Vilks.net

Som sig brukar och bör har Sylvester Cup avspelats idag. Den första officiella Sylvester spelades 1979. Inte ens idrotten går fri i dessa dagar och därför var tillställningen välbevakad.

Jag vill önska såväl vänner som fiender ett Gott Nytt År 2011. Konstprojektet kommer sannolikt att utveckla ytterligare intressanta former under det kommande året. Ett sätt att förstå världen är att fiktionalisera den.

Deltagare i Sylvester Cup 2010

Det tog en stund att få ordning på bloggen efter hackarens senaste operation. Den muslimske hackaren har förföljt bloggen alltsedan Kalabaliken i Uppsala i maj. Den här gången var han påpasslig att utnyttja att webmastern hade några dagar ledigt och därför inte hade full uppdatering flera gånger per dag. Hackaren raderade databasen och det var en del arbete innan webmaster kunde återskapa materialet. Men nu fungerar det igen. Hackarens timing var inte dålig, hans inhopp sammanföll med terroristaktiviteten i Köpenhamn. Han har deklarerat att han skall fortsätta sina attentat utan slut. Måltavlorna har han tidigare angivit: Vilks, Westergaard och Geert Wilders.

Nåväl, det gör inte så mycket eftersom webmaster står rustad att bemöta nya attacker.

En del av det skrivna kommentatorsmaterialet har tyvärr försvunnit. Jag skall se om jag har något sparat och kommer då att komplettera.

Under tiden har jag blivit en dyr historia eftersom jag nu har bevakning dygnet runt. En hel del klagomål har redan dykt upp där de klagande menar att jag skall betala själv eftersom jag själv har ställt till det. Man må ha vilken uppfattning man önskar i detta spörsmål men det är en politisk fråga. Den som anser att livvaktsskydd som kommer genom Säpos bedömning skall ses över och eventuellt justeras får vara så vänlkg att vända sig till sina politiker eftersom det är på den nivån som säkerhetsfrågor bestäms. Jag har inte själv begärt något men det vore föga intelligent att avvisa en rekommendation som bygger på information som jag inte har tillgång till.

De klagande gnällspiken drar runt på den gamla versen om att ”det var onödigt”, att jag har ställt till det så att människoliv riskeras. Att yttrandefrihet inte skall missbrukas. Till detta säger jag som jag redan har sagt många gånger: I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet.

Utställningen Nordic Delight ägde rum på Svenska Institutet i Paris i höstas. Curatorn Sinziana Ravini har haft vänligheten att sända mig ett exemplar av katalogen jämte en roman Tennslottet. Romanen är ett kollektivt arbeta av curatorn och konstnärerna. Ravini hade kanske inte tänkt sig att hon själv skulle bli huvudfiguren i merparten av bidragen. Emellertid spelar det inte så stor roll. Jag får hålla med Dan Jönsson i GP att romanen inte har något större läsvärde. För den invigde kan det vara en sport att identifiera texterna med respektive konstnär vilket inte är så svårt eftersom boken är ett slags collage med blandat innehåll.

En orsak till att jag fick boken är nog att jag är omnämnd i ett avsnitt vilket sannolikt är skrivet av den i Iran födde Goran Hassanpour. Han skriver om en fiktiv blivande konstnär ”Muhammed”:

”Han kommer att söka till konsthögskolan. Han kommer att studera konst och bli en framgångsrik konstnär. Parallellt med detta så kommer han smida planer på att göra Lars Vilks till sitt sista Mästerverk. Inget kan stoppa Muhammed som ser detta som sitt livs stora chans att vara med och skriva historia.”

Curatorn får, som ansvarig för allt som konstnärerna ställer till, gå in i texten och förklara med adekvat terminologi:

”Men tänk om någon läser det här och säger att vår roman reproducerar bilden av den barbariske andre eller uppviglar till mord? Vi får hoppas att våra läsare är mer upplysta än så. Muhammeds aktion mot Vilks är lika fiktionalistisk som Vilks aktion mot Muhammed.”

Idén med att skriva en kollektiv roman utifrån bildkonsten får den automatiska appellen ”kan en sådan roman vara ett bildkonstverk?” Något som den kan. Däremot blir den inte litteratur eftersom det är ett annat kompetensfält. Blir den bra bildkonst? Det verkar inte så, mer en idé som inte fått sammanhållning och genomarbetning. Jag kan inte låta bli att reta mig på att ingen manusläsare har korrigerat påståendet att Jesse Owens skulle ha sprungit 400 m på 20,7, vilket lär vara ett bidrag av Carl Boutard om olympiaden 1936.

Ravinis svaghet är hennes ystra sinne. I inledningen till Tennslottet berättar hon om sin kritikergärning:

”Jag har gett mig på allt och alla. Allt från konservativa krafter som vill att konstnärer skall fortsätta att måla som de gjorde på 1800-talet till nyliberala krafter som tycker att konst skall vara en form av nöjesindustri, en konsumtionsvara som skall tala till alla och envar.”

Det var inte särskilt mycket hon faktiskt har gett sig på. Påhoppet på de stackars svensk-norska figurativa var en onödig maktdemonstration från samtidskonstagenternas sida. De nyliberala krafterna har avvisats från alla seriösa håll. Vad som kan finnas däremellan är väl just ingenting.

Ett annat påstående fick mig att haja till:

”Synen på kritiken här lider av Kants idé kring ’det intresselösa skådandet’. Men Kant applicerade detta på naturens skådespel, en ros eller en solnedgångs skönhet, och inte konsten som sådan, som han för övrigt inte har skrivit ett enda ord om.”

Någon ytterligare förklaring till detta kommer det inte. Ravini är beläst och jag undrade ett ögonblick om jag under decennier har fattat Kant fel. Men så var det naturligtvis inte. Kants tredje kritik lägger en tyngdpunkt på det som Ravini skriver men han justerar detta efter hand och skriver åtskilliga paragrafer om geniets konstutövande och skapandet av ”intresselöst skådande”.

Med stram redigering och bättre manusläsning kunde det här experimentet ha blivit betydligt bättre. Sinziana Ravini kan bättre när hon inte blir alltför ivrig och fyller sina texter med den gängse konstvärldsvokabuleringen

En aktuell uppgift för Ravini, enligt de två anfallspunkter hon uppgivit som centrala för sin konstkritik, är Kulturrådets sammansättning som alltmer har blivit en nöjeskommitté. DN

Idag var det fotbollsspel. Det brukar spelas på Annandagen men för övrigt under hela året. Dock är den stora säsongen under sommaren.

Något mindre skriverier nu runt julen då en del annat pågår. I morgon är det fotboll och jag räknar med att få en eller annan titel med mig.  Det konstteoretiska allvaret kommer snart igång igen, jag förbereder mig och inte minst att ge några perspektiv på detta 2010.

En färsk intervju finns att läsa HÄR. Klicka på länken till höger ”konstnärer”.

Och så en teckning av mannen med luvan som bär det klassiska arvet.

Julen inträder och det är sannerligen på sin plats att tillönska alla mina läsare och kommentatorer en god sådan. En god jul är för övrigt det som julvärlden anser vara en god jul. Så vet vi det.

En av kommentarerna framkastade tanken på en kubistisk rondellhund något som en annan kommentator inte önskade sig. Menjag kunde motstå denna intressana stilfråga och har med sedvanligt flit utfört en sådan. Den må vara rimligt oförarglig och ytterligare förstärka bilden av en parodi på nidbilden.

Den kubistiska versionen

Hackaren var på julbesök under sena natten, men webmaster ordnade snabbt fullständig återställning. Det lönar sig inte mycket att hacka in sig. Allt är kopierat och kan flyttas tillbaka på plats.

En liten konstdiskussion har dykt upp i kommentarerna från igår. Återigen ställs frågorna om konst kan beskrivas med ord och om det är nödvändigt att definiera den. Signaturen Anders ger ett exempel som han menar visar på svagheterna i den institutionella konstteorin (konst är vad konstvärlden kallar för konst):

”Att urinera offentligt är konst – om en s.k. konstnär gör det och konstvärden anser, att det är konst.”

Ett sådant konstverk producerades 2007 i Umeåfestivalen av konstnären Itziar Okariz som slog en stråle på golvet. Inte för att konstvärlden är överdrivet entusiastisk men Okariz hänger ändå hyggligt med och verket tolkas i ett feministiskt perspektiv. Feministiskt centrum för forskning eller vad det heter i Umeå ställde sig t ex bakom detta. För övrigt pinkas det rätt friskt i samtidskonsten och inte minst av kvinnliga konstnärer. Performancekonstnären Ann Liv Young har skvättat till sig vackra framgångar och jag skrev om henne i september. Man kan tycka vad man vill om sådana övningar men det är självklart att det är konst eftersom det visas på gallerier och konsthallar. Och man kan alltid kontrollera med artfacts.net om man är i tvivel.

Det finns något som gränsar till outhärdlighet när kritikern erkänner sin begränsning i att återge konstverket med ord. I en recension i SvD skriver Joanna Persman:

”Sällan är ord så otillräckliga som inför det abstrakta måleriet. De känns som om en språklig snara ofrivilligt läggs omkring verken. I grunden handlar det om att beröras av något som drar sig undan beskrivning när vi med konstens hjälp går in i det sublima.”

Jag ser det som banalt. I konsten är det en självklar förutsättning att operera med singulariteten, alltså att ett verk har en punkt av absolut subjektivitet. Men sådana punkter är inte så länge absoluta utan bildar förståelseutrymme som formuleras i ord och begrepp. En upplevelse i konsten kan kallas för sublim eftersom man benämner många konstupplevelser som sublima. Det kan förekomma också i t ex fotboll (går ej att i ord beskriva dessa dribblingar och skottet i mål) men det blir inte lika ambitiöst.

Samtidigt är konsten helt beroende av ord, den subjektiva punkten måste inkretsas med den livgivande diskursen. Och konstnärer önskar intet annat än att bli skrivna, dock inte förklarade för det är en annan femma. Därför brukar en erfaren skribent alltid antyda att texten inte kan gå hela vägen.

En helt annan sak är det intressanta förslag som dök upp på Newsmill idag Fil Dr antropologen Hedi Bel Habib har ett förslag hur vi skall föebygga terrorism. Vi skall tala vänligt med terroristerna helst innan de blir sådana. Och vi bör inte kartlägga dem ty då kommer de att uppfatta sig som terrorister – och så har vi själva skapat dem. Det är mycket som tänks ut i stugorna. Han har dessutom ett förslag hur vi skall komma ifrån reaktionerna på nidbilder. Hans problem är att staten inte tar avstånd från sådana. Men det kan ordnas menar han:

”En genuin livsåskådningsmässig pluralism skall således vila på ömsesidighet och ömsesidig förståelse, där ingen livsåskådning ges en överordnad politisk ställning. Indelning av extremism i sekulära och religiösa former gör det därför möjligt att ta avstånd från nidbilder av religion utan att ifrågasätta den enskilde tecknarens rätt till yttrandefrihet. Samtidigt kan man i det offentliga samtalet ta avstånd från både sekulär och religiös fundamentalism.”

Staten skall alltså börja recensera nidbilder. Och säga att ”den där gillar vi verkligen inte och tar avstånd ifrån” eller ”den däringa gillar vi däremot skarpt”.

Min senaste installation i Höganäs kommuns sessionssal, slottet Duino i modell av datorskrot.

”Vem om jag ropade, hörde mig då i änglarnas kretsar” (gamla översättningen)

Idag, äntligen, lite konstteori. Min bok om den institutionella konstteorin har det här året inte hunnit så långt som det var tänkt. Men mellan alla händelser har jag samlat material och skisserat texterna. Så det skall nog gå fort när det väl blir lite lugn.

I danska Weekendavisen (12 dec) skriver Anna Libak (kulturredaktör) om varför min rondellhund inte är konst:

”Ingen kan jo bestride, at kunst ikke nødvendigvis skal provokere, med mindre de i samme åndedrag er parat til at erklære, at Olafur Eliasson, Arnoldi* selv, Poul Gernes, ja snart sagt hvem som helst ( det er svært at provokere for en kunstner i dag) ikke er kunstnere. Det, Arnoldi mente, var jo ikke, at kunst absolut skal være salonfæhig, men bare at kunstens berettigelse ikke ligger uden for den selv, og derfor kan den være provokerende, men den kan også ikke være det. Lars Vilks tegning af Muhammed som Hund er for eksempel ikke kunst, selv om det provokerer, og det er ikke, fordi det er Muhammed, eller fordi det er hund, men fordi det er noget makværk.  [”dåligt arbete”] Værket lever kun i kraft af provokationen. ( Til gengæld havde flere af Muhammed-tegningerne absolut kunstnerisk potentiale.) Også Surrends pornografiske plakat af kongefamilien var så dilettantisk, at det har været svært at hidse sig op over, at den blev censureret bort fra en udstilling i Århus.”

*Ordförande i danska Kunstrådet, Per Arnoldi (mycket känd modernistisk konstnär och designer), hade sagt att konst inte behöver provocera för att vara konst.

Hur är det nu med dessa saker?. Finns det konst som inte provocerar? Uppenbarligen finns det sådant. Nästan all konst är trevlig eller intressant, ställer frågor och vad den nu gör, men ingen är provocerad. Däremot kan man lugnt påstå att den helt överväldigande delen av genuin kvalitet, alltså sådan konst som tar plats i konsthistorien har varit provocerande. Däremot gäller inte det omvända, provokationen är inte ett tillräckligt villkor för bra konst. Det finns gott om exempel på provokationer som snabbt har blivit glömda.

Däremot är det inte så lätt att slå fast vad som är en god konstprovokation. En grundregel är att konstvärldens representanter skall bli provocerade. Konstvärlden kan inte förhålla sig positivt till en provokation då är det inte fråga om det. Men det är mer komplicerat än så eftersom provokationen alltid måste dela konstvärlden, åtminstone några måste vara (eller bli) helt eller delvis positiva. Är provokationen inte så stor kan den förstoras genom att konstvärlden beskriver den större än vad den var. En provokation kan beröra allmänheten men det är ovanligt. När allmänheten reagerar brukar det vara för något som redan är välkänt i konstvärlden.

All kvalitetskonst är inte provocerande och det beror på att det finns andra kriterier som kan räcka för att lyfta ett verk. Ovanliga sätt att gestalta en given stil kan, men det är inte så vanligt, ge en plats i konsthistorien.

Är inte Olafur Eliasson ett exempel på kvalitetskonst? Självklart är det så, konstvärlden ger denne en mycket framskjuten position. Han lär knappast provocera. Men frågan är om det räcker för en plats i konsthistorien i ett längre perspektiv. Jag skulle närmast se honom som den bekräftade kvalitetens representant, att jämföras med 1800-talets salongsmålare. Och hans rykte är redan naggat i kanterna när han numera beskrivs som underhållande designer.

När Anna Liback skriver att min rondellhund inte är konst begår hon flera misstag. Först att den naturligtvis är konst alldenstund den har behandlats som sådan av konstvärlden. Vilken kvalitetsnivå det handlar om är en annan fråga. Hon utgår också ifrån att konst och kvalitet i konst handlar om estetiska ideal som hon känner sig befryndad med. Det skall vara proffsigt gjort menar Liback. Det är naturligtvis en ålderdomlig uppfattning men så är Liback litteraturkritiker och har antagligen inte fattat vad som har hänt i konsten under de senaste 50 åren. Vidare kommer det inte för henne att det inte är teckningen som är konstprojektet utan den process som uppstår kring den. Hennes egen skrivning är i denna bemärkelse ett konstverk i konstprojektet och det skulle vara intressant att höra hennes synpunkter på kvaliteten i hennes egen text – som konstverk.

Som jag har varit inne på under längre tid är det ändå intressant att göra något åt formen som så många klagar på. Jag har tidigare presenterat ett par versioner av en mera vältecknad rondellhund. Kanske är denna slutgiltiga och officiella version tillräcklig för att Liback skulle tala om en ”konstnärlig potential” och kanske tillfredsställer den Helena Benaouda som rekommenderade mig att ”först lära mig att rita” när jag träffade henne på SvT i Göteborg.

Vår internationellt starka curator Maria Lind har blivit chef för Tensta konsthall. Konsthallen har utvecklats till ett sorgebarn. Den ursprungliga förhoppningsfulla idén var att välsigna ett invandrartätt område med samtidens välsignelser. Ofta med interaktivitet. Kvaliteten skulle man inte slå av på och så gick som det gick. Kultureliten fick åka från innerstan. Maria Lind kommer inte att lösa problemet med den lokala kontaktytan. Eller rättare sagt, hon kommer att strunta i det. Man kan lugnt räkna med att det är slut med att sticka vantar tillsammans. I den bekantskapskrets som brukar delta i hennes projekt finner man stora internationella namn som Liam Gillick, Philippe Parreno, Hito Steyerl. Diskurshöjd är ingen betänklighet får Maria Lind och det är bara att applådera. Hon nämnde i Kulturnytt att hon tyckte det var en bra belägenhet för konsthallen i närheten av miljonprojektet. Jag hoppas bara att vi slipper fler konstprojekt om miljonprojektet. Det har alltför länge varit alltför populärt. En fortsättning på den avancerade kvasiforskningen Abstract Possible som nu pågår på Malmö konsthall vore inte dumt. Konst skall vara svårt ibland, vilket i sig är en svår genre.

Från detta till något helt annat. En av många återkommande och förmanande rekommendationer som jag har blivit bekant med är RESPEKTEN. Den danske konstnären Michael Kvium, t ex, säger i en intervju om provokationen:

”Det fører ingen vegne hen. Det er bare med til at optrappe konflikten. Her i Vesten hedder vores ståpik ytringsfrihed, og vi slår andre mennesker i hovedet med ytringsfriheden. I stedet kunne vi have haft en meget sundere dialog om forskellighederne. Vi skal forklare dem, hvorfor vi gør, som vi gør. Vi opnår ingenting ved at sige til dem, at de er dumme.”

En del problem kan lösas genom förklaringar. Men långt ifrån alla. Motsättningen mellan kapitalism och kommunism gick t ex inte att förklara bort. Båda sidor visste vad de andra ville och längre kom man inte. I mötet mellan det sekulära samhället och det religiösa är det svårt att inte se samma sak. Den sekulära sidan kan säga: ”Vi kan inte ta bort rätten till blasfemi, men ni förstår det är inte personligt, bara banal kritik av det heliga. Lite skämt kan man väl stå ut med. Men så här i början kan vi ta det lite lugnt och självcensurera tills ni är mogna att fullt ut ta del av våra sekulära härligheter.” Så direkt kan mani inte lägga fram sin förklaring men det må vara andemeningen. Den andra sidans replik torde vara: ”Vi vill också gå lugnt fram så här i början, men blasfemi kan vi aldrig tillåta. Ni vänjer er säkert och yttrandefriheten kan istället användas till att säga vänliga och trevliga saker.”

Dagens teckning är inte helt neutral, men relativt.

Germansk vinter

En av de ursinnesskälvande meningar som Gunnar Bergdahl producerade i artikeln som jag skrev om igår är denna:

”Den svenske konstnär som uteslutande ägnar sig åt att bygga sin konst på provokation”

Vederhäftighet hos våra kritiker? Om Bergdahl hade gjort sig det minsta besvär skulle han ha kunnat se över vilka utställningar jag har gjort i år. De som har följt med här har kunnat t ex notera mina byggprojekt i Finland och i Nederländerna. Mitt senaste bidrag, från förra veckan är ett förslag till modell av slottet Duino som utfördes av en annan konstnär i Nya Zeeland. I fredags byggde jag en egen modell av datorskrot i Höganäs kommuns sessionssal. Svårt att tillskriva dessa projekt någon provokativ magnitud.

Slottet Duino, Karamea Beach, Nya Zeeland

Men det finns mer i detta uttalande och han är knappast ensam om det. Var har vi hört den harangen tidigare? Ja, den går genom hela konsthistorien, impressionisterna fick höra det, Munch, dadaister, surrealister osv. Vad är det som felar? Jag har nämnt det här tidigare, en generell önskan om pseudoöverskridande konst, alltså sådan som ”ställer angelägna och svåra frågor om kön, klass och etnicitet”. Den bildade medelklassens ofarliga konst och deras bekräftande konstkritiker.

Konstnärer i slutna samhällen censureras och kritiker som Bergdahl kunde göra sig omaket att visa sig intresserad även om han kan få besväret att kritisera resterna av en sovjetkommunistisk stat. Idag är det val i Vitryssland och som vanligt kommer Aleksandr Lukasjenko att vinna. Ett av otaliga led i hans kampanj är att undanröja alla missljudande röster. Konstnären Alex Pushkin åkte för någon vecka sedan i fängelse och släpps inte ut förrän efter valet. Efter vad jag har erfarit blev Pushkin angripen av en snöbollskastare i sin bostad. När han ingrep mot denne fängslades han. Pushkin har i Sverige ställt ut på Kalmar Konstmuseum. Mer om Pushkin här och här.

Ales Pushkin: Today