Vilks.net

”Ali Hackspett” var på hackingbesök igår men det var nog ingen som märkte det. Webbmastern var blixtsnabb. Då hackaren aktiverades med anledning av debaclet i Uppsala i maj lär hans iver tillta när reprisen skall genomföras.

Konstkritikern Nils Forsberg på Expressen skall starta en konstblogg. Bara att se fram emot med glädje. I intervjun ger han en halv rekommendation till min lilla blogg. Visst är det sant att det skrivs en del som inte är direkt riktat till konstvärlden.

Jag skall också annonsera att det blir ett blogguppehåll under någon veckas tid. Min föreläsningsturné i USA och Kanada om yttrandefrihet kräver sin tribut. Därefter blir det en osäker eftermiddag i Uppsala den 7 oktober kl. 14.00. Föranmälning krävs.

Och här fortsätter jag ännu en liten tid med det farliga figurativa:

Figurativ Vilks som figurativ.

Norsk konstbevakning är betydligt bättre än svensk. Det norska Kunstkritikk är en utmärkt plats för att orientera sig i samtidskonsten. Även utställningar i Sverige recenseras och svenska kritiker finns bland de många anmälarna. Michel Auders utställning på Lunds konsthall är inte bortglömd. Filmaren Auder har varit med ett tag och han är mest känd för att filma hela tiden, för att ha gjort filmer med Andy Warhol och för att ha varit gift med Cindy Sherman. Riktigt stor blir han inte i konstvärlden alldenstund han inte minst hör hemma i filmvärlden. Intressant är han dock och det kan vara värt att se på trailern till hans film om sitt liv.

Uppmärksamheten hos Kunstkritikk riktas också emot seminarier och konferenser: I Poznan framträder Peter Bürger (välkänd i konsten för Theory of the Avant-Garde, 1974) på temat High and Low. Bürger efterlyser en annan konst än den spektakulära och institutionsvänliga. Olafur Eliasson (som Bürger inte kom ihåg namnet på, tydligen är han inte så värst uppdaterad) blir exempel på det alltför tillmötesgående.

Lätt att säga men svårt att åstadkomma. På Taipeibiennalen gör curatorerna Lin Hong-john and Tirdad Zolghadr ännu en ansträngning att finna en ny riktning i biennalströmmarna:  “One can easily imagine an exhibition of political art, but what about an exhibition on the politics of art?” Hel okänd är inte den infallsvinkeln men det brukar vara svårt att få ut något särskilt av det. Konstens politik är inte något som man gärna lägger fram – utöver det organisatoriska och beroendet av ekonomi och sponsorer. Här har man kombinerat med att inte ha något tema. Temalös biennal, hjälper inte det heller, det man visar är ungefär vad man kan förvänta sig. Rätt mycket relationellt. Larry Shao, en ny taiwanesisk bekantskap, lär ut salsadans, danska Superflex fortsätter sitt arbete från förra Taipeibiennalen med att låta intresserade pröva öltillverkning. Engelskan Olivia Plender (har ställt ut flera gånger i Sverige) har inrättat ett interaktivt kontor. Bland andra ägnar sig Christian Jankowski, Shahab Fotouhi (minnesgoda iakttagare minns kanske hennes bombskydd på senaste Istanbulbiennalen) åt lite institutionskritik. Curatorerna hävdar vidare att “maybe the best we can shoot for is a different biennial instead of good biennial”. Jodå, så vilja de alla, göra en annorlunda biennal. Men vi lär få vänta ett tag till. Läget på biennalfronten är stabilt och oförändrat.

Shahab Fotouhi: Study for a Nuclear Bom Shelter (no. 127), 2005-09

Slutligen kan jag meddela att det kommer att göras ett nytt försök med Uppsalaföreläsningen. I maj tog det stopp redan in inledningsskedet. Nu är dagen bestämd till den 7 oktober och föranmälan är obligatorisk. Föreläsningen är uppdaterad och kommer att i större utsträckning än den första behandla konstens överskridande funktion: Snäll konst gör sig inte besvär i konsthistorien. Peter Bürger tyckte alltså detsamma.

Han kommer tillbaka

Sålunda var jag några dagar i Norge och talade då om konst och yttrandefrihet. En sammanfattning finns här. Jag har haft en del att ta hand om. I går öppnade utställningen från Helsingborgs museums samlingar på Dunkers Kulturhus. Min uppgift har varit att skriva texter och dessutom att medverka i det lite speciella invigningstalet (mer om detta senare). Idag samtalade Bengt Adlers (som är curator för utställningen) och jag kring utställning tillsammans med en talrik publik. Se där orsaken till att skrivandet har kommit på efterkälken.

Intresset i Norge för det svenska valet och den åtföljande paniken är stort. Det saknas naturligtvis inte skadeglädje över svenskarnas försök att befria sig från stämpeln att vara en främlingsfientlig och populistisk nation, en kritik som svenskarna tidigare kunnat leverera mot sina grannländer. Och någon moteld har den svenska renhetsivern inte lyckats med. Skall man t ex kalla SD för främlingsfientligt borde man specificera vilka länder det handlar om. Att det finns gott om invandrare i SD leden är välkänt men det är invandrare med fel inställning. Å andra sidan skulle en specifikation bli rasistisk…

Inte heller har det oöverblickbara antalet debattörer och kulturpersonligheter lyckats med några nedsablingar. Förmodligen beror detta på att affekten tycks vara tillstädes i skribenternas sinnelag och när detta kombineras med en vilja att så snabbt som möjligt köra över den obehaglige uppdykaren blir det inget övertygande resultat. Min erfarenhet är att när man skall ta itu med sådana angrepp skall man i första hand tänka estetiskt och kompositoriskt. Men det tycks inte gå den här gången enär artikelförfattarna till varje pris vill lufta sin egen renhet och visa sin avsky.

För konstens del har Jessica Kempe tagit sig an de för konsten fruktansvärda konsekvensernas av SD:s kulturpolitik: ”tundran kommer”. Vi vet redan att några större ändringar inte är aktuella eller ens möjliga. Inte ens från de etablerade partierna kommer det några realistiska försök, projektet ”verklighetens folk” har t ex inte kommit någonstans trots avsevärd hjälp från upphetsade konstkritiker. Under decennier har samma oro luftats i Norge angående det betydligt större och väletablerade Fremskrittspartiet. Men det skall mycket till för att rubba konsten.

För några dagar sedan kommenterade Hanne Kjöller i DN domen mot mordbrännarna. Hon kostar på sig raden raden ”i Sverige finns unga muslimska män som utifrån en enkel rondellhund är beredda att döda”. Bland kommentarerna dyker det, som man kan förvänta sig, invändningar mot ett så främlingsfientligt uttalande:

”Jag blir innerligt illa berörd av raden ’i Sverige finns unga muslimska män som utifrån en enkel rondellhund är beredda att döda’. Hur kan dra den generaliseringen? Varför är det viktigt att på detta sätt måla ut unga, muslimska män, just den grupp som redan idag blir bemött av fientlighet just för att de är muslimer.”

Och en annan är mera fantasifull:

”Hur kan Hanne veta att männen är ’muslimska’ och varför är det relevant? Att det var rondellhundsmannens hus som tändes på kan ju vara en slump. Förresten har inte männen erkänt. Om det nu var de som tände på så är anledningen endast att de är just män, helt enligt Hannes förra text.”

Jodå, allting kan vara slumpens skördar men det är inte alltid lika troligt. Snarare har vi här ett exempel på olikhet. Dessa herrar är mycket olika vad vi är vana vid – även med generösa mått i ett globalt perspektiv – men man får nog räkna med att alla inte gillar denna differens. Jag vill ändå påstå att de båda är kulturberikande i ett kreativt perspektiv. Vad de har skapat, helt omedvetet förstås, är ett underbart filmmanus eller varför inte en musikal? ”När vi skulle bränna Ya ha deedle deedle, bubba bubba deedle deedle dum…”

Då hackaren avlägsnade storebror brännare publicerar jag den igen, lätt retuscherad.

Manifestationerna mot rasism avlöser varandra. Aftonbladets kampanj ”vi gillar olika” har samlat upp emot 300 000 röster. Ett nedslående resultat eftersom det innebär att 97 % av svenskarna antingen är rasister eller struntar i vilket.

Min konstnärskollega Dror Feiler, som är riksdagskandidat för vänsterpartiet, ondgör sig över hur konstnärerna hellre ägnar sig åt att genom politiska projekt samla artfactspoäng än att påverka världen utanför. Dror Feiler (34.686) är välkänd aktivist och i sin konst brukar han vara konstnär och aktivist samtidigt. Han är dessutom främst musiker och i den åberopade texten ger han exempel på hur han har politiska motiv i sin musik.

Har konsten den möjlighet som Feiler vill tänka sig? Exempel finns men det rör sig nästan uteslutande om författare. Författare kan belysa politiska fenomen och skriva debattböcker. De kan också formulera sig. I bildkonsten uppstår stora problem om någon får för sig att bli opinionsbildare. Konsten blir oundvikligen illustrerande och förenklad om den skall kunna tjäna sitt syfte, något som naturligtvis minskar dess värde i konstvärlden. Och konst som riktar sig till världen utanför, vad är den värd? Den blir varken eller.

Paul Chan (349), välkänd amerikansk konstnär – och aktivist, gör förmodligen rätt när han bestämt sig för att inte blanda dessa båda roller.

På torsdag kommer denne föreläsare (här tecknad i rasistisk stil) att tala om konst och yttrandefrihet i Oslo.

Valet utvecklade sig till ett samtidskonstprojekt, en performance inom ramen för social kritik. Det mest hatade tog sig genom dörröppningen och många är de röster som manar till allvar eller som läxar upp folket som inte valt som det var anvisat. ”Rasism” och ”rasist” faller nu i hagelskurar. Dock är detta inte så farligt eftersom vi redan vet att alla är rasister sedan det framlagts att ingen utanför rasistobjektet kommer undan den strukturella rasismen. De flesta är dessutom rasister i allmänhet sedan tröskeln för inträde i denna förening sjunkit till golvnivå.

Hur skall det gå med kulturen, undrar Karin Olsson upprört i Expressen: ”Partiet vill till exempel stoppa bidragen till ’de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera’ och endast gynna den konst som förskönar. Hm, jag har vid otaliga tillfällen fått ilskna förslag att jag istället för att ”chockera, uppröra och provocera” borde göra något – som förskönar. Och inte var det SD-folk som kom med det förslaget.

Låter trots allt förhoppningsingivande för alla dem som har klagat på alla profetpåhopp. Inga bidrag där inte. För övrigt praktiseras redan denna regel. Idag fick jag veta att jag ej heller i år har fått något stipendium av Konstnärsnämnden. Självfallet förstår jag att det hade blivit ett ramaskri om något sådant tillfallit mig.

Eljest kan man lugna dem som tror att SD:s inträde skall få någon som helst betydelse. Våra övriga riksdagspartier, vilka enhälligt morrar ”rasister” har förklarat att de skall ta Ansvar. Jag antar att detta ansvar innebär att man som huvudsak ser till att SD inte får något inflytande och att man först i andra hand ägnar sig åt sina hjärtefrågor. Enklast löser man problemet med att acceptera regeringens politik genom att oppositionen lägger ner sina röster. Landsfader Fredrik får naturligtvis inte komma med våldsamt radikala förslag men eftersom Nya Arbetarpartiet i det stora hela liknar Landsmoder Monas Gamla Arbetarparti kan detta inte vara någon svår nöt att knäcka. Såvida det inte ligger till så att Ansvaret tillhörde valkampanjens retorik. I alla fall kan vi se fram emot att våra ytterligt seriösa politiker kommer att sättas på ett elementärt prov.

Och hur blir det när SD-folket går upp i talarstolen? Kommer resten att gå ut som man gjorde när kommunisterna äntrade högsätet för ett halvsekel sedan? Hur kommer Ohly att agera när Åkesson visar sig? Går han ut direkt?

Äntligen kan politiken bjuda på lite underhållning!

För att på ett enkelt sätt skilja på rasister och icke-rasister bör rasisterna ha sina huvud rakade. Den som har klen hårväxt bäre toupé.

Självporträtt som rasist.

Finns nu på Facebook som Laurentius Vilks. Välkommen till omstarten.

Jaha, här var det hackat och klart igen. Under min färd till Trondheim dök han upp igen, Uppsalahackaren, eller för att ge honom ett passande namn, Ali Hackspett, dök upp igen efter en längre tid av passivitet. Tills vidare är det antagligen så att sidan kommer att åka lite upp och ner. I varje fall kan man konstatera att Ali Hackspett har ett genuint intresse av mina bloggfunderingar och fortsätter sin uppvaktning. Jag är inte beroende av honom men han är beroende av mig. Herr Hackspett inledde sitt projekt omedelbart efter kalabaliken i Uppsala.

Facebook förfogar jag tills vidare inte över. Det verkar hänga samman eftersom inaktiveringen skedde samtidigt som hackningen. Det enda jag har uppnått med den saken är att Facebookteamet har meddelat att de skall se på saken.

I Trondheim blev det ett seminarium, välbesökt, som handlade om samtidskonst, kvalitet och karriär. Som seminariepartner hade Jean Matthee (lärare på konsthögskolan i Trondheim) som ursprungligen kommer från Sydafrika. Hon är utbildad på Slade och Royal College och doktorerade 1994. Hennes utgångspunkt om konsten baseras på Lacan och ”desire”. Matthees insikt i teori är imponerande. En av hennes grundteser är att konstens drivkraft är konstnärens begär och att detta begär skapar kvalitet och skillnad.

Min moteld var att även tennisspelaren drivs av begär men att konstteoretikerna visar obetydligt intresse för begäret utanför konsten. Men jag förstår att man kan tänka i banorna att ett speciellt och starkt begär kan skapa kvalitet. Idealistiskt betraktat skulle en sådan teori sikta på att den konst som står sig är den som hämtar sin styrka från ett särdeles djupt och genuint begär. Dock blir det svårt att visa att så är fallet eftersom konstvärlden kommer att stå i vägen. Konsten som blir kvar i konsthistorien bygger säkert på begär men hur skulle det vara möjligt att specificera detta? Och dessutom har konstvärlden alltid rätt: Det som konstvärlden betraktar som kvalitet är kvalitet. Om någon enskild menar sig veta bättre hamnar vi bara i hybris.

Vi kom emellertid bra överens, Jean Matthee och jag. Hon har alltid varit underground och hållit en låg profil. Men hon är välkänd i Londons konstkretsar och den kombinationen är förutsättningen för att kunna fungera som underground. Hon är inte förtjust i YBA/Sensations artists som dominerade Londonscenen under 90-talet. En av hennes idéer är att hon vill lära sig konstens språk, inte minst dess teori, för att sedan ta sig förbi detta. Kanske kommer hon efter hand något upp från sin underground. Hon arbetar med text, installationer och inte minst film. En liten glimt från en av hennes utställningar finns här. Mycket öppenhjärtigt – och det ingår i hennes kommande utställning – berättade hon om att hennes mor var prostituerad och att hon själv arbetade sig bort från den bakgrunden. Det självbiografiska inslaget är en del av hennes utställning 2011-12 i São Paulo

En förhoppning att Ali Hackspett läser bloggen innan han hackar igång. Ett gryende konstintresse kan kanske väckas. Han kan t ex fundera på det begär som driver honom.

Välfylld seminariesal

Jean Matthee föreläser

På torsdag skall jag delta i ett seminarium som arrangeras av ArtScenTrondheim. Det blir naturligtvis i norska Trondheim och jag har bjudits in av konstnären och redaktionsledaren Per Kristian Nygård.

Seminariet kommer att handla om samtidskonst och det som jag kommer att inrikta mig på är att ge en bild av fenomenet International Contemporary Art, det som jag brukar benämna DIS (den internationella samtidskonsten). Emellertid är det ett omtvistat begrepp och min uppfattning att det är relativt lätt att beskriva och bestämma är inte på något sätt självklar.

Professorn, och tidigare medlemmen i konceptgruppen Art & Language, Terry Smith kom ut med en bok What is Contemporary Art? 2009. Så här kan man sammanfatta Smiths uppfattning:

Det är 1) konst som har producerat sedan 1980-talet, 2) globaliserad, 3) skiljer sig från modern och postmodern konst, och är 4) sammansatt med detaljerad kunskap om konsthistoriens plats i historien och i aktuella händelser. Samtidskonstens trender kan lokaliseras: ”Remodernism”, ”Retro-sensationalism” och ”Spectacularism” återfinns i de stora museerna, framträdande kommersiella gallerier, auktionshusen och spektakulära samlingar. Postkolonial konst karakteriserar biennalerna medan den utbredda ”contemporaneity” kan återfinnas i alternativa utrymmen, oberoende publiceringar och andra gör-det-själv platser.

Smith tänker sig tydligen en konst som inte är postmodern men som finns redan under den tiden. Postmodernismen menar han är övergångsfasen från modernism till samtidskonst. Här blir det svårt att hålla saker i sär.  Vad Smith gör är att komma med ett förslag som han lägger fram för konstvärlden – som troligen inte kommer att gå med på det. Mitt eget förslag är en långt enklare modell. Vad som intresserar mig är främst att få tag på vad som gäller just nu och hur denna just-nu hållning ser ut i ett historiskt perspektiv. En viktig poäng är att låta konstvärlden själv beskriva vad som är samtidskonst.

Har konstvärlden någon institution som fångar upp och skapar DIS? Tämligen självklart handlar detta om biennalsystemet, kompletterat av andra utställningar som har liknande ambitioner. Biennalsystemet är omfattande, globalt och konstnärer, curatorer, kritiker och andra agenter cirkulerar i detta samtidigt som det tillkommer nya. Om man ser hur biennalerna är sammansatta och hur de formuleras kan man utan större ansträngning finna en hög grad av konsensus. Biennalerna relaterar sig till varandra och det är en naturlig ambition för varje biennal att lägga till något eller åtminstone ändra på vinklingarna. Att engagemanget i biennalerna centreras kring social kritik är sedan länge välkänt. Varje försök att dra sig ur detta spektrum genom att lägga tyngdpunkten i en annan riktning har misslyckats.

Men det verkligt intressanta är att det material som väljs ut, sådant som de flitiga curatorerna letar fram ur varje möjligt skrymsle, definieras genom de textmanglingar och bestämningar som curatorer, kritiker och otaliga seminarier och diskussioner åstadkommer. I detta moment skapas samtidskonsten och görs överblickbar. En hög grad av konsensus blir resultatet.

Studerar man dagens situation och sedan följer den bakåt i tiden hamnar man i det tidiga 1990-talet när konsten fick sin bestämda politiska inriktning. Den har genomgått ett antal olika positioner men utan några skarpa brott.

Skall man lyckas som samtidskonstnär är det en stor fördel att lära sig hur det här systemet är uppbyggt och vilka önskningar man kan uppfylla.

Detta är utgångspunkten för mitt deltagande i Trondheimseminariet.

Terry Smiths bok från 2009

Igår var jag i Köpenhamn för att delta i danska tryckfrihetssällskapets seminarium om humor, satir och censur. Jag hade där världspremiär på min senaste film: ”Fängelse i Danmark eller Jan Guillous sexuella fantasi”. Efter det att filmen har fått Norgepremiär den 23 september kommer den att läggas ut till alla intresserade.

Bland deltagarna fanns den mycket underhållande och kontroversiella stå upp-komikern Shabana Rehman (som den minnesgode blogg läsaren kan erinra sig skrev hon om mig i Aftenposten i somras). Ett av Shabanas mest kända och fyndiga nummer, som hon berättade om, är hennes spontana lyftning av Mullah Kreka. Mullah Kreka är en suspekt herre som har slagit sig ner i Norge. Han har tidigare varit ledare för en islamistisk terroristgrupp i Kurdistan. En skojig parodi om denne herre kan ses här:

Nå, Mullah Kreka är 2004 på nattklubb i Oslo för att lansera sin då nyutkomna bok. Shabana Rehman som finns i publiken går upp på scenen för att jaga bort den skräck som den skäggprydde oundvikligen sprider omkring sig. Till allas överraskning lyfter hon Kreka. Den skäggprydde herren var inte alls förtjust och börjar tala på norska. Med stor bestämdhet hävdade han att sådant inte får förekomma och fruktar att en imam kan få se en bild av detta. Uppföljningen är läsvärd:

”Hans advokat, Brynjar Meling, snakket med sin klient etter hendelsen i går kveld. Meling sier han er rystet over manglen på respekt fra Reman.
- Krekar opplever det som svært sårende og krenkende å bli utsatt for dette. Shabana mangler grunnleggende respekt for andre nordmenn. Om det finnes sekulære nordmenn som synes det er greit å bli tatt på rumpa, har alle krav på respekt for sin intimsfære, enten de er muslimer eller kristne, sier Meling.
Stand-up komikeren Rehman, som selv foretrekker tittelen lift-up komiker, motsetter seg på det sterkeste at hun skal ha vært nær mullahens rumpeballer.”

Kreka anmälde Shabana för sexuellt trakasseri men vann inget gehör hos berörd myndighet.

Shabana Rehman lyfter Mullah Kreka

En annan av deltagarna var Gregorius Nekschot, karikatyrtecknare som numera, på grund av dödshot, uppträder anonymt och maskerad. Hans teckningar innehåller islamkritik och föranledde ett massivt polisingripande och arrestering 2008. Han inväntar rättegång.

Maskerad Nekschot visar en av de bilder som anklagats för att vara rasistisk. Monument över skattebetalaren som bär upp kostnaden för invandringspolitiken.

När det blir tillräckligt hett börjar det brinna. Så kan man säga om pastor Jones och hans Koranbränning. En liten och extrem församling får medieutrymme. För det är vad det handlar om. Skall något få symbolvärde och uppfattas som representativt vill det till att medierna eldar på. Att elda upp en Koran är annars ingen stor sak. I en artikel i New York Times, som handlar om mediernas roll, nämns bränningar som inte lett till några som helst reaktioner.

I fallet med pastor Jones hjälper det inte att presidenter och ministrar å det kraftigaste tar avstånd, religiösa fanatiker är helt okänsliga för nyanser och kontexter. Att medierna dras till det här beror naturligtvis på att de anar att det blir bråk, upplopp och dödsfall. En stor nyhet är på väg och genom att inse detta hjälper man fram resultatet.

Samtidigt levereras en mera allmän symbolbild som landar i den vanliga diskussionen om kampen mellan kulturerna och om islamofobin. Där vädras det också morgonluft. Ordförande för Sveriges Unga Muslimer framträdde i morgonteve och uttalar sig mycket abstrakt men landar i att det skall ”öppnas upp för en respektfull diskussion”. Det låter vackert men det lär inte finnas så mycket att välja på. Att införa en blasfemiparagraf kan man svårligen tänka sig, men det går att komma en bra bit på vägen genom att kräva självcensur.

I Per Bauhns och Dils Demirbag-Stens nyutkomna bok Till frihetens försvar diskuteras ingående det sekulära samhällets krav gentemot nyreligiösa anspråk. Alldeles särskilt avisas den normativa multikulturalismen. Alltså att religiösa hänsyn av kulturella skäl skall få en särställning om de är minoriteter och inte västerländska. Likheten inför lagen har i dessa fall upphört. Vidare uppmärksammas det effektiva medlet med ”strukturell rasism” där den statlige utredaren Masoud Kamali utan vidare antar att rasism genomsyrar hela det svenska samhället. Den som protesterar mot detta blir omedelbart exempel på förekomsten av strukturell rasism.

Skriften avvisas förstås i Aftonbladet medan den får ett något positivare mottagande i Expressen. Politiskt sett är idén om det multikulturella samhället fastlåst i sedan länge hårdnackade föreställningar.

Å ena sidan har vi alltså ”reta inte upp dem, de slår ihjäl folk” och å den andra ”vi måste försvara yttrandefriheten” och å den tredje ”visa respekt och (miss)bruka inte yttrandefriheten”.

Jag kan i varje fall finna tillräckliga motiv för att publicera en ny rondellhund. En publicering på en blogg skapar inte något symbolvärde. Men mitt huvudsakliga motiv är att bemöta mina kritiker som ständigt klagade på att 2007 års rondellhund var så uselt tecknad. Jag hoppas nu på att få upprättelse. En rätt ritad rondellhund torde, om jag förstår saken rätt, skänka upprättelse åt den utskällde tecknaren. Duger den här?

I dagens avslutande sejour i hovrätten manade försvarsadvokaten till förståelse för brödernas handling. Vilks var medveten om vilken provokation han gjorde. Ett sådant uttalande är helt i sin ordning eftersom advokaternas uppgift är att lägga fram saken ur klientens synpunkt. Frågan är om hovrätten har någon förståelse för detta argument.

En annan sak som jag kom att tänka på är mysteriet med brödernas bil (som de lånar av sin far). Polisens tekniker fann inga spår i den. Det borde ha varit de enligt broderns berättelse när han blev körd hem av den aldrig återfunna ”Mohammed” efter den olyckliga grillnatten i Borstahusen. Den äldre brodern har naturligtvis dammsugit bilen för att ta bort alla spår men innan man hade konstruerat Muhammedhistorien. Vid första förhöret uppgav brodern att han fått besök av sin storebror dagen efter, en historia som sedan ändrades till att det var Muhammed.

Jaja, det var inte det jag hade tänkt skriva om. Istället funderar jag på kraftfulla provokationer som ändå inte väcker så stort väsen. Jag tänker på Ann Liv Young, performancekonstnären som väckt betydlig uppmärksamhet och som i Artforums septembernummer har fått en stor och positiv artikel av redaktören David Velasco.

Alldeles särskild uppmärksamhet har tillkommit Young genom händelserna som utspelades i februari på MOMA PS1. När det blev Youngs tur (med hennes alter ego Sherry) ändrade hon sitt program och riktade en hånfull kritik av hennes närmaste föregående kollega, Georgia Sagri. I detta moment ingick också att hon kastade kläderna och masturberade framför Sagri. En sådan scen är ytterst vanlig i Youngs program. Lika vanligt som att hon pinkar en hel del, även på publiken. Sagri blev naturligtvis sur men Young kunde förstärka sitt rykte om att göra ”starka föreställningar”. Hon mottas nu i Norge som ”geniförklarad” och hon har också varit i Sverige, t o m två gånger, på Inkonst i Malmö. På MOMA PS1 blev det för mycket för arrangören som bröt strömmen och överlämnade scenen åt ett kaotiskt mörker. Allt kan ses på Ann Liv Youngs Facebooksida.

Under sina föreställningar pressas publiken obarmhärtigt. Sitter man långt fram kan man råka ut för att bli pinkad på. Young säger att hon sedan graviditeten har svårt att hålla sig men att det ingår i programmet. Den som blir påpinkad har att ta ställning till om det var kränkande eller berikande. En svensk röst som söker sig fram till ett svar i denna intrikata fråga finns här. Även hantering och handel med fekalier ingår vilket man kan få en inblick i här. Sex förekommer rikligt under direkta omständigheter.

Hur bra är det då? Tja, konstvärlden avvaktar även om Velasco gav ett stort erkännande. De svenska framträdandena har inte väckt någon stor uppmärksamhet vare sig innanför eller utanför konstvärlden. Intressant är i varje fall att frigjordheten i tämligen extrema former och, det skall man erkänna, professionellt och välgjort. Inte för inte är hon utbildad dansare och kan konsten att instruera sina assistenter. Några av hennes huvudnummer är radikala omgestaltningar av välkända berättelser som Askungen och Snövit. Feministiskt korrekt är det dessutom även om Young inte vill kalla sig för feminist. En sådan beteckning skulle verka föråldrad. Det handlar om nakenhet och utlevelse på helt kvinnliga villkor.

Så här långt saknas det dock en övertygande diskurs. Frågan är om det kommer någon, innan dess kan hon titta långt efter att bli inbjuden till någon biennal. Det kan bli med Young som med Annie Sprinkle, en karriär i periferin.

Hur som helst är det inte så lätt som man kan tro att provocera en publik som vill ha något sensationellt – av rätt sort.

Ann Liv Young på scen