Eh. Senast jag kollade var samtliga tre döda och är knappast i stånd att vara nöjda eller missnöjda över någonting. Såvida de inte lever i den kristdemokratiska himmel Johan Lundberg håller för hinsidesvärlden.

Alldeles säkert är det estetiska skäl som ligger bakom valet. Vi är inne på besvärlig mark, estetiska skäl innebär lite av varje. Man väljer alltid konstnärer av estetiska skäl. Jag skulle vilja säga att det betyder att man beaktar (och vanligtvis främst beaktar) det icke-verbala, mervärdet i ett projekt som kan skrivas in i någon socialkritisk diskurs.

”Konstvärlden är förtjust i mycket. Inte minst i litteraturen. Några av dess favoritförfattare är exempelvis Joyce, Borges, Calvino och på senare tid WG Sebald. Ingen av dessa har någon position som konstnärer i konstvärlden eftersom de tillhör litteraturen.”

.- Vad är det för konstig analogi? Varför skulle en skönlitterär författare erhålla ngn position som konstnär om vederbörande aldrig ens aspirerat på det. Konstvärlden är också förtjust i filosofer, Adorno, Nietzsche, Deleuze till exempel. Ingen av dessa lär få ngn position som konstnär, men de är säkert nöjda ändå med den status de erhållit i konstvärlden.

Jag tror nu inte att Burtons teckningar kommer att erhålla samma status som Picassos dito. Min poäng var att det ändå förefaller finnas vissa etstetiska överväganden som har väglett kuratorerna vid MoMA, när de bestämt sig för att ha en utställning med Burton, estetiska överväganden som folk på denna blogg alltså uppenbarligen uppfattar som styrande för bedömningen av estetisk kvalitet, eftersom de menar att institutioner som MoMA är viktiga för att konstnären ifråga skall kunna erhålla hög status, samtidigt som samma estetiska värden förnekas och påstås inte vara styrande för bedömning av konstnärligt värde, vilket istället sägs betingas av den status som konstnären ifråga har vid institutioner såsom MoMA.