Vilks.net

Foersta arbetsdagen med det svensk-hollaendska vaenskapsmonumentet

Tydligen finns det många fängslande historier i de svallvågor rondellhundsteckningen har skapat. Jag har just utväxlat några brev med en man från Iran. Han berättar att han och en vän kopierade teckningen och gav den till några bekanta. På något sätt blev denna blygsamma spridning känd och som han säger ”hamnade han i svårigheter” efter det att hans vän hade blivit arresterad. Han tvingades fly utomlands och kom till Sverige där dock rondellhundsäventyret inte var skäl nog för uppehållstillstånd. Han befinner sig nu i Kanada och det verkar som om han kan börja ett nytt liv där.

Han är inte på något sätt kritisk mot mig. Tvärtom tackar han mig varmt att han kom undan religionen och profeten och att han har börjat ett nytt liv.

I ett politiskt korrekt perspektiv är sekulära muslimer en svårbemästrad företeelse, otypisk som den är. I mångkulturens namn definieras muslimen som strängt religiös och de sekulära passar inte in utan marginaliseras både av de politiskt korrekta och, naturligtvis, av den ”äkta” varans representanter.

Så vill jag meddela att det under en tid kommer att bli mindre skrivet på bloggen. Jag förflyttar mig nu till Nederländerna och till projektet Out of Space. Det är ett naturreservat som ligger några mil öster om Amsterdam. Mitt namn står inte med på konstnärslistan, kanske av säkerhetsskäl. Som jag tidigare har berättat kommer jag att uppföra ett monument över den svensk-holländska vänskapen. Den har inte varit överdrivet stor. Några traktater slöts under 1600-talet; under samma århundrade anlände Louis de Geer till Sverige och fick fart på järnhanteringen vilket gjorde honom ofantligt rik. Sedan, ja, så har vi Cornelis Vreeswijk. Vänskapsförbindelserna har inte riktigt tagit fart ännu. Dags för ett monument. För att göra projektet mera attraktivt har jag utlovat relativt stora landavträdelser till holländarna. Jag hoppas ni ursäktar att delar av Sverige hamnar under Nederländerna. Förutsättningen är att monumentet får stå kvar under två års tid. På kartan ser ni de delar som holländarna har fått mitt löfte att överta.

Ett sällsynt exemplar av Homo Suetidi Kränkum Vexillum Incendi (Av flaggbränning kränkt svensk) har uppenbarat sig i en av Helsingborgs Dagblads spalter. Denne uttrycker sig:

”Jag själv blev oerhört kränkt när den svenska flaggan blev uppeldad av LV motståndare”

Eftersom Nimis ingår i sitt 30:e år 2010 har tidningen uppmärksammat jubileét med tre artiklar som ni finner HÄR. Den kränkte dök upp i en av kommentarerna och meddelar oss den glädjande nyheten att även en svensk kan uppbringa en sådan känsla.

Sören Sommelius skriver varmt om Nimis och konstnär Vilks. Till konstnären har skribenten ett strängt kluvet förhållande. Mannen med yxan avvisar han tveklöst medan sålunda mannen med hammaren passerar cum laude.

En helt annan nyhet kommer från KW i Berlin där man på ett djupare plan förstått konstpedagogikens förutsättningar. KW:s direktör Stéphanie Moisdon har bildat en skola vars yttre ramar onekligen förefaller tilldragande.

”Lécole de Stéphanie”

Det inbjuds till seminarium i vilket det utlovas “a place of projection, of creation and of language aiming for the exchange and mediation of knowledge, skills and subject matters.”

Här finns något för den svenska konstpedagogiken att fundera på.

Som det brukar sägas, låt oss blicka framåt. Den 11 maj kommer det med all sannolikhet att gå bättre att genomföra en föreläsning på liknande tema som i Jönköping: Yttrandefriheten och konsten. Ytterligare info HÄR.

Emellanåt har jag funderat på mångkulturen och konsten. I vart fall har den internationella samtidskonsten visat att mångkulturen kan bemästras med största framgång. Men reglerna är också obevekliga – utan att de ens behöver uttalas. Mångfalden blev snabbt en nödvändighet i den internationella samtidskonsten, vilket gav den det namnet. Den postkoloniala skuldkänslan kunde regleras dels med alla de postkoloniala projekten men också genom att kårens sammansättning aktivt sökte nya medlemmar från alla delar av världen. Det förväntades att dessa konstnärer skulle göra projekt om hemländerna. Därav uppstod en skillnad som inte har varit något riktigt stort problem, västvärldens representanter som gör konst i allmänhet och sedan dem från övriga länder som gör områdesspecifika sociala projekt.

För att överhuvudtaget komma med i DIS måste man iaktta de rådande reglerna om politisk och socialkritisk medvetenhet. Ytterligare förutsättningar är att ha kännedom om den rådande diskursen där ett antal författare och filosofer ingår. Konstvärldskunskap är alltså nödvändigt. När detta är uppfyllt är medlemmen nästan fullvärdig. Fortfarande kan en icke-väst konstnär inte göra konst i allmänhet. Men även detta sista integrationshinder torde kunna övervinnas. En liten detalj är att DIS-mångkulturen är starkt exklusiv vilket säkert underlättar.

Mångfalden finns också i den finansiella sektorn. Konsten har traditionellt finansierat av den amerikanska marknaden. Under de senaste åren har den engelska blivit ungefär lika stor. Den franska är även den att räkna med. Men spridningen har fått genomslag och Kina är stort, liksom den starkt växande Indiska marknaden. Även Brasilien är betydande. Nya marknader finns också i Mellanöstern. Multikultikapitalismen går sålunda utmärkt trots att man tills vidare saknar Afrika.

Ett genombrott är sakta men säkert på väg i frågan om en konstnär i allmänhet från varsomhelst. På den 6:e Asia Pacific of Contemporary Art i Brisbane, Australien kunde man bland mycket anna beskåda den anslående älgen av japanen Kohei Nawa.

Kohei Nawa: PixCell-Elk #2 (älg med med fastlimmade glödlampor)

Kritikern Rex Butler skriver i Artforums aprilnummer: ”it is a brilliant and arresting object that says precisely nothing: it does not come out of a prior history of art, nor does it comment directly on any sociopolitical issues – the two dominant ways of attributing meaning to works of art in the late twentieth century.”

Han har nästan rätt, men bara nästan. Nawa kan faktiskt sin läxa och området att inte betyda något annat än att vara samtidskonst går ännu inte för sig. Nawas projekt brukar beskrivas som att utforska området mellan att se och att röra, en idé som utgår från bilder på nätet. Så det fångas trots allt upp i det socialkritiska mönstret.

Profetens popularitet är inte att ta miste på. Det nu redan världsberömda inslaget i South Park där profeten uppträder i björndräkt har, efter dödshot, försetts med censurskyltar. Den nya framställningen blir löjeväckande och det är kanske meningen. Eller inte. Eller ett både och.

Skånepartiet har hakat på hata-muslimer-propagandan och fått några artiklar om sin affischering i Malmö. De har blivit JO-anmälda för hets mot folkgrupp men kommer förmodligen att frias.

Den föreläsning som jag idag skulle ha haft i Jönköping har fått en del uppmärksamhet i lokala medier och har nämnts i Kulturnytt. Som sagt tror jag inte på att hänvisningen till säkerhet är det bärande motivet. Enligt polisen fanns det inga problem i att genomföra arrangemanget. Förmodligen kan man tala om den gamla blandningen, en cocktail av rädsla, ansvar för personal och studenter, oro att framstå som rasist och främlingsfientlig. Och säkert under intryck av de muslimska studenternas protester. Men man skall komma ihåg, som det understryks från Utrikespolitiska Föreningen, gruppen av muslimska studenter är stor och innehåller många olika meningar. Man kan lugnt säga att de flesta inte har något problem med profeten som rondellhund och långt mindre en föreläsning och debatt om yttrandefriheten.

Resultatet har, i varje fall i Jönköping, blivit att det inte går att ha en föreläsning om yttrandefriheten där Islam blir direkt berört. Det är möjligt att man skulle prova med att ha en debatt om möjligheten att hålla en föreläsning om yttrandefrihet där Islam blir direkt berört. Och om även är för starkt finns alternativet att ha en debatt om möjligheten av att hålla en debatt om möjligheten att hålla en föreläsning om yttrandefriheten där Islam blir direkt berört.

Eller så går det inte alls eftersom mitt symbolvärde och min medföljande hotbild omedelbart kullkastar varje tänkbar möjlighet.

Läsvärd recension i DN av Ian Burumas bok.

Jag lärde mig två saker idag. Först, under debatten om segregering och arkitektur på Malmö Stadsbibliotek, att det förfärliga (och på den här sidan strängt förbjudna) ordet ”dialog” har en synonym. Förr hette det ”kohandel”. Det insåg jag denna afton.

Det andra är att yttrandefrihet inte är någon självklarhet, inte ens i självklara sammanhang. Det aviserade evenemanget för Utrikespolitiska Föreningen vid Högskolan i Jönköping där jag skulle ha talat om yttrandefriheten har ställts in. Troligaste förklaringen är att de muslimska studenterna har protesterat. Under flera dagar har det varit en upprörd debatt och det fördes en diskussion med mig om jag skulle visa någon bild av rondellhunden.

Debatten om yttrandefriheten blev sålunda censurerad förmodligen genom de muslimska studenterna som med andra ord bestämmer vad som får yttras i Jönköpings Högskola

Vad kan arkitekturen göra för att skapa mötesplatser för alla de vilsna och segregerade människorna? Detta skall diskuteras på Malmö Stadsbibliotek i morgon kväll. Arrangemanget inleds med en film som jag har gjort på temat. Överväldigande musikalisk och med ett något oväntat slut. Detaljer HÄR.

Utrikespolitiska föreningen (det blir på torsdag, kulturhuset) i Jönköping har utfärdat en varning angående mitt föredrag om yttrandefriheten. Varningen gäller för känsliga personer och avser de bilder som mycket väl kan komma att visas. Info HÄR.

Tafsproblemen har hopat sig på MOMA. Marina Abramovic stora performanceutställning innehåller levande och nakna modeller uppställda för att besökarna skall gå mellan dem. Och det är en tät tur. Alla besökare förhåller sig inte så diskret som det är möjligt utan passar på att klämma lite extra. Gillas inte, tillsägelse och eventuella åtgärder. En besökare blev portad och förlorade sitt medlemskap i MOMA. Olycksfall kan även inträffa för modellerna. En manlig sådan fick utgå efter att ha uppvisat omisskännliga fysiska tecken. En bild med ytterligare länkar finns HÄR.

Annars har utställningen inte väckt någon storm. Den är solid och bekräftar en av världens mest framgångsrika performancekonstnärer. Hon håller en plats 37 på artfacts i höjd med Dali och Damien Hirst.

Inga upphetsande händelser i övrigt i konstvärlden vad jag kan se. Motsäg mig gärna. Medan vi väntar på scenförändringar kan jag nämna David Carriers bok A World Art History and Its Objects (2008). Konsthistorieprofessorn Carrier inleder eftertänksamt med:
“Creating a world history of art is very difficult. But finding some way to understand all visual cultures is the most urgent task now facing art historians”

Redan efter den depeschen förstår jag att företaget är fruktlöst. Han går vidare med att varje kultur måste skriva sin konsthistoria för att multikultikonsthistorien skall kunna fullbordas.

Ett fullständigt förbud råder angående det faktum att konsten är en exklusiv västvärldsuppfinning. Förslaget till den stora multikultiboken är dessutom en västidé. Att han tanklöst blandar visuell kultur och konst är det inte mycket att säga om. Hela konstvärldsgänget hänger i samma snöre. Därför blir det pannkaka som serveras.

Illustration: ”Harru fått nya glasögon?”

Emellanåt kommer det för mig att konstprojektet Rondellhunden tenderar att bli oöverblickbart. Förgreningarna leder i de mest skilda riktningar. Idag kom nyheten att al-Qaidaledaren Abu Omar Baghdadi är död. Min gamla fatwa från 2007 var signerad av denne figur vars existens ständigt har betvivlats. Fatwan kom inkapslad i ett långt böneutrop där det efter idogt lyssnande går att urskilja både mitt förnamn och prissumman. Al-Qaida Irak är huvudsakligen verksamma inrikes. Anknytningen till Sverige, förutom fatwan, är att det finns svenska medlemmar.
Abu Omar Baghdadi har förklarats död flera gånger och för någon månad sedan upprepade Martin Aagård i Aftonbladet att det bara är ett täcknamn för organisationen. Som god librettist förbinder Aagård al-Qaidaledaren med Jihad Jane.

Hur det än förhåller sig är det en god historia som måste få sin värdiga plats i konstverkets dokumentära avdelning. Självfallet i musikalisk form och med teatraliska utspel.

Finns, finns ej, död eller levande

Lättkränkt och vulkanisk är denna vår tid 2010. Som alert konstnär har jag givetvis effektuerat en askdrypande krater.

I denna teckning finns också en man med hund, dock inte på något sätt en rondellhund. Kanske funderar mannen på det rådande flygförbudet.. Annat var det förr. Flyghjälten Biggles (”James Bigglesworth”) visade vägen redan 1938 när han i ”Biggles i oasen”, flyger rakt genom en sandstorm. Inte var det något större problem. Bigglesböckerna betraktas numera som rasistiska.

Så var det dagens känsligheter. I Om konst skriver Hanna Stahle om keramikern Christian Pontus Anderssons skulpturutsmyckning i motionsanläggning vid Uppsala universitet. Svävande mansfigurer som dock inte får visa snopparna såsom konstnären tänkt sig. Snoppen har blivit något som får noga övervägas med tanke på alla tänkbara besökares sinnelag.

Om mitt kommande besök på Campus i Jönköping diskuteras det på Facebook: ”By inviting this jerk you are playing with the emotions of Muslims Students”.

Förra månaden fick jag ett fördjupat förhållande till Irland. På denna ö har man återinfört blasfemiparagrafen men beslutet skall tas upp till förnyad prövning. Ett inlägg i denna debatt kring religiösa symboler och känslighet inför dessa är den utställning som öppnades under påsken på Irish Museum of Contemporary Art: Blasphemous. Konstnärerna visar alltså upp blasfemiska verk. Som man kan förvänta sig är måltavlan ensidigt kristendomen. I presentationstexten framhävs de hot som riktats mot mig och Kurt Westergaard. Men profeten, han går fri. Även i en uttalat blasfemisk konstutställning är denna helighet alltför helig (eller farlig) för att kränkas. Förhållandet har också uppmärksammats i Telegraph.

Emer Roberts: Child and Rat

Det artar sig till en rysare på Jönköpings Högskola den 22 april. Som jag nämnde igår skall jag tala om mitt eget fall och yttrandefriheten för Utrikespolitiska Föreningen. Frågan är om jag skall visa en bild av den ökända teckningen. Det har redan blivit problematiskt. Min hållning är dock att just denna kontext borde vara helt problemfri. Skall vi diskutera yttrandefriheten bör man knappast inleda med att begränsa den.