Vilks.net

“Nowadays change means doing what the mainstream does, but doing it differently”, skriver Holland Cotter (NYT) när han tar sig an parallellaktionen till Whitneybiennalen “The Brucennial”.

Det är andra gånger den äger rum, nu under större omständigheter efter The Bruce High Quality Foundation markant är med också på Whitneybiennalen. Något måste hända och det händer också mest hela tiden.

”The word these days is that it’s impossible for artists to take an effective critical position outside the socioeconomic system called the art world. The system is all-encompassing. It absorbs all resistance. The very notion of alternative anything is a romantic illusion.”

Inget kan ske utan att konstvärlden vill det. Hur många och intressanta alternativ det än skulle dyka upp är det intet värda om de ej välsignas av konstvärlden och får sina nödvändiga stödjepunkter. Att skapa ett alternativ är alltså inte så svårt. Att få någon intresserad är desto svårare. Cotter har faktiskt en idé om hur det egentligen skall gå till:

”This means that if your defining goal is to change that system — open it up, tangle its wiring, expose its codes — you have to work from within: but really work, take what you find and seriously do something to it to make it your own.”

Så kan man kanske säga men det som avgör är om det får någon effekt. En systemförändring under uppsegling kommer att skapa en rasande kritik från stora delar av konstvärlden. Man får inte glömma att alla dem i konstvärlden som säger sig önska systemförändringar knappast kommer att leva upp till det när det dyker upp något som ifrågasätter deras uppfattningar och positioner. Det går bra för BHQF och Cotter instämmer i applåderna. Men något alternativ är de inte. Deras Brucennial är en demokratiskt blandad utställning curaterad av Julian Schnabel son Vito (f. 1986). Fadern deltar.

Whitney tillåter inte fotografering och det för mig osökt in på mitt mellanhavande med Tino Sehgal. I den föregående posten hade jag en diskussion med en anonym kommentator som menade att det var ointressant och att det var självklart att Sehgal framgångsrikt skulle kunna hävda sin copyright. Jag tror inte alls på det och knappast någon har väl undgått att se hur bildspridningen genom nätet i praktiken är omöjlig att hejda. Sehgals inställning är en ikonoklastisk uppfattning (symboler går bra men inte index och ikoner): Bilder förstör den unika upplevelsen av den verkliga händelsen. Uppfattningen är densamma som den religiösa med skillnaden att de religiösa bildstormarna har för sig att de skall rädda människornas själar från helvetet. Sehgal vill visa omsorg om de upplevelser han skapar och tror tydligen inte att publiken själv kan göra sin val. För så här är det ju: Bild- och videoåtergivningar är inte Sehgals arbete utan något helt annat (enligt vad han själv säger). Någon copyright kan han inte ha på annat sätt än när det handlar om att uppföra de verk han har skapat. Å andra sidan skulle ett försök att sätta upp dem bli en förvirrad tillställning eftersom han själv är nödvändig för att det skall bli en riktig Sehgal. Han är befriad från förfalskare eftersom ingen institution skulle godta någon annan än Sehgal själv eller eventuellt hans legitimerade galleriombud. Hans krav stannar vid att han inte önskar att hans verk skall avbildas. Men hur mycket är en enskild konstnärs önskan värd? Nu finns det till och med levande bilder från de hemlighetsfulla konversationerna som försiggår på Guggenheimmuseet.

Nå, varken Whitney eller någon annan kan hålla rent för brott mot bildförbudet. Pressbilderna finns redan överallt och för dem som tar en tur på Flickr finns praktiskt taget allt där också. Rörliga bilder myllrar det av. James Kalm är numera accepterad som kritiker. Förra Whitneybiennalen blir han hejdad vilket inte stoppade Kalm som körde med den vinnande frasen: ”The camera is off” – vilket den inte var. Hans första Whitneyrapport finns HÄR.

Från The Brucennial

Visst är det intressant med den fanatism och blåslampa som Tino Sehgal jagar bilder från sina performance. Nu har han lyckats övertala YouTube att stänga av den video som jag ställde samman för en tid sedan. Den har varit välbesökt. Samma öde har tydligen alla andra utlagda videor rönt för vad jag kan se är det så gott som utrensat.

Dock vill jag mena att mitt lilla arbete knappast kan sägas vara Sehgals utan en helt omgestaltad framställning och satir över denne fanatiker.

Innan jag går vidare skall jag dock noggrant se över fallet och försöka komma fram till vad som egentligen gäller. Tanken att alla ej välsignade reproduktioner av konstnärliga arbeten – oavsett sammanhang och intentioner – skulle falla under copyrighten förefaller inte rimlig.

Här är två film stills från den tills vidare blockerade filmen, ”Tino Sehgal This is so contemporary”

Nå hur skall då konstens kursriktning tas ut? Hur jag än vänder och vrider på sakerna så är det ofrånkomligt att landa i biennalerna. De kan kompletteras av annat men det får sägas att de är effektiva i att visa vad som är möjligt att visa. Och vad som är möjligt är nästan allt. Idag drar Whitneybiennalen i gång och redan nu verkar det som om vi vet var vi har den.

Jerry Saltz skriver i Artreview:

“By now it’s clear that there is no such thing as a ‘good biennial,’ that the form itself is bound to generate a mixed bag.”

Än lite mer komplicerat än så är det. En biennal har inte särskilt mycket i sig själv utan skall skapas av de tillströmmande och främst kritikerna. Kritikerna gör sin tolkning och sedan kritiserar de den. Biennalen, curatorerna och konstnärerna kan bara ge ett begränsat bidrag, resten måste den övriga konstvärlden bistå med. Och alla har det svårt nu. Ingen av de olika positionerna har något anslående förslag. Dock betyder detta inte att man kommer att misslyckas med en biennal. Tvärtom kan man nog våga påstå att Whitneybiennalen övertygande har fått recensenterna med sig. Curatorerna Francesco Bonami and Gary Carrion-Murayari har fått till en biennal som troligen blir den bästa hittills under 2000-talet. Konkurrensen är inte överväldigande. 2000 och 2002 var inga stora nummer, 2004 brukar betecknas som en ”OK biennal”, 2006 med europeiska curatorer var nog så långt den bästa men hade och ville lite för mycket av allting. 2008 (”facebook-biennalen”) var ingen höjdare. Årets upplaga kompletteras av en utställning med arbeten från tidigare Whitneybiennaler.

Flera kritiker är mycket nöjda, Charlie Finchy på artnet är t o m rörd. Ovannämnde Saltz förhåller sig positiv Också Lisa Yablonsky är tämligen belåten medan Sebastian Smee i Boston Globe (hittills) är ensam om att såga; ” Not only is it incoherent, it is overburdened with art about art, sloppy gestures of pseudo-revolt, dreary and repetitive video art, and arcane conceptualism.”

Men inte ens Smee kan undgå att fascineras av Bruce High Quality Foundations bidrag. Gruppen lyckades motsvara förväntningarna med att göra en av sina konsthistoriska omgestaltningar, ”We Like America and America Likes Us” härrör naturligtvis från Beuys och består av en ambulans (eller likvagn) och en video som projiceras på vindrutan.

BHQF:s installation med David Hasselhoff krälande på vindrutan.

Nå, vad säger då denna skapelse av konstvärldens symboliska makthavare? Whitneybiennalen återtar något av sitt förlorade kapital. Just nu är man begiven på det som kan ses och erfaras snarare än det konceptuella. Och att det politiska vilar diskret i en estetisk omgivning. Pluralismen har estetiserat sig.

Piotr Uklanski (i vanlig ordning) har markerat sig med ett signaturverk med sin stora textilinstallation Untitled (The Year We Make Contact)

Kate Gilmore ger konstvärlden associationsrik videounderhållning när hon uppklädd sparkar och slår sig ut ur en trång garderob (Standing Here).

Ofrånkomligt en (sannolikt kortsiktig) vinnare är Jessica Jackson Hutchins soffa av tidningsartiklar som handlar om kritiken mot Obama. Med keramik.

Också kritikeromtyckta är Tauba Auerbachs målningar som ser tredimensionella ut – men så ligger det förstås inte till (Untitled XVII).

Onekligen har Therese Bohman i Expressen en poäng när hon djupt frustrerad försöker undgå vår tids ivrigt upplärande museipedagogik. Hon hade tänkt sig att studera teckningar på Nationalmuseum men fann utställningen solkad av museets förnumstighet formulerad i rättrådig stil på ett otal lappar och skyltar.

Den deklaration som utgår från det återkommande evangelium är den perverterade ankomsten till Den Absoluta Sanningen. Vår tids tidlöse representant har tagit tag i, fokuserat den plattform där foten kan nedsättas och slutgiltigt uppenbarat och realiserat det ideal som tidigare endast skymtade som en morot i tunneln där de fåkunniga västerländska männen irrade.

Hur kan det komma sig att först nu, i denna värld, egendomligt nog i västvärlden, blivit möjligt att deklarera den totala korrigeringen av alla andra tiders misstag och fördomar? Vem är denna perfekte diktator som kan diktera det världen skall tänka och göra?

Den bistra verkligheten är dock (som ofta sker i skymningstider) intet annat än en läroplan för folket och för ungdomen. Den förtvinade personal som ständigt bekymrar sig om sin kvalitetssäkring samt risk- och sårbarhetsanalys efterkommer borgerlighetens heliga korrekthet som utgår från rättänkandets departement och som följs intill minsta bokstav. En helt annan sak är att ingen praktiserar de lärdomar som ur dessa kretsar utgår. Den storvulna förhoppningen är att omgöra folket från ett oupplyst och barbariskt släkte till en produkt med standardiserad blomkålshjärna. Folkets sunda vätskor kan emellertid inte påverkas av en dreglande fraseologi och därför kan vi med tillförsikt se fram emot att resultatet kommer att bli detsamma som av indoktrineringen i Sovjet. Men, tyvärr för den konstintresserade, harangernas tid är nu.

Bort det. Här kan man ta sig en titt på den härlighetens skulptur som Elin Wikström åstadkommit.

Alternativ eller samma konstnärer mest hela tiden? I New York Times smågnäller Roberta Smith på konsten i New York som hon finner alltför dekonstruerande och postminimal. Hon vill gärna se Philip Taaffe, Chris Ofili och Joe Zucker. Tja, det låter inte alltför upphetsande och skulle knappast ändra på ordningarna.

Konstnären Peter Reginato (som gör ståltrådsskulpturer, född 1945) har klagande skrivit till Ben Davis på artnet att ”so many of us artists are so fed up with the same artists being shown bought and talked about in the art media by a handful of collectors and museums.”

Ben Davis svarar avvägt:

“This is certainly true; who could deny that a situation in which most of the resources are concentrated in the hands of a tiny minority imposes a certain homogeneity on the art world? On the other hand, what is also true is that the super-rich have the resources to buy good taste: they have access to the best advisors, and a shortcut into the studios of the most promising artists. Their support grants room to develop to chosen artists who might otherwise have to divert energy towards more pressing matters of survival, and so, to a certain extent, actually creates quality, confidence, esthetic adventurousness.”

Onekligen är det svårt att skylla på någon om man är missnöjd. Kanske har New York blivit mera provinsiellt eftersom den enorma omsättningen av konstnärer världen över jävar varje påstående om att det inte finns mer än en sak att ta ställning till. Förstås är det så att en relativt begränsad grupp av konstnärer får mer uppmärksamhet än de många övriga. Så måste det vara eftersom vi annars skulle dras med ett demokratiskt kaos. ”Alternativ” är en svår vändning i dessa tider när det hela tiden bjuds på så många variationer av så många medverkande. Några av dessa stiger relativt snabbt upp till stjärnstatus så omväxlingen i toppen kan man inte heller klaga på. För övrigt bör man iaktta den största misstänksamhet mot klagande konstnärer eftersom det är en påfallande risk att deras egentliga mål är att ta någon framgångsriks plats. Ett verkligt alternativ, alltså att byta agenda, är en långt besvärligare historia. Sådant kan också återfinnas i konstvärlden men man kan lugnt räkna med att det mesta rör sig om blindgångare. Samtidens solida dagordning har visserligen fört med sig en massproduktion av alltför solida uppföljningar men vi väntar fortfarande på att finna något som man kan se som en möjlighet. Det är inte okomplicerat att finna fram till något sådant. Alternativ är en samlad produktion av ett antal konstvärldsagenter. Medan vi väntar på något sådant – och det kommer av allt att döma att ta sin tid kan man trösta sig med att det är betydligt enklare på lokala nivåer.

Snart på Malmö konsthall: Simon Denny, här Untitled (Blue Fish), 2006. Han använder sig av statisk elektricitet för att få fast sina dukar på väggen.

I dessa olympiska tider; var är konstens plats? Jag medverkade för någon vecka sedan i P3 där jag fick frågan om konsten skulle kunna medverka i en olympiad. Fram till och med 1948 fanns det konst på programmet. Emellertid var det inte precis några imponerande bidrag som vann medaljer. Det konstnärliga inslaget framstod som allt mer löjeväckande och det var därför man tog bort det till 1952 års olympiad.

Kanske är det dags för en comeback. Den internationella samtidskonsten skulle utan vidare kunna medverka på fullt seriösa villkor. Faktiskt har man redan en motsvarighet i sin egen olympiad i Venedig. Alltsedan 1895 har priser delats ut – med ett avbrott mellan 1968 – 1986. Priserna tas på fullt allvar vilket man kan se inte minst genom kritikernas ivriga rapportering och den stora uppmärksamhet som tillkommer prisutdelningen. En svensk nationell stolthet kunde dessutom hämtas hem i fjor när Nathalie Djurberg vann ett silverlejon. Inga som helst reservationer från kritikerna.

Det finns alltså inga formella hinder för ett olympiskt deltagande från konstens sida. Svårigheten finns i finansieringen eftersom det måste till en omfattande mönstring om man skulle visa upp en kvalitet motsvarande den man har i Venedig.

Vinterolympiader skall förläggas till platser där snö och kyla råder. På andra platser må man följa spelen utan att för den skull ha samma bistra förutsättningar. Men eftersom just detta olyckliga förhållande råder vill jag avsluta med att rikta en flammande protest mot vinterns överdrifter.

Den här helgen är det alltså konstmässornas tid i Stockholm. Mest sympati får Supermarket som i varje fall försöker bjuda på lite stökighet och överraskningar. Mässor är alltid en svår sport eftersom blandningen är stor och för att det inte brukar vara något som på allvar bryter mönstret. Inte heller kan det bli tal om någon profilering. Supermarket Talks lägger dock särskild vikt vid Dokumentationen och citerar bland annat Boris Groys som uttalar sig om att dokumentation inte är konst. Fast han medger också att den brukar bli det när den visas på en utställning. För övrigt finns det ingen möjlighet att avvisa dokumentation som principiell icke-konst. Till syvende och sist är konstvärlden som avgör den saken och vi vet därför att den blir till konst utan några som helst problem.

För att markera sig som ny och överraskande konst är det främst ironin och satiren som får spelrum. Såvitt jag har kunnat se är det så också på Supermarket. På Market är det mera sobert och där lägger Nils Forsberg i Expressen märke till Marcel van Eedens teckningar. Eeden, som alltid tecknar sådant som har ägt rum före hans tid, visades i fjor i New York och i Köpenhamn även då med renässansmålaren Grünewald som tema.

Men hur är det med något som distinkt framträder? Jag har sedan ett halvår hållit ett öga på Bruce High Quality Foundation. Nu är det dags för denna konstnärsgrupp (bildad 2004) att motsvara högt ställda förväntningar. Det förväntas att Whitneybiennalens (som öppnar den 25 feb) huvudnummer blir BHQF. Gruppen nöjer sig inte med att delta utan arrangerar parallellt en Brucennial som ”brings together 420 artists from 911 countries working in 666 discrete disciplines.”

Den bärande idén är den fiktive Bruce High Quality (visas som ett jätteansikte) som påstås ha omkommit i 9/11 attacken. Hans ”Foundation” fortsätter alltså att visa hans konst. Deras fyndiga galenskaper handlar om institutionell kritik och är tillräckligt avvikande för att märkas i New Yorks konstliv. De har bland annat gjort projekt på Moma och deltog i Performa 2009. Framgångarna har ägt rum i raketfart (50 000 placeringar upp på artfacts under ett år) och har ni inte sett deras sevärda promotionvideo finns den HÄR.

Institutionell kritik är ingen stor sak i Sverige sannolikt på grund av att konstvärlden är så liten att det blir principiella framställningar som knappast blir påträngande.. Alternativet skulle vara rena personangrepp men inte heller det fungerar särskilt väl. I New York finns det mera villebråd samtidigt som genren är omtyckt. Framgångarna för BHQF stegras dessutom eftersom de skiljer ut sig som annorlunda. När gruppen gjorde sin audition hos Deitch Projects är detta helt uppenbart. Det finns en video som visar kontrasten mellan den ändlösa raden av förhoppningsfulla konstnärer och BHQF. Ett mönsterexempel på hur man skall gå till väga för att ta över scenen.

Sedan är det en annan fråga om BHQF har förutsättningar att bli intressanta utanför den amerikanska scenen. Helt omöjligt är det inte, de har bland mycket annat gjort en film tillskriven Jean-Luc Godard och en performance med titeln ”How to Explain Pictures to a Dead Bull”.

BHQF maskerade som museer

Vägen till Haparanda är lång, men längst är den tillbaka. 6 timmar upp och 12 timmar för återfärd…

Gårdagens seminarium i Torneå (Sverigefinska Folkhögskolan, varmt och trivsamt inomhus, utomhus – 25 grader) kom att beröra en rad stora frågor om konstens natur. Jag kom tyvärr inte i tid att lyssna på mina finska kollegor Pekka Kantonen och Merja Puustinen som båda tillsammans med sina äkta hälfter ägnar sig åt sociala och relationella projekt vanligtvis utanför centralorterna. Jag undrade hur de håller kontakten med konstvärlden och hur projekten vinner kvalitetskraft. Som brukligt redovisas de genomförda arrangemangen i reguljära utställningsrum t ex i Helsingfors. Ingen klarar sig som konstnär om inte det kommer ett jämn stril av bekräftelse från konstvärlden.

Min gamle bekant Dorinel Marcs framträdande fick jag ta del av. Dorinel deltog för några år sedan flitigt i debatterna på den här bloggen men har under de senaste åren intagit en lägre profil – han har blivit förälder. I varje fall ville han beskriva konstens funktion som en förvandling av det bokstavliga till det bildliga; förr offrades djur, nu kan det räcka med symboler. Han ser Jesus som en konstnär vilken förvandlar en kannibalistisk inställning till en religiös symbolisk rit. Dorinels framställning kom i stor utsträckning att handla om huruvida det var moraliskt försvarbart att döda för konstens skull. Frågan väckte en hel debatt eftersom det finns många exempel på hur konstnärer dödar djur som performance eller för att använda som konstnärligt material.

Jag är naturligtvis inte enig med Dorinel om vad som är konst. Jag vet sedan tidigare att han har en traditionell konstsyn som innebär att konsten börjar med grottmålningarna. På seminariet befanns den traditionella konstsynen för en gångs skull i minoritet. Mina finska kollegor höll faktiskt på att konsten inte var äldre än ett par hundra år. Trots att Dorinel konstsyn just här omfattades av endast 25 % av deltagarna var det en tillfällig avvikelse.
Mitt bidrag kom förutom den sedvanliga jubelföreställningen om Nimis att handla om konstens funktion och kvalitet. Avslutningsvis återger jag min lista på konstens funktion genom tiderna. Komplett är den inte och jag tar tacksamt emot ytterligare möjligheter.

Kants harmoni: Den estetiska upplevelsen som en förbindelse mellan kunskap och moral (förståelse och domslut).
Konsten som den enda möjligheten att uppnå den absoluta sanningen.
Konsten som primärt uttryck för Världsanden (endast under antiken).
Konsten som förmedling av konstnärsgeniets högre och andliga tillstånd.
Konsten som dynamisk estetik (språkform/formspråk): Att överskrida det som samhället uppfattar som estetiskt godtagbart.
Konsten (”den egentliga”) som kritik av den borgerligt favoriserade ”finkonsten”.
Konsten som social kritik (”softcore” – kommentar, och ”hardcore” – skall omedelbart och direkt påverka samhället)

Dorinel Marc föreläser

Folkhögskolan till vänster, – 25 grader.

Juryn har avslutat sitt juryerande med Sörlandsutställningen i Norge och förklarar sig nöjd. Jag har återvänt till nya uppgifter. Ikväll skall det handla om konsten under 00-talet, föreläsning för Helsingborgs Konstförening på Helsingborgs stadsbibliotek. På torsdag deltar jag i ett seminarium i Torneå på Sverigefinska Folkhögskolan med bland andra Dorinel Marc, en välkänd svensk konstnär med vilken jag har haft många heta debatter. Ämnet är storslaget: ”Har konsten någon uppgift och vad är den i så fall?” Men inga frågor i konsten är särskilt svåra eftersom man alltid kan förhöra sig med konstvärlden om vad den anser. Programmet ser ut så här:

8.30 Welcome by Dorinel Marc

8.40-9.40 Pekka Kantonen: My Favorite Place

9.40-10.10 Coffee break

10.10-11.10 Merja Puustinen: WOOF! WOOF! Art as carnevalism, dizziness and strange encounters

11.10-12.10 Lunch

12.10-13.10 Dorinel Marc: Real art is not for real

13.15-14.15 Lars Vilks: The simple answer to all questions about art: Institutional Theory

14.15-14.45 Coffee break

14.45-16.00 Panel discussion

Moderator Dorinel Marc

Föredragshållaren

Det är alltid olycksbådande när hela den svenska kritikerkåren hoppar och stampar av förtjusning som de nu gör för Tom Friedmans installationer på Magasin 3. Visst är det charmigt men ingenting rubbas av denna de lux upplaga av 60-talets stökigheter.

Istället vill jag citera den norske filosofen Lars Fr. H. Svendsens Vad är filosofi? från 2005:
”Frågorna ’Vad är matematik?’, ’Vad är fysik?’ och ’Vad är biologi?’ är inte matematiska, fysikaliska respektive biologiska frågor. De är inte vetenskapliga frågor utan filosofiska. ’Vad är filosofi?’ är också en filosofisk fråga. Så sedd är filosofin den enda disciplin som har sig själv som objekt.”

Men har inte Svendsen glömt något? Frågan ”Vad är konst?” är en filosofisk fråga men också en konstnärlig och jag skulle utan vidare påstå att frågan om vad som är konst är långt oftare på tapeten i konsten än när filosoferna funderar på vad deras ämne är för något. Dessutom händer det esomoftast att frågan, ställd i konsten och genom konsten engagerar stora delar av befolkningen.

När konsten definitivt annekterade den diskursiva framställningen som en del av själva konsten (och alltså inte som ett filosofiskt bihang ”om konst”) var det fritt fram att med bredare resurser än vad filosoferna kan uppbringa ge sig på frågan om vad man själv är. I motsats till filosofin som inte lär ha kommit någonstans med sin fråga har konsten faktiskt lyckats svara. Ni känner säkert svaret: ”Allting kan vara konst”. Efter det förstod man att det intressanta svaret handlar om vad som är bra konst vilket vi också vet. Filosofin borde alltså fundera i institutionella termer och dessutom upprätta en Philosophyfacts.net för att få en glasklar bild av vad ämnet handlar om.

Nå, Svendsens läsvärda bok, innehåller inte minst en kritik av filosofins specialisering. Att filosoferna ägnar sig åt små interna analytiska problem om vilka de skriver artiklar vilka publiceras i de tämligen talrika filosofitidskrifterna. De är inte avsedda att läsas utan enbart för publicering. Publiceringen ger meriter och en sammanställning av publicerade artiklar är förutsättning för att vinna akademiska framgångar.

Det är något i detta som verkar bekant. Därmed avslutar jag dagens ord ty jag har nyss anlänt till det norska Skien där det skall juryeras.

Slutligen kan jag erbjuda ett stycke videoperformance. Den kostade mer än vad man tycker sig se. Det var – 6 grader och hård nordostvind som snabbt kylde ner den stackars konstnären som endast med den största övervinnelse genomförde sin plikt. För det är hans plikt att få fram sitt timmer. Sista musikavsnittet är från Vivaldis opera Giustino (”jag går, jag flyger, jag skriker”). Jag funderar på att sätta upp den.