engagerat Birgitta Rubin till en något mer nyanserad kritik i DN. Hon har naturligtvis rätt i att Picasso som fredsduva och politiskt aktiv är en stånghammare i magtrakten för den sansade. Allting skall idag curateras och aktualiseras. Sedan länge är det omöjligt att göra en utställning där man visar målningar av Picasso.” Fred och frihet”, det låter bra och familjevänligt. Så är det bara att köra: ”Sjung o gudinna om p’l’tiken som brann geniet Picasso olycksdiger, till tusende kval för penselsprättarens fruar”.

I ämnet rondellhundsprojektet kan jag notera ännu ett resultat av mitt symboliska värde. Jag var inbjuden att tala om mitt Nimisprojekt. Emellertid visade det sig att de marknadsstyrda krafterna inte kunde bemästra sin målgrupp:

”Tyvärr måste jag avboka den beställningen, då det kommit till min kännedom att det finns motsättningar mellan dig och delar av vår målgrupp.

Vi har diskuterat internt och kommit fram till att vi inte inför ramen av ett offentligt tillväxtprojekt kan ha en aktivitet som vissa folkgrupper känner sig provocerade av. Integration är en ytterst viktig beståndsdel i vårt projekt, och att bibehålla dig som föreläsare vid ett inspirationstillfälle kan uppfattas som en provokation mot vissa grupper, vilket vi absolut inte vill bli förknippade med.”

Pressvisning på Malmö konsthall med Walead Beshty i centrum

Jodå, jag förstår. Lägg märke till att ”aktiviteten” är min närvaro och inte vad jag skulle tala om.

Den som var med i konstvärldens svängar i slutet av 1980-talet och alldeles i början av 1990-talet minns säkert skadeglädjen. Den drabbade den förkättrade modernismen och blev inledningen till en ny regim som idag går under namnet Contemporary Art. Den kännetecknas av att vara fruktansvärt samtida. Inte före och inte efter utan alldeles precis drypande samtida. Modernismen varpå sin tid före sin tid men har förvisat till en ömklig plats i systemet. I varje fall när det handlar om var hegemonin finns och vem som bestämmer agendan. Men man befinner sig också i ett trauma. Förlorar man vägen mot utopin kommer man att vara särskilt sarkastisk när man ser tillbaka på dem som hade den. De samtida får nöja sig med att uppställa de noggranna regler som man skall följa om man vill vara i den bästa av världar – alldeles nu.

Jag kom att tänka på det här när jag läste Zinziana Ravinis (ja, hon skriver sig tydligen nu med Z hela vägen) recension (DN) av Mondrian/De Stijl utställningen på Centre Pompidou. Recensionen är komponerad i en sats som inleds med några föraktfulla slängar. Som en amerikansk film där dramats utgång dyker upp redan i inledningen. Men därmed upphör olikheterna för Ravini har bestämt sig för att vara enbart irriterad. Med hennes mått mätt är det dock en måttlig irritation som styr berättelsen. Crescendot kommer i slutet och då är det av Fagerströmska (se gårdagen) utbrottsdimensioner. Mondrian var nämligen inte feminist, han talade t o m om ”tragiskt kvinnlig”. Men felet ligger naturligtvis också hos utställningsarrangörerna menar hon. De borde ha lagt ett genusperspektiv över hela rasket.

Annars skulle man kunna misstänka att arrangörerna kanske ändå är modernister. Kanske är det inte över ännu, ”Mondrians utopi kan bli en galen dystopi”. Så fick hon sagt ”dystopi” som sista ord. ”Dystopi” är ett modeord i linje med ”fokusera”.

”Vad har han och De Stijl-gruppen att säga oss i dag? I morgon?” Och vad har Ravini och dystopi-gruppen att säga oss i dag? I morgon?

Från denna dystra skrivelse till en uppiggande censur som FB har lyckats få till. Gustave Courbets målning Världens ursprung (som återger ett kvinnligt könsorgan) får inte visas på FB. Då tas bilden bort och den skyldiges konto raderas. Vägen in i dumhetens rike går via åsidosättandet av all kontext. Även konstnären Uwe Max Jensen rök ut från FB när han kommenterade censuren. Mer HÄR. Fransmännen har också reagerat och saken har hamnat i Le Monde.

FB har emellertid mer omsorg om nakenbilder än om profetbilder. Så mitt konto är tills vidare intakt. Och jag följer projektets relationella sida där den tidigare omtalade duellen mellan Danny och Mohamed fortfarande befinner sig på diplomatinivå. Inte med diplomatspråk ty de båda herrarna gör vad de kan för att puckla på varandra med otidigheter. Möllevångstorget i Malmö kvarstår som duellplats men Danny håller till i Göteborg och har den längsta vägen. Då detta drama utspelas under konstens insignier kunde en alternativ skådeplats vara Mjellby Konstmuseum i Halmstad belägen mitt emellan de två stridande. The clash of cultures som en performanceföreställning framförd som envig. Passar väl in i den pågående utställningen ”Sport i konsten”.