Slutet av 1960-talet och inledningen av 1970-talet var vänsterns inflytande starkt. Men majrevolten 1968 i Paris slutade med en konservativ valseger och hela den uppflammande rörelsen blev istället marxismens nederlag. Efter några år inleddes på allvar den postmoderna epoken av Jean-François Lyotard med La condition postmoderne som kom ut 1979. Lyotard hade vid den tiden blivit en framträdande marxistkritiker och han fick stor framgång med att avvisa modernismens ”stora berättelser”. En av dessa var marxismen. Den hade betraktats som en analysmodell men reducerades till en löst sammanhållen fantasi. Däremot var kapitalismen ingen stor berättelse utan en realitet.
Marxismen hamnade alltså i trångmål eftersom den skulle finna en väg att fortsätta sitt motstånd. Den väg som stakades ut, inte minst genom Fredrik Jameson som föreläste på Whitney 1982, kom att handla om nödvändigheten av att, utan att moralisera, fortsätta granskningen och analysen av det postmoderna konsumtionssamhället. En liknande attityd intog redaktionen bakom tidskriften October. Men därmed hade marxismen, åtminstone tills vidare, reducerats till att dämpa kapitalismens verkningar och ägna sig åt att förespråka en rättvis fördelningspolitik. Den liberala och delvis också den konservativa sidan hade en liknande inriktning.
Ingen utopi i sikte framåt, däremot kunde historien granskas och i görligaste mån revideras. Upplysningssamhället kunde kritiseras genom Cultural Studies, alltså det postkoloniala projekt som fick stort genomslag. Emellertid blev det inte kontroversiellt, det västerländska samhället erkände generellt sin skuld och alltsedan dess har ursäkter för kolonialhistorien hört till de dagliga företeelserna. De icke-västerländska kulturerna kunde också betraktas som alternativ till kapitalismen eller åtminstone som exempel på dess mörka sidor. Vänstersidan, som strängt taget inte har mycket att välja på, kom att långtgående försvara även förlegade synpunkter på samhälle och religion.
Vänsterns revolutionära inriktning har alltså reducerats till ett krav på rättvisare fördelning. Frågan om vem och när en sådan nota skall betalas står kvar obesvarad. För kapitalismen måste generera det nödvändiga kapitalet. Världens miljöproblem uppenbarade sig som en möjlig utväg men även här blandade sig kapitalet i leken. Företagen fann att det kunde göras goda affärer av miljöpolitik.
Eftersom västvärlden har blivit beslagen med så många felskär är det förståeligt att dess representanter tar det säkra för det osäkra och förvissar sig om att allting måste gå korrekt till i alla avseenden. Den politiska korrektheten är en ledstjärna för en tid när ingen vet vad som kan göras för att skapa större förändringar. Och konsten följer samma väg, radikal medvindskritik av historien och ett tandlöst fördömande av kapitalismen.
Lyotard avslutade sin sejour genom att sikta på det sublima projektet att rädda världen undan solens förbränning av jorden om ca 4 miljarder år. Han valde att försvara kapitalismens övertag genom att hävda att den var den bästa möjligheten att förbereda evakueringen.
Claire Fontaine (682), Please, 2008
Vilken bredd vilken höjd vilken längd vilket djup.
Gillar att läsa det du skriver herr Vilks.
Ja, han vet vad han håller på med!
Jag tycker frågan om vem som ska betala, skapar en bild av en närande och en tärande sektor. Jag tycker det är borgarna som för en godispolitik och de rödgröna som försöker ta både ett socialt ansvar och driva en vettig miljöpolitik. Skadeverkningarna av nittitalets sanering av statsfinaserna ser vi nu. Det finansiella utrymmet som skapats nu måste komma utsatta grupper till del.
De finns de som inte nöjer sig med att teoretisera om evakuering. De här danskarnas projekt ligger lika nära DIS som nära NASA om ni frågar mig.
http://www.copenhagensuborbitals.com/index.php
En formidabel sammanfattning av de senaste 40 årens vindkantringar. Tillförlitlig eller inte, vet ej, men det låter bestickande och väcker absolut min nyfikenhet.