Jag kan inte låta bli att fängslas av den enkla provokation som costaricanen Guillermo Vargas ”Habacuc” fick till på den ärorika biennalen i spanska Pontevedra (avslutas 12 sep) . ”Ärorik” emedan det är den 31:a upplagan. För övrigt lär den vara okänd men icke desto mindre har den anpassat sig till biennalsystemet och curatortexten är magnifik åtminstone till sin längd. Orkar någon läsa den finns den här. Några välkända konstnärer finns med som Tania Bruguera och Regina Galindo, dessutom en svensk, Carlos Capelán.
Allt var sålunda ansatt och putsat för visuellt utbyte mellan Europa och Latinamerika när Habacuc visade sig under öppningsceremonin. Jag har skrivit om honom 2008 när hans projekt (2007) med en i ett galleri i Nicaragua bunden hund väckte genljud över hela världen och även i Sverige. Ett rykte att han cyniskt låtit hunden svälta ihjäl spreds snabbt. Djurvännernas plötsliga intresse för en av de otaliga lösgående byrackorna i Mellanamerika stod inte att ta miste på. Att man inte brydde sig om alla andra hundar var den dubbelmoral som något sticker i ögonen. Emellertid verkar det sannolikt att hunden inte alls svalt ihjäl och endast var bunden i galleriet under några timmar per dag. I övrigt sköttes den väl. I varje fall finns ett rimligt tillförlitligt dokument om den saken. För den som är intresserad kan man läsa en officiell deklaration på spanska om man på sidan söker på t ex ”Vargas”.
Nå, det är historia. Habacuc var inbjuden att visa några videor. En strängt politiskt orienterad konstnär som i detta sammanhang skulle visa sig vara felklädd. Han dök nämligen upp iförd en t-shirt med texten ”camisETA”. Ordet betyder t-shirt men som man lätt kan räkna ut skapas andra associationer. Resultatet blev att Habacuc omedelbart kastade ut ur biennalen, struken från listan.
Dock finns den vackra officiella filmen med invigningen. Filmen är en typisk biennalintro och allt är tjusigt och välmenande. Mycket kostymer och kultur. Efter cirka en minut kan man inte undgå att till vänster bakom talaren i talarstolen se konstnären visa sig med slående övertydlighet. ”Allt hänger samman med kontexten”, kommenterade konstnären.
Uppsnappat från Kulturradion idag; ”Bara den konst som är samhällsnyttig bör ha stöd…”
Vem tror sig kunna avgöra eventuell samhällsnytta?
Att kulturen, som ju har en inneboende vilja att ständigt söka nya otrampade vägar, skulle kunna granskas och bedömas med samtidsglasögon är ju bara så naivt och inskränkt.
Tack för berättelsen.
Sedelärande är den.
Likafullt är vi alla lika ”dumma” fortfarande egentligen – var och en på sitt sätt – precis lika mycket optimister som jag, t ex…
Som behöver bli påminda verkligheten – kanske mest av alla? Optimisterna då, alltså. 😉
Varför sätter en costarican på sig en tröja med ETA,
en Baskisk separatiströrelse, som för länge sen lagt
ner vapnen. Känns lite på efterkälken-
CeDe. Man skulle tro att det var för sent. Men si så var det inte. Potatisen var synnerligen het.
Joanna: så fungerar det ju redan, i praktiken. Om du vill genomföra ett projekt, inom kulturområdet, så blir det svårt ifall du inte kan formulera varför just detta är bra för allmännyttan, passar in i mallar för vad som ska prioriteras o.s.v.
Så då är det bara att hålla tillbaka kräkreflexen och skriva de töntigaste ansökningstexter.