Igår skrev Johan Lundberg en kritisk kommentar till min text utifrån konstens genetik à la Denis Dutton. Finns det kvaliteter som i sig äger ett sådant värde att de av den anledningen kommer att bli bevarade? Frågan är intressant, inte minst för mig eftersom jag har ägnat mig åt den under 25 års tid. I år inledde ett bokprojekt där jag skulle skriva mera utförligt om den institutionella teorins konsekvenser och betydelse. Men just det här året ville någonting helt annat. Men det kommer. Snart.
Inledningsvis frågar sig Lundberg varför den antika skulpturen och litteraturen har överlevt till eftervärlden medan intresset för t ex antik matlagning, mode och parfym varit obetydligt. Jag tror att det finns ett enkelt svar på detta: Användbarheten. När kristendomen och andra makthavare tar över det som en gång var det romerska imperiet skall man organisera en ny kultur. För detta behövs bland annat text och bild, för att inte tala om bildning. Man börjar inte från ingenting utan är redan en del av den hellenistiska kulturen som dock utsätts för en genomgripande sovring. Många antika skulpturer, målningar och annat blir förstörda och är endast i begränsad omfattning användbara för de kultändamål som kristendomen skapar. Men det är ändå det antika arvet som utgör stommen i den nya bildtraditionen. För övrigt är det romerska kejsardömet en förebild för att uppbygga den kristna enheten och det gäller även för de barbarer som strömmar in från norr under den tidiga medeltiden. De antika texterna utgjorde grunden för lärdom men på samma sätt som med den antika bildvärlden var den problematisk såsom hednisk. Homeros var vid kristendomens ankomst en legendarisk och mytomspunnen referens till den antika kulturen. Något behov av den romersk matlagning, mode och parfym hade man däremot inte.
Under renässansen ändrades situationen då det växte fram en kultur som såg mindre dogmatiskt på världen och som var intresserad av förändring. Därmed byggdes bilden av det antika idealet upp. Förebilden för naturalistisk återgivning var de antika skulpturerna och relieferna vilket inte är så egendomligt eftersom det inte fanns något annat att välja på. Under nyklassicismen från mitten 1700-talet växte bilden fram om den ouppnåeliga antiken. När konsthistoria började skrivas hade den uppfattningen modererats men det är fortfarande så att de prestigefyllda områdena för en konsthistoriker är antiken och renässansen. Antiken var en vitmarmorantik, sofistikerad och distansera. Numera vet vi att skulpturerna och byggnaderna var målade i grälla färger.
Varför vi har bibehållit intresset för det antika arvet beror inte minst på att Konsten har tillkommit. Konsten manifesterar sig genom Konsthistorien och upphöjer allt det som tar plats i denna skrift. En av dess berättelser är den grekiska skulpturens utveckling från stenålder till hellenismen. Berättelsen är storartad och legitimeras på högsta nivå, födelsen av den europeiska bildkulturen. Ett intressant exempel på smakens förändring är de kykladiska skulpturerna gör entré i konsthistorien. De förflyttas då från etnografiska kuriositeter till fullvärdig konst.
Att det skulle finnas ett absolut formvärde i dessa antika objekt har jag svårt att tro. Men den värdering vi gör är främst synlig relativt sådant som odiskutabelt är sämre. Vi har normalt ingen svårighet att skilja mellan ett landskap av Constable och en hötorgsmålning. I de antika och nyantika världarna är bedömningsgrunden till stora delar baserad på teknik och en värderelation till en bestämd period av antiken. Man bedömer inte klassicistiska objekt utifrån kykladisk eller arkaisk skulptur.
Några av de specifika egenskaperna för Konsten i modern mening är det konstnärliga geniet, nyskapandet/överskridandet, den teoretiska uppbackningen och det djupgående intresset för att tolka verkens betydelse, konstnärens status och oberoende. Fram till 1700-talets hade hantverkarna (för det är den korrekta beteckningen) ingen status att tala om mer än i enskilda fall. Att publiken, som utgjordes av överklassen, hade intresse för deras produkter är väl känt. Men man gjorde ingen större skillnad på vad det var för estiska objekt man uppskattade. Tidens estetik var ett kuriosakabinett. Sedan kom Geniet och då var det inte längre tal om att bildkonsten skulle trängas med optiska instrument, intressanta stenar eller missfoster i sprit. Med Geniet Konstnären och Konsten skapas en institution, som, när den är trovärdig – och det brukar den uppfattas vara – där betraktaren kan ge sig hän åt en högre upplevelse av det mystiskt andliga. Maningen är att det finns något där. Emellertid kan sådana (obs. mycket specifika) upplevelser inte spåras tidigare i vår historia och inte heller i någon annan kultur. Det bästa sättet att närma sig problemet med vad som fanns före konsten är att studera de texter som berättar om hur man upplevde, uppfattade och behandlade de företeelser som vi idag kallar för konst. Standardboken i detta ämne torde vara Larry Shiner, The Invention of Art, 2001. Vare sig Platon, Aristoteles eller Augustinus talar om konst på annat sätt än den ”konst” som fanns, dvs. alla tänkbara verksamheter och hantverk. Redan under antiken diskuterade man hur de skulle indelas. Men det ledde inte fram till någon gruppering som liknar den vi idag kallar för Fine Arts.
Kan man visa att konst har uppfattats på ett likartat sätt genom hela historien och i andra kulturer är det ett starkt motiv för att det skall finnas en tidlös faktor som spontant uppträder. Det skulle vara tillräckligt för att vederlägga den institutionella teorin (i dess utvidgade form). Dickies institutionella teori behöver man inte ens vederlägga. Den är bara ett incitament till en möjlighet som han själv undviker.
Angående den biokulturella teorins falsifierbarhet skriver du: ”Kan man till exempel peka ut en kultur där frisyrkonst, parfymeri och matlagning åtnjuter samma status som arkitektur, skulpturkonst och epik, så måste teorin modifieras.”
Jag vill påstå att det förmodligen var så under antiken. Arkitekter, skulptörer och författare hade inte högre status än frisörer, parfymerare eller kockar. Först med renässansen kan man se en långsam förändring av den uppfattningen.
Lundberg är övertygad om att vi lever i en tid med konstens förfall: ”Ur ett mångtusenårigt och ett globalt perspektiv är konstens nedgång i västvärlden idag, trots allt, bara en krusning på ytan.”
Så långt kan det vara riktigt att konsten under en tid har svårt att finna några genomgripande förnyelser eller radikala omstruktureringar. Men det är svårt att tala om kris när verksamheten är intensivare och långt mera omfattande än den någonsin har varit. Allt detta är definitivt inte dåligt. Med tanke på att det blir långt mindre än en promille som kommer att stå sig.
Kykladisk figur från ca 2500 f KR
Hur den antika estetiken egentligen såg ut
Hej Lars!
För att hålla ihop en teori om något så motsägelsefullt som konst måste man då och då glida mellan oförenliga ståndpunkter (jag gör det också – dagligen). Du är bra på att upptäcka dessa bastarder hos andra, men du avlar även egna:
”Att det skulle finnas ett absolut formvärde i dessa antika objekt har jag svårt att tro. Men den värdering vi gör är främst synlig relativt sådant som odiskutabelt är sämre.”
Om det finns något som är odiskutabelt sämre bör det väl också finnas något som är odiskutabelt bättre? Alltså ett odiskutabelt formvärde. Och om du då hävdar att det finns en principiell skillnad mellan ett absolut formvärde och ett odiskutabelt, är det ändå en poäng till Johan Lundberg.
Eller hur: ”Det finns en odiskutabelt formvärde hos den antika skulpturen.”
Hårklyverier har aldrig gynnat den flintskallige…, antik estetik är föråldrad skönhet packeterad i nutida skallar.
Benke Bus, du tycker alltså att det FINNS en skillnad mellan absolut och odiskutabel? Och du är… flintskallig? Nutida skallar har visst inte alltid håret utåt. ;D
Tack Yngve för en skarpsynt iakttagelse. Jag förstår att det kan missförstås. Formvärdet i den antika skulpturen är bara givet i en bestämd kulturmiljö. Under medeltiden var det annorlunda för att inte tala om andra kulturer. Det slår mig också i mitt exempel med hötorgsmålningen. Man kan aldrig vara säker: Det kan vara ett djupsinnigt konceptverk. Men också ett fullödigt verk i den romantiska essentialismens anda: Rafael hade varit ett geni även om han hade fötts utan händer.
Nej det är klart, du menar ju att det inte finns några formvärden utanför kulturen. Och Johan menar att det finns former som har ett överlevnadsvärde.
Och jag är en åsna, jag står mellan och kan inte välja perspektiv. Kulturellt eller biologiskt. Har båda rätt – eller ingen? Kulturen har skapat formvärdena, men evolutionen har skapat kulturen.
Däremot känns det betryggande att tänka sig att konst finns för att det har ett överlevnadsvärde för människosläktet (och så kan det ju vara även om den traditionella estetiska teorin skulle vara felaktig). Medan det känns oroande att tänka sig att konst finns bara på grund av en traderad missuppfattning.
När får vi se en seriös biologisk konstvetenskap?
Jo, Du Yngve! Det kan jag svara Dig på. Den finns redan, läs in dig på ämnet ”äta , skita ,spy” – Bra konst får raggen att resa sig…
För övrigt, vad återstår i en döende kultur? Konsten!
Lars Vilks invänder nu att antikens konst och litteratur levt kvar under tusentals år på grund av att det legat i makthavares intresse att använda bildkonst och litteratur för att organisera den nya, kristna kulturen. Och att man då fick ta det som fanns till hands och göra det bästa av situationen, varför vissa texter och föremål bevaras för att användas för ”de kultändamål som kristendomen skapar”, medan andra förstörs.
Vilks menar att matlagning, mode och parfym inte hade någon funktion i denna process, men att arkitekter, skulptörer och författare under antiken sannolikt inte hade högre status än frisörer, parfymerare eller kockar. Det sistnämnda kan mycket väl ha varit fallet (liksom så delvis är fallet i vår nuvarande svenska kultur), men hindrar mig ändå inte från att undra varför makthavarna valde just bildkonst, arkitektur och litteratur för att nå sina syften. Det kan naturligtvis lika gärna ha berott på att dessa konstnärliga verksamheter just har lättare att appellera till människor på grund av de evolutionära betingelser som jag diskuterat i mina inlägg. Jag menar alltså att det finns evolutionära orsaker till att man baserade det kristna samhället på just litteratur och konst och inte på parfym och mat.
Det intressanta i sammanhanget är att vi här står inför frågor som faktiskt går att närma sig via empiriska studier och inte bara genom spekulationer.
Jag är nu ingen antropolog, men jag uppfattar det ändå som att det härvidlag borde kunna göras jämförande studier mellan olika kulturer. Finns det några kulturer där genealogier har upprättats över frisörer, parfymörer och kockar? Finns det några andra kulturer där genealogier har upprättats på basis av konstarter som musik, poesi, måleri, skulpturkonst och arkitektur? Utan att på något sätt vara någon specialist inom detta vidsträckta område vill jag ändå hävda att det finns många exempel på det senare men ytterst få exempel på det förra.
Exempel på den speciella respekt som konst och litteratur åtnjuter torde vara den kinesiska kulturhistoriens genealogier, ett annat den japanska, ett tredje den indiska, ett fjärde den islamska och så vidare.
Varför har flertusenåriga skulpturer och litterära texter bevarats i dessa kulturer? Varför har de omhuldats med en enorm respekt? Varför uppfattas de som extremt värdefulla i samtliga dessa kulturer? Varför har de ofta fått en nimbus av helighet?
Jo, bland annat därför att konst och litteratur kan hålla samman en kultur, skapa konsensus runt den egna kulturens etiska regelverk osv. Från ett evolutionärt perspektiv är det just dessa kvaliteter i konsten, som är grunden för att konst kommit att få ett överlevnadsvärde evolutionärt. Nämligen på grund av att de kulturer som bestått av ”kulturtanter” har överlevt, medan kulturer utan ”kulturtanter” har gått under.
Yngve. Att inte välja mellan det kulturella och det biologiska är den korrekta inställningen. Konstvärlden förordar en sådan hållning.
Johan. Tack för ditt bidrag. Jag vill mena att innan man kastar sig in i ställningstagandet bör man vara tillbakahållen med att använda begreppet ”konst”. Utan någon ansträngning får de flesta teoretiker och konsthistoriker fram ”konst” varje gång de ser en bild eller någon form. Den historia som hittills inte har skrivits är Bild och formhistoria. För saken är vad ”konst” tillför eller förändrar. Det räcker inte med att säga ”estetisk” eller ”skönhet” eftersom vi då bara kommer in på något som bättre kan beskrivas som ”design”. Frågan är vilka konsekvenser som ”konst” innebär.
Det är tämligen självklart att kockar och parfymerare inte bedriver en verksamhet som direkt kan liknas vid t ex bildhuggarens eller arkitektens. Det rör sig om betydande investeringar som främst har en funktion som symbolisk representationer. Hantverkarens uppgift är att uppfylla beställarens krav och att fullgöra sitt arbete med hjälp av den teknik han skall behärska. Man kan se detta ännu under renässansen och även senare. Läser man Vasari är hans beundran den tekniska briljansen. Vid den här tiden var en kopia lika mycket värd som originalet om den var utförd med korrekt teknik. Och under renässansen fick ofta rammakaren bättre betalt än målaren.
Uppgraderingen av antikens konst hänger samman med idén om den förlorade guldåldern. Men som jag nämnde igår var det ett fritt uppfunnet ideal som inte alls stämde med den antika verkligheten.
Vad som håller samman en kultur är en betydligt mer komplicerad fråga än att hänvisa till ett antal objekt och litterära verk. Men onekligen bidrar dessa till att bevara kulturen när den har gått under.
Jag trodde konstvärlden mest var inne på det kulturella spåret, men det kanske har ändrat sig. I vilket fall verkar konstforskningen medvetet undvika naturvetenskapliga metoder. Synd, tycker jag, lite mer evidens hade varit spännande.
Jodå Yngve, konstvärlden lutar sig mot det kulturella men så vill man ha en ärorik historia varför det blir kollegor som målar i grottorna, bygger pyramider och hugger skulptur i Sydamerika. För att inte tala om forskningskonsten där konstnären bär på en outgrundligt värdefull kreativitet.
Om konsten är ett traderat missförstånd borde detta vara den perfekta historien för en konst som inte vill ha hierarkier. Och vilken identitet ger inte detta! Fick vi bara detta på plats kunde Dan Jönsson sova lugnt om nätterna.
Det ger en viss frihet också!
Vilks: Jag antar att du inte känner till The Apotheosis of Homer vilket går emot mycket av det du sagt om hur antika människor såg på sin konst.
En anledning till att texter, bildkonst, skulpturer och arkitektur från antiken har hög status men inte matkonst, frisyrer, kläder mm kan vara att de förra dels lättare kan kopieras och spridas och dels ses av fler människor (under längre tid). Kläder intar visserligen en mellanposition här, dels eftersom de har längre hållbarhet än mat och dels eftersom skulpturer ofta har med kläder.
Annars gäller det som Vilks skrev, att antik textkultur var Homeros. Man lärde sig skriva bla genom att skriva namnen på karaktärerna i Iliaden. Homeros verk var inspiration till pasticher och liknande i alla möjliga genrer, och Homeros böcker var de mest spridda. Det var helt omöjligt för kristna att bilda sig öht utan att använda den hellenistiska kulturapparat som redan fanns (ungefär som om vi inte skulle påverkas av USA). Och det var de kristna tvungna till eftersom de var en textreligion.
I övrigt kan man säga att konsten förstärks av kontext som Vilks säger. Den kontextualiseras genom berättelser, retorik och fantastik (nya roliga idéer) och betraktaren tillskriver lätt kontexten i själva konstverket. Kontext är också gruppnormer och statusnormer som de betraktare som vill vara en del av konstvärlden internaliserar som egna värden och hittar på efterhandsrationaliseringar till för att inte framstå som en kopierande robot (som människor oftast är).
Mirakel. Du använder dig av fördomen att omedelbart kalla Homeros verksamhet för konst. Vad vi har här är ett exempel på en diktare eller snarare ett epos (eftersom Homeros är en ytterst otydlig gestalt). Att man uppskattade enskilda personer eller aktiviteter är inte så märkligt. I Grekland hyllade man också sina idrottsmän som på samma sätt uppnådde kultstatus. Vi har detta även idag när popstjärnor, mannekänger, idrottsmän osv. visas stor uppskattning. Det har inte något att göra med Konst.
Jag kom på att det faktiskt finns en naturvetenskaplig litteraturteori av psykologen och dramatikern Julian Jaynes som tar sin utgångspunkt just i skillnaden mellan Iliaden och Odyssén: The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind. Den har väl inte så hög status i medicinska kretsar, men den är intressant. Den handlar om framväxten av ett sammanhållet subjekt som han menar inträffar i Grekland just mellan dessa båda verk och som är förutsättningen för den senare grekiska filosofins blomstring. Läs mer här:
http://www.julianjaynes.org/overview.php
Det finns även en spännande naturvetenskaplig ”konstteori” (egentligen är det, precis som Jaynes’, en medvetandeteori) av psykologen Nicholas Humphrey: Cave Art, Autism, and the Evolution of the Human Mind’ (Journal of Consciousness Studies, 199, vol. 6, pp. 116-143) Det är en spekulation om att förmågan att skapa bilder kan ha föregått det talade språket.
http://docs.google.com/viewer?a=v&q=cache:OC8jBGp2Bz8J:citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download%3Fdoi%3D10.1.1.120.6601%26rep%3Drep1%26type%3Dpdf+nadia+nicholas+humphrey&hl=sv&gl=se&pid=bl&srcid=ADGEESgst7LWhsIuiXKOcy-lSUYaB8BYAkopJq8UeivKadKPoUJipKn-YfzXjWahsZcyaRZpL_4WjoT_azpk_LoVoGoM5ETc74JnwdVK9NWMFwcW0iHAuQojqF2QINm-BB_EY-6J3oOj&sig=AHIEtbRDgua4Sjw_UP4F86nluHcOQrYn0Q
Å nej, min kommentar fastnade i spamfiltret. Kan du fiska upp den, Lars?
Dutton skulle säga att Homeros utgör ett utmärkt exempel på mycket typisk konst, nämligen i det avseendet att Illiaden och Odysséen uppfyller alla tänkbara kriterier och krav vi kan ställa på ett konstverk.
Det är nog inte en tillfälighet att litteratur, skulptur och musik befunnits mera användbara än exempelvis frisyrdesign (som Dutton skulle hävda är en verksamhet i konstens utkant, långtifrån så typisk som Odysséen). Användbarheten pekar snarare på att det ligger något i vad Dutton påstår.
Jacob C. Det är ingen tillfällighet att vissa objekt har större användbarhet än frisyrer och parfymer. Ta t ex ryttarstatyn. En sådan har en stark politiskt potential och är en markör av helt annan kraft än frisyr o parfym. Den är ett politiskt objekt, en skulptur. Men så har vi frågan var konsten kommer in? När ryttarstatyn blir konst, vad är det då som sker? Och om den skulle ha varit konst hela tiden, var finns denna konst?
Det är inte otänkbart att fenomenet konst både är en traderad missuppfattning och en genetisk predisposition. Kanske har den kreativa missuppfattningen uppstått för att täcka vissa egendomliga öppningar som uppstått i den neurologiska mutation som är medvetandet, till exempel förmågan att göra bilder av bilder och möjligheten att tvivla på sitt eget förnuft.
Som jag ser det svarar konsten mot ett faktiskt behov – att peka mot det som kan finnas utanför språket och medvetandets kategorier, vilket också varit dess uttalade funktion ända sedan upplysningen.
Yngve. Problemet med att åberopa behovet – att peka på utanför språket – är specifikationen. En enkel metod att peka på detta är att supa sig full. Det svarar mot ett mänskligt behov av att peka på det som kan finnas utanför språket och medvetandets kategorier. Varianterna är många och de flesta är inte fullt så raka som spritvägen.
Jag tänker mig att det är tack vare att materialet möjliggör intresseväckande gestaltning som skulpturer nog lättare blir konst än exempelvis frisyrer. Jag tror att kärnan i konstbegreppet handlar om hantverksmässig gestaltning av viktiga existensiella upplevelser och idéer (ofta inom en mer eller mindre fiktiv ram).
– Men så har vi frågan var konsten kommer in?
Jag tror att konsten kommer in genom den omsorg och vikt man fäster vid föremålet. En omsorg och vikt som i sin tur grundar sig i den hantverksmässiga gestaltningen och det mänskliga uttrycket. Människor ser/hör att konstnären har lagt in sitt medvetna och även undermedvetna i föremålet. Skulpturen är inte bara en slumpartad ansamling sten. Katedralen är inte bara en hög sten.
– När ryttarstatyn blir konst, vad är det då som sker?
Den blir viktig för människor. Den påverkar människors tankar och känslor på djupet och inte bara för stunden. Jag har svårt att föreställa mig en kultur utan konst (i vid mening).
– Och om den skulle ha varit konst hela tiden, var finns denna konst?
Den finns i det att vi ser att föremålet är ordnat av en medveten och intelligent varelse, och att ordningen/formen tillkommit för att säga något viktigt, föremålet finns där inte bara för dekorativa syften.
Ungefär så tänker jag mig det hela. Sedan är jag personligen lite osäker på detta med livet och människosjälen – om det finns något ”gudomligt” i det eller inte. Om det finns något andligt i människosjälen så tror jag att detta andliga talar genom konsten; det är anden i oss som gestaltar och formar materialet. Konstverket är vår andes avtryck och åskådliga synliggörande i materievärlden.
Men som sagt tycker jag även att det är intressant med evolutionsbiologiska förklaringsmodeller, och då går det ju inte att hänvisa till andar. Det viktiga isåfall tycker jag egentligen inte är exakt hur strikt definition man gör av konstbegreppet, utan vad för något i den mänskliga naturen som möjliggör något sådant som konst, och vilka universella likheter som kan observeras de estetiska verksamheter som arten människa ägnar sig åt världen över.
Lars:
jag tror jag har orerat om exemplet Rembrandt och Lena Cronqvist någon gång förrut.
Under en mycket relevant beskrivning sysslade de med samma sak: de anbringade med hjälp av penslar och andra verktyg färgpigment på en duk (eller motsvarande) för att därigenom låta människornas inre världar, karaktär, persolighet, konflikter mm, komma till uttryck i bild. Sådana drag som vi kanske inte tänker på i vardagslivet.
De sysslade alltså med samma verkamhet. Men din poäng kanske skulle vara:
OK de sysslade med samma verksamhet,psykologiskt bilduttryck, men därmed följer inte att bägge sysslade med konst??
Varför kan inte allt bara vara design? Ett antal affekter ska uppnås genom ett kommunikativt medel (Arkitektur, Grafisk Design, Litteratur, Konst och Musik) som tolkas av våra sinnen och känslor för att uppnå önskat resultat.
Finns det några konceptuella konstnärer som inte jobbar med något slags mål? Finns det några som inte jobbar mot någon slags målgrupp? Konstnären arbetar utefter de ramar den har satt upp, medvetet eller ej. Sedan designar han eller hon ett verk för att åstadkomma önskad effekt/affekt. Det gäller för Rembrant, Duchamp Anna Odell.
Affekten/effekten i sig påverkas ju självklart av både biologi och kultur. Arkitektur arbetar med både skala, färg och form, något som påverkar våra känslor för ett rum. Hur stor andel som är kultur kontra biologi är väldigt svårt att veta, men att det är en kombination råder det väl inga tvivel på?
Skillnaden mellan ”design” och ”konst” är ju endast arbetsprocessen. Det handlar bara om att artikulera vilka mål man vill uppnå, något som alltid sker medvetet eller omedvetet hos både konstnär och designer. Om man studerat en mängd år på konsthögskola och har varit verksam i de finare delarna av konstvärlden så ÄR man målgruppen för det man designar. Ofta så designar konstnären något som den själv gillar. Då gäller det att man är som representanterna man ska imponera på. Då behöver man inte artikulera mål och målgrupp utan alla kommer förstå det ändå. Är det någon slags omedveten intuition som gör konst fint?
Det intressanta är ju vad som gör en viss form av ”design/konst” till bra kvalitet och andra verk till dålig kvalitet. Svaret på den frågan hämtar man enkelt från den institutionella teorin. Det finns en väldigt tydlig målgrupp (till exempel konstvärlden) där vissa affekter/effekter ska uppnås genom ett kommunikativt medel. Att maximera konstvärldens respons till verket blir ju endast ett designproblem, om än ett svårt sådant som kräver stor förståelse för konstvärldens representanter och mekanismer. Om det romantiska geniet är dött, då blir allt design.
Det är väl inga problem att inkludera hela konsthistorien i det?
Lukas. Jag tycker att det du säger verkar vettigt. En annan sak som är intressant vad gäller kvalitet är vilken ”design/konst” som fungerar på framtidens människor. Såväl hur kanoniseringsprocesser (den sociologiska aspekten) tillgår som vilka egentskaper hos själva artefakten som gör att den även framgent kommer att tilldra sig intresse. Typ målgrupp: mänskligheten på lång sikt.
När det sedan gäller frågan om det romantiska geniet, så funderar jag på om valet enbart står mellan att deklarera dess död eller att svälja hela den romantiska teoribildningen kring det?
Jacob C, Lukas och C-G. Ni har alla gjort intressanta kommentarer till den alltmer pockande frågan om var och när konsten står att finna. Jag skall ta upp de här frågorna i morgon.
Pingback: Konst och evolution II