Arkiv för 2010, mars
Del 977: Repris på kulturella olikheter samt Sehgalprojektet
Mycket att göra för närvarande men här är ett par saker som kan vara av något intresse.
Det kommer in en hel del mail från upprörda muslimer. Numera känns allting igen. En Ahmed Shinri skriver så här:
”yes he (peace be upon him) is the most holy to me, he has been sent as the messenger for all humanity, he has been sent as a merciful for the whole humanity,you should read his saying and follow him and accept islam as a true and alst religion, you must ask allah to forgive you ,you have done something which is unforgiven to muslims but may allah forgive you ,but as what i have heard and believed that what you have written against our holy prophet ,we muslim at least have only solution to punish you for this, and the punishment is only and only your to kill you…………………..”
Där ser man. Jag skall be Allah om förlåtelse men, som han sedan konstaterar, är detta för sent och då återstår bara för de rättrogna muslimerna att skrida till verket.
En helt annan sak är min batalj med Tino Sehgal. Han har lyckats blockera två av mina videor om honom på YouTube. En bekant till mig har försökt lägga ut en av dessa på sitt konto men stoppas omedelbart. Kanske är det så att YouTube kan läsa av vilka videor som är stoppade och förhindra att de läggs ut på nytt.
Nå, så fort jag hinner skall jag pröva omvägen via Vimeo. Där finns videon (fast utan ikonbild). Vad jag inte kan förstå är att man inte kan finna den via Google. En möjlighet är att göra en presentationsvideo med adressen till Vimeo och placera denna på YouTube. Alla tips emottages med tacksamhet. Det är ett konstprojekt.
Tino Sehgal and his work of art as a work of art from Lars Vilks on Vimeo.
Del 976: Småbrunt och annat
Som läsaren kanske har lagt märke till har bloggen under en tid varit fylld av rondellhundens framfart. Lite mer än det skall jag hinna med att rapportera men innan dess vill jag rikta uppmärksamheten på ett alldeles enkelt adjektiv: Småbrun. ”Småbrun” är en värre markör än t ex ”storbrun”. Johan Lundberg fick idag detta tillmäle av en kommentator. Hittills har jag, såvitt jag minns, inte fått det tillmälet. Men det kommer säkert.
I fredags var det vernissage på Marianne Lindeberg de Geers utställning på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. En omfattande retrospektiv väl värd att besökas.
Del 975: Franskt parti
Sedan nu debattörerna förmodligen har sagt sitt i den stora rondelldebatten har ett relativt lugn sänkt sig över scenen. En intressant sak med dessa diskussioner är det begränsade antal nyordningar som tillkommer. Den som följer inläggen känner snart igen det mesta. Ulrika Knutsson som två gånger tagit till orda i saken driver den välkända visst-kränker-han-linjen och fick ett skarpsynt svar från Johan Lundberg i Axess.
Dagens lilla tillskott kommer från landsbygden. Som ett eko av 2007 års händelser framstiger Frostavallen i Höör. År 2007 skulle jag ha varit med i Eslövsbiennalen men avvisades med hänsyn till säkerheten. Den gången var man inte i första hand orolig för eventuella terrorister utan för lokala missnöjesuppror. Den här gången rör det sig om Konstrundan Mittskåne. Tillsammans med konstnären Fredrik Axwik var jag inbjuden att visa några videor på temat Ladonien. Men genom de nyss timade händelserna blev jag inte längre attraktiv. Min närvaro kunde skrämma bort publiken. Mer om detta finns i Skånska Dagbladet. En vildvuxen kommentarspalt äger ett visst underhållningsvärde.

Franskt parti var min specialitet under min schackperiod. Svartspelaren lämnar medvetet angreppsinitiativet till vitspelaren. Kalkylen går ut på att vitspelaren fångas av sin egen offensiv och vid en viss tidpunkt faller offer för ett effektivt motangrepp.
Del 974: Brinn, flagga brinn!
Flaggan brinner igen. Denna gång i Malaysia. Sällsam är upprepningens logik. För tre år sedan brann flaggan i Pakistan. Flaggan var dock färgmässigt missuppfattad och det blev aldrig klarlagt hur stor protestgruppen egentligen var. Inte verkade det vara särskilt många som hade utkommenderats. I Malaysa var det inte heller någon större demonstration. Några hundra. För att inte göra om samma misstag som i Pakistan 2007 valde man en säker strategi för flaggbränningen. Man tog ambassadens flagga. Även en från Wikipedia utskriven bild av konstnären ingick i brandpaketet. Statsminister Reinfeldt har protesterat, sannolikt på grund av att svensk egendom har blivit förstörd på ett miljövidrigt sätt. Kanske är det dags att än en gång lyssna på stora kränkarvisan på YouTube.
Barnteckningarna som tydligtvis vann en betydande populär i läsekretsen har fått sin förklaring. Ett följebrev anlände igår. Tecknarna är fjärdeklassare i Elineborgsskolan i Tensta. Lärarna Karin och Roger skriver att det var resultatet av ”en lång diskussion man hade i skolan om vad man får göra med bilder konst och annat. Hur långt får man gå utan att kränka någon?” ”Barnen hade många tankar och flera av dem kände sig djupt kränkta av det du gjort.”
Initiativet blev lyckat på flera sätt. Inte minst firar den ungdomliga kreativiteten stora framgångar med sinnrika idéer om vad som kan vara kränkande. När man skall kränka tillbaka är det inte alltid så lätt att få till det. Men bra kan det bli ändå.
Här finns ytterligare tre intressanta teckningar.
Del 973: Anderberg och Jönsson
Thomas Anderberg har som sagt skrivit en intressant artikel i DN. I viss mån är det en överraskning. Varför klarar inte någon av konstkritikerna av att gå in med ett sådant perspektiv? Istället blir det musik- och litteraturskribenten (tillika filosofen) som får ta hand om detta.
Rondellhundsteckningen ”har mer gemensamt med traditionella skämtteckningar än med allt som ingår i den högkulturella traditionen.”
Jag tänker här på de ständigt återkommande referenserna till de danska karikatyrerna. Kritikerna har inte förmått att skilja på karikatyrer och konst. De danska tecknarna gjorde inget konstprojekt men det hindrar inte att den ödesdigra förenklingen ”bild = konst” dyker upp, trots att man borde ha klarat av att se den grundläggande skillnaden.
Mera komplicerat är hans mening om att ibland ”kritikern kommer in först när konstnärens status redan ordnats, vanligtvis med uppmärksamhet i medierna.” Mediestatus är inte detsamma som konststatus och kritikerna har vetorätt. Jag har svårt att finna något exempel på detta utom Anna Odell där kritikerna till en början förhåller sig avvaktande. Legitimeringen är annars ganska given i det fallet. En konsthögskolestudent som gör sitt examensarbete i form av en socialkritisk intervention är inte något direkt oväntat. Det speciella är det kompakta folkliga motståndet som säkert påverkade kritikerna till en alltmer positiv hållning.
Förvirring kan var gynnsamt för ett konstprojekt, skriver han vidare, och nämner Warhol som exempel. Förvirringen i fallet Warhol var en intern historia, konstvärldens bekymmer med det begynnande uppbrottet ur modernismen. Rondellhundens förvirring kommer främst av att den kommer lös i världen utanför konstvärlden, att ett socialkritiskt projekt faktiskt påverkar något. Sådant är ytterst sällsynt och i konstvärlden är det underförstått att det skall röra sig om kritik av USA-imperialismen, kapitalismen osv. Marken blir här synnerligen osäker vilket framkommer i den artikel, också i DN, som Dan Jönsson har skrivit. Han är bekymrad, Vilks bör bekänna färg. Står han kanske på högerkanten? Eller är han solidarisk med samtidskonstens vänsteragenda? Eller struntar han cyniskt i sådana detaljer? Efter att ha funderat på färgbekännelsens estetik har jag kommit fram till att det bästa svaret är: ”I am a working class hero”.
Anderberg har sin käpphäst: Konsten är evig och dess identitet är det estetiska. Till slut klämmer han fram det: ”För när de estetiska värdena hamnat på sophögen återstår inte mycket annat än den nihilism som leder till total förvirring efter kapitulation inför marknadens värderingar där konsten till slut bara blir värdepapper.”
Så enkelt är det inte. Konst som omedelbart säljer alltför bra möter stor misstänksamhet. Ser man genom vad som är aktuellt i samtidskonsten är det inte fråga om någon försäljningslista. Exempelvis är video och performance framskjutna tekniker. De ingår ofta i samtidskonstens undersökande projekt. Inte några storsäljare men det är där man finner mycket av dagens kvalitetsstatus. Dessutom finns det stor konsensus kring kvalitet. Så trots att man har gett de estetiska värdena en sekundär betydelse råder det ingen förvirring i den frågan.
Anderberg ställer också frågan om vad som är en god provokation. Det är nog ofrånkomligt att ett kännetecken på en god provokation är att den kallas för dålig. Om kritikerna mer eller mindre enstämmigt benämner något för ”god provokation” torde det vara en ljummen anrättning. Om man skall komma fram till ”god provokation” får man vänta och se var sakerna landar. I förvirringens stund finns inga säkra svar.
Del 972: Bar och muslimska barn
Det finns några intressanta artiklar som jag skulle vilja kommentera, bland annat Thomas Anderberg i dagens DN. Men det får vänta, resurserna räcker inte till just nu. I morgon finns jag på Spy Bar i Stockholm: Resumébar.
Igår fick jag en kuvert som visade sig innehålla ett antal barnteckningar. Uppenbarligen utförda av muslimska barn som en kommentar till min teckning. Vem som arrangerat det här, var och mera precis vilka som deltagit fanns det inga uppgifter om (poststämplat i Stockholm). Enbart teckningar och skrivna kommentarer. Man kan nog benämna detta lilla projekt ”Kränka tillbaka”. Här är några exempel:
Del 971: Från hund till sugga via bojkott
Trots allt, i konsten är tålamod en egenskap som kan ge god utdelning. När rondellhundsprojektet drog igång 2007 blev det uppfattat som kulturskymning, en tom provokation, onödig. Motståndet saknas inte heller nu, långt därifrån, men klimatet är ändå annorlunda. Framför allt är jag nöjd med att kartläggningen av konstvärlden har gett så bra resultat. Jag skall göra en heltäckande sammanställning av hela saken när allt material har kommit på plats och det hela har lugnat ner sig.
Ty fortfarande kommer det in intressanta tillskott i debatten. Johan Lundberg, min gamle trätobroder, har fångat mycket av essensen på den svenska samtidsscenen i sin välskrivna artikel i DN. Att han under en längre tid framgångsrikt fört en kampanj för traditionell konst och traditionella värden beror inte minst på att de som befolkat angreppssidan inte precis har imponerat med sin argumentation. Med sådana fiender kan det bara bli framgångar.
Annette Kullenberg försöker få liv i Peter Cornell med en armbågstackling i Expressen. Jag har tidigare kommenterat Cornells rondellhundskritik. Han visar att de gamla modernisterna (som numera uppträder som representanter för samtidskonsten) har svårt med det elementära i en sådan företeelse som konceptuell konst. Rondellhundsprojektet handlar inte mycket om teckningen utan om processen och inte minst om konstvärlden. Det är den som skall leverera och levererat har den också gjort. Vad Cornell som kritiker borde ha gjort var att först skriva det han faktiskt skrev. Sedan skulle han gå tillbaks till sin egen artikel och läsa vad han hade skrivit. Där får han då ta del av hur konstvärlden beter sig inför det överskridande: Hur ser konstvärldens gränser ut, vilka är dess fördomar? Uppfylld av känslor och vilseledd av en teckning av en hund förlorade han sig tydligen i sin egen överlägsenhet.
Jag har vid åtskilliga tillfällen ondgjort mig över konstinstitutionernas presentationer. Vilka är dessa skribenter? I regel är texterna osignerade. Göteborgs konstmuseum tillhör de värsta syndarna. Idag fick man till det så här ”tar upp frågeställningar kring ett etniskt såväl som
ett genusrelaterat perspektiv”. En eventuell variation torde ligga i att man har bytt ”genusperspektiv” mot ”genusrelaterat perspektiv”. Vad man skall kalla dessa skribenter annat än samtidskonstens dödgrävare.
I Norge har man ett hett ämne som tidigare har varit på tal även i Sverige. Att bojkotta Israel. Konstnärerna samlar sig till en bojkott. Stopp för utställningar och om det kommer någon går man inte dit. En alldeles hopplös idé som redan i inledningen skapar oenighet. Mer kan man läsa här.
Skall man ge sig på Israel krävs det drastiska åtgärder. Det enklaste och effektivaste torde vara att damma av den gamla judesuggen och skicka ut den på en osäker resa försedd med president Benjamin Netanyahus ansikte. I vissa kretsar skulle det kunna uppfattas som en svår kränkning av den israeliska regeringens högerpolitik samtidigt som risken är överhängande för att bli anklagad för antisemitism. Och bli påhejad av äkta antisemiter. Skulle konstvärlden klara en sådan omgång? Förmodligen. Kritiken av Israel som är given i samtidskonsten borde vara starkare och dessutom entydig nog att kunna fördriva påståenden om antisemitism.
Handling är emellertid inte samtidskonstens starka sida. Därför väljer man istället att diskutera en eventuell bojkott som inte kommer att bli av.
Ett annat ämne inom den provokativa sektorn är pedofilin. För ett bra tag sedan fanns det höga förväntningar på att Bjarne Melgaard skulle visa pedofila bilder Astrup Fearnley Museet (notera den solida och välrenommerade platsen för det möjliga brottet). Av detta blev intet. En artikel i Kunstkritikk kommer med några funderingar om hur saken utvecklade sig.
Del 970: ”Låtsaspolitik och verklig konst”
Alla är kanske inte bekanta med vad den internationella samtidskonstens handlar om. För ordningen skull skall det därför sägas att sedan 90-talet och alldeles särskilt under 00-talet har denna konst i stor utsträckning engagerat sig i samhällsfrågor; ibland benämns detta social kritik eller civilisationskritik. Rondellhundsprojektet faller så långt in i de konventionella banorna men därefter blir det tvärstopp: Samtidskonsten har en bestämd agenda kring vad som är korrekt och inkorrekt. Korrekt är i det närmaste identiskt med vad som är politiskt korrekt. Man kan också lägga till att uppställningen följer ett vänsterorienterat mönster. Av hävd är konsten radikal, radikal i vänsterbemärkelse: mot USA och kapitalismen, mot den ekonomiska globaliseringspolitiken etc.
I en artikel i Helsingborgs Dagblad skrev konstkritikern Linda Fagerström en artikel vars pedagogiska värde är utomordentligt. En läsare som, med någon distans, tar del av denna text kan lära sig en del om konstvärlden. Rubriken är föredömlig ”Låtsaspolitik och verklig konst”.
Fagerström vill i sin artikel visa hur riktig socialkritisk konst skall se ut och hur den inte skall se ut. Det senare drabbar tveklöst rondellhundsprojektet. Hur ser då idealet ut? Hon väljer Teresa Margolles projekt What else could we talk about?. Margolles representerade Mexiko i fjolårets Venedigbiennal. Det handlar om knarkhandelns offer i Mexiko, blodiga, grymma och cyniska avrättningar som knarkmaffian bedriver. Blodfläckar på tyg från offren ingick i utställningen. Släktingar till offren tvättade kontinuerligt lokalens golv med en blandning av vatten och blod.
Utställningen lovprisades av konstvärlden och många kritiker anser att det var det bästa verket i hela biennalen. Man har ingen anledning att ifrågasätta kvaliteten i detta projekt. En helt annan sak är vem som träffas av det. Här blir det genast mycket stummare. Det skall ge en tankeställare eller eventuellt en uppmaning till knarkanvändare i USA och Europa som genom sin konsumtion skapar personliga tragedier i Mexikos undre värld. Var det någon som intresserade sig för att diskutera denna fråga? Nej. Tog konstvärlden åt sig? Nej. Tog någon åt sig? Knappast. Cyniskt nog slutar detta tragiskt fängslande projekt med att vara en häftig installation för konstvärlden att gotta sig åt. Margolles intar nu plats 585 i världsrankingen på artfacts.net.
Som jag så ofta brukar säga: Konst är bäst i konstvärlden. Där stör den ingen och kan framträda som ”riktig konst” alltså verkningslös och beundrad för sin enbart teoretiskt politiska potential. När vi så får ett av dessa sällsynta tillfällen då något tränger ut i världen utanför och denna värld reagerar med en överväldigande vilja att föra diskussioner kring frågor som onekligen aktualiseras är konstvärldens medlemmar inte med på noterna – ja, då är det fel….
Fagerström tror sig veta hela bakgrunden om den listiga konstnären som räknat ut allt på förhand utan att ett ögonblick fundera på om det inte är hon själv och konstvärlden som är det centrala målet i projektet. Fantasi saknar hon dock inte. Förra gången, 2007, när hon skrev om den, tyckte hon sig se en kopia av en mesopotamisk skulptur, den här gången ser hon en kentaur.
Lägg märke till sista meningen i Fagerströms text. Hur skulle det vara om Fagerström någon gång steg ut ur konstvärlden och tog reda på hur det ser ut i den verkliga världen?
Del 969: Konstresa med livvakter
Idag har jag ägnat mig åt att guida en konstförening på Miroutställningen i Arken i Köpenhamn samt utställningarna Färgen i konsten och Homo Sapiens Sapiens av Pipilotti Rist på Louisiana. Varje förflyttning som jag nu gör skall säkerhetsbedömas och den danska säkerhetspolisen kom fram till att det behövdes två livvakter. Riskerna var, som jag ser det, mikroskopiska. I dessa utställningsmiljöer samlas medelklassen på lördagens kulturutflykt och den miljön är lugnet själv. Men det är inte jag som bestämmer vilka beslut som skall tas.
I morgondagens DN publiceras en intervju gjord av Birgitta Rubin. Som en burlesk motsats kan man också följa Parlamentet på tv4.
Del 968: Att finna alternativa visningsplatser
Tack för många intressanta kommentarer. Tyvärr har jag inte kapacitet för närvarande att i någon större utsträckning vara med i diskussionerna. Men det ändrar sig nog snart.
Med det krav som en del av konstvärldens koryféer påbjuder, att jag skall be offentligt om ursäkt, är det lätt att förstå att tills vidare är konstvärldens bättre visningsplatser obönhörligt stängda. Men det går att nå ut genom helt alternativa vägar. Idag kunde jag öppna en plats för min performancekonst genom tv4 där man har varit generös nog att låta mig äntra Parlamentet. Programmet sänds på söndag.
Så kan man fråga sig: Hur lyckat är ett möte mellan den brutala komiken och konsten? Jag kan inte påstå att det fungerar – eller egentligen tvärtom. Hur det kommer att te sig vet jag inte förrän den slutgiltiga versionen visas men det finns ett hack mellan komik och konst och jag tror man kan uppfatta det. De kära komikerna intresserade sig för provokationer och det är samma visa i många läger: Man tänker sig att det är nödvändigt att ta i så det knakar. Konstprovokationen är i regel långt mera avskalad. En liten rondellhundsteckning är inte mycket att visa upp i sådana sammanhang men den klarar sig bättre än överarbetade sexuella fantasier. Emellertid föll jag för Babben som hade tagit med sig en liten raka (liknade en osthyvel). Som försvarsvapen. Eftersom en del av mina kritiker kritiserat min yxa som ett alltför aggressivt vapen – det kan leda till allvarliga skador på den som träffas – är denna raka nog det politiskt korrekta försvarsinstrumentet.
