Vilks.net

I morgon, onsdag den 18, blir det föreläsning i Umeå. Kvaliteten i konsten är på tapeten. Kl. 13 i Filmstaden går det lös med mig och Vanja Hemele som ägnat sig åt jämställdhetsfrågor i konsten.

Bloggläsarna känner min åsikt att problemet om kvalitet i konsten är lätt som plätt. Men ändå så svårt för nästan alla agenterna i konstvärlden. Inför kvalitetsfrågan ser man dem ofta rynka pannan och lägga huvudet på sned. Vi får se hur utfallet blir i morgon.

Detaljer HÄR.

Kvalitetskonst av Sylvie Fleury 2009

Mycket välkomna till kvällens alldeles obetydliga bloggföreställning! Låt mig börja med att skruva fram tiden nästan ett år. Då är det dags för São Paulobiennalen. Vad kan vi förvänta oss? Första tecknet är som jag ser det ett sanningsvittne om konstens situation. Om den nyligen utsedde curatorn Moacir dos Anjos (från Brasilien) tänkt sig saken på det sättet är svårt att säga. I varje fall väljer han sitt tema enligt den numera ganska vanliga litterära genren:

”Há sempre um copo de mar para um homem navegar”
Jorge de Lima (1895-1953)

”Det finns alltid ett glas av hav för en människa att navigera.” För konsten passar detta alldeles utmärkt. Ej havet, det obändiga och svårhanterliga utan det hav som kan rymmas i ett vattenglas. Sålunda får vi i konstvärlden uttala: ”Våra skepp är små men de seglar ändå uti vårt vattenglas.”

Moacir dos Anjos

Låt oss därefter fortsätta med dagens tävling. Den är på riktigt och inte ens min, men tillsammans kan vi avgöra utfallet – om vi blir tillräckligt många. Nationalgalleriets pris i Berlin för bästa unga konstnär 2009 tillföll Omer Fast. Den tyska tidskriften Art Das Kunstmagazin ger nu publiken en chans att välja en gång till. Omer Fast som just har ställt ut i Lunds konsthall och där bland annat visat sitt videoarbete The Casting är den mest meriterade men något seg i alla sin perfektion. De andra kandidaterna är Annette Kelm, konceptuell fotograf och Danh Vo som är född i Vietnam men uppvuxen i Danmark och dansk medborgare. Konceptuell, känd för sina många giftermål som konst. Så har vi Keren Cytter som är mitt val. Profilerad och underfundig videokonstnär. Hon kommer starkt och vi kan räkna med att hon blir ett ännu större namn under de närmaste två åren. Välj HÄR.

Slutligen vill jag uppmärksamma min käre kollega Jörgen Svensson som jag nämnde igår. Hans videofilm Brothers in Sin innehåller ett antal mord med nedräkning. Ett av dessa fall rör en golfspelare. Svensson är minst av allt tillförlitlig men i filmen nedan bringas åtminstone ett av dessa mordfall till klarhet. För den specialintresserade vill jag nämna att den musik som förekommer i förekommer är av Michael Jackson, Cypress Hill, Elastica och The Timelords.

Jag har varit i Göteborg för att i två föreläsningar framföra berättelsen om rondellhunden. I det ena fallet på Världskulturmuseet utifrån mänskliga rättigheter och fundamental islamism, i den andra på Ung Media om yttrandefrihet. Egentligen är det ingen stor affär, men som det visade sig kan det lätt bli en sådan om man så önskar. I varje fall blev min historia väl mottagen och rondellhunden kan nog framöver få uppleva sin reviderade upplaga.

Jag passade också på att gå genom Göteborgsbiennalen. Den var ungefär som jag tänkt mig den, det mesta var ju också repriser. Pushwagner har jag inte sett i sin helhet. Hans teckningsserie om det dystra robotsamhället från 1970-talet var säkert en hit då. Väl tecknat men jag har svårt att se något mer än så när den möter en helt annan tid. Vi har nog här ett fall av ”biennaleffekten”. Pushwagner dök upp på Berlinbiennalen 2008 och blev då snabbt berömd. Därmed är det upplagt för säkra kort: Favorit i repris.

En annan sak som slog i den här biennalen är att den mest tycks handla om sig själv. Som det är med många biennaler lever den i ett kärvt klimat. Göteborgsbiennalen har satt in den stora charmoffensiven och biennalvärdarna var idel kundorienterade. ”Mäta kund” som det heter i kvalitetssäkringsbranschen; ett mål i sig var att få kundupplevelseblanketten ifylld. Och visst är det bra med en svensk biennal, jag håller styvt på att den skall fortsätta. Samtidskonsten har inga bättre alternativ och varje biennal berättar en liten historia om hur god samtidskonst skall se ut när den samlas kring ett tidsenligt statement. För det går upp och ner i biennalvärlden. São Paulobiennalen, t ex, har alltmer kommit att handla om sig själv som ett svar på att den inte har samma betydelse som den har haft tidigare. Lyonbiennalen har i år försökt med ett offensivt ryck, Istanbul skall profilera sig som annorlunda, Moskvabiennalen strävar efter att nå en civiliserad etablering. Dan Cameron skall igen leda New Orleansbiennalen 2010 i en något nerbantad utgåva. Kampen för att överleva.

Dan Jönsson har sett utställningar om natur och ekologi i Köpenhamn. Han meddelar i DN att han inte är alltför förtjust i den gröna konsttrenden. Den globala klimatkonferensen i Köpenhamn följs upp med en konstutställning. Jodå, han tycker att utställningen klarar sig bra trots dessa mindre lyckades förutsättningar. Men han noterar: ”Ämnet verkar vara så viktigt att det blir förlamande.”

Jo, så är det med konsten. Då den är kritisk är det enklare. Men när den skall visa vägen, vara konstruktiv blir det ganska självklart problem. Endast vid ytterst få tillfällen har konsten gett sig på försöket att förmedla konstruktiva förbättringar av samhället. Man kan dra sig till minnes Bauhaus försök att göra världen bättre med andlig geometri. För det man har haft är estetik som när den tycks vara ett rimligt alternativ blir en exklusiv lyxvara. Och precis som Jönsson skriver är konstnärernas kreativitet i upplysningshänseende inte den bästa jämfört med alla flinka kreatörer som inte behöver bry sig om risken att bli instrumentell. När konsten är som bäst är den krånglig och nästan ogenomtränglig. Och kritisk. Nu har den hamnat i ett läge när den av moraliska skäl inte förmår sig att vara ifrågasättande. Den får istället böja sig för växthusreligionen och dela bo med politikerna som har samma uppfattning. Politikerna har dock som främsta uppgift att vinna röster. Kanske är det så att några av konstvärldens medlemmar är såpass smarta att de förstår att det finns pengar i att hysa rätt miljöåsikt – vilket gör det möjligt att förverkliga ett och annat projekt som till nöds kan kallas för ekologiskt angeläget.

Dan Jönsson skriver också: ”Var finns i dag den konst som ställer de besvärliga klimatfrågorna, som provocerar samförståndet genom att väcka obehag, tänja på lagens gränser eller bara vara smaklös?” Jo du, sådan konst kan man inte kvalitetssäkra och den kommer att effektivt stoppas av den ansvarskännande curatorn.

Jörgen Svensson: ”Killing Countdown”. En serie filmer på biennalen som visar folk som tycks dö av okänd anledning. Kanske mord. ”Idag är ironin ute, men ingen upprörs särskilt mycke tom en sanning inte är en sanning utan en lögn”. Säger Svensson i katalogen där han även berättar om den nya organisationen i EU (med Margot Wallström i ledningen) som skall lägga ner alla biennaler så när som på en eller två.

För den intresserade kan jag rekommendera två evenemang i Göteborg. I morgon, torsdag, kl. 18.30 kommer jag att framträda på Världskulturmuseet i seminariet ”Röst – arena för tystade författare” tillsammans med poeten Jila Mossaed.

Rondellhund vaknar då en smula till liv igen. Och det gör den igen på fredag kl. 17 när jag deltar i Ung Media på Kastellgatan. Där handlar det om yttrandefriheten.

Ännu mer rondellhund blir det den 14 december i Sundsvall. Då kommer teckningen i stort format att visas på Galleri Granen. Till slut (som det verkar) kunde det bli utställning efter många turer som inleddes i juli 2007.

En animerad film om teckningprojektet kommer också att visas. Den får premiär (hoppas jag) redan i morgon i Göteborg.

Förmodligen kommer allt detta att gå lugnt till. Jag kan inte föreställa mig att någon på allvar skulle orka dra igång sirenerna igen. Min förläggare är övertygad: ”Rondellhunden är stendöd”. Jag satsar på den enkla meningen: Nu är det fritt fram för åtminstone konstnärliga kränkningar av profeter och andra tomtar och troll. Men det finns en rad intressanta observationer som gjordes när det begav sig. Det kom fram en del erfarenheter som jag skall redogöra för.

Den som lever får se, bör jag kanske tillägga.

Lugn nu i rondellen. Akvarell på frimärke

Ett förslag till kränktävling. De båda duellanterna kränker varandra tills man når stadiet av färdigkränkt.

Anna Brodow och jag har sedan länge en pågående osämja om konsten. Nu har Brodow inspirerats av Wittgensteins språkteori och tror sig därmed ha sagt något helt annat än den institutionella konstteorin. Så här formulerar hon sig på sin blogg:

”Det som tilltalar mig med ett sådant synsätt [Wittgensteins språkteori] – jämfört med den institutionella konstteorin som ständigt hamnar i ett cirkelresonemang utan att något väsentligt sägs om själva konsten som sådan – är att det utgår från människors livsvärld, erfarenheter, praxis och bruk av språket med dess oöverträffade logik. Det handlar inte bara om en konstinstitutions värderingar och smakförändringar, ’kvalitets’-listor och kommersiella sidor, utan främst om en meningsskapande verksamhet med utgångspunkt i språklig praxis. Enligt Lars Vilks sätt att se finns det bara två sätt: institutionell konstteori eller drömmen om en konst i egentlig mening, en ’riktig’ konst. Ni minns, ’Anna Brodow Inzaina hör röster’, osv. Detta är förstås lika dumt som förenklande.”

Och vidare:

”Vad har då detta med konst att göra, undrar kanske någon. Jo, på samma sätt som med berättelserna om Jesu liv är det exemplen på konst som är meningsfulla, inte själva konstbegreppet.”

Saken är väl den att denna ingång ger exakt samma resultat som en primitiv form av den institutionella konstteorin. Vi står där med ett antal exempel på sådant som vi kallar för konst. Men frågan är ju varför vi kallar dessa exempel för konst (bra konst dessutom, man väljer självklart sådana exempel)? Och när började man med det? När blev dessa exempel uppfattade som konst? Och vad innebär det att de uppfattas som konst?

Men låt mig dra den institutionella konstteorin en gång till för att visa att den inte behöver vara cirkulär. Någon gång skall det väl fastna.

Först och främst kan vi vara överens om att Dickies version av den är cirkulär och en försiktig inledning till något som inte blev mer. Men med några tillägg får man den att fungera.

Först och främst får man alltså dra fram kvalitetsaspekten för att det skall bli intressant: Det som konstvärlden kallar för bra konst är bra konst. Den meningen säger bara en väsentlig sak, att kvaliteten skapas av konstvärlden och inte är någon mystisk andlighet i konstverken.

Så kan man fortsätta med några följdfrågor: När började man med det? Hur gammal är konstvärlden? Eftersom jag har dragit argumenten många gånger hoppar jag över dem och nöjer mig med svaret. En konstvärld i vår mening skapades under 1800-talet och det är alltså då man börjar kalla saker för bra konst enligt vår mening om vad konst är.

Nästa fråga är varför man väljer ut vissa saker som bättre än andra. Inte heller det är särdeles svårt att svara på. Det kräver visserligen en del arbete eftersom det handlar om empiri. Man får ställa samman argument, motiv, åsikter etc. om varför vissa konstverk framstår som bättre än andra. Man får också betrakta de mera allmänna kontexterna om vad som framstår som intressant och bärande. En del av detta kanske inte direkt nämns i framställningarna. Jag tänker t ex på nutidens intresse för vissa angelägna ämnen eller att konstnärer från vissa länder och med utomeuropeisk bakgrund får med sig ett mått av kvalitet på grund av detta. Man får inte heller glömma bort vilka förbindelser och nätverk konstnärerna har skapat eller fått tillgång till. Kvalitetskriterierna ändrar sig under historiens gång men det går relativt långsamt och det är inte någon större svårighet att avgränsa vilka kvalitetskriterier som gäller för en bestämd tidsperiod.

Det som kommer fram ur sådana undersökningar är att konstvärlden upprätthåller en överraskande hög grad av konsensus och att detta för med sig att kvalitetskriterierna är förhållandevis stabila. Därför är det möjligt att göra tillförlitliga listor över konstvärldens kvalitetsval. Men de är naturligtvis inte giltiga för den enskildes subjektiva ståndpunkt.

Svårare än så är det inte och säg sedan inte att den institutionella teorin är cirkulär.

Philippe Parreno på Centre Pompidou i somras ”Journey Through Time”, här skymtar man hans film om tåget som förde Robert Kennedy till sista vilan. Säker kvalitet.

Det enda som saknas i konstvärlden är alternativ eller en kraftfull ny konstriktning. Bortsett från det arbetar konstproduktionen för högtryck. Recessionen tycks inte heller bli vad man fruktade (eller hoppades). Oktoberförsäljningarna i London för Christie’s och Sotheby’s gick bättre än väntat och redan i morgon kan vi förvänta nya auktionsresultat från New York.

Man får nog ändå mena att lågkonjunkturen har fått fart på förhoppningar om förändringar. Eftersom det inte finns något annat än den sociala kritiken att ty sig till får konsten söka efter möjligheter till politiskt kannstöperi. Vi noterade detta i den charmfulla Istanbulbiennalen som på det hela taget blev ett lyckat konstevenemang.

Artforum är förmodligen den plats i konsten där trendkänsligheten är som störst. Genom att tidskriften drar fram möjliga tendenser är den i högsta grad också medskapare av sådana. I de två senaste numren har man satsat stort på Michael Hardts och Antonio Negris sista del av deras trilogi om världens eländiga tillstånd, Commonwealth. Valda delar har publicerats och verket har kommenterats och kommentarerna har kommenterats av författarna. De båda skribenterna ger sig på välkända teman som anatema mot familjen, företagen och nationerna. Henry Kissingers gamla favoritfilosof Spinoza får ersätta Marx i deras nygamla försök att blåsa nytt liv i revolutionen. Den skall komma genom en global sammanslutning av de missnöjda och förtryckta.

Nåväl, det här är möjligen något som kan bli intressant för den produktiva konstvärlden. Modevinden blåser alltså mot lite neomarxism under senhösten och vintern. Kanske. För konstvärlden har som bekant problem med den egna handlingsdiskursen. Alla filosofer tycks förbrukade och igen konstateras att avantgardet har försvunnit: Avantgardet var nyligen föremål för en debatt (refererad i norska Kunstkritikk) där huvudtalarna var Nicolas Bourriaud och den danske teoretikern Mikkel Bolt. De var båda överens om det vi redan visste om avantgardet.

Skall det verkligen vara så svårt att få igång ett nytt avantgarde? Skulle det inte vara en rätt enkel operation? Avantgardet har alltid haft enbart en intern betydelse i konsten, sysslat med intressanta uppror mot den för tillfället rådande regimen (och mullrat om att förbinda sig med revolutionsmakarna ute i världen dock utan att det haft någon som helst betydelse). Men jag förstår problemet. Den rådande regimen definierar sig i praktiken som det permanenta avantgardet. Den internationella samtidskonsten är radikal och revolutionär, vilket vi lätt kan förstå genom att studera de senaste utgåvorna av Artforum. Ve den som revolterar mot de styrande revoltörerna! Allt nytt är sålunda förbjudet enligt föreställningen om att det skulle representera kontrarevolutionen.

Senhöstens trendnisse: Commonwealth

Konstens förmåga att påverka verkligheten har ju visat sig vara begränsad. Läget är emellertid inte hopplöst. Under den gångna veckan har miljöchefen i Höganäs kommun, Richard Åkesson, efter egna funderingar och slutsatser, funnit att den påverkar för mycket. Miljöchefen har mottagit rapporter om flera olovliga trädfällningar i kommunens naturreservat. Men den verkliga boven är konstnär Vilks:

”Det hela förstärktes egentligen med konstnären Lars Vilks och Nimis för många år sedan. Folk ser ju att det inte blir någon påföljd”, säger han till Helsingborgs Dagblad.

I samma artikel får han medhåll från länsstyrelsen:

”Sedan håller jag med om att hela ärendet med Nimis hanterats olyckligt. Det har ju plöjt igenom många juridiska instanser och ändå står anläggningen kvar. Det kan skicka felaktiga signaler till allmänheten att det är fritt fram i naturreservaten, säger Margareta Svenning” (jurist på länsstyrelsen).

Innan konstvärlden kan börja jubla över att konsten nått fram till verklighetens folk får man nog vara en smula försiktig med de raska slutsatserna som miljöchef och länsstyrelse spekulerar fram. Ett minst lika kraftfullt motiv kommer t ex från det av länsstyrelsen sanktionerade skogsbruk som ständigt pågår på Kullabergs naturreservat. Med jämna mellanrum drar skogshuggare och maskinpark fram och åstadkommer storslagna kalhyggen. Trädfällningen på den nivån gör de nämnda incidenterna fullständigt marginella. Inte för att jag har något emot det. Naturreservatet är nämligen ytterligt effektivt på en sak: Att växa. Det växer till överallt. Träd och buskar övermannar raviner och har under de senaste 30 åren närmat sig strandkanten med ett 40-tal meter. Dessutom levererar skogsbruket stora mängder material till Nimisbyggaren. Mycket stora mängder.

Men i alla fall, konsten diskuteras på fullt allvar som en inspirationskälla för delar av befolkningen.

Nimis med besökare den 7 november

Ett av de hetaste namnen just nu i konsten är den engelske konstnären Tris Vonna-Michell. Ovanligt ung för att befinna sig i ett stort genombrott, född 1982. Han har besökt och arbetat i Sverige. Redan 2006 genomförde han en performance på Miliken Gallery. Legendariskt, men då var han ännu inte känd. Han har också varit Iaspisstipendiat. Han har också visat sig på Färgfabriken, Site har använt sig av honom i sitt Derridanummer. De senaste åren har han bl a gjort sin biennalrunda (Berlin, Manifesta, Yokohama). Nu ställer han ut en stor installation på Tensta konsthall. Frans-Josef Petersson har skrivit om den i Aftonbladet, men det är ingen övertygande recension. Av någon obegriplig anledning drar han en långtgående parallell mellan Vonna-Michell och Harald Lyth.
Nå, det är inte för sina installationer som han fascinerar konstvärlden. De spelar visserligen en betydande roll men kärnpunkten i hans konst är hans speciella performanceteknik. Vonna-Michell kan nämligen tala, ett oändligt flöde av berättelser som blandar fakta och fiktion och som fylls med tillfälliga avledningar och personliga kommentarer. Allra mest har konstvärlden fängslats av hans äggklocka. Den som önskar en performance kan nämligen beställa den av konstnären och då får man själv välja hur lång den skall vara. Från 3 min och upp till en timme. Han har ett antal berättelser och ett antal olika slut, men mycket är också improviserat.
Det finns några återkommande moment. Att hans föräldrar kom från Berlin och Detroit och att han en tid bodde granne med audiopoeten Henri Chopin. Denne nyligen avlidne poet är ständigt föremål för hans undersökande verksamhet, att spåra material och kvarlevor från hans liv och verksamhet. Som ingår i hans installationer tillsammans med diabilder och annat. Vidare berättar han om sin tid i Japan 2001 när han var delvis uteliggare och delvis bodde i en mentalsjuk konstnärs mycket trånga lägenhet.

Varför detta har gått hem i konstvärlden hänger samman med dess förtjusning för den icke-linjära berättelsen. Och sannerligen är Vonna-Michells berättelser med tvära kast och begränsade tillförlitlighet icke-linjära. Dessutom självbiografiska och expressiva på ett undanglidande sätt. Han brukar jämföras med sina föregångare John Bock och Tino Sehgal men har dessutom skapat sin alldeles egna profil.

Tris Vonna-Michell i performancetagen med äggklocka

Det blir ett par dagars uppehåll i bloggskrivandet då jag nu befinner mig i Oslo för undervisning

När den internationella konsthösten nu har avfyrat hela sitt biennalfyrverkeri återstår att konstatera att det inte är alltför svårt att sammanfatta den samtida världskonsten. Någon markant kursförändring finns inte i sikte. Ett glädjande konstaterande är att konsten aldrig har varit så bra som den är nu. De otaliga konstnärer som verkar inom ramen för den internationella samtidskonsten håller en så hög standard att de utan vidare är utbytbara mot varandra. Om t ex en stor utställning av någon orsak skulle förlora låt oss säga 100 inbjudna konstnärer skulle man utan vidare kunna plocka in 100 ersättare utan att mista något i kvalitet. Denna procedur skulle kunna upprepas ett otal gånger. Men det hänger inte så mycket på konstnärerna som på curatorerna. Konstnärerna är inte ansvariga för det oundgängliga statement som måste serveras vid varje större utställning. Men även dugliga curatorer finns det tillräckligt många av och höstens biennaler har mottagits utan några högljudda protester varför man får dra slutsatsen att våra biennaler också blir allt bättre.

Ett curatorstatement är ett sätt att uttrycka den aktuella trenden eller att försöka få igång någon sådan. Med lite god vilja kan man läsa in något intressant i den deklaration som utgått från den nu pågående Mercosulbiennalen i brasilianska Porto Alegre.

”The Exhibitions investigate specific aspects of the creative process and propose reflections on the artist´s experience:
• The artist as a social subject, whose creative processes question the cultural and political nature of specific contexts
• The artist as a creative subject, who uses the absurd as an instrument for destabilization and questioning
• The artist as an individual subject, who divests artistic language of its props and stages his or her relationship with the artistic process
• Transformation, as a tool capable of dislocating the usual perception of an artwork
• Art as a space in which to explore notions of planning, communication, and imagination
• Drawing as the first space for translating the artist’s thinking and conceiving projects
• The city as a public text, whose grid is altered and re-signified by the artists”

De här infallsvinklarna är en aktuell samtidsproblematik. Vi observerar att biennalen skall undersöka och föreslå reflektioner i dessa ämnen. Inte för att jag för ett ögonblick tror att det kommer något som helst resultat av det här, men i alla fall är man medveten om att det skulle behövas. I den tämligen marginella Mercosulbiennalen, som är en övervägande latinamerikansk affär, kommer det inte att bli några andra spår än ett antal konstnärliga arbeten som det säkert håller god standard.

I det senaste numret av SITE skriver Sinziana Ravini om utställningen Allemansrätten som tidigare i år visats på Röda Sten i Göteborg. Vi får skymta konstens målgrupp, fienden som skall skakas om av den konstnärliga verksamheten. Ingen överraskning vem det rör sig om. Ravini klagar över att konstnärer som Oleg Kulik, Santiago Sierra och Maurizio Cattelan inte kan skapa chocker med efterverkan: ”The bourgeoisie may choke on the wine for a moment during the reception, but everything falls neatly back into place.”

Borgarbrackorna är alltså, som traditionen säger, de som skall skakas om. Vid närmare eftertanke kan man dock undra över var gränsen går mellan borgarbrackorna och konstvärldens radikala agenter. Ser man konstvärldsgängen festa runt t ex i Venedig med bourgeoisien är det svårt att avgöra vem som är vem och vem som skulle behöva drabbas av vad.

Ravini berör också den feministiska gruppen YES! som har funnit en tilltalande lösning på konstens oförmåga att uppnå någon effekt i den sociala verkligheten. YES! har gjort försök att få konstinstitutionerna att skriva under ett kvoteringskontrakt vilket inte har rönt någon framgång. Det geniala är att man i utställningen Allemansrätten genomförde projektet som en fiktiv performance – med tillägget att det möjligen skulle kunna bli på riktigt efter utställningens slut. Gränsen mellan konstens sociala fiktioner och den hårdhänta realiteten är inte lätt att överskrida.

Cildo Meireles med curatorn för Mercosul Victoria Noorthoorn

Ett inslag i Mercosulbiennalen, som envist håller sig till portugisiskan, är ständigt pågående radiokonstutsändningar som man med behållning kan lyssna på om man går in på hemsidan.