Vilks.net

Gardar Eide Einarsson skall snart visas på Bonniers konsthall (från den 16 feb). Jag minns honom väl från hans studietid i Bergen. Det märktes genast att han var en kapacitet som skulle klara sig bra i konstvärldssvängarna. Jag lade märke till att han hade en av Deleuzes skrifter på sitt skrivbord. Han läste den också. Det dröjde inte länge förrän han tillsammans med Matias Faldbakken öppnade en konsthall i Bergen där det gjordes utställningar och hölls föreläsningar. Går man fram på det sättet bör det alltså fortsätta på samma sätt. Just nu håller han en 678:e plats på artfacts och hans kurva är vackert stigande. Han är en andra generationens approprieringskonstnär som flyttar in diverse tecken och uttryck från samtidskulturen, gärna en blandning av rester, graffiti eller minimalism vilket han bearbetar i svårgenomträngliga installationer. För han har lärt sig att svårgenomtränglighet är en dygd, inga raka budskap, sådana har kort livstid. Hans konst ser provocerande ut men är det naturligtvis inte. Tvärtom är den mondän och det är säkert också meningen. Han kan få kritik för att det hela kan verka pretentiöst men det får han vara tacksam för. Här är ett exempel på hans appropriering, först Gardars arbete Oedipus 2007 och nedan Ed Ruschas 51 % Angel 49 % Devil från 1983.

Sara Arrhenius har skrivit en text där hon introducerar konstnären. Jag fäste mig vid hennes formulering:

”Ur ett konsthistoriskt perspektiv har bildkonstens lån från masskulturen kopplats samman med en föreställning av konsten som en trappa av förfining och stilistisk fulländning som förhåller sig omvänt till en ursprunglig rå energi.  Den hierarkin är absolut frånvarande i GEE:s konst.”

Ja, man skulle kunna tro det, men som alltid har konstvärlden en blind fläck nämligen sin egen hierarkiordning som oförtrutet ser till att masskulturen blir förfinad konst. Förvandlingen är total när något hamnar innanför väggarna i Bonniers konsthall och inte minst när Arrhenius lägger ut diskursen och talar om hur antihierarkiskt det är.

Vidare:

”Gardar Eide Einarssons konst får sin näring av ett samhälle där all information finns tillgänglig hela tiden men är läsbar av ett fåtal. En plats där konkurrerande världsbilder samexisterar och är i konflikt med varandra. Där en kunskapens hierarki har ersatts av olika men jämbördiga sorters information.”

När man ser det, och det ligger väl någonting i det, kan man vara lättad över att konsten kan erbjuda en plats där det inte finns några konkurrerande samexistenser i konflikt. Samtidskonstsystemet är globalt och fungerar på samma sätt överallt, När det är fråga om orter som tidigare var vita fläckar på konstkartan har vi nu operativa konstvärldar med lite exotiska inslag. Se t ex hur det ter sig på indisk mark. Tyvärr har denna globala omfamning en följdverkan. Det blir väldigt trevligt.

För att fördjupa mitt förhållande till den fråga som jag länge arbetat med, ”Vad är samtidskonst?” begav jag mig till Lunds konsthall för att se fyra konsthögskoleelever visa resultatet av ett större samarbetsprojekt som inleddes 2009 mellan skolorna i Malmö, Braunschweig, Lissabon och Ramallah. Temat är ”Flykt” (”Escape”).

Att bli konstnär idag är i det närmaste omöjligt om man inte har gått på en konsthögskola eller åtminstone ha gått på tillräckligt många förskolor (vilka i dag har samma inställning till konsten). Redan när jag 1988 började min lärargärning på Kunstakademiet i Oslo fanns det en klar uppfattning om hur skolan skulle förändras. Mer teori, mera verbala elever, konceptuell inriktning. Mot detta stod det modernistiska måleriet som snart kom att dra det korta strået och därmed segrade det som vi får kalla för Det Undersökande Projektet som är en samlande benämning på hur konsten sedan dess har kommit att te sig. Från opposition till standard, för nu är detta standard på alla konsthögskolor. Den dröm som fanns i den modernistiska världen om att skydda studenterna från de internationella trenderna är bortjagad och de internationella trenderna äger lika mycket rum på skolorna som utanför. Vill man vara lite elak kan man skriva att konsthögskolorna återigen har blivit konstakademier där man lär ut vilka formler som är gångbara. Några alternativ finns det inte, man blir internationell samtidskonstnär, det finns ingen som man kan göra uppror mot, alla är överens, unga som gamla, att den rätta vägen är den rätta vägen.

Självfallet kan det ändå göras intressanta projekt och lika självklart är att varje individ kan finna en egen profilering. Det socialkritiska perspektivet är grundkursen i konststudier. Alla konstnärer kommer för den skull inte att formulera sig i aktivistiska termer eller ens röra vid direkta politiska ämnesfält. Men det kommer ändå att skrivas in i en socialkritisk tillhörighet. Identiteten ligger där sedan den estetiska har gått förlorad.

Med detta sagt kunde jag konstatera att utställningen flykt bjöd ungefär på vad jag hade förväntat mig. Man gör sina projekt och man formulerar sig. Några av studenterna är mera undflyende och poetiska men de flesta har en klar målinriktning. Projekten förklaras också i katalogen med konstnärernas texter. Resorna till de olika orterna profileras sammanfattande i katalogen: I Tyskland möter man nazismens och kommunismens fasor, i Lissabon postkolonialismens fasor, i Palestina Palestinakonfliktens fasor och i Sverige blev det galenskapens kreativa potential i form psykiska anstaltsteckningar. Klart nog är det oerfarna konstnärer som jag inte tycker att man närmare skall nagelfara. Några av projekten kan jag ändå kommentera. Lissabongruppen, som genomförde ett projekt om att göra en utställning där de delegerade uppgifterna till utomstående, tänkte sig att de hade brutit sig loss från det som är påbjudet att bryta med: Ett konstverks originalitet och autenticitet. Men eftersom verket är processuellt så blir det ändå autentiskt och en smula originellt. Konstteori är inte något som har en central plats i skolorna eftersom det mest handlar om teorier kring det sociala och politiska. Tidigare tecknade man antika gipser och modell, idag modellerar man i den sociala plastiken.

Professor Gertrud Sandqvist kom med den enda värdering som gjordes kring något enskilt arbete: ”Detta är ett starkt verk” och visade då Majd Abdel Hamids (nu på skolan i Malmö, tidigare Ramallah) Pain Killers.

Majd Abdel Hamid: Pain Killers, pillerkapslar, 2010

Objektet är en modell av den berömda Klippmoskén, ”sinnebilden för en framtida huvudstad” som konstnären skriver. Konstnärer motiverar materialet med att förbrukningen av nervpiller har ökat i de Palestinska områdena. Verket är onekligen rätt fyndigt men också snabbt förbrukat, låst som det är i en given tolkning. En kritiker som jag talade med hade ett överraskande marxistiskt alternativförslag: Religion är opium för folket…

Thale Vangen: Edens hål och Lydia Paasche nittio gånger tvåhundra

Den svenska konstkritiken har äntligen förnyats. Nils Forsberg visar vägen i Expressen.

Lexikon: 

Privat (priva’t) i slagdängan ”Det privata är politiskt”. För att undgå det totala raset bör man skriva ”Det privata är inte politiskt”. Sanningshalten i båda uttrycken är densamma, alltså ad libitum.

Representanten för al-Shabaab har sitt speciella formspråk. På det sätt som jag har lärt känna denne man, uttrycker han sig kort och igår fick han till ett uttryckssätt som visar att han sannolikt har influerats av futuristisk och modernistisk poesi. Dess inledande rad har en kraftfull rytm som tycks utgå ifrån en pulserande känsla:

”SNART! SNART! SNART!”

Den andra raden i denna haikuinspirerade dikt förmedlas till läsaren den längtan som författaren bär i sitt hjärta:

”ALSHABAAB TYCKER OM DIG.”

Som konstnär har jag ingen anledning att klaga. För en gångs skull har jag lyckats uppfylla ett av målen för den statliga kulturpolitiken, nämligen att nå grupper som vanligtvis står utanför kulturkonsumtionen. Dessutom kultur på mycket avancerad nivå, internationell samtidskonst. Al-Shabaab är för övrigt en utmärkt generator för ett konstprojekt. Glädjen är säkert ömsesidig. Jag föreställer mig att den lynnige poeten efter fredagsbönen kände att han måste få fart på organisationen, den dåliga ekonomin till trots. Obetalda räkningar, kanske inte ens råd att köpa patroner till bössan. Men med ett enkelt telefonsamtal (kort och prisvärt) och en tvåradare via sms kan han skapa den uppmärksamhet som organisationen är helt beroende av. En liten PR-kupp som med minimala kostnader kunde framföra föreningens budskap: Vi hänger med. /Vi komma, vi komma ifrån Somalia land. /Ej bär vi tomtemask, men skräms ändå.

–        Eller något i den stilen.

Projektets persongalleri är en brokig örtagård. Jihad Janes blonda framtoning ger en anslående kontrast till den mörkhyade ”Snart”. Jihad Jane skall nu förklara sig skyldig till terroristanklagelserna. Blondinen (”blondiner är hetare”, men troligen falsk) hade tänkt sig att överfalla mig. Ja, det kunde ha blivit sevärt: Med ett islamistiskt stridstjut rusar hon med sin kökskniv mot konstnären… Samlar man de mera framträdande profilerna genom åren kan det nog bli ett helt fotbollslag. Amatullah har en given plats i anfallet. Två kosovoalbaner på mittfältet. Al-Qaidas Irakchef är tyvärr skjuten men ett par man ur den garnisonen kan man nog sätta in. Komplottmakarna på Irland, som engagerade Jihad Jane, var nog inte så oskyldiga som de lyckades framstå som. Så där är ett halvdussin till. Slutligen kan man fylla på med folk från kalabaliken i Uppsala.

Till Lexikon över vedertagna åsikter och goda råd hur man undviker de svårigheter som modern åsiktsbildning erbjuder den medvetne individen:

Islamofob (islamofo’b). Vanligt svenskt namn vars popularitet har ökat lavinartat. Mattias Gardell och Andreas Malm har bedrivit intensiva kampanjer för namnets spridning.

Amatullahs kraftfulla bidrag i den religiösa diskussion som understundom försiggår här har föranlett några av hennes gelikar att lufta sina förvridna åsikter. De kryddas ofta och stilenligt med diverse hot. Även i kristna sammanhang finns det fanatiker men jag känner inte till några våldsdyrkande enheter som riktar sig till utomstående. Internt är det dock inte alldeles ovanligt, gärna i kombination med hjärntvättning av proselyterna. Amatullah & Co kan snarare kallas för en kultur av religiös våldsdyrkan. De hör naturligtvis inte hemma i ett civiliserat samhälle. Kommentarerna finns under Del 1156.

Idag har jag besökt pressvisningen av fyra konsthögskolors bearbetning av temat ”Flykt” i Lunds konsthall. Jag skall återkomma om den.

Annars har det inte hänt så mycket mer än att Alshabaab idag har varit i uppvaktningstagen. De korresponderar på svenska.

Åter tycks det vara dags att ta upp Gustave Flauberts (1821-1880) fallna mantel och hans Lexikon över vedertagna åsikter som han började med på 1850-talet. En ny version torde kunna bära namnet Lexikon över vedertagna åsikter och goda råd hur man undviker de svårigheter som modern åsiktsbildning erbjuder den medvetne individen.

Idag har vi lärt oss om barnpornografi:

Barnpornografi (ba’rnpornografi’). Tecknar man statsministern som ett naket barn blir man fälld. Avbildar man ett barn som naken vuxen är rättsläget oklart. Referens 1.

Ett annat aktuellt ord är

Orientalism (orientali’sm). Åskådning som anses vara exotiserande och fördomsfull. Den har skapats av den patriarkaliske vite heterosexuelle mannen. Rörelsen, sedan den bannlysts i den delen av världen där alla rättänkande har övervunnit alla sina tidigare fördomar, har exporterats och vunnit stor popularitet bland patriarkaliska skäggiga män i Orienten. Denna konsumtionsform anses vara korrekt. Referens 1. Referens 2.

Al-Shabaab (a’l – shabaa’b). Förening med huvudkontor i Somalia. Ivriga deltagare i konstprojektet Rondellhunden. Språket man talar i Somalia är svenska.

Dagens teckning, med betänklig bakgrund, visar kvinnan som symbol för vintern. På ett något opraktiskt sätt söker hon facklans värme.

Recensionen i DN om Christian Andersson utställning på Moderna i Malmö har oklar upphovsman. Den annonserar som skriven av Dan Jönsson men är signerad Sinziana Ravini. Och den verkar mera Jönsson än Ravini.

I Anderssons utställning är referenserna otaliga. Inga tillfälligheter, få subjektiva inslag. Och det är så det går till. Enligt Dickies institutionella konstteori skulle det inte ens vara konst. Förmodligen har inte Dickie funderat på att det kan finnas många artefakter i en utställning, långt mindre att dessa inte ens spelar huvudrollen utan handlar om något annat. I vilket medium äger detta rum? Skulptur? Nej, det är installation (den består av ett antal installationer), men installationen är för otydlig för att kunna kallas för ett medium. Medium är nödvändigt för Dickies teori. Hans uppföljare, som han samarbetat med, David Graves har i sin bok The New Institutional Theory of Art löst problemet med samtidskonsten genom att ge den en uppgift, att visa att allting kan vara konst, sådant man började med på 60-talet men som nu är avslutat. För att det skall bli riktig konst behövs det regler. Graves ser inga regler i samtidskonsten. Graves är filosof och han bekräftar de fördomar jag har mot filosofer som konstruerar teorier. Ser de inte upp så slår deras brist på empiri tillbaka. Arthur C. Dantos konstteori utgår ifrån att konst är inbäddad mening. Det kan tyckas stämma på Andersson om det inte vore för att det finns alltför gott om mening. Att bädda upp det inneboende ger inte så mycket mening eller alltför mycket. ”För att förstå verkens konceptuella poäng räcker det inte att titta på deras form, material eller innehåll; de måste sättas i ett konst- och idéhistoriskt sammanhang för att bli begripliga”, skriver Ingrid Stigsdotter klokt i en recension i SDS

Den internationella samtidskonsten (alltså DIS) har blivit ett problem. Vad är det? Otaliga seminarier och artiklar har producerats för att definiera något som pågår hela tiden och överallt och som är vad som gäller. Det har inte hjälpt. Men dess seger är total. T o m gamla modernister har börjat anpassa sig och låta sitt material inordnas i något tema, något som är ett DIS-tecken. Den som är insatt i DIS kan genast se att Andersson hör dit. Och något typiskt i många av de projekt som visas är att de innehåller otaliga referenser, visar överraskande detaljer som betraktaren med mindre eller större ansträngning kan dra fram. Samtidigt verkar det inte vilja något bestämt. Upplevelse, överraskning och fascination saknas inte. Inget överskridande, relationen till samtidskonstens favoritobjekt modernismen har med tiden blivit allt vänligare och närmast längtansfull. Kontrasten till den hårdföra socialkritiken är påtaglig. Den vill något, den skall ut och förändra världen och förankrar sig i betraktarens samvete: Detta är angeläget. Men sedan man insett att ingen utanför konstvärlden bryr sig har luften gått ur även om de fortsätter att envetet produceras. Trots allt är det angeläget.

Så vad vill utställningen From Lucy with Love? Den gamla devisen ”Detta är konst” duger naturligtvis inte. Snarare ”Detta är bra konst”. För även om vi inte kan komma överens om vad DIS är för någonting så kan vi vara eniga om vad som är bra samtidkonst. Och Andersson visar bra samtidskonst, det är kritikerna eniga om, åtminstone med svenska mått.

Recensenten i DN avslutar sin positiva bedömning med att blicka tillbaka på modernismen och surrealismen, de båda refereras i utställningen. När de var aktuella tog utövarna”i alla fall sina idéer på blodigt allvar”. Man kan också säga att de kämpade för den progressiva konstens erkännande. Emellertid kunde de knappast drömma om den totala omfamning som idag kommer DIS till mötes.

2010 års dyraste målning i avdelningen Contemporary av kinesen Chen Yifei: Stråkkvartett, 1986 (7,85 milj dollar)

Terrorism, speciellt islamsk, står sig som ett av våra populäraste debattämnen. För att ytterligare ge oss upplysning i ämnet har DN ett stort uppslag idag. Den helt dominerande terrorismen i Europa kommer från separatiströrelserna men, som man säger, påverkas inte den globala politiken av dessa och därför får de inte genomslag i medierna. Ett annat skäl som är tänkbart, men som inte nämns, är att separatiströrelserna har obetydlig verksamhet utanför sina egna husknutar medan den islamistiska verksamheten, alldeles tidsenligt, är globaliserad. Och därför upplevs som mera angelägen.

Som vanligt påpekas att muslimernas status påverkas av terrorismen. Dessutom finns det grundläggande faktorer som enligt Ylva Brune, medieforskare, beror på det rådande modet:

”Det beror lite på vad vi behöver för stunden. När vi var viktorianska och sexuellt pryda så hävdade vi att de var lössläppta. Nu är vi frigjorda, då kallar vi muslimerna för traditionsstyrda och sexuellt förtryckta.”

En intressant formulering. Den moderna frigjordheten är alltså ungefär detsamma som viktoriansk prydhet – modefacetter. Västerländska värderingar kan enkelt relativiseras. Fast jag undrar ändå var den bästa av världar finns. Hos de fördomsfria forskarna? Eller är denna forskning inget att bry sig om, blott ett utslag av stundens trend?

Striden mellan religion och ateism når idag ännu en höjdpunkt. Helle Klein fick snabbt till ett ”islamofobiskt” som omedelbar reaktion på den nya tidskriften Sans och därför fick hon möta Christer Sturmark i morgonteve. ”Det är vackrast när det skymmer” skulle skalden kunna citeras. En artikel på Newsmill ger detaljerna i denna dramatik vars utgång är oviss. Jimmie Åkesson har släppts in på DN-debatt och genast blir det utrymme att debattera om han verkligen skall få debattera där. Vad jag inte kände till var att en socialdemokrat polisanmälde Aftonbladet för att de 2009 publicerade Åkessons berömda artikel. Inte ens den bästa av världar är helt perfekt och detta beror alltså på det vi lärde oss nyss: Surrande modeflugor.

På tal om mode är den intressanta frågan, som jag ställer mig i mitt pågående konstteoretiska arbeta, huruvida konst och mode är förbundna. I denna tid när allt exkluderat skall inkluderas förefaller det rimligt att de båda skulle kunna rymmas inom konstvärlden. Eller kanske inom modevärlden? Eller finns det ingen skillnad? Trussardi hade sin modeshow i Florens och samtidigt arrangerade man en konstutställning av högsta tänkbara internationella kvalitet med det inte alltför originella namnet 8 ½. Utställningen skall vara som en parad sägs det. Stjärncurator är ett måste och därför finner Massimiliano Gioni som ansvarig.

Enligt vad Dickie diskuterar i ämnet torde en modeshow inte vara en del av konstvärlden eftersom den kommer från modevärlden. En performance härrör däremot från konstvärlden. Lite försöker man att komma in i performancestuket. Se själv och fundera: Män i stövlar, minimalistiskt trampande och med d:o musik. Jag vill säga att det är en bit kvar till inkludering. Dessutom betyder nog inkludering detsamma som inkludera neråt, något som jag ännu aldrig har sett konstvärlden genomföra. Däremot oavbrutet tala om nödvändigheten av att bryta ner hierarkierna. I Trussardis värld går  modet och konsten sida vid sida.

Idag har det handlat om yttrandefriheten i Köpenhamn. Lars Hedegaard har stått inför skranket anklagad för hets mot folkgrupp. Han har uttalat i en intervju att muslimer våldtar sina döttrar. Hedegaard uppger att han inte menade alla muslimer och att intervjun blev missvisande eftersom han inte visste om att den skulle publiceras utan hans godkännande. Så långt råder nog ingen tvekan om vad som är riktigt. Hedegaard kan inte ha menat alla. Men eftersom det har sagts så hänger det igen på kontexten.

Om någon skulle säga ”Kristna våldtar sina döttrar” så är frågan om detta skulle kunna gå till åtal som hets mot folkgrupp. Jag har svårt att tro det. I fallet Hedegaard är denne känd som Islamkritiker och det skapar naturligtvis misstankar att han medvetet bedriver sin kritik med osanna påståenden. Sedan finns det återkommande om vad som skall räknas som folkgrupp. Kan en hel religions utövare betraktas som en folkgrupp?

Hur som helst är det principiellt intressant vad utfallet blir. Yttrandefriheten borde vara starkast i det här fallet men när vi nu har hamnat i en tid av utbredd censurering är det långt ifrån säkert.

Jag känner Lars Hedegaard sedan 2007 och han stod bakom arrangemanget i USA och Kanada där vi båda föreläste i höstas. Hans uppfattning är att Islam aldrig kan anpassa sig till västerländska demokratiska värderingar. I den frågan är jag långt mer optimistisk. Men Hedegaard skall – och det borde vara självklart – ha rätt att framföra sina åsikter och sin kritik.

Mer om rättegången finns här.

Mina drabanter fick ännu en svår prövning då det idag företogs en nedstigning till Nimis på glaserad sluttning. Drabanter prövas även under uppstigningen där min teknik i sådant väglag som råder är överlägsen. Så håller jag mig i form innan jag äntrar de intellektuella dygderna.

Med intresse har jag följt diskussionen kring Ture Sventon och det i böckerna förekommande ordet ”neger”. Man lägger märke till att ordet kan användas om det är rätt sammanhang. Sålunda har alla artiklar som skrivits i ämnet innehållit det ordet. Och då är frågan om inte Åke Holmbergs användning också är kontextuellt riktig. Skall man av ideologiska skäl börja ändra ord i kulturhistoriskt gods närmar sig sådana åtgärder det man brukar syssla med i diktaturer. Tanken är att genom att byta ut ord till ideologiskt mera passande kommer människorna att ändra sig efter den påbjudna ideologin. I diktaturer har det aldrig fungerat särskilt väl. De retoriska greppen med ”ledaren älskad av folket” och ”fredsälskande nation” har inte varit förmöget att helt genomtränga människornas sinnen. Någon entusiasm för att justera Åke Holmberg finns inte heller på landets kulturredaktioner.   

Dagens politiska korrekthet bygger alltså på samma tankegång som i diktaturerna eller i George Orwells 1984: Om man lär folket att uttrycka sig på ett visst sätt kommer det att bli bättre, mindre rasistiskt och mera mångkulturellt. I denna andra bör t ex ”Sverige” övervägas att bytas ut mot det mera passande ”Mångkulturien”. Skall litteraturen skrivas om i korrekthetens anda lär intet gå fritt. Även de Heliga Skrifterna behöver en ordentlig storstädning. Och titlar. Hur är det med Strauss Zigenarbaronen? ”Romerbaronen”? Eller för säkerhets skull enbart ”Baronen”? Kanske det också är fel då det signalerar överklass. ”Operett om olika” skulle kunna gå som kravmärkt.

Dagens teckning bär det enkla och informativa namnet Sherifferna. Jag har sett mig nödsakad att anonymisera dessa ordningsmän. För övrigt var det en besvärlig teckning att utföra.

Idag var vi ute vid Nimis. Tämligen halt att vandra i backarna. Igår var vi ute och handlade. Mestadels är jag hemma och det passar mig alltså bra eftersom skrivandet kräver sin dagliga tribut.

Jag har äntligen fått tillfälle att läsa Thomas Anderbergs bok Den stora konstsvindeln. Den handlar om, som säkert de flesta känner till, Pontus Hulténs försäljningar av icke-auktoriserade Brillo Boxes, ursprungligen av Warhol. Den teori som Anderberg lägger fram som förklaring till Hulténs oegentligheter är att han agerade som konstnär och att han reagerade mot konstmarknadens penningraseri. I sina resonemang använder sig författaren flitigt av Dickies institutionella konstteori. Jag är tveksam till hur han uppfattar teorin. Först som sist finns det fyra versioner av den. De två första från 1971 och 1974 är i stort sett lika. Versionen från 1984 skiljer sig avsevärt från de förra medan den senaste (med assistans) från 2010 i stort sett är densamma som 1984-versionen. Anderberg, som filosof han är, utnyttjar teorin som om den är värderande. Onekligen finns det formuleringar som drar åt det hållet i den gamla upplagan men Dickies ambition är klassificerande. Den senare framställningen är mer helgjuten i det avseendet.

I alla fall funderar han över om Hultén skulle kunna vara konstnär vid det tillfälle han genomförde sina bedrägerier. Enligt Dickies teori skulle detta vara möjligt, skriver han. För den saken behöver vi emellertid inte Dickie. Den som vill bli konstnär kan utan vidare kalla sig för det om man önskar. Svårigheten ligger i att få någon form av bekräftelse, en bekräftelse från konstvärlden. Låt oss tänka oss att Anderbergs teori är riktig. Hultén har alltså låtit tillverka ett stort antal Brillo Boxes i Malmö 1990. De användes till en utställning i Sankt Petersburg. Lådorna var alltså tillverkade efter Warhols död och gjordes på Hulténs eget initiativ. Enkla kopior som utställningsmaterial. Man kan säga att de illustrerar de ursprungliga. Senare börjar Hultén prångla ut och sälja dem med falska intyg. Detta skulle alltså vara hans gärning som konstnär. I och för sig är det inget omöjligt koncept, luras för att avslöja marknadskrafterna i konsten och vad det är för skillnad på äkta och kopia.

Nu är det endast Anderberg som har spekulerat om Hultén skulle kunna vara konstnär. Att själva iscensättningen bygger på Hulténs position i konstvärdet är självklart. Konstvärlden tror till en början på lådorna och de falska intygen. Däremot är hans ställning som museiman inget som gör honom till konstnär eller ens gör det lättare för honom att bli accepterad som sådan. Visserligen har Hultén en tidig konstnärsbana som han inte är känd för. Hur som helst har han varit konstnär. Inte pop- eller konceptkonstnär utan målare. Om konstvärlden skulle acceptera honom som intressant konstnär med verket Brillo Boxes 1990 After Warhol eller vad titeln skulle vara så krävs det att Anderbergs historia får genomslag i konstvärlden. I det här fallet är det allt eller intet, man kommer inte att kunna se honom som konstnär-eftersom-vem-som-helst-kan-kalla-sig-för-det utan just intressant konstnär med ett överraskande projekt och ett lika överraskande identitetsbyte. Emedan han inte själv skulle kunna bekräfta något måste han dessutom utnämnas i efterhand, en utnämning som dessutom helt och hållet är en teori. Det förefaller inte troligt.

Anderberg behandlar också status på flera uppföljare eller anknutna. Först har vi konstnären James Harvey som designade lådorna. Men han gjorde det inte som konstnär utan skilde konsekvent på sin gärning som målare och designer. Är han ändå konstnär som designer? Arthur Danto menar det. Och det kan man säga i Dickies anda, design ligger så pass nära konsten att det inte brukar väcka några protester. Men det stöter ändå på patrull eftersom designvärlden inte är densamma som konstvärlden, Harveys konstnärliga karriär som abstrakt målare har inga förbindelser att tala om gentemot Brilloboxarna. Hans koncept som designer av lådorna är helt annorlunda än Warhols. Dantos utnämning borde också gälla för den designer som designade Duchamps urinoar.

Det finns fler, mest känd är Mike Bidlo som 2005 visade nygjorda lådor med titeln Not Warhol. Bidlo är välkänd i konstvärlden och hans profil är att kopiera andra konstnärers arbeten. En mindre känd konstnär Charles Lutz har också gjort kopior vilka visade sig vara lättsålda. Jag känner inte till hans koncept. Anderberg drar fram dessa för att visa att Hultén skulle kunna ha ett bra konstkoncept. Han skriver dock svårförståeligt:

”Så utifrån den institutionella konstteorins principer har Hulténs Brillolådor definitivt verkshöjd”

Men den institutionella teorin ger bara klassificerande konststatus genom att någon presenterar något som konst och förstår vad det innebär. Det gjorde aldrig Hultén, handlingen finns bara som Anderbergs spekulationer. Och för att få verkshöjd krävs att erkända konstvärldsmedlemmar bekräftar.

Mike Bidlo: Not Warhol 2005

Detta senaste inslag i mitt konstprojekt, alltså Livvakterna, är en ständigt pågående performance med mycket kompetenta deltagare. En amatör finns det och det är naturligtvis jag som gör så gott jag kan. Uppsättningens kostnad är stor och sannolikt är det den dyraste konstperformance som någonsin satts upp i Sverige, kanske i världen. Vi får hoppas att den längre fram kan spela in pengarna när den kommer i ett mera konsumentvänligt format. Föreställningen sköter sig själv och istället kan jag fortsätta mina skrivande vandringar i Dickies institutionella teori. Idag lade jag märke till ännu en falsifieringsmöjlighet. Etnografiskt material kan i många fall inte få plats i teorin eftersom det ofta har tillkommit i en helt annan kontext än den som Dickie menar (och ändå är han frikostig) med konstnärlig. Hur det etnografiska materialet behandlas i och utanför konsten är dock mycket intressant. Det förekom mig att man kan formulera: Det autentiska är politiskt.

Ty det är väl så att det enda kvardröjande elementet av något autentisk i västvärlden är konsten. Men å andra sidan gör man allt för att visa att den inte alls tillhör västvärlden utan är i allas ägo. Det etnografiska materialet skall alltså in i konstmuseerna och ingå i den stora kulturmixen. Här är ett läsvärt exempel. Att konsten upptäckts på ett medvetet sätt just i västvärlden får ses som en ren tillfällighet. Likaledes allt teoretiserande vilket också inkluderar teoretiserandet om teoretiserandets obetydlighet. De teorier som nu utvecklas om den stora kulturmixen är visserligen västerländska men kan delas av alla. Så länge man nu låter sig roas av den sortens karnevaler. I vart fall kan man slå fast att alla kulturer utanför västvärlden är autentiska och genuina något som kan bevisas genom västerländskt teoretiserande. Paradoxalt nog undermineras sakta men säkert denna autenticitetsprincip genom hur den hanteras. Det har blivit politik vilket man så småningom kommer att upptäcka.

Som illustration till dagens framställning har jag valt en bild av en annan pågående och föga kostsam performance: Krukväxten kommer tillbaka. Brandmarodörerna som slog till i maj i fjor angrep särskilt och med stor kraft en av mina krukväxter. Den fick svåra fysiska skador genom slag och eld. Efter omständigheterna har den återhämtat sig på ett imponerande sätt och förbereder nu sin årliga blomning. Omständigheterna har även medfört att den inskrivits i aforismen: Det autentiska är politiskt.