Vilks.net

Gott Nytt År till alla mina läsare!

Peter Cornell funderar i en liten artikel i Expressen kring samtidigheten. Vad är det att vara samtida? Han undrar varför det inte tycks vara möjligt att uppfatta de intressantaste konstnärerna när de är verksamma i sin samtid. De äldre exempel som han nämner El Greco, Vermeer, Van Gogh är kanske inte de bästa. El Greco upptäcktes när expressionismen hade fått sitt genombrott, Vermeer när den avskalade puritanismen blev intressant och Van Gogh när man fick behov av att skapa en startpunkt för expressionismen. Diskursbildningen är en högst väsentlig skurk i det här dramat och där skiljer sig konsten från modet som kan nå snabbare resultat och på ett enklare sätt byta fot.
Går man tillbaka till 1980-talet kan man fråga sig varför hela målerivågen var så kraftigt dominerande. Cindy Sherman och fotokonceptualismen var visserligen välkänd men kom ändå i andra hand. Historieskrivningen har förändrat saken. Av målarna återstår Gerhard Richter och Martin Kippenberger, vill man vara generös kan man lägga till Sigmar Polke, Baselitz och Anselm Kiefer. Här skall understrykas att Kippenberger inte är särskilt mycket målare och att Richter visade sig vara målare på ”rätt sätt” nämligen genom att ”undersöka mediet” – så brukar det beskrivas. Varför kunde man inte förstå detta redan i tidigt 80-tal? Vad vi inte visste var vart de teoretiska vindarna skulle blåsa. All konst måste struktureras för att bli meningsfull och om man skall säga något om det som skall komma är den första uppgiften att säga något om det som skall bli kvar från de nyss passerade decennierna.

Umberto Eco har skrivit en bok om listor :

1. The Infinity of Lists
2. by Umberto Eco
3. 408pp,
4. MacLehose Press,
5. £35

Och inte bara det. Fram till den 8 februari pågår hans utställning om listor i Louvren där han har fått äran att vara gästcurator.
Påpassligt, eftersom vi onekligen lever i en tid då listan har blivit en av de centrala kommunikationsformerna. Listan förenklar och förklarar. Genom sin enkla numeriska form är det lätt att veta vad som är bäst och näst bäst etc. Men det finns också andra slags listor. Eco är förtjust i Homeros Skeppskatalog i Iliadens andra kapitel. Där listas alla deltagare i kriget och den antyder också vilka som är de bästa kämparna. En helt annan lista är den man finner i Don Giovanni av Mozart, enligt librettot hade Don Giovanni förfört 2.063 kvinnor.

Eco menar att ”listor är kulturens ursprung”. Det yttersta motivet handlar om mänsklighetens nedslående och förödmjukande gräns, döden: ”vi tycker om sådant som vi menar inte har några gränser /…/ Det är ett sätt att undfly tankar om döden. Vi tycker om listor därför att vi inte vill dö.”
Så kan man förstås se det om man intar en postmodern attityd. Gör man det kommer Eco och hans listor att befinna sig mycket nära några av konstprojektfavoriterna som dök upp på 90-talet, museet, arkivet, samlingen, kuriosakabinettet, excessen, upprepningen – ja, det blir en lista det också.

Konsten har fått sina speciella listor. 100 i topplistan finns alltid tillgänglig. I år har den kompletterats av de 100 mest inflytelserika i konstvärlden och de 100 mest uppåtgående yngre konstnärerna. Här handlar det inte om att skapa interaktivitet och ge ett sken av demokrati i den stränga konsthierarkin. Men sådant finns också. Jag nämnde Aftonbladet lista över de mest uppseendeväckande konsthändelserna under 00-talet. Inte behövde man ha en omröstning om den saken eftersom den är tämligen enkel att avgöra. Men, och det är poängen, det är roligt att få vara med och lägga sin röst, att påverka listan.
En lista över dennorska konsten under 00-talet med röstningsmöjlighet har organiserats av Kunstkritikk. Med den återkommer något av Ecos filosofiska funderingar. Kanske i en lite annan riktning. Kunstkritikks lista blir som jag ser den, en melankolisk historia. Verken, projekten och konstnärerna väller fram i drivor och bildar, ju längre man bläddrar i listan, desto mera en utmattad uppräckning. Så mycket konst som på sin höjd (med något undantag) har ett nationellt intresse. Det lär inte vara mycket som kommer att överleva ens som en del av den norska konsthistorien.

Listor är ändå det levande livet och det som gäller. Det som inte finns med på listorna är tvivelaktigt. Sedan länge är bloggarna listade och det finns naturligtvis en kvalitetslista över bloggarnas inflytande.

David 30 undrar om den institutionella julteorin har fått någon uppdatering sedan den skrevs 2006. Den finns att läsa HÄR.

Ett smärre tillägg finns.

Den maktelit som reglerar julen, den svenska julvärlden, menar att allting kan vara jul. Det enda som krävs är att någon genomför en utnämning som bekräftas av rätt personer inom julvärlden. Mot denna uppfattning står den kvantitativt dominerande grupperingen julmodernisterna. Dessa är positiva till julens förändring och utveckling men kräver att något, för att kunna betraktas som autentiskt julgods, måste förmedla en särskild stämning, julstämningen. Denna stämning är mycket gammal och kan spåras långt tillbaka i tiden där den avsatt sådana julmiljöer som t ex Stonehenge.

På senare tid har en högljudd fraktion framträtt. Representanterna avvisar såväl makteliten som julmodernisterna och kräver istället en återgång till den klassiska julen. Förfallet har, enligt dessa, pågått under lång tid och bland annat lett till att tomten deformerats och numera på intet sätt uppfyller den klassiska proportionsläran såsom den framställts av Polykleitos i Kanon i symmetria. ”Den perverserade förnyelsetrenden har skapat en tomtemiljö som helt domineras av det fula. Genom att låta tomten återkomma naken som Polykleitos Spjutbäraren och tomtemor som stigen ur Botticellis Venus födelse, skulle julens mest grundläggande stämningsläge kunna räddas i en tid av svår nedgång: Tomtens skönhet”, säger en av rörelsens företrädare.

Julafton drabbar bland många andra även alla orter i Sverige. Jag passar på att framhäva 10-årsjubileet för min en gång så stolta konstjulgran i Eslöv.

Till minnet av 1999 i Eslöv

Något ståtligare är grankomplexet i barockstil på Metropolitan i New York:

Ett intressant förslag till uppröjning i konsten anländer med Michael Landys utställning Art Bin i South London Gallery i januari. Intresserade konstnärer kan lämna in överflödiga arbeten.

När amatörerna ger sig tillkänna som ledarskribenter då väller den stora hötorgaren in. Johan Wennerström som uppenbarligen inte kan särskilt mycket om konst har fått för sig att konsten har haft ett uppdrag som i våra dagar av förfall har gått förlorat:

”Konsten kunde erbjuda ett ögonblick av vila från vanligheten, hopp om att världen också kan vara vacker. Men nu tycks den ofta rygga inför att tyngas ned av sådana uppbyggliga syften.”

Johan Wennerström har självfallet all rätt att komma med personliga rekommendationer angående hur konstnärerna skall utföra sitt uppdrag. Men nog bör han kunna inse hur hopplöst hans utspel är.

I varje fall skall jag denna dag, så här vid jul, löpa honom tillmötes. Om jag förstår honom rätt är bilden nedan ett exempel på hur medborgaren skall koppla från vanligheten och ägna sig åt att betrakta det vackra och uppbyggliga.

Odd Nerdrum Twilight 1981

Något, men bara något, har skönheten kommit på tapeten under 2009. Jag tror dock att det kan vara värt besväret att gräva lite mer i detta intressanta ämne. Hur det kom sig att konsten övergav sin estetiska identitet har t ex inte blivit klarlagt. Dessutom kan man fortsatt undra över vad skönheten handlar om.

Jag fick en ingivelse när jag läste om detta ämne på Therese Bohmans blogg. Hon har där ett citat av Roger Kimball. Inte det mest övertygande, är det inte posören Scruton så är det alltså den lika stockkonservative Kimball. De förenas t ex i sina utfall mot Gilbert & George.

Kimball säger alltså att ”skönheten, i dess högsta mening, talar så omedelbart till oss eftersom den berör någonting i vårt innersta.” Han har rätt i detta under förutsättningen att den mängd han utger sig att representera är vunnen för den romantiska uppenbarelsekonsten. I regel är det också så att dessa talesmän i första hand dras till det idealsköna eller möjligen också till det sublima.

Min utgångstes är att skönheten (”i dess högsta mening”) inte fungerar på egen hand. Den måste förenas med en bestämd kontext. Under antiken skilde man inte skönheten som begrepp från det goda eller det passande. Ett och samma, som vi än idag kan uttrycka genom att tala om ”en vacker handling” och mena en moralisk sådan. Under medeltiden är det sköna helt underordnat religionen, det sköna emanerade naturligtvis från Gud och hans skapelse.

En del komplikationer finns som handlar om hur skönheten skall uttryckas och vad som kan vara tillbörligt men jag får återkomma till det.

Återstår alltså den tid då skönheten kom att friläggas för en ny kontext. Nog så väsentligt att erinra om att det handlar om två nivåer: Det Sköna som i bred bemärkelse andligt och det angenäma eller behagliga. Övergångstiden är 1700-talet när överklassen utvecklade sina tastemasters och excellerade i avancerade upplevelser. Det kunde röra sig om klädedräkt och mode, konversation, stil och beteende, intresse för arkeologiska fynd, målningar, skulpturer, rävjakt etc.

Den upphöjda skönheten blev överförd till konsten efter ett kortare besök i naturscenerierna. Operationen utfördes i stor utsträckning av filosoferna och resultatet blev att skönheten blev en underavdelning inom estetiken. Det idealsköna blev en liten del av en lång lista av estetiska kategorier. Här är några smakprov (de kan också blandas):

Det idealsköna
Det sublima
Det behagliga
Det tragiska
Det komiska
Det fula
Det groteska
Det obscena
Det uttrycksfulla
Det bisarra
Det pittoreska
Det pikanta
Det frappanta
Det fadda
Det chockerande
Det häpnadsväckande
Det säregna

En komplex apparat, svår att göra en enhetlig teori om. Men estetiken kom nu att i sin upphöjda form knytas till i vår mening Konsten, som blev en dynamisk verksamhet stadd i rörelse genom estetiskt överskridande. Modellen är enkel: Ful idag, skön och sublim i morgon. Den mekanismen gör det också lätt att förstå något som också nämns i Bohmans blogg. Är det nödvändigt att tillägga det sköna ett avvikande drag? Hon citerar filosofen Per Bauhn (som så vackert försvarade min rondellhund, jag tackar honom för det):

”Skönheten är inte mindre sann än fulheten, och viljan till skönhet kan vara grundad i en mycket realistisk bild av verkligheten.”

Konsten har, om den skall tas på allvar, svårt att vara statisk. Förmodligen är det så att den enda skönhet som finns är det angenäma som utifrån att behaga och med hjälp av betraktarens entusiasm kan göra resan uppåt till det andliga. Men att göra om samma sak som redan har gjorts eller en smärre variation bekräftar bara det befintliga. Självklart kommer det att finnas en del av konstvärlden som håller tillgodo med den dieten men den utgör ett sidospår. Eller som Baudelaire formulerar det 1868:

”Det Sköna är alltid bisarrt /…/ Jag påstår bara att det alltid innehåller något lätt bisarrt som särskilt gör det till det Sköna.”

Baudelaires uttalande är dock endast en västanfläkt mot vad som skulle komma. Idén med en expansiv estetik kräver tämligen självklart allt kraftfullare medel för att uppfattas som överskridande och annorlunda. Det stora problemet, som jag ser det, är att upprätthålla estetikens kärna, att det finns något där som är mer än en upplevelse, alltså att det rör sig om något andligt eller magiskt. En statisk estetik kan naturligtvis aldrig klara av det i ett samhälle som bygger på förändring.

Therese Bohman snickrar ihop en lista på de tio bästa konstverken i historien och man får ta del av dessa i tidskriften Axess. Hon har fått kritik av Aftonbladets Ulrika Stahre som efterlyser en diskussion om kvalitet. Jag håller med om det. För jag tror att Therese Bohman är mäktig lite mer än att plocka samman sina tjusiga favoriter. Hennes favoriter är redan och på ett överväldigande sätt legitimerade mästerverk i konsthistorien. Hur kan det bli så? Skulle det kunna vara på annat sätt? Såpass skulle man väl kunna begära.

Vad som kommer att bli nummer ett på Bohmans lista vet vi ännu inte men här kommer mitt tips. Bohman är förtjust i adjektivet ”sjukt” i dess konstruktion som oxymoron. Bilden nedan kan med råge uppfylla den enkla formuleringen och samtidigt visa hur rätt Baudelaire hade.

Quentin Matsys, porträtt 1515: ”Sjukt bra”

(Matsys målning har levt vidare som förebild för John Tenniels illustrationer till Alice i underlandet, hertiginnan)

Rondellhundspremiären i Sundsvall är nu genomförd och den teckning som sände svallvågor över hela världen utanför konstvärlden har blivit övermålad. Inte hur som helst utan av Wejdan Derky, konstnär från Syrien, utbildad i Damaskus. Ett modernistiskt och stillsamt måleri som har tagits emot med stor tacksamhet av en kommentator på YouTube. Texten är på arabiska men den skall förstås ungefär så här: ”beloved sister in God’s heart by God, that God chose to come from Syria to Sweden to ?????? each ??????? ????? in order to have been provided for messenger Karim ????? painting, which has done this ….. ????? recognized ????? ???? Allah ????? and all our appreciation and respect Mohammad al- Prince and the family….”

På debattfronten pågår bataljen kring Islam med samma artilleriarsenal som vanligt. Jag har ibland undrat varför Andreas Malm är en så bra journalist som han är. Min utgångspunkt är den institutionella journalistteorin som ger honom en hög ranking eftersom han backas upp av landets två största tidningar, Aftonbladet och DN. Man kan ana flera skäl. Först att han sedan länge har skapat sina förbindelser med kulturredaktionerna. Dessutom kan han uppfylla två väsentliga mål för tidningarna. När Malm skriver blir det liv i luckan. Hans texter brukar milt sagt vara kontroversiella. Aftonbladet och DN kan därmed uppfylla det de gärna vill: Att vara radikala och på ett otvetydigt sätt skilja sig från murvlarna på andra sidan. Aftonbladet har förlorat prestige under hösten genom publiceringarna av artikeln om möjlig organhandel från Israels sida och inte minst genom Jimmie Åkessons något överraskande inhopp.

Häromdagen fick man äntligen tillfälle att ta upp maktkampen igen. Expressen publicerade Ayaan Hirsis artikel där hon försvarar det schweiziska minaretförbudet. Malm är rätt man att ta hand om ett sådant fall. Expressen säger att artikeln är viktig eftersom Hirsi oväntat tar ställning för ett främlingsfientligt parti. Men Malm menar sig förstå att Expressen utnyttjar artikeln för att driva sin muslimkritiska linje. Björn Wiman försvarar sig och Åsa Linderborg backar upp Malm.

Vad är det som pågår? Ja, Aftonbladet måste vara radikalt vilket Expressen inte kan vara, där får man nöja sig med den defensivt liberala linjen. Är kulturredaktionernas ändlösa krigande något annat än underhållning? För ämnet engagerar och då måste det också till ordentliga överdrifter. Bortsett från Åkessons artikel, som sannolikt fick en effekt på väljarkåren, är debattpolitiken en sak för de redan invigda.

00-talet är nästan slut, så även i Sverige. Man kan tänka tillbaka och fundera över vad som är värt att minnas. I gårdagens Aftonbladet framlade Ulrika Stahre sina erinringar om decenniet. Hon framhäver Ann-Sofie Sidéns utställning 2004 och hennes deltagande i Organising Freedom (båda på Moderna). Och onekligen är 00-talet Sidéns decennium. Under större delen var hon den klarast lysande svenska konstnären. Drottningskiftet där hon ersattes av Johanna Billing och Nathalie Djurberg ägde rum först i år.

Till artikeln hör en interaktivitet där läsaren för välja vad denne minns bäst från 00-talet. Tävlingsmomentet är tämligen naivt utformat. Kandidaterna är Pål Hollenders Buy Bye Beauty, Dror Feiler och Gunilla Skölds Snövit, Bjarne Mellgards pedofilanklagade video i utställningen Organising Freedom, Ann-Sofie Sidéns 3MPH samt Anna Odells välkända projekt. Den som ärligt skall ta ställning till vad man minns bäst kan knappast tveka. Att Sidén är med förefaller onödigt. Hennes video där hon till häst skrittar fram i USA kan bara finna kvar i sinnet hos en och annan konstvärldsentusiast oavsett dess konstnärliga värde. Vad som saknas på listan är NUG:s graffitivideo som säkert kunde ha kandiderat för en andra plats. Egentlig vinnare är Pål Hollender med tanke på att han har inkasserat 30 % av rösterna mot Odells 49; Buy Bye Beauty kom redan 2001. Stahre noterar vidare den opersonliga utgångspunkten hos Hollender gentemot den personliga hos Odell. Slump eller inte så har hon nog rätt i att det sammanfaller med en attitydförändring som skett i konsten under decenniet.

På den onämnbara Rondellhunden fick man inte rösta vilket är ett helt riktigt beslut. Projektet har inte legitimerats av konstvärlden och stämmer inte heller överens med den politiska linje man – inte minst i dessa dagar – bedriver på Aftonbladets kulturredaktion.

Nå, här finns årets sista upplaga av svensktoppen, längre ner finns den första jag publicerade i februari 2006. Under tre år har en del förändringar inträffat men vi har också några stabila leverantörer som vi kan räkna med kommer att finnas med ett bra tag till. För fullständighetens skulle har jag också med de aktuella noteringarna för Fahlström och Strömholm.

1. 1. 1. 1. 3 Johanna Billing 423 408 470 414 412 565
2. 2. 4. 4. 4 Nathalie Djurberg 476 485 606 601 591 651
3. 3. 3. 3. 2 Henrik Håkansson 589 569 553 555 537 532
4. 2. 2. 1 Ann-Sofie Sidén 617 582 537 530 504 448
5. 6. 7 Karl Holmqvist 827 884 911 932
6. 5. 5. 5. 6 Carl Michael von Hausswolff 853 828 779 783 779 786
7. 7. 6. 6. 8 Miriam Bäckström 924 896 824 795 809 904
8. 8. 8. 8. 5 Annika Larsson 936 952 958 943 934 780
9. 9. 9. 7. 7 Annika von Hausswolff 1027 1016 917 951 950 805
10. 10. 10. 9. 12 Jonas Dahlberg 1115 1093 1013 1003 988
11. 11. 11. 10. 11 Annika Eriksson 1166 1214 1072 1053 1031 957
12. 12. 15. 14. 19 Felix Gmelin 1261 1281 1182 1154 1292
13. 14. 14.11. 9 Magnus Wallin 1310 1294 1127 1103 934
14. 13. 12. 13. 17 Karin Mamma Andersson 1348 1284 1124 1135 1163
15. 15. 13. 12. 13 Matts Leiderstam 1356 1331 1126 1128 1005
16. 17. Klara Lidén 1452 1497
17. 16. 17. 16. 16 Anneè Olofsson 1468 1434 1353 1308 1147
18. 16. 15. 10 J. Tobias Anderson 1604 1534 1344 1267 942
19. 18. 17. 20 Clay Ketter 1636 1583 1396 1492 1317
20. Leif Elggren 1674 1609

Öyvind Fahlström 661
Christer Strömholm 2890

Feb 2006:
1. Öyvind Fahlström 486 (473)
2. Ann-Sofi Sidén 534 (529)
3. Annika Larsson 742 (734)
4. Clay Ketter 765 (752)
5. Henrik Håkansson 845 (832)
6. Tobias Bernstrup 1376 (1368)
7. Miriam Bäckström 1654 (2011)
8. Maria Friberg 1667 (1645)
9. Christer Strömholm 1986 (1949)
10. Magnus Wallin 2089 (2083)
11. Lars Nilsson 2117 (2097)
12. Carl Michael von Hausswolff 2183 (2148)
13. Annika Ström 2185 (2163)

Den 17 december debatteras det i Kulturhuset med Tensta Konsthall som arrangör. Ämnet är inte okänt: ”Varför söker sällan unga från arbetarhem och med utländsk bakgrund till arkitektur-, design-, konst-, teater och dansutbildningar?”

Den här saken brukar dyka upp då och då och alltid med anmärkningen att de ansvariga inte gör tillräckligt. Men frågan är nog inte så komplicerad. De konstnärliga verksamheterna har alltid varit borgarna och borgarbarnens arenor. Ve den som kommer från underklassen!

Inte så att borgerligheten medvetet skulle ägna sig åt någon mobbning. Tvärtom är den principiellt välvilligt inställd. Dock är det så att stackarna som kommer utifrån är långt sämre rustade vad anbelangar bildning, språk, kontakter och beter sig inkorrekt i sociala sammanhang.

I inbjudningen till debatten finns ett typiskt borgerligt inslag. Man skall göra sig lite folklig i stilen, när man ställer frågan om orsaken som en liten 1X2-tävling:

”1.Unga från arbetarklassen och med utländsk bakgrund är mer intresserade
av fotboll än konst, så ingen ändring behövs.
X. Den mediala bilden av konstnärsyrket är skev och behöver revideras.
2. Utbildningspolitiken på grundskolan möter inte satsningens syfte med
breddad rekrytering och behöver en reform i samma takt som högskolans
antagningssystem reformeras.”

Kan man göra något åt saken? Det enda jag kan tänka mig är att utbilda underklasskandidater i borgerlig livsstil och förse dem med den språk- och kulturbildning som borgarbarnen får med sig gratis från sin miljö.