Vilks.net

I morgon den 31 juli är det 30 år sedan Nimisprojektet inleddes. Det var alltså 1980. 1982 inleddes de omfattande rättsprocesserna som pågick under 20 år. Nimis är fortfarande illegalt men för att få bort det måste en rättsprocess genomföras med ägaren sedan 1986, Christo. Christo är bosatt i New York vilket i praktiken gör det omöjligt för myndigheterna att komma någonvart.

Uppskattningsvis mer än 40 000 besökare kommer till platsen varje år och de flesta är entusiastiska. Men det är fortfarande ett kontroversiellt konstprojekt vilket man t ex kan se om man läser i kommentarerna i DN.

30-årsdagen kommer att firas med ett tal av konstnär Vilks. Ladonien, den fria stat som bildades 1996, kommer att genomföra en folkomröstning angående om Sverige skall anslutas till landet. Alla kan rösta oavsett nationalitet. Röstning kan ske antingen på plats eller HÄR. Ladoniens Minister of Art & Jump kommer att göra ett av sina protesthopp. Det blir också flagghissning och nationalsång. Projektet kommer att fortgå till 2030.

Komikern Russell Brand lyckas få till det i en intervju i Expressen. Han har provat Koranskämt men sedan han har blivit bekant med att dödshot kan bli följden har han valt en annan filosofisk linje:

”Samtidigt tror jag att det är viktigt att vi inte glömmer att en avgörande del av att vara tolerant är att tolerera andra människors tro och även deras intolerans. Det är underligt, men du måste tolerera att alla inte är toleranta annars är du inte tolerant.”

Såtillvida har han rätt att den tolerante bör kunna tolerera intolerans – så länge det inte har några offentliga eller annars direkta effekter. När man kommer till dödshotsläget är det definitivt slut med den sortens tolerans. I Iran och på en del andra platser hänger (eller eventuellt stenar) homosexuella eller dem som har varit otrogna. För att då visa hur tolerant man är bör man….

Den stereotype vänstermannen/kvinnan är ett alltmer påtagligt fenomen. När ett sådant exemplar kommer in på rondellhunden rafsar han/hon samman några i dessa kretsar cirkulerande fraser och uttrycker sin motvilja. Här är det skribenten Mats Parner:

”Men givetvis förekommer verkliga kränkningar i levande livet. Konstnären Lars Vilks svarade för en sådan med sin obehagliga teckning av profeten Muhammed som rondellhund, enligt LV:s utsago gjord för att testa yttrandefrihetens gränser. Ingen har dock ifrågasatt Vilks rätt att frambringa usla konstverk eller, än mindre, hans yttrandefrihet; den är vi beredda att slå vakt om med näbbar och klor.

Men det innebär inte att vi behöver se på Vilks hundgalenskaper med välvilja eller sympati. Hans rondellexperiment är enbart destruktivt och kränker muslimer utan att på något sätt kritisera deras tro i ordrätt mening. Följden blir att positionerna låses fast än ytterligare och att Sverigedemokrater och likställda kan håva in billiga poäng.

Det är för övrigt nedslående att yttrandefrihetens gränser ideligen måste ‘testas’ på just muslimer.”

Parner skriver detta utifrån några texter av Ann Heberlein. Heberleins uppfattning i rondellärendet är att det inte är fråga om dålig konst utan om dålig moral. Hon delar professorn Seyla Benhabibs uppfattning om hur yttrandefriheten skall användas:

”Yttrandefrihet är en moralregel med avsikt att möjliggöra ett öppet och kreativt samtal inom och mellan grupper.”

Det låter tjusigt med att yttrandefriheten ”används”. Yttrandefriheten är fullständigt ointressant om den utnyttjas för att säga något som alla håller med om eller åtminstone att det sagda framförs med alla tillgängliga reservationer för att inte någon skall kunna bli kränkt. Det jag kan förstå med tesen ovan är att en väg att skapa förbindelser och öppningar är den diplomatiska, när man inte använder yttrandefriheten utan istället kohandlar med sina uppfattningar, kanske i bästa syfte.

Domen mot innehav av en teckningsserie som av domstolen rubricerats som pedofilt material har lett till en del diskussion. Det skrivs t ex i Expressen.

Den svenska polisen ”anser att varje barnpornografisk bild eller film är ett dokumenterat övergrepp mot ett barn och ska behandlas som ett brottsdokument.” (www.polisen.se) De tycker också att ”tecknade och animerade bilder och filmer som skildrar barn i pornografiska sammanhang är att betrakta som barnpornografi. Förbuden mot skildring och innehav gäller inte den som tecknar eller målar en sådan bild om den inte görs tillgänglig för andra.”

Hur klarar sig en konstnär som fransmannen Paul Armand Gette? Han finns i Konstmuseets i Malmö samlingar (SDS).

Paul Armand Gette: Nicky, 1980

Det mångkulturella samhället har varit föremål för en hel del diskussion här. Senast i kommentarerna på den föregående posten. Jag har vid flera tillfällen framfört min, inte särskilt originella kritik: Problemet med mångkulturen är vilka värderingar som skall gälla för alla de många kulturer som ingår i den utropade mångkulturen. Just ”utropad” är väsentligt. Dagens globala värld är en mångkultur och utan att någon myndighet utropar något sker ett intensivt utbyte mellan alla möjliga kulturer. Men först när det handlar om att bestämma grundvärderingarna i en utropad mångkultur blir det problem.

Som ett intressant exempel kan man se på den internationella samtidskonsten. Utan vidare kan man säga att den är globaliserad. Konstnärer från hela världen deltar och konstvärlden visar stort intresse för att de tidigare mindre eller obekanta konstländerna skall visas fram genom egna representanter. Däremot är det inte fråga om någon mångkultur. I konstvärlden är kulturen enhetlig, den bygger på västerländsk teori med ett antal referenser från filosofi, sociologi osv. Denna inställning delas av de medverkande, vare sig de är konstnärer, curatorer, kritiker eller något annat. I den agenda som är gällande förekommer naturligtvis mångkultur, förståelse för utomeuropeiska samhällen, kritik av kolonialismen och kapitalismen etc. Denna kritik är producerad utifrån västliga grundvärderingar och sammanfattas i de återkommande formler som meddelas: problematiseringar och undersökningar av kön, klass, etnicitet och hierarkier. De problem som kan dyka upp i världen utanför i form av fanatiska stolligheter och hänvisningar till religiösa urkunder med evighetsanspråk förekommer inte i konstvärlden annat än som något man kan tänka sig försöka förstå och respektera på stort avstånd.

Mångkultur diskvalificeras i konstvärlden genom att man ställer krav på en komplex och avancerad diskurs. Det blir ändå problem i konstvärlden när viljan att förstå det outvecklade kolliderar med västerländsk frihet, t ex då feministiska anspråk och homosexualitet kommer i kläm genom andra kulturers avvikande uppfattningar. Konstvärlden får ändå inga större problem med sådana situationer. Man kan helt enkelt undvika att fördjupa frågan och rikta intresset mot något annat håll. Konstvärlden har inget ansvar för den övriga världen. Visserligen brukar konstvärlden framhålla att den hyser ett sådant ansvar men det har inga konsekvenser. Genom sin isolering och hårt hierarkiska styrning kan man vara hur global man önskar. Situationen är givetvis inte önskvärd och det problematiska har kommit att framstå allt tydligare vilket man t ex kan se i Sinziana Ravinis recension i GP av Berlinbiennalen. Ravini markerar att det socialkritiska i konsten stannar vid att bli intern teater och vill tänka sig att det kan finnas något mera verkligt:

”Denna skådespelslogik råder både i och utanför konstvärlden. För vad gör människor som reaktion på det faktum att de lever i ett skådespelssamhälle? De startar sina egna skådespel via internet, bloggar, facebook och så vidare. De är konstnärer utan att veta om det eller söka symboliskt erkännande för det

Det är där den romantiske konstnären befinner sig – den som inte ens är medveten om sitt eget konstnärliga skapande, eller den som är medveten om det, men som inte förväntar sig något utomstående institutionellt erkännande för det.”

Jag skulle här först tillägga att den ende konstnär som är tänkbar är den romantiske eftersom konstbegreppet vilar i den ursprungsfamn som är den romantiska. Sedan är tanken på en ouppfattad undergroundkonstnär något att fundera på. Endast konstvärldens bekräftelse kan skapa en konstnär, vare sig över eller under grunden. Om det finns anspråk på att göra något som befinner sig utanför konstvärlden måste det alltid innebära att det förr eller senare skall nå fram till konstvärldens bekräftelse och därmed erövra den nödvändiga kvalitetsnivån. Om det inte sker är det inte fråga om konst.

Verklighet för konstvärlden i Berlinbiennalen. Roman Ondaks Zone, en interaktiv installation eller en garderob för inlämning av kläder och väskor.

Det kristna kärleksbudskapet har idag fått utrymme i DN-debatt. Illavarslande nog är en av artikelförfattarna Peter Weiderud som inte precis gjort sig känd som övertygande debattör. Debattartikeln förordar att ”vi” skall älska muslimen och juden genom en nyfiken multikulti entusiasm. I artikeln följer man upptrampade stigar: det finns en muslimsk kultur och en judisk. Några nyanser tycks inte existera i dessa gruppbildningar. Den första fråga utifrån denna generalisering är hur det är beställt med kärleken dessa grupper emellan. Huru mycket älskar muslimen juden? Och vice versa.

Det generaliserande konceptet mångkultur är inte mycket att hänga var sig i en julgran eller i en minaret. Grunden är som bekant att mångkultur ger en enkel och omedelbar vinst. Kan man inte hantera integrationsproblemen utropar man mångkulturen och ser problemen som intressanta fördelar genom att de definieras som berikande kulturinslag. Det viktigaste momentet brukar inte nämnas, nämligen vad som inte är mångkultur i ett mångkultursamhälle. Att upprätta mångkulturen, att definiera de medverkande och att ange vad som skall gälla för samtliga ingående är inte mångkultur.

Det enda konkreta exempel som med iver förs fram i artikeln är halal- och kosherslakt. Här, menar skribenterna, har de brutala svenska älgjägarna något att lära genom att visa mild skonsamhet. Konsekvensen skulle kunna bli så här: Avrättandet av älg bör lämpligen ske genom att dess halspulsåder skärs av. En älgjakt med nyfikenhet för den berikande mångkulturen bör alltså bestå i att först infånga älgarna och därefter avskära deras halspulsådror. Denna metod skulle vara betydligt angenämare för djuren. För säkerhets skull bör det ske i Guds eller Allahs namn. Med detta skulle vi kunna uppfylla skribenternas trosvissa postulat: ”I en integrationsprocess behöver olika kulturer brytas mot varandra så att samhället kan utveckla en gemensam högre kultur.”

Med halal- och koshermetoder kan älgjakten bli mångkulturell

Först ett tack till den kommentator som gjorde mig uppmärksam på Åke Sanders artikel om rondellhundens mysterium. Den aspekt som en professor i religionsvetenskap innehar är ett icke oväsentligt bidrag till konstprojektet. Just denna synpunkt, att bli en del av projektet, är något som Sander inledningsvis nämner som ”en ovilja att bli indragen”. Dock skrev han och blev indragen. Hans andra reservation är om en forskare i religionsvetenskap kan säga något intressant om konst.

Det får nog sägas att Sander hamnar i svårigheter när han skall reda ut vad konstnär Vilks är ute efter. Han använder sig av lösryckta citat från min och Martin Schiblis bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Jag har där skrivit en del om provokationen och om vikten av att skapa uppmärksamhet. Provokation är en del av en mäktig konstnärlig tradition. För varje betydande konstnär är det av vikt att kunna dokumentera att det förelegat någon form av provokation. Alltså reaktioner som följd av nyskapande och överskridande. Men samtidigt är det avgörande att provocera på rätt sätt. Den som provocerar på fel sätt kommer att drabbas av konstvärldens avståndstagande. Att skapa uppmärksamhet är en självklar inställning för en samtidskonstnär. Utan uppmärksamhet är en konstnär helt marginaliserad. 

Nå, i mitt fall begår jag en provokation som är felaktig och som inte ger mig några fördelar i konstvärlden. Mitt projekt gör mig visserligen känd i konstvärlden och i världen utanför men min karriär som samtidskonstnär gynnas inte. Sander, som inte äger någon djupare inblick i hur den samtida konstvärlden fungerar trampar på med sitt fyrkantiga resonemang och ställer upp fyra möjliga förklaringar till vad Vilks är ute efter:

”1) debatten om yttrandefrihet kontra censur, 2) debatten om Civilisationernas Krig mellan Väst och islam, 3) ett medvetet försök att provocera, kränka, misstänkliggöra och exkludera islam och muslimer, med andra ord som ett uttryck för islamofobi, eller 4) diskursen att göra Lars Vilks till en ’stor samtidskonstnär’.

Han slutsats är att prioriteringsordningen är den omvända. Först och främst vill alltså Vilks bli en ”stor samtidskonstnär”. Som jag nämnde ovan har Sander grovt missförstått hur en sådan skapas. Sedan drar han alltså till med den gamla islamofobikäpphästen. Konstnär Vilks var helt enkelt ute efter att håna och kränka oskyldiga människor. Han medger att projektet har gett upphov till en del intressanta diskussioner men kommer sedan fram till att sådana debatter endast leder till nedslående resultat. Han hänvisar till Geert Wilders framgångar i det senaste valet i Nederländerna. Alltså: Om man diskuterar Islam kommer sådana diskussioner att leda till oönskade valresultat. Debatter om islamism, om övergrepp i religionens namn bör sålunda inte föras eftersom de leder till ökad islamofobi.

Det förefaller mig som om Åke Sander kan skaka hand med Peter Weiderud. Två givna medlemmar i brödraskapet för stringent logik.

Professor Sander får en plats i konstprojektet

Signaturen Wolfenstein menar sig ha kommit på ett sätt att kränka Vilks: ”Jag vet vad som skulle behövas för att kränka Lars Vilks. Köp alla kvarvarande exemplar av http://www.trykkefrihed.dk/kob-lars-vilks-verdensberomte-tegning.htm och elda upp dom.”

Jag har svårt att se detta som en egentlig kränkning. Klart att det är ett kränkande beteende men som konstnär och som projektledare av mitt konstprojekt skulle jag inte kunna se detta som annat än en fördel. För det första menar skribenten att bladen skulle köpas in och därför bli en välkommen inkomst för konstnären. När de sedan eldas upp blir det uppenbarligen utrymme för att göra en ny upplaga och förmodligen med ökat intresse. Sådana inhopp kan lugnt besvaras med ”Härliga tider, strålande tider.” Man skall skilja på materiell och symbolisk kränkning. En materiell kränkning som att våldföra sig på någon eller förstöra dennes egendom är en helt annan sak än att kränka något som har ett symboliskt värde (t ex ära, heder, identitet, självkänsla).

När vi nu är inne på det här med eld… Det är ju inte bara Wolfenstein som intresserar sig för eldning. De båda gossarna som prövade den röde hanen kunde faktiskt ha lyckats med att även fullfölja Wolfensteins förslag. Vid det tillfälle när de båda marodörerna försökte sig på en mordbrand fanns större delen av den ovannämnda teckningsupplagan liggande i huset. Om mordbranden hade varit framgångsrik skulle också dessa grafiska blad ha gått upp i rök. Vad jag därvid hade förlorat hade främst varit mödan att signera 700 blad. Men i övrigt hade det varit den minsta av alla förluster vid det här tillfället.

På Newsmill har Christer Sturemark gått i svaromål gentemot Peter Weiderud. Uppgiften att nedsabla Weiderud är inte särskilt svårt. Om Weiderud kan man säga att han är mer religiös än intellektuell. Jag föreslår att han skaffar sig en bra spökskrivare när han skall ge sig in i debattartiklarna.

Nimis närmar sig att bli 30 år (den 31 juli). Just nu restaurerar jag det här tornet ”AF” (Ascendentens funktion)

I mitt konstprojekt får man vara beredd på många omtagningar. En del av skådespelarna har svårt att förstå att en viss argumentation har dragits ett antal gånger men kan inte avhålla sig för att traggla den en gång till. En av dessa debattörer är Peter Weiderud, ordförande i kristna socialdemokraters förbund. Hans välkända resonemang finns på Newsmill. Han finner som bekant en glädje i att jämföra Vilks med pastor Green:

”Jag är ivrig försvarare för Lars Vilks rätt att uttrycka sina åsikter. Men det innebär inte att jag tycker Lars Vilks agerar klokt eller konstruktivt. Han söker medvetet provocera och kränka en grupp som redan befinner sig i utsatthet. Det är skälet till att jag har jämfört honom med pingstpastorn Åke Green som på ett liknande sätt missbrukat religionsfriheten för att slå mot homosexuella.”

”Däremot har få av dem som har ansvar för att värna yttrandefriheten sett och förstått vad Lars Vilks ställer till med på andra sidan av sitt agerande. Jag har valt att göra det, som ett försvar för yttrandefriheten.”

Vad Weiderud drar genom ännu en gång är att man inte skall genomföra en berättigad kritik om den kan bli missförstådd och eventuellt drabba någon annan.

Det andra citatet är något som Weiderud tydligen tror befinner sig i underläge. Jag vet inte hur många debattörer som har klämt till med just det argumentet.

Jag tror de flesta känner till standardexemplet på hur fel Weideruds slalomåkning blir: Du skall inte kritisera den iranska regimen eftersom en sådan kritik kan drabba en utsatt grupp i Sverige.

Ej att förglömma den ryska kränkningsskandalen. Mer detaljer HÄR.

De båda brödernas blånekande mötte ingen förståelse hos tingsrätten. Så var deras historier och förklaringar inte heller särskilt trovärdiga. Åklagarens straffkrav bantades en hel del av tingsrätten och det är inte omöjligt att domen kommer att överklagas. Kanske från båda håll.

Det förefaller inte sannolikt att brödernas oförsonliga hat och deras nonchalans mot det svenska rättsväsendet kommer att ändras.

Nu har den kommit! Den av militanta islamister efterlängtade inspirationskällan med mycket information och många tips. Jag tänker naturligtvis på magasinet Inspire som man finner på muslimdefenseforce.

Bland mycket läsvärt finns en karikatyrspecial där läsaren själv kan välja ett favoritobjekt. För att sedan bläddra vidare till avsnittet hur man på enklaste sätt kan tillverka en bomb hemma i köket.

Från Inspire