Vilks.net

Gränsdragningen mellan modernismen och det som kommer efteråt (postmodernismen och DIS) är en intressant fråga som rätt sällan diskuteras. Anna Brodow Inzaina har tagit sig an detta problem i sin recension i SvD av Per Kirkebys utställning på Galleri Gunnar Olsson. Brodow påtalar ett antal inslag i Kirkebys måleri som hon menar inte stämmer överens med modernismens konventioner. Kirkeby lägger in svarta masonitstycken, han spritsar färgen direkt från tuben, han använder sig av roller och sprayar: ”fjärmar han sig från den modernistiska tanken om penseldraget som ett uttryck för det autentiska konstnärssubjektet.”

Trots att det här har sitt intresse tror jag ändå inte att det är avgörande. En betydligt enklare väg är att använda sig av den institutionella konstteorin. Var placerar konstvärlden Kirkeby?

För att komma in i postmodernismen skulle en trovärdig dekonstruktion och distans till modernismen tillskrivas konstnären. Som jag har diskuterat tidigare på den här bloggen kände sig många i 80-talets måleri kallade och några av dem blev också bekräftade. Kirkebys stora tid var just 80-talet när han ingick i Michael Werners stall i Köln tillsammans med bland andra Georg Baselitz, A. R. Penck, Markus Lüpertz, Jörg Immendorff. Werners gossar har i längden inte riktigt stått sig som särdeles radikala. Med tiden har det eventuella avståndet till modernismen försvunnit. För man skall inte räkna bort det enkla förhållandet att modernismen inte är statiskt utan att man i de kretsarna inte har något puritanskt förhållande till penseldrag och ovanliga materialval. Det som verkligen räknas i modernismen är att vara äkta i en tro på något genuint visuellt. Alltså inga dekonstruktioner eller ”som om”. Efter hand har det blivit tunt med representanter för ett uttalat Postmodernt/DIS-måleri och de som finns, som t ex Gerhard Richter och i någon mån Sigmar Polke, accepteras av båda sidor.

Kirkeby har stått sig något sämre än de övriga profilerna i Wernerstallet. Jag vill mena att hans måleri tillhör den sort som inte på allvar kan försvara sig som dekonstruerande eller fake-måleri. En av hans trogna vapendragare är sedan länge Donald Kuspitt vars profil alltid har varit modernistbenägen. Han brukar se (text) de nordiska skogarna och den mystiska naturen i Kirkebys bilder – på fullt allvar. Man kan föreställa sig att Kirkeby passar Robert Storr och det framgår också av den artikel han skrev i samband med konstnärens utställning på Tate i fjor. För övrigt en god introduktion.

Men Kirkeby har i hög grad både varit och uppfattats som en experimentell konstnär. Han var med i Fluxus och Joseph Beuys var under en längre tid hans mentor. Till slut blev han alltmer lik en modernistisk målare och där hamnar de flesta. Martin Kippenberger har däremot klarat sig och det får man också säga om Albert Oehlen som fortfarande betraktas som inflytelserik i samtidskonsten med ”bad-painting”.

Albert Oehlen 40 % 2008

Om vi nu föreställer oss min placering som chef för Moderna (som kommer att byta namn till ModernaModerna), finns det ett hinder som är mäktigare än alla andra: Hotbilden. Jag lever med en hotbild och den förstärkning som dök upp i januari indikerar att det inte är en kurva som med tiden kontinuerligt försvinner. Ingen stor affär skall göras av den här saken men under de veckor som har gått meddelas jag från behörigt håll hur min hotkurs utvecklas. Diplomatiskt kan jag säga att den går lite upp och ner. Exakt hur den ser ut vid en viss tidpunkt bör inte offentliggöras eftersom det kan föra med sig mindre goda effekter.

Skulle man tillsätta en chef med avancerad hotbild på en riksangelägen institution? Hur skulle man garantera personalens och besökarnas säkerhet? Bara det faktum att om man gjorde en sådan tillsättning skulle man skapa ett attraktivt terroristmål. En ytterligare sak som ligger till last är naturligtvis hur jag har uppnått denna status, alltså genom politisk inkorrekthet. Ni ser själva, registret är omfattande. Men jag låter mig självfallet inte nedslås av sådana småsaker. Först återstår att se om jag lyckas vinna primärvalet.

Det slog mig att det finns fördelar med en konstnär på Moderna nämligen att använda sig av institutionen som ett konstnärligt material. Projekten skulle naturligtvis inte utföras som i egentlig mening konstnärliga handlingar utan istället beröra sådant som man länge önskat: Att visa upp konstinstitutionen, göra den, som man brukar säga, mera transparent. Sådana operationer skulle också bli lågbudgetsatsningar. Möten om utställningar, ekonomi med mera skulle göras tillgängliga för publiken och förmodligen skulle detta vara både intressant och sensationellt. Jag är helt övertygad om att möten som handlar om kommande utställningar, inköp och finansiering skulle dra stor publik och dessutom vara en internationell sensation. Tillgängligheten kan enkelt utökas genom storbildsskärmar i utställningslokalerna. Institutionskritik som är värd namnet.

Headhunted
(Just vid detta tillfälle äger benämningen headhunted en starkare innebörd än vad brukligt är.)

Idag har jag haft en föreläsning i Munka Ljungby om Venedigbiennalen. Den som leddes av en av mina konkurrenter om tjänsten på Moderna. Jag kommer också att hålla öppna föreläsningar när jag äntligen intar chefsstolen. De musikaliska inslagen kommer inte att saknas.

Vi kan ovillkorligen räkna med en smutsig valkampanj. I just detta sammanhang är en sådan särdeles passande.

Administrationen på konsten.net skriver: ”Även om jag inte är helt säker på hur seriös Vilks är med sin ”ansökan”. En viktigt [sic] del av hans framtoning är ju att man aldrig ska veta riktigt var man har honom. /Admin”

Jag rättar honom: En viktig del av konstens framtoning är ju att man aldrig ska veta var man riktigt har den. Sedan kan man bry sitt huvud angående hur något som knyter an till konsten skall vara när det är ”seriöst”. Konsten påbjuder mer än seriöst, jag tror jag kan bemästra det.

Ett namnbyte är självklart. Jag började skissa på den saken redan 1977.

Jag får framföra mitt djupt kända tack till den support och den medkänsla som visats mig i omröstningen angående chefskapet på Moderna. Ett bra förslag till Moderna är att låta listan med omröstningen på konsten.net avgöra hela tillsättningen. Stora summor skulle sparas.

Som sagt lovar jag att sätta fart på Moderna. Lars Nittve har förvandlat museet till ett modernt konstföretag med en rad stora, publikvänliga och välgjorda utställningar. Den experimentella och kontroversiella sidan har däremot inte någon plats i företaget. Efter företagskonceptet är det dags att sätta upp en kortvarig, intensiv och voltrik Transformatorstation.

En liten skrift har precis kommit ut. 2004 arrangerade Moderna en debatt om konstkritik Pressures on Art Criticism: What is an Independant Art Critic Today. Debatten var initierad av Konstkritikersamfundet. Redovisningen tog alltså sin tid och det har varit många turer angående den lilla skriften. Ett av de stora problemen har varit vem som skall stå som redaktör och vem av de inblandade som inte har förstått vilken överenskommelse som hade träffats.

Sedan 2004 har det diskuterats ingående om konstkritikerns status och dennes förhållande till journalistik och underhållning. Deltagare: Mårten Arndtzén, Carlos Capelán, Lars O Ericsson, Ronald Jones, John Peter Nilsson, Lars Nittve, Ann-Sofie Noring, Margareta Tillberg, Sabine Vogel (vid den tiden kritiker i Berlin) och Janneke Wesseling (Holländsk kritiker).

Skriften är trots förseningen läsvärd. Vid den här tiden var curatorn ett diskutabelt inslag i konstvärlden men flera av debattörerna slog fast sitt fulla förtroende och några insåg redan då den ledande funktion som curatorn representerar. Idag, fem år senare, har curatorn på nytt blivit ett problem genom att vara alltför etablerad och i allt högre grad representera en standardiserande instans i konstlivet.

Lars O Ericsson klagar över att den yngre generationens kritiker inte intar någon ståndpunkt, ”It’s so quiet now and lukewarm”. Mårten Arndtzén nämner att den svenska konstkritiken är dominerande positiv och att det gör kultursidorna tråkiga. Det existerar inte någon frontlinje. Kritikerna kommer sedan fram till att de borde vara i stånd att på egen hand upprätta en frontlinje. En god tanke, men den har vi inte sett något till. De kommer också fram till att en väsentlig del av konstkritiken är att vara subjektiv (i motsats till journalistiken). Det kan vara värt att fundera över idag. En kritiker som tror sig vara subjektiv brukar ha ungefär samma synpunkter som de andra har. Om de tillhör den relevanta gruppen. Avvikande och då gärna lite äldre figurer är mer subjektiva såtillvida att de sedan länge har profilerat sina käpphästar vilka läsaren kan förvänta sig. Så mycket för den subjektiviteten.

Kritikern kan tycka saker men jag menar att i praktiken är det ytterst sällan det blir några stora avvikelser. På Aftonbladets blogg idag skriver Ulrika Stahre angående att man har lagt ner åtalet mot NUG:

”Helgar ändamålen medlen? Alltså om ett konstverk blir bra, var det värt att bryta mot lagen? Jag svarar ja i det här fallet, eftersom verket bygger på en kritik mot den ideologi som säger att bara vissa människor och företag får ta det offentliga rummet i anspråk. Det bygger på ett lagbrott för att det är en kritik av lagen. Verket har inte skadat någon människa. Eller någon alls. Och det är viktigt, alls ingen bagatell, den här vintern när friska vargar dödas och plågande grisbönder än så länge går fria från åtal.”

Här representerar Stahre först konstvärlden som generellt sätt har varit positivt inställd till NUG. Den andra argumentationsdelen är mera Stahres ideologiska hemort som så väl passar i Aftonbladet. Det är svårt att vara subjektiv.

Curtis Mann Loudspeaker (Beirut) 2007
Mann är en ung amerikansk konstnär som främst manipulerar och förändrar funna bilder.

Jag kan bara vädja till mina läsare om barmhärtighet. Visserligen är det nog en vänlig gest av konsten.net att placera mitt namn bland tilltänkta kandidater till chefsposten på Moderna Museet. Men det finns möjligheter att rösta och sorgligt nog har jag inte fått en enda röst. Mitt hopp står nu till att några vänliga själar observerar min utsatta belägenhet och förbarmar sig.

För att förtala de givna kandidaterna (som tronar högst upp på listan): Om Sara Arrhenius skulle få jobbet kommer vi att få se relevanta utställningar av samtidskonst därför att hon är kunnig och insatt. Men man kan lugnt räkna med att hon inte får till några verkligt och slående intressanta utställningskoncept. Publiken får nöja sig med uppvisningar av giltig internationell samtidskonst. Daniel Birnbaum är den starkaste kandidaten och på många sätt lämplig om man önskar sig en lämplig kandidat. Det som i rask följd dyker upp är med stor sannolikhet separatutställningar av Wolfgang Tillmans, John Baldessari, Tobias Rehberger samt en ingående granskning av Öyvind Fahlströms arbeten. Vidare får vi en performancevecka med Miranda July och en parad av Arto Lindsay. Kandidat Maria Lind, här kan vi räkna med att Philippe Parreno dyker upp och att vi får se ett omdesignat Moderna Museet av Liam Gillick. Hito Steyerl kommer att hålla i ett seminarium om hur man dokumenterar samtidskonst, ett ytterligare seminarium kommer att handla om artistic research och slutligen en workshop om museets rätt att inte var instrumentell betingat och att det inte är väsentligt med höga besökssiffror.

Om jag skulle hamna där kan jag redan nu lova ett helt annorlunda utbud. Min första utställning skulle bli Explosion vilken på ett explosivt visar hur konstvärldens konsensus äntligen går upp i rök. Den kommer att följas av den publikdragande En dag i varuhuset (The Big Store). Ikea får sätta upp en fullskalig försäljningsstation och publiken kommer att i särskilt avsatta lokaler montera sina köp inför en fascinerad publik. Färdigmonterade möbler signeras av kända konstnärer, varje dag ett nytt namn. Den utställningen blir naturligtvis en 0-budget eftersom Ikea kommer att sponsra. Därefter den tankeväckande 20 kvinnliga konstnärer hyllar Karl XII. I anslutning till detta kommer en relationell performance att genomföras Vi kräver returmöte i Poltavabataljen (Moskoviter möter Karolinakompaniet). Min första (och med anledning av programmet, möjligen också min sista) säsong avslutas med den hårdcuraterade Att kränka så det känns, en gedigen samling av internationella namn visar att än kan konsten vara bitsk.

Så ser underlaget ut till min kampanj. Röstningen sker HÄR.

Visionär ledning av MM

Sådant som berör den institutionella teorin och vad som är kvalitet har ett särskilt intresse för mig. Med anledning av en kommentar från Anna Brodow Inzaina vill jag gärna något utveckla de intressanta problem som hon berör:

”För att svara dig kort: jag har inga problem med att se kvaliteter i konst som inte har ett nyhetsvärde på kultursidorna. Självklart är jag medveten om att t ex klassisk grafik som jag skrev om för en vecka sedan i en recension [SvD] av Konstperspektivs senaste nummer inte är det som ligger i topp just nu (en läsare skrev att det är lika ovanligt som varpa på sportsidorna), men visst går det att se kvaliteter hos en klassisk grafiker som Åke Johansson som Rikard Ekholm skrev om i det nämna numret om grafik. Det gör ju inte att Åke Johansson automatiskt har nyhetsvärde vare sig i konstvärlden eller på kultursidorna. Det handlar mer om att se kvaliteter i hantverket, i uttrycket, gestaltningen osv (jämför med att bedöma kvaliteten i ett tyg). Även konceptkonst kan bedömas utifrån sina kvaliteter (där tycker jag att du drar en för skarp skiljelinje mellan modernism och konceptkonst).”

Konstvärlden är som bekant inte en utan sammansatt av ett stort antal underavdelningar. Vi känner självklart till att toppositionen innehavs av den internationella samtidskonsten (DIS) och att det större utrymmet utgörs av modernisterna. Grafik kan ses både som en teknik och som en separat värld. Som traditionell teknik kan den finnas både i DIS och i modernismen. Jag skriver här ”traditionell” eftersom en fri tolkning av grafik som mångfaldigad bild innefattar lite av varje. I DIS har den ingen plats att tala om. Konstperspektivs uppfattning att grafiken just nu skulle vara trendig har jag utomordentligt svårt att förstå, möjligen då inom den modernistiska sektorn. Hur som helst, Brodow säger att hon kan ”se kvaliteter i hantverket, i uttrycket, gestaltningen osv”. Det är här vi har den intressanta diskussionen, alltså om en kvalitet har någon mening om den inte är bekräftad. Om den enskilde hävdar att ett visst verk har hög kvalitet har det uttalandet något värde om inte andra bekräftar det? (En självklar förutsättning är att den eller de som uttalar sig äger relevant sakkunskap.) Jag menar att den enskilde aldrig kan åstadkomma en meningsfull kvalitetsbestämning om inte det handlar om en konsensus..

Men denna konsensus kan i praktiken vara känd för den kritiker som gör en bedömning. De kvaliteter som Brodow räknar upp och som hon observerar som tillräckliga för att det skall handla om kvalitet kan vara en del av en given överenskommelse. Genom sin erfarenhet vet hon att andra kritiker också brukar se det hon ser som kvaliteter. Man är så att säga överens om vad som skall gälla redan innan bedömningen sker. Dock, om det skulle visa sig att ingen annan vill gå med på Brodows bedömning då är det naturligtvis gruppens eventuella konsensusuppfattning som gäller.

Om man t ex råkar vara den förste (och relevant insatt) som tar ställning till en serie målningar av Luc Tuymans kan man utan större risk hävda att det rör sig om kvalitetskonst eftersom det finns en förödande enighet om detta.

Andra kvalitetsnivåer finns också. I grafikvärlden bedömer man på annat sätt än man gör i DIS eller generellt inom modernismen, nämligen ”grafikkvalitet” som är ett mera internt bedömningssystem. Jag minns detta väl från den tid jag arbetade på grafikavdelningen i Oslo. De initierade bedömarna gjorde en stor affär av att ingående studera tryckens baksidor och där finna väsentliga grundkvaliteter.

Andra exempel på en del av konstvärlden är marinmåleriet med sina värderingsgrunder eller djurmålningar. Det sistnämna har precis fått en aktualitet då Hamburger Bahnhof i Berlin visar djurmålaren Walton Ford vars arbeten sålunda blir uppgraderade till DIS. Å andra sidan är detta ett utspel från museet som måste bekräftas innan den eventuella DIS-kvaliteten kan fastställas.

Som jag nämnde igår kan en konstnärs arbeten ses från olika delar av konstvärlden och betraktas med olika kriterier. Gerhard Richter har sin självklara position i DIS men också för modernisterna – men på olika grunder.

Kopparstick av Åke Johansson

I mitt nu pågående projekt om den institutionella konstteorin och försvinnandet av det estetiska som konstens identitet dyker det också upp andra saker. Varför drabbades bildkonsten så genomgripande av postmodernismen medan litteraturen bara förändrades marginellt?

Modernismen var och är fortfarande ett anatema i den samtida bildkonsten. Genom konstens konceptualisering och inriktning på undersökande social kritik skapas i allmänhet ett klart avstånd till den form- och uttrycksdyrkande modernismen. En avdelning drar dock ständigt på sig misstankar. I bildkonsten dominerades modernismen nästan helt och hållet av måleriet. Det skall därför till vissa kvalifikationer för att kunna godkännas som målare i samtidskonsten.

Av 80-talets målare återstår det i denna bemärkelse inte mycket. Men vi har Gerhard Richter, Sigmar Polke, Georg Baselitz och Anselm Kiefer. Baselitz kan utan vidare räknas till modernisterna och han fick när den tiden begav sig ordentligt påläst av Octoberredaktionen. Kiefer har klarat sig något bättre eftersom det till nöds kan sägas att han dekonstruerar måleriet och den tyska historien. Sigmar Polke var från början en konceptuellt inriktad konstnär men idag framstår han som återfallen till modernismen. Så har vi Richter, det verkliga flaggskeppet i det konceptuella måleriet.

Det brukar riktas tvivel på Richters dekonstruerande arbetssätt. Historien är gammal och jag stötte på den igen när jag såg på några texter från slutet av 1993, särskilt en av David Rimanelli i Artforum (jan 1994). Richter hade då haft stora utställningar i Paris och New York. Benjamin Buchloh var själskriven som analytiker i den essay som beledsagade utställningen i New York. Den väsentliga poängen var att Richters måleri stod emot alla de förbud som modernismen höll sig med. I stort utgjorde förbudet repetition och serialitet. Den modernistiska abstraktionen såg Buchloh som särdeles svår och prisade Richter för att han inte hamnat där. Men Buchloh var också en smula tveksam när han befann sig omgiven av en hel arsenal av Richters abstraktioner: ”Det återstår att klargöra hur Richters målningar undkommer den av tillfälligheter styrda produktionen och upprepningen som är abstraktionens villfarelse.” Han har svårt att få klarspråk från Richter och Rimanelli noterar från en intervju som Buchloh gjort med Richter: ”…in which the dogged critic has an impossible time dragging a horse to water and making him drink”.

Där står vi fortfarande kvar. Man kan låta sig övertygas av alla stilbyten och inte minst tystas många kritiker av hans serie om Baader-Meinhof. Richter fortsätter dock att svara undvikande vilket kan tolkas på två sätt. Det kan vara att konstnärer alltid är ovilliga att ingå i en framdukad teori och det kan vara att Richter främst uppfattar sig som en målare i allmänhet.

Det lärorika i detta är att konstteorier skapas av kritiker och teoretiker. Konstnären behöver inte tillfrågas men oftast gör man det och ställer då denne inför valet att spela med. Och hur mycket konstnären är villig att uttala sig i den ena eller andra riktningen. Richter var säkert nöjd med att ställas utanför horden av expressiva 80-talsmålare men har nog varit tveksam till att låta sig helt omfamnas av den dekonstruerande marxisten Buchloh. Nu, när tiden har gått, behöver han inte bry sig längre eftersom han redan har blivit ett monument.

I den nästa generationen av målare framstår Luc Tuymans som hoppet om en stabil samtidsmålare. I motsats till Richter uttalar sig Tuymans hela tiden. Få konstnärer förklarar sin konst så detaljerat som denne. Han ser sig som dekonstruktör och undviker uttalat att identifiera sig själv med målaren. Hans research och arbeten är fyllda med litterära referenser, hans bildvärld refererar till alla typer av bilder. När han gör en målning gör han den klar på en dag. Svagheten är att han har en alldeles lättidentifierad målerisk stil som gör att han är populär även i de kretsar som håller fast vid modernismen.

Skall samtidskonsten någonsin få en i sina egna ögon korrekt målare? Eller kommer problemet att efter hand bli ointressant?

Gerhard Richter Station 1985 (dekonstruktion eller inte?)

Dags för den sena lördagsfilmen! Eftersom Sehgal & Co är ute med blåslampan fanns det inte mycket annat att göra än den här. För dem som uti Venedig voro när året 2005 rådde är det säkert ett nostalgiskt minne. För alla dem som inte var där, ja, det går nästan att få en hygglig uppfattning om den biennalens stora succé.

Evert Lundquist visas på Moderna och Stockholmstidningarnas recensenter har uppmärksammat händelsen. Det är den äldre generationen som har fått ta sig an detta arbete, Ingela Lind i DN, Carl-Johan Malmberg i SvD och Peter Cornell i Expressen.

De är alla rörande eniga om att det är en utomordentligt fin utställning och att Lundquist är en existentiell målare. De kommer också fram till att det inte är det avbildade som är huvudsaken utan att det handlar om själva måleriet, som Malmberg uttrycker sig ”spänningen mellan motiv och måleri”. Han skriver det som om det vore något överraskande. Större delen av modernismens måleri sedan Manet har gått ut på just det. Det existentiella draget beskrivs med mycket adjektiv och med litterär draghjälp. Det tycks som om recensenterna har funnit det modernistiska tonläget och att de äntligen släppts ut på grönbete. Att släppa lös det existentiella är inte någon möda. En obruten linje från romantiken passar väl in i Lundquists måleri och så får vi Konsten på Liv och Död.

För frågan är vad det handlar om. Självklart är Lundquist en given del av den svenska konsthistorien och har man där en gång intagit sin plats är den i det närmaste orubblig. Men vad hade hänt om man skickat fram det yngre gardet av kritiker? Vilken roll spelar en av den svenska modernismens hjältar för samtidskonsten? I samtidskonsten är modernismen en ouppnåelig utopi. För att kunna dväljas där krävs tro och övertygelse, inga approprieringar och distanser.

Men frågan kan alltid ställas: Finns det någon förbindelse med de i modernismen tillåtna suggestiva känslostormarna och upplevelserna gentemot samtidskonstens reserverande undersökningar? Jag har själv svårt att tro det.

Gino Bonichi Scipione (1904-1930) Flundror och mynt, 1930

Debatt om konstkritiken utifrån de yngres perspektiv blir det i morgon, lördag den 23 januari, i konstakademiens hörsal kl. 15. Då framträder Sinziana Ravini och Frans Josef Petersson.

Tino Sehgal skall nu visa upp sig på Guggenheim i New York från den 29 januari. Konstnären är känd för sina immateriella performanceliknande verk. Alltsedan hans genombrott på Venedigbiennalen med ”This is so contemporary” har han intagit en stark position i konstvärlden och generellt fått god kritik. För den som inte minns Venedig 2005: Några personer klädda som utställningsfunktionärer börjar dansa omkring bland publiken och avslutar med att ropa ”This is so contemporary, contemporary, contemporary”. Sehgals verk kan köpas men det sker utan kontrakt och dokument, enbart genom handslag. Köparen får rätten till verket och kan uppföra det men inte dokumentera. Och det är den intressanta saken. Hans verk får inte fotograferas eller filmas. Sådant är svårt att undvika och åtskilliga bilder har slunkit genom. Men konstnären eller i praktiken hans gallerist jagar envetet överträdare av detta bildförbud. Idag fick jag påhälsning:

”Dear Sir,

On behalf of Tino Sehgal, we kindly ask you to take down the photographic documentation that you have of Tino Sehgal’s work. It is part of his artistic practice, and we respectfully ask you to take down any images you have on your account.

Mr Sehgal is very keen upon this point.

Please let us know when the image has been taken down as soon as possible.

Best,
Helen Brown
Director
JOHNEN GALERIE
Marienstrasse 10
10117 Berlin-Mitte, Germany“

Se objektet HÄR.

Jag har funderat lite på det här men fattat beslutet att ta det med en klackspark. Mest tycks det vara en del av hans konstnärliga image. Se t ex den intressanta artikeln i ämnet av Ben Davis på artnet. Davis fick besked att han inte fick reproducera ett foto av miljöskäl. Varvid han replikerade att han skrev för en nättidning. Då ombads han att respektera konstnärens önskan.

Kanske är det ett konstprojekt och i så fall blir det intressanta ju fler bilder som publiceras vilket i sin tur kommer att betydligt öka galleristens arbetsbörda. Men då allt kan uppfattas som ett immateriellt konstverk är det inget att bekymra sig över. Om det händelsevis inte skulle vara tänkt som ett projekt hoppar jag själv in med mitt nya immateriella projekt:

This is so Tino Sehgal, Tino Sehgal, Tino Sehgal

Tyska paviljongen, Venedig 2005.