Vilks.net

Performance och referens har varit med ett tag i den poänggivande samtidskonsttoppen. Förmodligen kan man räkna med att det kommer att bli ännu starkare och åstadkomma betydligt mer än hittills. Med nyss förlidna Performa 09 slet New York åt sig ett initiativ som inte går att komma förbi. Stjärnfaktorn var hög och intensiv. Arto Lindsay var naturligtvis där med en av sina nu så kända parader. Hans medverkande var klädda i trenchcoat och vickade i takt med sina signalerande mobiltelefoner. Ragnar Kjartansson ordnade en kaotisk symfoni; huvudnumret bestod i att hans deltagare sparkade ut ett större antal fotbollar till publiken som returnerade dessa. Keren Cytter framträdde med ett koreografiskt mordstycke. Loris Greaud fyllde Times Squares Billboard med ett fyrverkeri, en del av ett projekt, The Snorks, som involverar fiskar som skall uppsökas på Hawaii. Inget av det här var överväldigande bra men det anger en ton. Som pedagogiskt exempel på hur man kan få fram något bestämt om samtidskvalitet är Dominique Gonzalez-Foersters K62 ett utmärkt exempel.

K62 är ett samarbete med kompositören Ari Benjamin Meyers. Vem och vad som ingår i det här är inte helt glasklart men i stora drag handlar det om publiken som väntar på flera ställen för att så småningom samlas i Main Theater i Abrons Art Center. Händelseutvecklingen sker långsamt för publiken. Några musiker tycktes öva bakom scenen. Sedan dyker fyra kvinnliga organisatörer upp, de registrerar starkt aktiva ett antal k-märkta personer. Orkestern kommer fram för att spela Mozarts Köchel nr 97. Det finns säkert flera landningar i det valet bortsett från familjelikheten genom K97 – Mannen i Scorseses film (se nedan) har förlorat sina pengar så när som på – 97 cent. En tidig och ganska säkerställd Mozart, symfonin har fått det apokryfiska numret ”47”. Lyssna på några takter HÄR.

Nå, det handlar alltså om att utvalda personer kommer in som K-numrerade. De har varit med om diverse äventyr och det kommer fram att en del har åkt runt i New York och besökt olika inspelningsplatser för Martin Scorseses film After Hours. En ljudinspelning från Orson Welles film The Trial spelas också upp; ”Joseph K.” För den intresserade kräver de intrikata förbindelserna mellan föreställningens olika delar åtskilligt arbete men man kan utgå ifrån att det är noggrant genomtänkt.

Ett genialt inslag är att dra in kritikerna i dramat. På det sättet blir de rapportörer från insidan och samtidigt en del av performancen. En av dessa var Claire Bishop och hennes redogörelse står att läsa i Artforum Diary.

Men, och det var det jag skulle komma fram till, Bishop fångar något väsentligt i sin redogörelse:

”Such a wonderfully dense web of references was a consummate development of Gonzalez-Foerster’s previous performances and took the tropes of avant-garde dispersal, transparency, and fragmentation to a new extreme. /…/ elegantly inscrutable structure…”

Alltså en kvalitetsannonsering. Gonzalez-Foersters stycke handlar om relationer mellan verklighet och film, något som faller in under den sociala kritikens domäner. Därutöver värderar Bishop estetiken i väven av referenser. Att bygga samman serier av referenser och samtidigt hålla fast grundtemat är något som är en alldeles tidsenlig kvalitetsnorm. Ingen enkel sak heller.

Symfoniorkestern samlas. K3 kommer in.

Här registreras de K-märkta

Inte behöver man ge upp, som sista halmstrå kan man dra litanian en gång till. Så slog mig tanken när jag läste Charles Esches lovprisande recension av Istanbulbiennalen i Artforums decembernummer. Han och en rad andra har valt höjdpunkterna under 2009 och för Esche är Istanbul nummer ett. Han anger snabbt tonen med en liten tackling åt Birnbaums Venedigbiennal. Där skulle det alltså vara fråga om att konstnärerna kunde skapa ändlösa mängder av parallella världar. Curatorerna på Istanbulbiennalen tog istället Alain Badiou på orden att det bara finns en. Och den världen kräver politiska utspel.

Bland det som hänför Esche är 609 rankade Mladen Stilinovic (som någon kanske minns från Documenta 2007 där han ställde två containrar med små målningar; i somras visade han böcker på Index)). I Istanbul har han satt upp siffran tre mittemot en hög papper där siffran är återgiven sexhundra miljoner gånger. Detta skall lära oss att de tre rikaste i världen äger lika mycket som de sexhundra miljoner fattigaste. Visst är det fyndigt men också snabbt avklarat och faller snart in under fliken illustrerad idé.

Men Esche har många synpunkter på biennalens förmåga att åstadkomma. Han är väl medveten om att den inte har något att göra med världen utanför, men de som kommer till den kan ta del av många geografiska och kulturella erfarenheter. Inte minst skall man förstå att det inte bara är västvärlden som skapade den moderna konsten. Allra mest förtjust är han i att biennalen blir ”en dolk, kanske” gentemot det egna fältet. Man skall inte tro att konstvärlden är jämlik och just detta avslöjar biennalen genom institutionell kritik. Man vågade sig t o m på att demonstrera mot biennalens sponsor Koç Holding, landets största företag. Detta, säger Esche, är bara början, ”Institutional self-critique opens a can of worms.”

Esche frågar sig om konstvärlden är beredd att avslöja sina hemligheter om hur den fungerar. Men redan det som har kommit fram i Istanbulbiennalen hotar att generera en politisk rörelse inom det egna territoriet.

Inget blev det av det och hemligheterna är redan kända. Kulturradikalen Esche lägger fram sina ståndpunkter i Artforum där allt som skrivs omedelbart blir spännande och trendigt. Den interna revolution som recensenten ser som i en vision stör ingen. Tvärtom och allraminst den radikala och öppna konstvärlden.

Daniel Birnbaum får också Artforums förtroende att utse sin favorit för 2009. Det blev guldlejonvinnaren från Venedig John Baldessaris utställning på Tate Modern. Okwui Enwezor valde President Obama med en hänvisning till – Giorgio Agamben.

Efter denna inte alltför uppmuntrande utgjutelse kan man med fördel kasta sig över till lite samba by the sea. I Ladoniabiennalen återstår nu för kommittén att utse de konstnärer som har vunnit gulddrakarna. Först ut är Arto Lindsay som blev folkets val ”Vox Populi”. Han blev den mest sedda av biennalens konstnärer på YouTube. Om ni inte minns Ladoniabiennalens tema så var det ”Can you keep a secret?”

Än kan konsten skapa svindel, åtminstone i de egna leden. Sinziana Ravini (numera i DN) studsar av lycka inför Simon Goldins och Jakob Sennebys projekt ”Looking for headless” (på Index). Enligt Ravini är det ett konstnärskap ”som bildar sin egen teori i stället för att springa i kapp med alla andra.” Jag får erkänna att jag har svårt att se vad det skulle vara för teori. Låt vara att det inte är något fel på vad de gör och att de har funnit en egen vinkling; vi står ändå igen med ett socialkritiskt projekt spetsat med lämplig teorireferens. För det sistnämnda har vi en gammal trotjänare i konstprojekt: Georges Bataille. Ravini menar att de är ”riktigt subversiva” eftersom de bestämmer vad den författare de engagerat skall företa sig. Projektet handlar om ett fiktivt offshore-företag Headless Ltd.

När Ravini skall sammanfatta hela saken inleder hon med en kritisk moralism:

”Vad man skulle kunna invända mot Goldin och Senneby är det faktum att de använder sig av kapitalismens fulaste tekniker såsom outsourcing, dolda transaktioner, arbetskraftsmanipulationer.”

Ja, hu vad hemskt att de använder sig av sådant i ett fiktivt romanprojekt. Men sedan korrigerar hon denna invändning för att avsluta med en ännu praktfullare moralisering:

”Men detta är ett nödvändigt ont. Genom deras prisma framstår hela den globala ekonomin som en korrumperad form av storytelling. Ibland måste man använda sig av fiktionen för att blottlägga fiktionen.”

Min förhoppning om Goldins och Sennebys projekt är det är en väldesignad produkt avsedd för konstvärldens kulturradikaler. Passformen är utomordentligt och uppenbarligen finns det sådana som utan vidare konsumerar projektet som en betydelsefull uppgörelse med den hemska kapitalismen.

I konstvärldskuben, The Powerless Structure, finns det gott om självbelåtna världsförbättrare som ständigt är beredda att djupsinnigt nicka instämmande till de stadigt pågående revolutionerna i gallerierna.

”Huvudlös” bjuder på många övertoner i det här dramat. Bilden visar Batailles tidskrift Acephale (Huvudlös) från 1936, omslaget av André Masson

Idag kan man å svenska språkets vägnar vara stolt om man är svensk. Ett ord har nämligen dykt upp i den amerikanska konstvärlden i sin ursprungliga språkdräkt. Den händelse som diskuteras är dock inte enbart en positiv svensk historia. Saken handlar om Pontus Hulténs egen fabrikation av Warhols Brillo Boxes. Förmodligen utförde han en serie sådana på eget bevåg. Sedan hamnade några av dessa boxar i de förnäma konstauktionerna. När detta omtalas i en artikel på Artnet får vi emellertid också glädjen att se ett svenskt ord i tryck, ett försök till direktöversättning kan man nog kalla det:

”One of the ”Stockholm type” boxes sold at Christie’s London for over $200,000 in February 2006. Should the board decide it is not the genuine article, the buyer would be, as the Swedish might say, knullade.”

Samma artikel skänker oss som ivrigt följer konstens aktuella konjunktursvängningar en distinkt sammanfattning av hur sakerna ligger till just nu:

”Theory is bad, political thought in art is wrong, activism is jejune, the free market is good, individualism is great, the amoral artist is genius.”

Gamle Friedrich von Schlegel, verksam i det tidiga 1800-talet, ville gärna se en ny mytologi för konsten. Antikens gudar och Kristendomens uppsättning kunde inte utföra den uppgift som Schlegel tänkte sig. Nämligen att leda människan vidare mot det Absoluta, alltså den fullständiga insikt som förnuftet inte kunde klara på egen hand. Skönheten skulle också till men här hyste Schlegel framsynta idéer. Alla objekt var potentiella skönhetsobjekt.

Om vi något, men inte alltför mycket, dämpar den metafysiska ivern i dessa för konsten grundläggande tankegångar, hur har det gått med den nya mytologin? Funderar man på det kan man urskilja ett ganska klart svar: Det blev Konstnären själv. Genom att utses till den store vägledaren är Konstnären synnerligen lämpad för att utgöra den nya mytologins centrum. Förhållandet har inte förändrats särskilt mycket sedan romantiken, men konstvärlden vill helst se den här saken i abstrakta termer.

Jag kom att tänka på det här när jag funderade på de många konstnärer som använder sitt eget liv och sina egna erfarenheter som utgångspunkt för sina arbeten. En livshistoria söker kontakt med större sammanhang och spinner nät av referenser i tid och rum. För det är svårt att komma undan den verkan som ett autentiskt inslag har när konstnären själv meddelar genom sin subjektivitet. Som därefter blandas med en lämplig mängd socialkritik, antingen omedelbart eller senare i kritiker- och curatorfasen.

Tris Vonna-Michell rör sig med en sådan strategi. Hans livshistoria vävs samman med hans bakgrund. Hans idoga sökande efter ljudpoeten Henri Chopin blir en besatthet. Enligt vad det sägs (och vi rör oss i en mytologisk värld så man skall ha en nypa salt med sig) frågade han sin far varför han hade hamnat i kuststaden Southend i Essex. Fadern skall då ha replikerat att det fick han fråga Henri Chopin om.

Det verkligt mystiskt/mytiska momentet i Vonna-Michells aktivitet är dock hans berättande. Hans historier löper som ett rinnande vatten och har kommit att fängsla hela den samtida konstvärlden.

För den som vill stifta närmare bekantskap med en Vonna-Michellperformance finns möjligheten att följa en 5 minuters berättelse med hans berömda äggklocka. Ett väsentligt inslag är att Henri Chopin var förtjust i vaktelägg. Som ni kan lägga märke till är det inte så lätt att hänga med när Vonna-Michell kommer upp i avancerat berättartempo. Men det är också saken som ligger i linje med Schlegel: Poesin (konsten) är något i sig själv. Eller rättare sagt, så kan vi låta den bli till om vi så önskar.

Filmen är klippt samman från olika håll och ljudet är i sin väsentliga del inte originalljudet. Det märks dock knappast.

För ett par dagar sedan klagade Johan Lundberg i sin blogg på konstvärldens inkonsekvens. Han tar upp fallet Tim Burton som han tidigare velat jämföra med Nathalie Djurberg. I den diskussionen sade jag det jag kan säga igen: Tim Burton är marginell i konstvärlden, han tillhör filmvärlden. Att han nu hyllas med en stor utställning på Museum of Modern Art i New York är inget märkligt. Konstvärlden använder sig ofta av s k ”crossovers”. Det finns ingen anledning att tro att Tim Burton är på väg att byta institution. Vad jag vet är MOMA-utställningen hans enda inhopp i konstvärlden. Han kommer säkert att få goda recensioner men inte heller det ändrar på sakförhållandena. Problemet handlar inte om att diskutera huruvida Burton skall uppfattas som konstnär eller inte. Med den liberala inställning som konstvärlden har i den frågan är han självfallet det. Den egentliga frågan är vilken position han intar där. Och den är som sagt blygsam. Konstvärlden är förtjust i mycket. Inte minst i litteraturen. Några av dess favoritförfattare är exempelvis Joyce, Borges, Calvino och på senare tid WG Sebald. Ingen av dessa har någon position som konstnärer i konstvärlden eftersom de tillhör litteraturen.

Robert Stasinski gör en intressant kommentar till Lundbergs fundering:

”Vi inser det potentiellt fascistoida med att förfäkta absoluta värden över tiden så vi söker demontera kategorier och begrepp som uppmuntrar dessa.”

”Vi” syftar väl här på konstvärldens agenter. Värt att erinra sig är att konstvärlden envetet håller sig med det absoluta värde som konsthistorien skänker konsten. Jag har nämnt det många gånger: Konstvärlden håller sig för säkerhets skull med två konstteorier: Den institutionella och den essentiella. Däremot är man inte särskilt entusiastisk över försök att bokstavligen återinföra den romantiska konstuppfattningen. Konstvärlden intresse ligger istället i att skapa och upprätthålla standardkonst. I standardkonst ingår också standardförnyelse. Missförstå mig inte, den verksamheten är både nödvändig och innehåller intressanta kvaliteter. Men den förhindrar också annan form av förnyelse och inte minst den öppna debatt som Stasinski talar om:

”Vad som krävs är en genomlyst debatt kring vem som sätter agendan och vilka som vinner på att styra dess riktning. Det stora museerna hamnar i topp, såklart. Men även de väletablerade konstnärerna.”

Debatter är emellertid svåra att föra i konstvärlden eftersom agendan är satt. Det är bestämt vad som är relevant. När konsensus och standardisering blir alltför genomfört kommer något enahanda att vila över konstlandskapet.

Konstvärlden försöker undvika Artfacts och för naturligtvis inte någon diskussion om den. Vill ni veta lite mer kan ni lyssna på när ArtTactic talar med Artfacts direktör Marek Claassen. ArtTactic är benhårt intresserade av den kommersiella investeringssidan av konsten men får inte särskilt mycket hjälp från Artfacts.

Länk HÄR.

I Expressen skriver Peter Cornell om utställningen Deadline på Musée d’Art Moderne i Paris. Museet visar arbeten som utförts av konstnärer som fått veta att deras dagar på grund av sjukdom var räknade. De flesta är välkända: Absalon, Gilles Aillaud, James Lee Byars, Chen Zhen, Willem de Kooning, Felix Gonzalez-Torres, Hans Hartung, Jörg Immendorff, Martin Kippenberger, Robert Mapplethorpe, Joan Mitchell, Hannah Villiger.

Men mest har jag funderat över Cornells slutplädering:

”Deadline ser jag som ett exempel i en större rörelse mot det basala, en reduktion till det elementära som jag tycker mig skymta i dagens konst. Utställningen bildar en modell för något som är allas villkor; även de kärnfriska lever trots allt med en deadline.”

Jag har svårt att få ihop vad han skymtar för något. Konsten befinner sig genom sin högdiskurs välplacerad i ett existentiellt perspektiv. Men det är ytterst svårt att meningsfullt renodla stora teman som kärlek, liv eller död. Dagens samhälle bygger på sensation och fascination, konsten kommer inte heller undan. Det där med ”tänk o människa, snart skall du dö”, vem i konstvärlden har tid eller intresse för sådan skåpmat? Problemet i konsten ser jag snarast som den fortlöpande standardiseringen, den kvalitetsgaranterade utställningen. Nog är Deadline en säker kvalitetssatsning, ett smart utställningskoncept som måste tas på allvar. Och som inte med någon fördel kan köras för ofta.

Med lite god vilja ser man dessutom att det finns gott om påtagligt basala konstnärer, sådana som reducerar till det elementära. T ex Tracey Emin som ställer ut på Lehmann Maupin i New York. I en intervju meddelade superstjärnan ”I’m approaching 50, and my sex drive is not what it used to be.” I en uppläsning som ingick i Performancefestivalen Performa, också i New York, berättade hon att hon sällan masturberar. Basalt och reducerat.

Tracey Emin: Those who suffer love, 2009 (videostill)

Senaste numret av Paletten handlar om ”Konst & kontrovers” vilket man lätt kan förstå innebörden av. De talrika incidenterna som inträffat under året får här sin uppföljning.

När krutröken lagt sig kan man konstatera att händelseförloppen följde en enkel pragmatisk linje. Medierna får igång ett gungande folkhav som rasar mot Odell och NUG. Regeringen måste göra något och kräver förklaring av Konstfack som inte kommer undan den svåra presentationen av sina värdegrunder. Så småningom är alla överens om att konstnärer inte bör bryta mot lagen. Avvägningen är dock inte så enkel eftersom mindre lagbrott brukar kunna passera utan åtgärder. Men under en tid granskas allt som kan tänkas och millimeterrättvisa blir rådande på Konstfack. Avvägningarna mellan konstnärligt värde och hur detta värde kommit till blir inte heller någon lätt uppgift.

Måns Wrange försöker visa dilemmat med ett par fiktiva exempel:

”En student på universitetskursen litterär gestaltning skriver en novell om en man som sprayar ner ett tunnelbanetåg. Under examinationen står det klart att novellen är självbiografisk och att den olagliga händelsen som novellen beskriver har utförts av studenten. /…/ En student har skrivit en uppsats om Astrid Lindgren på en stulen dator.”

Förmodligen får man bedöma sådana verk utifrån vilken roll det olagliga inslaget har i detta sammanhang; om det ingår i verket. Är poängen med uppsatsen att den skall skrivas på en stulen dator då lär inte en konstskolas värdegrunder kunna bejaka proceduren.

För övrigt kan man räkna med att Odells iscensättning alltmer landar i ett relativt högt konstnärligt värde. Sophie Allgårdh menar t ex att det ”utgör ett av de starkaste verken jag sett i genren under senare år. Det är speciellt de brännande scenerna på bron som dröjer sig kvar.”

Jag är en smula nyfiken på vilka de andra verken i genren kan vara för några. Genren får nog betecknas som smal.

Grant Watkins gör sig till talesman för principen att till varje pris försvara NUG:s Territorial Pissing utifrån ett konsthistoriskt perspektiv. Ni vet det där med att sådant är ganska vanligt i konsten. Han finner först referenser till tidiga performance som Bruce Nauman isolerat och fredligt stampade fram i sin studio på 60-talet. Sedan går han vidare med Pipilotti Rist. Hon slog ju sönder bilrutor 1997 – men bara på film. Slutligen Klara Lidén som vilt dansar runt i en tunnelbanevagn. Möjligen gjorde hon sig i någon mån skyldig till förargelseväckande beteende. Kanske glömde han bort Yves Kleins rymdsprång. Hur man än vänder på saken slår NUG alla dessa med åtskilliga hästlängder när det handlar om lagbrott och värdegrunder.

En sak som det skulle vara intressant att veta mer om är när videon är gjord och inspelad Watkins anger 2009 men vad jag har erfarit är den betydligt äldre än så. Territorial Pissing är hur som helst namnet på en låt av Nirvana. Lyssna HÄR.

Maria Lantz tar sig an konstnärsduon Simka som placerade gula plasthus på en skärgårdsö. Det blev åtal för brott mot naturskyddslagen. Lantz diskuterar Land Art utifrån Denise Markonish Badlands: New Horizons in Landscape (texten är ungefär densamma som i OBS i våras). Hon diskuterar skillnaden mellan den amerikanska inställningen till naturen jämfört med den europeiska. En skillnad som hon inte nämner är att marken i USA nästan alltid är privatägd och att konstnärerna inte kan kasta sig ut i någon allemansrätt. Smithson arrenderade området för sin Spiral Jetty , Walter de Marias Lightning Field är låst och bommat, James Turrell fick köpa sin Roden Crater. Det ligger någonting i det Lantz säger om att konflikterna som jag och Simka råkat ut för handlar om grundläggande värden. Men det som är gemensamt för USA och Europa är trots allt att det handlar om att få tillstånd.

Konstkontroverser kan få ett stort utrymme i en upprörd debatt men i ett längre perspektiv är det fråga om småsaker. Och de ger nog valuta för pengarna med den diskussion som skapas. Högdiskurs är inte helt kostnadsfri.

Nimis ägdes av Joseph Beuys fram till hans död 1986. Då såldes det från hans dödsbo till Jeanne-Claude & Christo som sedan dess har varit verkets ägare. Sorgligt nog avled Jeanne-Claude i sviterna efter en hjärnblödning i onsdags. Det oskiljaktliga konstnärsparet drabbades sålunda av den dystra visheten i talesättet ”tills döden skiljer oss åt.”

Igår var det alltså kvalitetsseminarium i Umeå. Min beskrivning av konstens kvalitet utifrån (som ni säkert har hört tidigare) ”Det som konstvärlden kallar för kvalitet är kvalitet” är en solid historia. Kvalitet just nu får sedan bestämmas genom att se genom hur den formuleras av kritiker och i samband med utställningspresentationer. ”Archive” är ett nyckelord för närvarande, utgångspunkt i de egna erfarenheterna kombinerad med en form för dokumentär och subjektiv framställning har också fått en stor utbredning. Jag nämnde vidare några av de fasta instanserna: Överskridande, fördjupning/komplexitet samt obegriplighet. Dessa tre aspekter är en stark tradition som det inte borde vara mycket att invända mot. Det förefaller självklart att konsten inte skall upprepa eller sikta på standardformer. Strävandet är att göra något mer än så även om det inte är så lätt. Fördjupning/komplexitet handlar om att ett konstprojekt inte skall vara banalt utan äga mer än vad som kommer fram vid första anblicken. Konsten vilar automatiskt i högdiskursen men konstnärer och övriga intressenter bygger upp en avsevärd kontext. Inte heller detta kan vara något överraskande. Obegripligheten, alltså att lägga till sådant som inte direkt kan förklaras med några enkla formuleringar är lika nödvändigt för att undvika att illustrera en idé. Bildläraren m m Alfredo Castro protesterade mot detta och hänvisade till postmodernismen som han menade gjorde upp med modernismen nyhetssträvan. Här har han förstås fel. Postmodernismen var i detta avseende en fortsättning på överskridandet genom att ge sig på modernismen. Därefter har den tendensen fortsatt precis som vanligt.

Genom Vanja Hemeles inlägg fick seminariet också ett feministiskt perspektiv. Har ni inte sett Konstnären 2009:2 så läs artikeln där hon diskuterar med bland andra Måns Wrange och Robert Stansinski. Ämnet är komplicerat eftersom de inblandade vet att de aldrig har gjort tillräckligt. Frågan är ändå hur problematiskt det är i bildkonsten. I Flash Arts alldeles nyligen publicerade lista över uppåtgående konstnärer är två av de fem första kvinnor: Keren Cytter och svenska Fia Backstrom. Motsvarande lista 2006 hade inga kvinnor alls på de fem första platserna. Första platsen på den aktuella listan intas, föga förvånande, av Tris Vonna-Michell.

Andra frågor kan förefalla mera angelägna. Konstvärlden är en angelägenhet för den kulturbärande borgerligheten toppad med överklass som betalar kalaset. Framför allt korresponderar denna konstvärld med sig själv. De lägre sociala klasserna har man ingen kontakt med. Inte heller för man någon diskussion att tala om kring vad konsten med alla sina sociala implikationer skall tjäna för syfte.

Detta i all korthet. Jag har täta turer dessa dagar. Först blir det ett besök på Örebro konstskola och sedan skall jag tala om konstförmedling i Hässleholm.