Del 1103: Bannlysning från konstens högkvarter

En sak är säker. Årets Modernautställning har debatterats vilket inte var fallet med den tidigare upplagan 2006. Den gången fick konstvärlden och kritikerna entusiastiskt bekräfta det som de önskade sig. Den här gången är kritikerna missnöjda. Visserligen är det så att en verkligt bra utställning skall skapa tandagnissel hos kritikerna. Men det räcker inte, det skall finnas en oväntad potential. Då kan det bli fel på rätt sätt. Den här gången är det uppenbart att det inte riktigt räcker till. Fredrik Liew satsade på sin känsla för estetik, något som fungerar bättre när det gäller Evert Lundqvist än i samtiden. Som profilerad bispringare valde han Gertrud Sandqvist som kom med sina tidigare studenter och självklart med konstforskningen. I debatten rullar just det ämnet upp där Anders Gedin skriver med tungsint allvar:

”Den konstnärliga forskningen ger konstnärer en position att tala om sin och andras konst utifrån. Inte minst erbjuder den en möjlighet till en fördjupning av det konstnärliga arbetet som den ekonomiska marknaden inte kan erbjuda. Och denna tänkande, talande och skrivande konstnär hotar kuratorernas, galleristernas, konsthistorikernas och konstkritikernas formuleringsprivilegier.”

Det hotet finns bara i en överambitiös hjärna. Forskningskonsten är något som skapats syntetiskt och som har en säker statlig finansiering. Tron på att den fantastiska kreativa processen som konstnären besitter skall lära vetenskapen något helt annorlunda och möjliggöra en oanad och särskilt värdefull ny kunskap är en rest av Det Stora Geniets tidevarv. Nils Forsberg skriver också om detta på sin konstblogg i Expressen. Han har äntligen fått ändan ur vagnen och börjat skriva mer regelbundet. Det tackar vi för.

Fler ger sig in i elden. Ann-Sofi Noring har av nye chefen Birnbaum (som under intensiv uppvaktning från pressen har planer på förnya praktiskt taget allting och hela konsten) utnämnts till vice museichef. Om detta har stigit åt huvudet eller föranlett avsevärda väderspänningar kan man begrunda när man läser hennes debattinlägg i SvD.

”Föreställningen om en ”korrekt” och ”objektivt” viktig konst har aldrig föresvävat ledningen på museet, och vem tror idag på den enda vägen, som det vore en plikt att vandra?”, skriver Noring. Antagligen är det en hel del saker i konsten som aldrig har föresvävat ledningen. Att det finns en objektivt intressant konst är väl självklart: Det som gäller nu, eventuellt det som är på väg att bli giltigt. Med lyhördhet för vad som rör sig kan man naturligtvis producera en utställning som kan säga lite mer än att man på nytt annonserar sina egna favoriter.

Trots att vice museichefen redovisar besökssiffror som gör Modernautställningen till en kioskvältare och att hon inte ser några som helst problem, kan hon till slut inte hålla sig utan begår, vare sig sådana utfall hör hemma i Moderna Museets värdegrund eller ej, ett oförbehållsamt vädersläpp:

”En konstnär, som numera enbart tänker på sig själv och som deltog i den förra upplagan av denna utställning, tycker inte att nästa generation håller måttet. Det överraskar knappast. Och inte heller förvånar hennes försök att åka snålskjuts på några kollegers medialt effektiva provokationer. Det intressanta för läsarna ligger möjligen i att var och en inser att hennes krav på ”rätt konst” är en illa dold egomani som drivits in absurdum. Och sådant är också tillåtet i konsten, även om ingen håller med.”

Numera är det sällan man ser lömska personangrepp från museisektorns tjänstemän. Tyngden i ett sådant utfall är att Noring blir en representant för en ledande institution, en rejäl slägga mot en enskild konstnär. Denna konstnär, vars namn inte nämns, har i Norings upprörda sinne begått det oförlåtliga felet att ställa krav på att Modernautställningen skulle vara en pejling av hur samtidskonsten ter sig i Sverige. Det konceptet hade man förra gången.

När en institution fördömer en enskild konstnär utan att det finns några vägande skäl är man på fel väg. Jag hoppas verkligen att konstvärlden motsätter sig denna maktfullkomlighet.

 

Helt klart att det är dags för Marianne Lindberg de Geer att göra en uppdaterad version av den svenska konstvärlden nätverk: Karta över en konstvärld där ingen känner sig uppskattad efter förtjänst.

 

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, debatt, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2010. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 1103: Bannlysning från konstens högkvarter

  1. TJ skriver:

    Ja, det var verkligen skarp ämbetsmanna-ammunition i den salvan mot Lindberg de Geer. Men så har LdG inte heller uppträtt korrekt.

  2. John B skriver:

    Äsch, den var ju ofattbart välskriven den lilla artiklen av Noring. När de Geer säger att det är ”tjänstefel” att inte visa vissa verk, typ Hollenders snuskerier, så gör hon sig löjlig. Noring kallade det en komsik höjdpunkt. Och bara den som följt debatten och vet att de Geer är extremt medikåt förstod att det var ett svar till henne. Erkänn att det var rätt elegant. ”Tjänstefel”–löjligt.

    Sen är Modernautställningen precis lika trist som alla andra samtida svenska försök, typ den som är på Bonniers nu. Bidragsstödd ”forskning”. Tacka vet jag dina strandskulpturer, det gör mig lyckliga bara att tänka på!

  3. Christina skriver:

    Du om någon vet att det enda som gäller är att ha kontakter i konst världen annars finns ingen chans att ta sig fram och bli gillad av konst etablissemanget. Till alla som tänker bli konstnärer vill jag säga, ni har inte en chans hur duktiga ni än är, om ni inte ser till att hålla er vän med de som innehar makten i media och i konstvärlden.Det spelar i stort sett ingen roll vad du gör för konst saknar du kontakter så är det kört. Det skulle kunna bli ett projekt att fler konstnärer gör som Marianne Lindberg de Geer en karta över hur de uppfattar makten i Sveriges konst värld, så kunde det ställas ut tillsammans.Vore inte det ett bra forsknings projekt för Moderna Museet att gå ut med ett upprop till alla konstnärer i Sverige?

  4. Benke Bus skriver:

    Hej-a! Christina!

    Bra förslag… den som skriker mest och bäst, brukar gillas och uppskattas av gillet.
    Någon som kan lägga upp musikfilen: Moderna museet, av Blå Tåget i denna bloggdiskussion? Återfinns på Spotify… nya medier nya konster.

  5. Rabert Berg skriver:

    En angelägen fråga.

    I DN uttrycker sig överraskande Dan Jönsson på ett sympatiskt sätt: ”när konsten ger upp sin praktiska … särart … ger den också upp sin potential som alternativt värdesystem.” För mig är det självklart att en konst som söker sin status som del av akademisk forskning, design och marknadsföring eller populär(överklass)kultur (typ auktionsrekord) inte kan ha kvar sitt fokus på det ”bildade”. Den bildade konsten tillhörde på ett självklart sätt det intellektuella fältet, men på sina egna villkor. Det är detta som ”de moderna” trollat bort. Nu är konsten ett bihang bland många andra bihang.

    Även om Lars Wilks har rätt i teorin att konstvärlden bestämmer vad som är konst och hur ”bra” konsten är återstår frågan: Finns det inte hos Lars Wilks en stark drift att gestalta objekt och bilder ”i sig”? Att dessa bilder och objekt ”sedan” kan ingå i en konceptuell berättelse är en annan sak.

    Hur ser du Lars på detta ”i sig”?

  6. Lars Vilks skriver:

    Rabert Berg. Konsten ger oss alla möjligheter att välja de uttryck vi önskar. Oftast handlar det om bild på ett eller annat sätt. Konstens identitet finns i de grunddrag som konstvärlden – och det är okontroversiellt – har accepterat som dess tradition. Och praxis i denna tradition är att skapa betydelser som alltid befinner sig i en direkt relation till konstens historia (och denna historia kan naturligtvis även vara fiktiv).
    Mina egna behov spänner över vida vatten. Och det passar bra ity allt kan samsas i den moderna konsten.

  7. Cecilia skriver:

    Bloggar har ingen gilla-knapp. Men jag trycker härmed ”Gilla” för Rabert inlägg.

  8. mohammad skriver:

    Rabert Berg,

    Tyvärr kompis, kan man inte välja den tid man lever i….

  9. mohammad skriver:

    Christina: Det skulle kunna bli ett projekt att fler konstnärer gör som Marianne Lindberg de Geer en karta över hur de uppfattar makten i Sveriges konst värld, så kunde det ställas ut tillsammans.Vore inte det ett bra forsknings projekt för Moderna Museet att gå ut med ett upprop till alla konstnärer i Sverige?

    Förvisso, men det känns liksom som några år försent?

    Härtill ville uppmärksamhetfokus flyttas bort från utställningen till personen Marianne Lindberg de Geer, jmfr Vilks.

    Och vem skulle egentligen vara intresserad att curera ett sådant kopiat, om än i utvidgat format.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.