Vilks.net

Ingenting tyder för närvarande att det skall bli någon uppryckning för den internationella samtidskonsten. Postmodernismen inledde en omfattande förändring och utveckling som ledde fram till konstens socio-politiska kontrakt. Konstens bidrag till detta område förmår inte längre engagera ens konstvärlden på samma sätt som tidigare. När Nils Forsberg skriver om Bukarestbiennalen (som jag tidigare skrev en bloggpost om) i Expressen blir det en politisk meditation över tillståndet i Rumänien. Medan konstnärerna är tvungna att hålla sig till halvkvädna visor (dels för att upprätthålla konstens otydlighet och dels för att vara politiskt korrekta) kan kritikerna ta för sig av verkligheten.

På tal om postmodernismen. Jean-François Lyotard (1924-1998) gjorde ett stort antal försök att förklara vad postmodernismen innebar. Han tvingades till en rad kursändringar men hade också en rad fyndiga formuleringar. Vem minns inte att ”ett verk kan bli modernt endast om det först är postmodernt”. Med det menade han att det postmoderna innebär friheten att inte vara enig medan det moderna är just enighet. Det handlar mer om en grundläggande syn på konsten som är tänkt att överskrida det befintliga. Hur som helst, utifrån den synpunkten kan man säga att dagens konst återigen har blivit överväldigande modern. Eller rättare sagt, dess kontextinpackning. För vad de stackars internationella konstnärerna än gör kommer det att betraktas som socialkritisk konst. Får dock sägas att de allra flesta finner sig mer än väl i detta.

Erica Trejs skrev för ett par dagar sedan i SvD en bra artikel om konstnär Vilks. Hon menar bland annat att ”Vår internationellt sett mest kända samtida konstnär heter Lars Vilks”. Alldeles riktigt men han är inte känd som konstnär och inte känd i den internationella konstvärlden. Han brukar beskrivas som karikatyrtecknare i Nerikes Allehanda. Strängt taget skulle man kunna formulera detta kändisskap i dubbelt superlativ: Han är Sveriges ”mest kändaste” konstnär. Å andra sidan är konkurrensen obetydlig. Vem, utanför den avancerade delen av konstvärlden, skulle kunna nämna namnet på en svensk konstnär?

Ernst Billgren är också med i artikeln och passar på att säga att jag ritar som en kratta. Klagomålen angående min kompetens som tecknare inleddes med rondellhunden. Tidigare har inte några sådana klagomål framförts. Bäst vore att lösa den här tvisten genom teckningsenvig mellan mig och Billgren. Men det lär bli svårt för mig att kunna visa teckningar på någon anständig utställningsplats. Ty förbannelsen (hopkokad av politisk korrekthet och rädsla) kommer ännu en tid att sätta stopp för sådant. Igår fick jag veta att en föreläsning har blivit inställd. Den skulle äga rum i ett konferensrum på ett hotell. Den interna säkerhetschefen menade att riskerna var för stora. Om det nu var det eller rädslan för att få en stämpel av politisk inkorrekhet.

Ett brandattentat har förövats mot skulpturen Asema (Station) i Ii i Finland. Förmodligen är det fråga om lokala vandaler. Sådana har jag haft problem med förr. Åtskilliga av mina projekt är brandskadade. T o m och inte minst rondellhundsprojektet.

Jag har nu på allvar kommit igång med den alltid pågående upprustningen av Nimis. Sommarens objekt är tornet Ascendentens Funktion. Igår upptäckte jag att det hade placerats ett stort antal flaggor över hela Nimis. Ännu har jag inte lyckats lösa gåtan om vem som ligger bakom detta. En organisation som kallar sig ”stavnen”, alltså ”stäv”. Flaggorna visar en stiliserad bild av en båtstäv. Vill ni se detta och flaggspelet finns en video HÄR.

Också en text som proklamerar att folket har återtagit makten från adeln fanns uppsatt.

En obetydlig historia om mångkultur. Bland de små 9-åriga skolbarnen fanns också en muslim. Fröken inbjöd muslimmor att komma till skolklassen för att berätta om muslimska traditioner. Ett alldeles lovvärt initiativ. Men muslimmor nöjde sig inte med att berätta för barnen om traditioner utan övergick också till politik då hon kastade sig över ”den där Vilks som hade gjort något fruktansvärt”. Fröken lät detta stå oemotsagt och försatte åtminstone ett av barnen i en svår situation ity hon kände farbror Lars som hon hade svårt att förstå som förfärlig.

Känsligt, känsligt, fröken duckar och blir stum.

Nåja, vi skall inte hänga upp oss på sådana bagateller. Idag är det midsommardag och dessutom lördag. Som kvällens underhållning släpper jag den efterlängtade filmen om Ii-biennalen. Missa inte att se biennalens den norske konstnären och tillika dansmästaren Egil ta för sig.

Någonstans under 1990-talet förvandlades konsten till en. Förstås gäller detta bara för dess spetsfunktion – och samtidigt kan man urskilja just en sådan. Idag är det ingen svårighet att peka ut internationell samtidskonst och förkunna dess giltighet. Den som vet har ingen svårighet att skilja giltigt från mindre giltigt. Och biennalerna är det tillförlitliga riktmärket. Segern för DIS är total. Den finns överallt och utgår från exakt samma premisser som delas av arrangörer, curatorer, konstnärer och kritiker. Dess politiska korrekthet kan kännas påfrestande men räddas alltid av de enskilda bidragens obligatoriska oklarhet – och fyndighet. Helt räcker det ändå inte. Det vill sig inte riktigt i samtidskonsten.

Eftersom det finns många biennaler kommer de mindre kända att konstant drabbas av medieskugga. Skandaler är inte vanliga men om en sådan inträffar blir det en krusning i den annars rådande samstämmigheten.

Bukarestbiennalen är en liten biennal som öppnade för några dagar sedan. Bland de deltagande konstnärerna kommer flest från Sverige. Ett något oväntat inslag som torde hänga samman med goda nätverksförbindelser och ekonomiskt stöd från hemlandet. Temat är ”Handling”. Inte mycket att säga om det, temanamnen på biennalerna befinner sig sedan en längre tid på en alltmer påtaglig kitschkurs.

Nå, något blev det ändå med den här biennalen eftersom censuren har slagit till. Det är inte bara i Sverige som nakenhet och homosexuella anspelningar leder till åtgärder. Geologiska museet, som skulle hysa fotomontage av Kaucyila Brooke, slog bakut (”Pornografi”, sade direktören) och så blev det inget med det. Brooke är en hyggligt känd konstnär som tidigare deltagit i Berlinbiennalen. Hennes vistelseorter är Los Angeles och Wien. Konstnärens projekt ”Tit for Twat” har pågått sedan 1990-talet. Naturligtvis skall händelsen uppfattas med indignation men samtidigt kan man inse att det var det bästa som kunde hända, både för konstnären och biennalen.

Sinziana Ravini som har gett en fyllig rapport i GP kan inte undanhålla sig att påpeka:

”Än så länge är det bara censurskandalen som visat på konstens subversiva kraft.”

Tveksamt om det är konsten som står för det subversiva. Det råkar bara vara så att bilderna kom från konsten. Hade de kommit från något annat håll hade de nog mött ännu större motstånd. Brookes projekt kunde ha visats inom ramen för den övriga utställningen om det hade funnits plats. Men det fanns det inte. Konsten är numera ytterst sällan subversiv annat än på papperet. Den” naturliga fientligheten” mellan konst och publik har sedan länge försvunnit.

Kaucyila Brooke: från serien Tit for Twat, fotomontage.

Seminariet om yttrandefrihet i EU-parlamentet den 21 juni var väl arrangerat av de båda EU-politikerna Marietje Schaake och Alexander Graf  Lambsdorff. Med ett brett register av infallsvinklar.

Jag fick äran att inleda med att säga något om mitt eget fall och om mina erfarenheter om yttrandefrihetens problem i konsten. Min huvudpunkt handlade om att kontexten lätt blir negligerad och att när ett konstprojekt kommer ut i den verkliga världen utanför konstvärlden är detta praktiskt taget alltid fallet. Eftersom seminariet handlade om yttrandefrihet hade jag med teckningen och visade den under en ytterst kort stund. Mitt bidrag finns ännu inte på video (om nu EU klarar den blixtsnabba glimten av det känsliga objektet) men hela seminariet skall enligt uppgift läggas ut inom kort.

Författaren Naema Tahir med pakistansk bakgrund skriver om och för muslimska kvinnor, särskilt i Pakistan. Hon berättade att hon i en av sina böcker hade benämnt en person Muhammed och en annan Aisha. Hon bestämde sig för att ta bort dessa namn eftersom de kan uppfattas som provocerande. Likaledes tog hon bort beteckningen ”Allah” och ersatte den med ”Gud”. Hennes avsikt var att undvika att stöta bort sina läsare. En pakistansk journalist frågade om inte hennes skrivande ledde till ökad främlingsfientlighet.

Huvudnumret var självklart Julian Assange från WikiLeaks som bland annat diskuterade fallet med Bradley Manning. Manning har läckt material till Wikileaks, t ex den omtalade video som visar hur en amerikansk helikopter 2007 med dödlig utgång beskjuter en oskyldig människosamling i Bagdad.

WikiLeaks publicerar systematiskt hemligstämplade dokument och material.  

Ytterligare deltagare var Flemming Rose som på en video talade om Jyllands-Postens karikatyr och Alistair Mullis som talade om yttrandefriheten utifrån juridisk synpunkt. Mullis och Assange hamnade i dispyt angående vem som borde bära bevisbördan. I många fall kommer påståenden om allvarliga missgrepp att bli föremål för domstolsprövning. Företag och statliga institutioner kan driva processer som är dyrbara för motparten och kräva gigantiska skadestånd. Svårigheten för den som utmanar makthavarna finns inte enbart i det ekonomiska risktagandet utan också i att de måste bevisa sina påståenden och alltså inte tvärtom.

Seminarierummet med publik

Ingen törstar och svälter i EU-parlamentet. Under seminariet serveras kaffe och te i EU-koppar. Efteråt var det mousserande reception.

Denna ständigt intressanta fråga: Var står konsten idag, vartåt lutar trenden? Berlinbiennalen vars sjätte upplaga öppnade förra helgen är ofrånkomligen värd att begrunda i detta perspektiv. Socialkritiken, som har verkat bli något mindre framträdande, tog sig igen genom fjolårets Istanbulbiennal. Berlinbiennalens Curator Kathrin Rhomberg går på samma linje och sålunda fortsätter socialkritiken sin stabila position i samtidskonsten. Men väljer man Rhomberg kan man lätt räkna ut vad man får. Åren 2002 – 2006 var hon en av ledarna för konstprojektet Migration. Hon har också curaterat rumänen Ion Grigorescu och Roman Ondak från Slovakien, vilka därför kommer med på köpet.

Årets upplaga ägnar sig mer åt postkolonialism och migration än åt att begrunda Tysklands öde – vilket har varit ett genomgående inslag i tidigare biennaler. Rhombergs tema är realism med den lösa frasen ”vad väntar därute”. Konstens förmåga att påverka samhället har inte visat sig övertygande och Rhomberg får också nöja sig med att säga att den kan förändra eller åtminstone påverka vårt sätt att se på saker och ting.

Biennalen har delvis dragit sig till Kreuzberg uppenbarligen för att möta mera migrationsverklighet än den som finns vid lokalerna i Berlin Mitte. Presskonferensen ägde rum Anatoliska Kulturcentret där kulturminister Bernd Neumann, mot fonden av en väldig bild av shiamuslimernas Ali, framlade att kultur är värdefundament.

Kritikerna har överlag inte varit stormförtjusta men inte heller motsatsen. En fråga som har dykt upp är huruvida de numera i stor skala förekommande dokumentära inslagen är vinnande för konsten. För det finns gott om videoboxar med socialkritiska filmer.

De valda konstnärerna är med ytterst få undantag relativt okända. Starkast intryck har Petrit Halilajs rekonstruktion av familjens förstörda hus gjort. Komplett struktur med lösgående höns. Han är född så sent som 1986, det är sällan så unga konstnärer dyker upp i biennaler på den här nivån.

Temat får nog sägas vara hopplöst på annat sätt än att det kan locka till att diskutera konstens alltmer standardiserade presentation och vad en curator kan åstadkomma med sina statement. Men det finns en hel del som är värt att se och begrunda. Israel är naturligtvis på tapeten bland annat genom den israeliska dokumentärfilmare Avi Mograbis  ”Details 2 and 3” (2004). Den har sina subtila poänger. I en helt annan genre finns engelsmannen John Smiths ”Girl Chewing Gum” (1976). Den skall man inte missa.

Presskonferensen i Anatoliska Centret

Igår presenterades den undersökning som Kulturnyheterna och Aktuellt gjort angående hur bildkonstnärer påverkats i sitt arbete efter hoten och angreppen på konstnär Vilks. En av sex konstnärer sade sig ha påverkats.

Saken har naturligtvis ett intresse för mig eftersom min ursprungliga idé med mitt rondellhundsprojekt handlade om konstvärldens gränser. I de intervjuer som gjordes med konstnärer var det också det lätt igenkännbara och konventionella svaret som dök upp: För att det är tillåtet att kränka en religiös symbol är det inte nödvändigt att göra det. Och att det drabbade en utsatt grupp. Det är den vanliga vänsterrefrängen. Det som kan verka förvånande är att man i konstvärlden inte kan betrakta saken kontextuellt; att en kritik inte siktar mot allt och alla.. Alltså att eftersom det kan kränka några svaga skall du icke kränka de starka och de fundamentalistiska. Logiken kommer från den i detta sammanhang givna tesen att tredje part inte skall drabbas.

Som jag har framhållit många gånger är det en olycklig uppdelning. Först att den utsatta gruppen år efter år fortsätter att underkännas som demokratiskt likaberättigad och därför måste försvaras av fullvärdiga samhällsrepresentanter. Det andra är att genom denna hållning kan diktaturstaterna i Arabiska Ligan och diverse fundamentalister ställa allt mera högljudda krav på särbehandling av Islam som en alldeles särskilt helig religion. Ett sådant krav kan aldrig bli accepterat men istället kan ett allmänt religiöst kränkningsförbud föreslås och vinna gehör på fullt allvar.

Det grundläggande problemet är att Islam på ett långtgående sätt innebär både politik och kollektiv identitet. Redan i rondellhundsprojektets inledningsfas 2007 fann statsminister Reinfeldt för gott att kalla in de arabiska ambassadörerna vilket utmynnade i ett seminarium i riksdagshuset om mänskliga rättigheter och demokrati. En parodi på ämnet och minnesvärt är fortfarande den egyptiske ambassadörens frenetiska krav på återinförandet av blasfemiparagrafen.

Uppfattningen om skyddandet av den svaga gruppen blir därför ett effektivt sätt för gangsterstaterna att undgå kritik. En kritik mot dessa kan på ett eller annat sätt drabba den utsatta gruppen vilket innebär stor risk för en kritiker att drabbas av den lättsinnigt utdelade stämpeln ”rasist”.

I TV-programmet framträdde också den iranska konstnären Nilofar Kosheshi som hade svårt att förstå den svenska tveksamheten. Förtrycket i mellanöstern manifesteras inte minst i Iran och det är som sagt svårt för någon att komma åt detta utan att bli kallad för rasist. Kosheshi har, enligt regeln om autentisk rättighet, en särskild frihet att framföra sin kritik men får finna sig i att bli styvmoderligt behandlad. Även hon kan kränka svaga gruppen.

Samtidskonstens numera långvariga samröre med socialkritiken har efter hand skapat sina konventionella former vilka ständigt upprepas i vad man kan kalla samtidskonstens akademiska ordning. En av dessa är förbudet mot att utmana Islam och muslimer. Men det rör sig inte bara om detta. Känsligheten har spridit sig till fler sektorer. I ett globalt perspektiv blir nakenhet och sex problematisk. Den modernistiska kränkningen som skapades dess historia har ersatts av en stillsam politisk agenda där den främsta stridslinjen påkallar kritik av kapitalismen och inte minst postkolonial kapitalism. Sådan kritik är väntad och förekommer i många sammanhang. I konsten är den särskilt kraftlös. Den nu pågående Berlinbiennalen ger en bekräftelse på hur denna ordning är beskaffad och att den alltjämt äger full aktualitet. Jag skall återkomma till den.

Varför, o varför har det under tre års tid ropats i kör angående syftet med Rondellhunden. Med andra ord finns det ett både stabilt och dessutom globalt intresse för frågeställningen. En av många kritiska röster i denna diskussion är forskaren i etnicitet vid Malmö Högskola Mozhgan Zachrison. Som ofta sker i sådana artiklar kommer författaren med mer eller mindre amatörmässiga funderingar om vad som är konst för dem. I det här fallet kom den här refrängen:

”Konst ska kanske också handla om kunnande och att veta om vad som verkligen ligger bakom det som jag försöker illustrera och vilka andras yttrandefrihet jag kommer att förlöjliga.”

Därtill fogar skribenten en helt egenhändigt uppfunnen konstriktning:

”En ny religiös-konstnärlig rörelse startades när Salman Rushdie gav ut boken Satansverserna i september 1988 i England. Ett ytterligare steg togs sedan i september 2005 när Jyllands-Posten publicerade tolv satirteckningar av profeten Muhammed. Bilderna illustrerade ett samband mellan islam, terrorism och kvinnoförtryck.”

Och denna rörelse ges sedan några lika egenhändigt uppfunna påståenden:

”Intressant nog visar det sig att den religiösa-konstnärliga rörelsen struntar i den mest fundamentala svenska värderingen alltså Jantelagen på så sätt att Vilks tänkande utan några problem som helst kan säga att ’jag är bättre och vi är bättre, ni en miljard muslimer är dumma i huvudet, har ingen yttrandefrihet och är förtryckta av profeten Muhammads islam och vi ska lära er vad ett bra samhälle och livsåskådning betyder’.”

Jag tror inte att den här synpunkten har något att göra med ”rörelsen”. I västvärlden är man nog överens om att man har en bättre samhällsmodell än den som måste utgå ifrån en evigt sann och oföränderlig helig skrift. Som dessutom skall styra det politiska och sociala livet in i minsta detalj.

I västvärlden har religionens dominans ersatt med den sekulärt baserade uppdelningen kunskap, moral och estetik. Tidigare fanns allt samlat i religionen; allt var beroende av dessa heliga och oföränderliga skrifter. Ett återtåg är svårt att motivera liksom att vårt system inte skulle vara bättre än de kulturer som skapar sin värld genom vidskepelse. Samtidigt kan jag förstå att väst kan agera taktiskt och visa ett avvaktande diplomatiskt tillmötesgående.

Zachrison kommer så småningom fram till ett krav:

”I svaret på frågan; varför gjorde du det Lars Vilks räcker det tyvärr inte med svaret att jag skulle slå vakt om yttrande frihet. Det behövs ett bättre svar!”

Ja, bättre för vem? Mitt eget bud om konstvärldens agenda och politiska konventioner har inte väckt något större intresse. Det är för komplicerat och speciellt. ”Yttrandefrihetssvaret” är enkelt och lättfattligt. Och strängt taget får skribenten finna sig i det pragmatiska svaret: Betraktaren skapar verket. Alltså blir konstnärens intention den som utkristalliseras (så småningom) genom att konstvärlden och världen bestämmer sig för något. Yttrandefrihetssvaret står för närvarande starkt och inte utan orsak. I dagens SvD skriver Krister Thelin om den kamp som rasar mellan västvärldens liberala syn på satir och kritik och dem som vill återinföra blasfemiparagrafen:

”I ett öppet brev till MR-kommittén [FN:s medborgerliga rättigheter] påpekar ”Article 19” och Human Rights Watch, att den islamska världen (OIC) och den stora afrikanska gruppen i FN fört fram önskemål om nya globala normativa standarder på det religiösa området med bland annat förbud mot ’provokativa framställningar av föremål för religiös vördnad som ett illvilligt brott mot en tolerant anda” och ”missbruk av yttrandefrihet i rasmässiga eller religiösa’ sammanhang.”

Yttrandefriheten är inte självklar och om rondellhunden får spela en roll i den diskussionen, inte mig emot.

Land Art-Biennalen i Ii fick ett visst mått av dramatik. Jag vistades där under namnet Lauri Vilkas. Namnet skapades inte för det här tillfället utan är en gammal konstruktion som jag har använt förr när jag har varit i Finland. Även om det gick att få reda på vem jag var genom min blogg avlöpte mina dagar anonymt. Ända fram till i fredags då nyheten att ”Muhammedtecknaren” befann sig på finsk mark. Panik utbröt och det första budet var att lördagens vernissage skulle ställas in. Så småningom, sedan den finska säkerhetspolisen posterat ut sina trupper, kom vernissagen ändå till stånd. Dock skulle jag inte närvara vid upptakten med de andra konstnärerna utan under bevakning avvakta på trivsamma Jäppisen Baari. En ny kontraorder tillät dock att jag deltog i hela rundvandringen. Men vernissagefesten fick ovillkorligen flyttas till en stuga ute i de finska skogarna.

Mitt bidrag till kalabaliken i Ii blev det ca 8 meter höga tornet ”Asema” (station). På en diskret plats ett stycke upp i denna skapelse finns en liten blyertsteckning. Eftersom inga tidningar kunde trycka min teckning fick jag göra denna gest för yttrandefriheten i grannlandet.

På måndag den 21 juni blir det ännu mer om yttrandefriheten, denna gång i EU-parlamentet i Bryssel.

Problemen med bloggen fortsätter. Attackerna kan nu åtgärdas ganska enkelt och snabbt men det har också blivit svårt för mig att kunna använda den.

http://www.alde.eu/en/details/?no_cache=1&tx_ttnews%5Btt_news%5D=23424

Muhammedhackaren har varit i farten igen. Men det blev en kysk visit. Tack vare Levonline och inte minst min webmaster Romeo kunde sedan snabbt återställas. Hela materialet finns externt och oåtkomligt för varje oönskad gäst och kan därför omgående flyttas tillbaka till bloggen.

Jag skall, vilket jag redan nämnt, till staden Ii. I Ii i Finland avhålls således en Landartbiennal. Mitt deltagande är omgivet av stor sekretess men det är inte alls nödvändigt. Eventuella hugade terrorister skulle snart inse att staden är bevakad av outtröttlig armé av aktiva myggsvärmar.

På måndag den 7 juni kommer jag emellertid att delta i en presskonferens om yttrandefrihet. Sensus, våning 4, Medborgarplatsen. Arrangör är centralrådet för ex-muslimer.

Yttrandefriheten har en väsentlig aspekt. För det första handlar den om rätten att få säga något. Den principen håller man i allmänhet styvt på i västvärlden. Många av dessa yttranden är dock mer eller mindre värdelösa eftersom det rör sig om befängda idéer som t ex förintelseförnekare eller uttryck för homofobi. Saken blir naturligtvis betydligt intressantare om det finns en kollision med yttrandefrihet i något som får anses angeläget. I mitt fall vill t ex Jan Guillou och en del andra reducera mitt projekt till den förstnämnda kategorin.

Under de allra senaste dagarna har det seglat upp en ny strid i ämnet genom Elisabeth Ohlson Wallin som nekas ställa ut sina bilder på Världskulturmuseet i Göteborg. Det rör sig om homosexualitet och de tre stora religionerna. Världskulturmuseet har gett bidrag till bilderna som har tagits i Jerusalem. Sedan museet hade konsulterat några religiösa ledare blev det stopp. Christer Sturmark har skrivit om detta på Newsmill. Stefan Johansson har behandlat saken i Expressen. På museet hemsida försöker man motivera sitt bristande intresse genom att framhålla att museet främst vill ägna sig åt ”dialog”.

Antagligen kan man få för sig att Ship to Gaza var ett stort genombrott i isoleringen av Israel. Visserligen är det ingen som helst tvekan om att propagandanumret fungerade, israelerna högg på kroken och hur man än har försökt att visa fram våld, vapen och terrorister har det aldrig varit någon match. Men frågan är om det spelar så stor roll. Världen glömmer fort och konflikten är så komplicerad att den knappast kommer att påverkas. Folkens fel är det dessutom, det israelska folket har valt sin ärkekonservativa regering medan Gaza föll för Hamas.

Lite grann har detta att göra med konst eftersom min utgångspunkt för rondellhunden handlade om vilka politiska preferenser som är givna i samtidskonsten. Den här konflikten förekommer rätt ofta i utställningssammanhang men är inte på något sätt dominant. Vanligtvis är det konstnärer från regionerna som får framföra de rätta synpunkterna.

Som jag har sagt alltför länge, det är liksom inget krut i samtidskonsten. På något sätt har de inblandade och icke minst curatorerna alltmer intagit en hållning som man uppenbarligen är helt övertygad om. I Sydneybiennalen, som pågår fram till den 1 augusti, har David Elliott deklarerat att upplysningstiden nu är avslutad, ingen kultur är överlägsen någon annan. Det känns igen, den stora multikultirelativismen har varit ute och farit under en längre tid.

Någon relativism är det inte fråga om, det bara ser ut så. Upplysningsfilosofin skapade inte bara konsten och estetiken. Hela den socialkritiska diskurs som är grundlaget för samtidskonsten är också dess produkt. I denna produkt har konstvärlden sinnrikt använt sig av denna filosofis öppenhet som på ett till synes ödmjukt sätt dess drar sig tillbaka och överlämnar sig åt alla kulturers jämlikhet. Men få företeelser har varit så framgångsrika som den västerländska samtidskonsten. Aldrig har detta tåg rusat fram som det nu gör och aldrig tidigare har det vunnit insteg praktiskt taget överallt i världen. Samtidigt påstår man att detta tåg inte existerar.

Mer om Sydneybiennalen här. Jag vill inte alls mena att det är en dålig utställning. Jag hade gärna tagit mig en sväng bland gammalt och nytt som finns där. Men det är en tidstypisk utställning som främst förmedlar en solid standardkonst.

Sydneybiennalen, Kader Attia: Kashba, 2010