Vilks.net

Åsa Linderborg tillhör knappast mina varmaste anhängare. När hon kommenterar Uppsalaincidenten inleder hon med: ”Jag förstår dem som känner sig provocerade och i förlängningen hotade av att Lars Vilks envisas med att testa yttrandefrihetens gränser på blott och bart muslimer, och applåderas för det.” Och avslutningen är lika Linderborgsk:

”Den svenska yttrandefriheten medger rätten att kränka. Att den därmed även innebär en skyldighet att kränka, är Vilks helt egna tolkning.”

Den snäva vänsterpositionen har sin obekväma sida, det finns inte så mycket utrymme och Linderborg och andra anhängare skriver det de måste. Ett kompositionellt eko i konstprojektet.

Linderborg tror att hon får in en liten armbåge i sin slutkläm. Här öppnar sig dock en långt mer komplex värld. Är det konstens skyldighet att kränka? Sett i ett historiskt perspektiv framträder de betydande konstnärerna och konstriktningarna som en lång serie kränkningar. Kvalitetsaspekten är tveklöst kränkningen (med ett mildare ord ”överskridandet”) och blir en skyldighet om en konstnär anser att man i konsten skall prestera kvalitetskonst. Det sker inte ofta varför denna skyldighet knappast är betungande. Självklart innebär detta inte att varje kränkning är bra konst. Kränkningen måste ske på ett sådant sätt att den kan bekräftas av konstvärlden. Detta sker alltid i efterhand när affektlarmet har lagt sig.

Huvudmålet för denna verksamhet har varit borgerligheten (”brackorna”) och medlet har fram till senare delen av 1900-talet bestått av att utmana den rådande formestetiken. Samtidigt som borgerligheten smädats har den också fått betala kalaset. Borgerligheten har alltid delat sig i olika läger där en del har varit öppna för provokationerna. Vissa förändringar har ägt rum i denna struktur. Formestetiken bryr sig ingen längre om. Dessutom har konstnärerna i praktiken blivit en del av borgerligheten. Åsikts- och livsstilsmässigt präglas konstnärskåren av en vänsterstil som numera inte brukar vara särskilt radikal.

Traditionen förpliktigar hursomhelst och varje konstnär är hängivet medveten om överskridandets betydelse. Det nya fält som öppnades under 1990-talet blev sålunda det socio-politiska och alltsedan dess framtonar samtidskonsten företrädesvis av sociala och politiska undersökningar som ”ställer viktiga frågor om kön, klass och etnicitet”. Omsvängningen fungerade en tid men det är idag sällan något bryter ett relativt konventionellt mönster.

Någon markering av världens elände måste alltid göras och ett av de senaste exemplen kommer från Sydneybiennalen som inledde sin öppningsvecka den 14 maj. David Elliot, ansvarig curator och tidigare chef för Moderna i Stockholm, förklarade att hans  “post-Enlightenment show” som är “symphonic in structure” tillägnades “the 50 percent of the world’s population who earn less than $2.50 a day.” Artforums reporter försäkrar att detta statement var något obekvämt för de festande vernissagegästerna. I varje fall kan det med lite god vilja ses som ett försök till kränkning, att lägga sordin på den livliga alkoholförtäringen och DJ:s muntra musik med bland annat 80-talslåtarna ”Tainted Love” och ”Mad World”.

Med skyldighet att kränka – så gott det går.

Betraktaren skapar verket. Ja, den har vi hört många gånger men ibland träffar den prick och Rondellhundsprojektet bär syn för sägen. I gårdagens Kulturnyheterna inkallades bland andra en Islamolog, Jonas Otterbeck, och Sydsvenska Dagbladets Rakel Chukri för att förklara Vilks.

Kulturnyheternas reporter och Otterbeck kommer fram till att Vilks ”på sistone har inriktat sig på Islam”. Och vad är det för inriktning? Skall man vara en smula balanserad får man snarast se att Islam på sistone har inriktat sig på Vilks. Jihad Jane och den irländska ligan satte åter igång konstprojektet.

Medierna visade som bekant denna händelse stor uppmärksamhet. Föreläsningen i Uppsala handlade inte om Islam utan, den stund den hann pågå, visade exempel på en rad konstnärers problem med yttrandefriheten. Ett enda exempel berörde (men innehöll ett antal olika referenser) Islam. Kalabaliken i Uppsala följdes av mordbrännarna vilka så när hade tillfört projektet alltför mycket verklighet, men konsten klarade sig och kan fortsatt vara den fiktionshinna som är nödvändig för att den känslige observatören skall kunna förnimma avståndet till sakinnehållet.

Under 2009 byggde jag en skulptur i Helsingborg, genomförde ett projekt med 90 konstnärer vars verk var fejkade till en Ladoniabiennal. Rondellhundsteckningen visades under några dagar på Galleri Granen i Sundsvall, då jag till slut fick en möjlighet att redovisa åtminstone ett fragment av processverket, dock utan att det väckte något större intresse. 2010 har jag ägnat mig åt att göra en serie videoperformance samt åt att bygga ett monument i trä i Holland. Var finns ”inriktningen på Islam”? Jo, i betraktarnas överhettade sinnen.

Rakel Chukri har svårigheter med att ”Vilks uttrycker sig luddigt” och att hans ”religionskritik är oerhört svepande” och att ”det finns mörka krafter som stöder honom”.

Nå, konstprojektet är inte så svårt att överblicka om man önskar. Det är allt det som uppstår genom de meningar som betraktarna sätter i rörelse, ofta i kombination med att man sedan påstår att det man tänkt är konstnärens intention eller hans bristfälliga intention. Inslaget i Kulturnyheterna är ett gott exempel på en readymade performance där deltagarna förgäves söker efter en övertygande mening.

För hur det nu än är fixerar sig dessa betraktare på rondellhundsteckningen från 2007 som under de senaste månaderna har presenterats som vore den nyproducerad provokationskonst.

Ett nytt inslag i konstprojektet är min krukväxt som skadades tämligen svårt under brandattentatet. Dels fick den brandskador men också fallskador sedan krukan slungats ned på köksgolvet och krossats. Jag har nu planterat växten, som jag döpt till ”Helig Eld”, i min komposthög. Den verkar ha överlevt attentatet. (Bild kommer snart upp)

http://svtplay.se/v/2020837/kulturnyheterna/28_5_19_00

Lite strategi har jag lärt mig genom åren: Den som handlar i vredesmod kommer ofelbart att begå ett antal misstag. Möter man sådant skall man bara lugnt invänta lämpliga tillfällen till små motstötar. Grundregeln är att befinna sig och inte irra omkring i oklara tankar.

Jag tänker på Jan Guillou som i detta ärende alltmer låter känslornas tillfälliga eruptioner styra sitt beteende. Han skrev en artikel i Aftonbladet 2007 som visserligen bestod av en hel del personliga fantasier (han är trots allt fiktionsförfattare) men på det hela taget rätt måttfull.

Då han tre år senare mötte mig i TV:s Agenda försökte han med en inte helt oäven taktik. Först förolämpade han mig som konstnär och fortsatte med det besynnerliga påståendet att försvar om yttrandefriheten alltid handlade om de dåliga och befängda åsikterna. Eftersom han inte fick mycket reaktion på detta började han uttala sig om samtidskonsten (där hans kunskaper är klena) för att slutligen bygga upp en sexuell fantasi som ett besynnerligt förslag på hur en konstnär skulle göra för att provocera på rätt sätt.

Turerna kommer tätare detta år och för några dagar sedan äntrade han ånyo arenan genom en artikel i Aftonbladet. Tydligen var Guillou nu riktigt arg och struntade i sådana detaljer som saklighet. Guillou rafsar ihop obekräftade fakta dem han merendels själv fabricerat i ett tillstånd av vredesmod. Han inleder med påståendet att Vilks ”ihärdigt anstränger sig för att hetsa upp och förolämpa så många troende muslimer som möjligt.” Denna ihärdighet skulle bestå i ”Vilks senaste hyss, att visa bögar in action iförda masker som ska föreställa Muhammed”.

Jag är inte precis den förste som märker att Guillou gärna kör med pokerbluff. Dåligt påläst tar hans sats och litar på sin auktoritet som debattör. Det torde vara allom bekant att det exempel jag visade var den Iranfödda Sooreh Heras video om religion och homosexualitet. Jag har svårt att förstå vad Guillou menar att det är för fel att ta upp den när jag visar ett antal exempel på konsten och yttrandefriheten. Eller rättare sagt, jag förstår honom alltför väl. Han är alltför affekterad för att föra en anständig argumentation.

Sedan följer tre citat som samtliga, à la Andreas Malm, är ryckta ur sitt sammanhang för att passa in i den bild han så hett eftertraktar: Vilks är rasist. Som så många andra skribenter av liknande art försöker han skrämmas med SD. De komma, de komma från pepparkake land, nu förenade med de liberala styrkorna. Enligt en dagsfärsk opinionsmätning (DN/Synovates) tycks dock den liberala styrkan klara sig på egen hand.

Sedan följer ett intressant räknestycke som inleds med:

”Han har systematiskt gett sig på de mest lättkränkta, och de lättaste att kränka, en liten minoritet av hysteriker, knäppgökar och arbetslösa tonårsligister som återfinns bland den dryga halva miljonen invandrare eller svartskallar som såväl sverigedemokrater som liberala kulturskribenter slentrianmässigt buntar samman under beteckningen ’muslimer’.”

”Systematiskt” måste dock vara en febrig författarfantasi eftersom jag inte har gjort mycket mer än en teckning för tre år sedan. Efter att ha hävt ur sig detta övergår Guillou till matematiken:

”Det är visserligen så att 99,9 procent av dessa människor aldrig skulle komma på tanken att stånga Lars Vilks, än mindre ringa och mordhota honom eller försöka bränna ner hans hus.”

0,1 % utgör då 500 blandade karameller av ”hysteriker, knäppgökar och arbetslösa tonårsligister”. Vilken undersökning som citeras anger inte Guillou och jag misstänker att det återigen är fiktionsförfattaren som har varit i farten. Och om blott siffran är en decimal fel har vi plötsligt 1 000 sådana exemplar. Jag har förresten redan varit i kontakt med ett par hundra av dem.

Guillou närmar sig därefter finalen i sitt lilla opus. Han drämmer till med den allra vanligaste schablonen, den svaga gruppen som inte kan försvara sig själv. Ju fler varv det här dras ju mer närmar det sig ett rasistisk uttalande. Saknar denna grupp som består av en halv miljon människor kompetenta debattörer? Uppenbarligen anser sig Guillou överträffa dem alla. Och så upprepar han det han tror är mitt projekt: att till varje pris testa gränserna för yttrandefriheten. Det är naturligtvis inte fråga om det utom om de gränser som det är befogat att pröva. Hans i detta avseende säregna inbillningskraft frammanar förslag till vidare konstnärliga projekt. Han tänker sig att det kunde vara intressant att ”håna bögrörelsen” eller att framställa kulturpersonligheter som pedofiler. Det sistnämna, menar han, skulle innebära att jag skulle ”slitas i stycken av en förintande kampanj på kultur- och ledarsidor eftersom han angripit motsatsen till ’muslimerna’, nämligen de mest röststarka och välformulerade.”

I den verkliga verkligheten skulle nog ingen ha höjt ett ögonbryn.

För att i någon mån gå Jan Guillou till mötes har jag tillåtit mig att avbilda nämnde debattör som rondellhund. Vi får se om de röststarka och välformulerade på vänsterflygeln, djupt kränkta, inleder en förintande kampanj. (Bilden kan av säkerhetsskäl ännu inte laddas upp, men den kommer)

Ett nytt försök att få igång vilks.net! Min webmaster har slitit länge med att få saker att fungera och det är bara att pröva och se vad som händer.

Under den tystnadens tid som rått har konstvärldens intresse för mitt projekt gett upphov till flera intressanta inlägg. Dan Jönsson har skrivit i DN, Robert Stasinski har framträtt i P1, Peter Cornell skriver i dagens Expressen och Anna Brodow Inzaina i SvD.

Det som bekymrar Jönsson och Stasinski är att konstnären har kommenterat reaktionerna på sitt verk och att han därvid har mumlat (Jönsson) och uttalat sig kränkande om muslimer (Stasinski). Ingen av herrarna specificerar vad det skulle röra sig om för uttalande. Möjligen kan det handla om några brottstycken av meningar vilka för att passa diverse debattörers behov har getts en ny mening. Ett favoritcitat är att jag skall ha sagt att ”det finns för många muslimer”. Andreas Malm har tagit sats utifrån de orden och menar sig bevisa att Vilks är rasist.

Helt riktigt har jag faktiskt gjort detta uttalande men utifrån en kritik av mångkulturkonceptet. Det finns för många muslimer i förhållande till de resurser som integrationen förfogar över. Detta har lett till att många muslimer har förvisat till att samlas i förorterna, har hög arbetslöshet och dålig kontakt med det svenska samhället. Jag föreställer mig att detta är helt okontroversiellt. Mångkulturkonceptet är ett retoriskt sätt att häva sig över detta problem. Eftersom integrationen inte går så bra väljer man istället att se fördelarna med ”muslimsk kultur” (som är en gåtfull enhet) och att den skall berika samhället. Svårigheten handlar inte minst om att konstruera ”muslimsk kulturt”, vad har alla dessa olika grupperingar för något gemensamt? Jag har naturligtvis inte kommit på det här själv. Kritiken är välkänd.

Ett annat uttalande har handlat om Islams svårigheter att välja nytolkningar och modernisering. Det finns förespråkare för ett friare förhållande till en religion som av tradition håller sig till de religiösa auktoriteterna. Ett friare förhållningssätt är ännu en minoritet något som t ex professorn i idéhistoria Mohammad Fazlhashemi diskuterar i sin bok Vems islam.

Mycket märkligare än så är det inte men vad som saknas på papperet kan fantasin lägga till efter behag. Idag fick jag exempelvis veta att jag skulle ha gjort uttalandet  ”inte vill se araber på kameler rida runt på Höganäs gator och hota honom med kroksablar.” I och för sig får jag hålla med om sakinnehållet men jag kan inte säga att faran känns överhängande.

Dan Jönsson kommer på något sätt fram till att mitt projekt skulle innebära den institutionella konstteorins sammanbrott. Den kan dock aldrig bryta samman utan lever genom konstvärldens bekräftelse. De ovannämna artiklarna ger – med sina reservationer – en institutionell bekräftelse. Det verkar som om Dan Jönsson glömmer bort den artikel han själv skriver. Både Stasinski och Cornell är bekymrade över att projektet kan ge luft under vingarna åt en ökad främlingsfientlig och att det kan få betydande politiskt inflytande. Cornell noterar också att jag medverkat i SD:s YouTubekanal. Jag har inga beröringsproblem utan ser det som en naturlig del av konstprojektets utveckling.  Jag tror inte så mycket på det politiska inflytandet. I den senaste opinionsmätningen är det i så fall vänsterpartiet som har tjänat mest på händelserna. Jag inbillar mig att ingen av skribenterna ser det som en stor fara.

Anna Brodow försöker sig på något som ingen annan har gjort. Att analysera teckningen. Rondellhundsteckningen har fått utstå mycken kritik och avfärdas tämligen generellt som ”tafflig”. Det är att göra det enkelt för sig. Nedsablingen kommer inte från konstvärlden utan från den övriga världen. Orsaken är nog främst att den dels bär på ett kontroversiellt innehåll och dels att det inte är någon karikatyrteckning.

På måndag dyker jag upp i Publicistklubben i Helsingborg

Sedan polisen gjort sin förundersökning och under en tid avspärrat platsen som brottsplats kunde ett ytterligare fynd göras: En lätt böjd, ganska vacker kniv som låg nedanför det fönstret som hade slagits in. Mer kniv fanns eftersom ytterligare en kniv har återfunnits i vägkanten. Frågan är varför attentatsfigurerna slänger eller eventuellt placerar ut sina dolkar.

Jaha, så kan det gå. En bekant meddelade mig att mitt köksfönster var sönderslaget och att det hade gjorts försökt till att anstifta brand på hus väggen. Genom fönstret hade gärningsmännen (antagligen var de flera) tänt eld på gardinen som bränt ett svart märke kökstaket.

Det är en säkert inte någon isolerad händelse.

Det blev en del följdeffekter efter tumultet i Uppsala. Diskussionen fortsätter och jag kan konstatera att det fortfarande är så att åtskilliga anser att det var mitt eget fel. Den som provocerar fundamentalister bär själv ansvaret.

Min enkla åsikt i denna fråga är att man skall ta avstånd ifrån och marginalisera dessa fundemantalister som bringar stor skada för den stora gruppen av muslimer. Jag har haft flera samtal med kränkta muslimer som diskuterat saken med mig på ett alldeles civiliserat och vänligt sätt.

Andra, och det är väl de som mest vill göra sig hörda, är inte lika artiga. Men ensidiga, otroligt ensidiga. Liksom jag har kunnat se i kommentarer och på facebook så är denna kategori av fanatiska muslimer uppfyllda av könsord. Min telefon har fått mottaga många doser av detta ”knulla din mamma” men ocks ”jag skall knulla dig” (sagt av unga kvinnliga muslimer) etc. Jag minns sedan inte alla invektiv som de inte fattar att jag bara gäspar åt.

Medan den här bloggen var hackad skrev jag ett par inlägg på konstvilks. Har ni inte sett dem kan de vara värda att läsa.

En fråga som ställdes bland kommentarerna är vilka politiska uppfattningar jag har och vilket parti jag tänker rösta på. Jag har inga uttalade politiska uppfattningar, i det stora hela följer jag konstvärldens värderingar (såsom jag själv är en sådan medlem). Men några avvikande meningar hyser jag som bekant. Ingen religion är värd mer än någon annan. Och kritik av Islam skall inte undanhållas för att den eventuellt skulle kunna missförstås. Om man t ex vill protestera mot att man lynchar homosexuella i lyftkranar i Iran bör man kunna göra detta utan att avstå för att det eventuellt skulle kunna drabba svenska muslimer genom missförstånd hos allmänheten.

Som konstnär tar jag annars inte ställning och röstar därför inte på något parti.

En del skribenter har anklagat mig för att ha ”unkna” uppfattningar om muslimer och att jag hyser ett hat mot Islam. Jag har funderat över vad detta skulle grunda sig på. Kan någon tipsa mig.

En kuriös detalj är att jag har blivit anmäld till diskrimineringsombudsmannen för att jag skulle ha sagt att ”invandrare är tråkiga”. Så kan det gå. Jag har ofta framfört åsikten att de flesta invandrare och inte minst muslimer är tråkiga, liksom människor i allmänhet är tråkiga. Med detta har jag avsett att de inte är intressanta för medierna vilka föredrar de fundamentala som är explosivt intressanta i debatter och annat. Men de kommer därvid att också framstå som representativa för hela invandrargruppen. De småtråkiga, som är måttligt engagerade i konstprojekt och konstföreläsningar, för vi aldrig se.

I morgon i Uppsala kommer min föreläsning och presentation att äga rum 16.15.:”Konst kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa”. Citatet från Futuristerna håller än. Om konsten anpassar sig och producerar följsamma överskridanden och nyskapande är den just inte mycket att ha.

Föreläsningen kommer att inledas med några synpunkter på yttrandefriheten, exemplifierat av David Irving och av konst som hamnat i skottgluggarna. Två fall som är tämligen färska är Dorota Nieznalska i Polen och Sooreh Hera i Holland. Det första fallet rör sig om hädelse mot religionen (hon blev till slut frikänd 2009) och det andra ett komplicerat moraliskt dilemma med en kvinnlig konstnär från Iran som gjorde en framstöt med gay Muhammed.

Jag skall också förklara hur jag ser på Rondellhundsprojektet. En sak har verkligen gått fram i detta: Att allt som sker blir en del av konstverket. Även de mest avogt inställda kritiker nämner detta med viss förundran (och argumenterar sedan om vad som är fel med det).

En nyproducerad video som sammanfattar projektets gång i debattens svallvågor kommer att visas. Under de år som har gått har jag lärt mig praktiskt taget alla förekommande argument som används för eller emot den stackars rondellhundsteckningen. Nu kan de redovisas. Till denna video har jag producerat mycket vacker musik.

Om det blir tid nog, ämnar jag dessutom visa ett eller två avsnitt av musikalen Dogs. Dess sorgliga historia kom inte längre än att vissa delar av den kunde visas på ett seminarium arrangerat av Humanisterna på ABF-huset i Stockholm 2008. Mitt valspråk ”Allting är en fördel” kommer dock väl till pass. Idag gör jag betydligt bättre videoarbeten. Det blir därför en omsorgsfull renoverad upplaga av avsnittet ”Debatt” (”The Fashion of Islamophobia”) som man kan stampa takten till. Att det till synes så seriösa debatterandet i första hand skapar ett avsevärt underhållningsvärde skall man inte glömma bort.

”Allt är politik” brukar man säga. Men det går lika bra att dra till med att ”Allt är estetik”. Vilket står överst i medvetandeskalan? Eller finns det ett tredje? ”Allt är konst”?

Vilks som rondellko i Göteborg nämnde jag häromdagen. Detta intrikata konstverk skall sannolikt på ett djupsinnigt sätt föra tankarna till kohandel, ett förfaringssätt som idag har ersatts av begreppet ”dialog”.

Numera finns det nästan överallt god tillgång på samtidskonst. I allt fler och spridda utställningsplatser skapas det utrymme för varumärket SAMTIDSKONST. Och inte bara det, kvaliteten har också ökat. Vi har inte bara många möjligheter att beskåda fenomenet utan också att den garanterat är av hög kvalitet. Ett centralt, för att inte säga avgörande, moment är att utställningar vanligtvis är curaterade, alltså kvalitetssäkrade utifrån ett sakkunnigt metaperspektiv.

Annat var det förr när konsten var experimentell, alternativ och då kallades för ”modern”. Kvaliteten var inte garanterad utan följde regeln att acceptansen, om den kom, infann sig längre fram i tiden.

Skillnaden mellan ett förr och ett nu är att hela sektorn har blivit mycket större och att sista skriket är det som innehar den intressantaste kvaliteten. Fortfarande finns det kontroversiella konstnärer som t ex Santiago Sierra, Oleg Kulik, Tania Bruguera, men de är inte mera kontroversiella än att de är högt rankade och eftersökta i konstvärlden.

SAMTIDSKONST som varumärke har blivit attraktivt inte minst genom att den behandlar sociala och politiska problem – på ett fullständigt pålitligt sätt. Den som ställer ut SAMTIDSKONST visar ansvar mot världen och dess problemfält. Ett problem är att en hel del av utbudet är detaljerat, krångligt och lite småtråkigt vilket gör att det inte är alltför attraktivt för en större publik. Den aspekten har drabbat Lunds konsthall. I en recension av den senaste utställningen med Petra Bauer, Kajsa Dahlberg och Maria Lusitano Santos gör Carolina Söderholm vad en seriös konstvärldsmedlem måste göra, försvara vikten av det icke-publikfriande. Trots allt en svår sits, för vad kan publiken kräva? Från SAMTIDSKONSTENS sida kan man garantera kvalitet, men med en stigande inflatorisk faktor. SAMTIDSKONSTEN har förtvivlat svårt att koppla nya grepp. Den är oförmögen att utmana sig själv. Fortfarande kan det skapas tänkvärda och övertygande variationer på relativt kända grunder men det hindrar inte att socialkritiken alltmer har kommit att framstå som en intern social besserwissercirkus som styr sina pållar i den politiska korrekthetens strama tyglar.

Filosofen och professorn Dany-Robert Dufour har i Le Monde Diplomatique (norsk översättning) kastat sig över samtidskonstens falska förespeglingar om att vara revolutionär och positivt provocerande. Han har onekligen en principiell poäng men som det plägar vara med filosofer som skriver om konst, vet han uppenbarligen för lite om vad som försiggår. Men artikeln är ändå läsvärd.

Årets Turnerpris bör bli en enkel seger för Susan Philipsz (887). Hon är framför allt känd för sina ljudkonstverk.

Rondellhundsteckningen har haft en besvärlig resa och än är den inte avklarad. Inledningsvis var det inte så illa eftersom utställningsarrangörerna i Tällerud och i Gerlesborg inte hade några anmärkningar mot den konstnärliga halten. Men när den fick sin innehållsbelastning fördömdes den till ”dålig teckning”. Men teckningen blev, trots detta omdöme, berömd i vida kretsar och fick även många försvarare. Efter tre år ser det betydligt bättre ut. Sträng taget påminner det en del om Nimis som också fick en motsträvig inledning, ”skräp”.

Idag vänds ytterligare ett litet blad (bokstavligen) i Rondellhundsteckningens historia. Den grafiska upplagan har blivit tryckt. Initiativet kommer från det danska tryckfrihetssällskapet som även tryckte upp Kurt Westergaards teckning. Westergaards teckning bjöd visst motstånd att överföras till grafik eftersom den gjordes på en servett. Rondellhundsteckningen har däremot inte haft några problem att överföras till A3 format.

Upplagan är på 1 000 exemplar, signerad och numrerad. Pris 2 000 DK (2 580 SEK). Jag är nu strängt sysselsatt med signeringen. Den som är intresserad kan beställa den HÄR.

Här har den envist kämpande teckningen fått besök av da Vincis Den Vitruvianske Mannen. Kopplingen mellan da Vinci och Rondellhunden skapades av Jan Guillou i debattprogrammet Agenda den 15 mars. Guillous avsikt var dock på intet sätt att upphöjda min teckning utan alldeles tvärtom att försöka visa att yttrandefriheten inte berör de stora konstnärliga prestationerna.