Vilks.net

Damien Hirst har skrivit in sig i konsthistorien. Frågan är dock på vilket sätt. Kommer det att vara utifrån hans arbete och engagemang i de allra största livsfrågorna? Hirst är rättfram i sina intentioner: Liv och Död är vad hans konst handlar om. Ovanligt i samtidskonsten där man visserligen alltid kan återfinna det existentiella perspektivet men bara indirekt bakom ambitiösa socialkritiska undersökningar. Dock är det inte därför som Hirst har blivit den superstjärna som han onekligen är. Han har förmått att finna ständigt finna nya uttrycksformer som fängslat en stor publik, som väckt ett anslående intresse och som har skapat kontroverser i konstvärlden. Sist men inte minst har Hirst visat goda prov på hur nätverk skall byggas och PR skall skötas. Just detta moment är förmodligen Hirsts bidrag till konsten. Han var den förste som sålde sina nyskapade verk på Sotheby’s – i sista ögonblicket innan lågkonjunkturen slog till. Och nu är han livligt omskriven med sina dödskallemålningar på Wallace Collection i London. Parallellen till Sothebyprojektet är inte långsökt. Han vill direkt ställa ut tillsammans med de gamla mästarna och jämföras med dem. Och nu talar han förstås också om vad måleriet betyder för honom. En ”stor” konstnär är helst en målare. Wallace Collection har sin glädje av Hirst, samlingen får uppmärksamhet i stort format och besökssiffror.

Kritikerna har inte varit imponerade. Hans dödskalle med diamanter och försäljningen på Sotheby’s kunde uppfattas som överväldigande kommentarer till konstmarknadens överhettning. Att se hans målningar som något annat än målningar menade på fullt allvar är svårare. Den kontrovers som Hirst åstadkommer beror på att de utställda arbetena inte kan leva upp till ambitionen. Det verkar inte som om Hirst hade förväntat sig den nedgörande kritiken. Tracey Emin har försvarat honom men mest beroende på att hon vet hur det känns att bli utsatt för hård kritik.

Sedan finns det kritiker med så hög näsföring att de faller huvudstupa medan de mässar sin duktighet som kulturhistoriker. Carl-Johan Malmberg har gjort det igen i SvD.

Målning med dödsskalle, kniv och askfat av Damien Hirst

I den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen finns på en av väggarna en flugsamling. Den ingår som en del av Elmgreen och Dragsets omtalade utställning The Collectors. Flugsamlingen kommer från entomologen och författaren Fredrik Sjöberg.

Flugsamlingen som konstobjekt

Sjöbergs senaste bok Russinkungen (den tredje delen i hans fristående serie) är väl värd att läsa. Inte bara för att flugsamlingen i Venedig får sin fulla förklaring men också genom den speciella researchteknik som författaren ägnar sig åt. Boken handlar om den märklige daggmaskexperten och mångsysslaren Gustaf Eisen vars liv korsas av ett otal intressanta personer. Han har också gett namn åt boken genom sina avancerade studier av russinodling. Men han trodde sig också ha funnit den heliga graal.

Läsaren får också följa Sjöberg som ung man i Västervik där han bland annat kom att intressera sig för gatlyktor. Lamporna var nämligen lämpliga som insektsfångare. Men de satt högt upp. Fortsättningen ledde honom med en ficklampa i handen till den fotocell som reglerar gatubelysningen i staden.

I persongalleriet finner man också målaren Arthur B. Davies som var en ledande organisatör av den berömda Armory Show i New York 1913. En god vän till Eisen.

I slutkapitlet ger sig Sjöberg, nog lite olyckligt, på den samtida konstens förfall, dess avsteg från hans egen konstsyn som betingas av Skönheten. Det är ingen ovanlig vändning, litteraturen och konsten står numera långt ifrån varandra när det handlar om konstuppfattning.

För övrigt har Sjöberg specialiserat sig som flugsamlare. Han samlar enbart på släktet Callicera vilket endast omfattar sjutton kända arter. Läsaren får också en inblick i den synnerligen exklusiva Calliceraklubben.

De här dagarna har jag besök av 5 dokumentärfilmare från Trondheim som gör en film om min enkla verksamhet. Höstens scenografi, havets rassel och en jämn ström av besökare ute i höstlovet.

Annars kan noteras en stigande dödshotstrend. På senare tid har det fallit in en rad ytterligare exemplar till min redan imponerande samling: “your death is close and we are ready the dust of what you did will never settle down!!!!” var dagens korthuggna text från ”zaid000”. Nå, inte mycket att bry sig om. Skulle någon komma smygande med vass knivegg skulle denne knappast inleda dramat med e-post.

Somliga påstår att mina konstteorier går på tomgång. Jag menar tvärtom. De fungerar förträffligt och kan på ett utomordentligt sätt beskriva hur konsten fungerar och varifrån dess kvaliteter härrör. Förvissa är läsningen inte särskilt uppmuntrande men det är en helt annan sak. Den institutionella konstteorin har långt kvar till ett erkännande så det finns verkligen fog för att fortsätta att diskutera den.

Filosofen Thomas Anderberg har publicerat en bok om kritik ”Alla är vi kritiker”. Den har fått talrika recensioner och genomgående visar recensenterna inte någon stor entusiasm men läser den med respekt. Anderberg benar upp problemen och hans hållning handlar mest om att inte gå till överdrift i någon riktning. Den gode filosofen ser inte heller kritiskt på sitt envetna bruk av ”fokusera”. Det enda glädjande är att ordet plötsligt försvinner i sista kapitlet.

Emellertid finns det något intressant i den här skriften, något som ingen tycks ha lagt märke till. Anderberg är en strängt konservativ essentialist. Han har alltid varit det och kommer säkert att fortsätta att vara det livet ut. På sidan 270 redovisas den estetiska uppenbarelsen:

”En mig närstående person invaderades i sjuårsåldern av ett sådant komplext sinnestillstånd. Det hände i en skogsbacke dit hans mor kört honom under bärplockningssäsongen. Anblicken ackompanjerades omedelbart av ett ackord inne i huvudet och pojken blev stående, som fastnaglad av detta stora nya och lyckliga som ingen förberett honom på.”

En fråga är hur närstående den här personen är. Kanske helt och hållet? Det visar sig att ackordet kommer från Tjajkovskijs första pianokonsert. Ja, jag ser det inte som särskilt märkligt. Gossen, som kommer från den bildade medelklassen, matas med klassisk musik och får så småningom upp öronen för den. Det går inte att lära sig till en upplevelse på ett pedagogiskt sätt. Ungefär samma sak som att lära sig simma. Man måste få elementen att fungera. Upplevelsen ingår i Anderbergs favoritmotiv: sensuell njutning av ett upphöjt slag (sid 261) – där handlar det om Mozarts klarinettkonsert.

Skönheten är en av Anderbergs fyra konstkvaliteter. De övriga är autenticitet, originalitet och komplexitet. Inget överraskande, ett konstverk skall inte vara förfalskat, det bör inte heller vara alltför likt redan befintliga och bör inte heller vara banalt. Det lägger inte till särskilt mycket, men Anderbergs filosofiska variationer kring kvaliteterna är läsvärda och fördjupande.

Bildkonsten i samtidsformat är förstås en styggelse för författaren eftersom den lutar sig mot sådant som Anderberg inte är förtjust i. George Dickie och den institutionella konstteorin nämns bara i en fotnot. Musiken och litteraturen har som bekant hållit fast vid det äldre konstbegreppet där skönheten inte ses som en sekundär kvalitet. När Anderberg kommer in på den besvärliga samtidskonsten är han inte precis entusiastiskt:

”En tom lokal som upplyses med jämna mellanrum (Martin Creeds Turnerprisvinnande verk), eller där vi förväntas intressera oss för den vakt som står utposterad (Tino Sehgal). Ovanligt, visst, men var det inte bättre än så?” Tja, kan man säga, konstvärlden tycker faktiskt att det var bättre än så. Men dess värderingar skiljer sig från Anderbergs essentialism.

Som alltid sker i lärda böcker om skönhet och konst glöms den egna insatsens nivå bort. Det avgörande värdet i konsten finns i högdiskursen, alltså att man skriver lärda böcker om en företeelse som den lärde möter på samma nivå som sin egen. I det här fallet vill Anderberg med sin utgångspunkt tänka sig att han möter något ursprungligt, något som springer fram ur en mer eller mindre spontan källa. Jag menar att han är skapande och bekräftande, att han håller upp och förstärker konsten genom att det är nödvändigt att skriva så komplicerade böcker om den. På så sätt blir den upphöjd. Anderberg vill ju också tänka sig att detta ursprungliga inte är något som institutionen skapar genom att utveckla sina konventioner.

Alltså att de upplevelser som förknippas med konst skulle vara en del av den konsensus som man tillägnar sig som medlem i konstvärlden. Mot detta argumenterar författaren genom att påpeka att sådant inte kan läras in. Man måste få en verklig upplevelse och inte bara förstå att det är fint och lämpligt att tycka om något som man inte har en egen känsla för. Den kritiken vill jag mena är alldeles för enkel. I en konsensusmiljö kan upplevelserna vara äkta och personliga på samma gång som de är exempel på konvenans. Människa har ingen frizon där hon slipper undan grupptänkandet. Att tillägna sig en standard är ingen mekanisk procedur. Det går att finna exempel på uppstyltade och tillgjorda individer som låtsas hänga med för att det är inne och korrekt men de är undantag. Konstvärldens medlemmar är framför allt äkta vara. Äkta standardvara. Anderberg är inte annorlunda som den gamle essentialist han är.

Detta skall inte förta att boken bjuder på mycket intressant läsning i Anderbergs lite torra föreläsningsstil. Den väcker många tankar och inte minst är det givande att se ett filosofiskt försvar för den estetiska essentialism som inte längre tas på allvar i samtidskonsten.

Det där med tolkningar av konstverk. Anna Brodow Inzaina undrar på sin blogg ”om Lars Vilks skulle våga släppa ifrån sig någon tolkning någon gång eller om han föredrar att ställa sig på behörig distans och peka finger åt oss andra löjliga. Vi som sprattlar i passionernas nät.”

I konsten finns det en överenskommelse om att konstverket har en tillsats av obegriplighet eller obestämdhet. Självfallet är detta inslag ett mäktigt hinder för att kunna genomföra en ”korrekt” tolkning (eller ”översättning” vilket man så ofta talar om i samtidskonsten). Men nu är det så att om konstverk måste det talas och diskuteras. Ju fler tolkningar som presteras desto mer fart blir det på konstverket. Eller snarare i skaran av aktiva betraktare. Låt oss se på det konstverk som Brodow nämner genom Lars O Ericssons krönika i SvD.

Van Goghs målning av ett par skor och diskussionen kring dem finns för närvarande på en utställning i Wallraf-Richartz-Museet i Köln (till den 10 januari 2010). Inledningen är berömd, Heidegger går igång som ett paternosterverk i Konstverkets ursprung (1935) när han får för sig att det är en bondkvinnas skor:

”Ur den dunkla öppningen till skodonens uttrampade inre stirrar arbetsstegens möda. I skodonens styvnade tyngd finns uppdämd inhärigheten i de långsamma stegen längs de vitt utsträckta och ständigt ensartade fårorna på åkern, över vilken en snål vind viner. Vid lädret låder jordmånens fukt och fetma. Under sulorna drar markvägens enslighet förbi, allt medan aftonen sjunker. I skodonen klingar jordens förtegna tillrop, dess stillsamma skänkande av mognande säd och dess outtalade vägran att släppa till sig på det vintriga gärdets öde träda.” (Osv)

Tolkningsbehoven ökar kraftigt, det är nog värre att tolka Heidegger än van Gogh.. Konsthistorikern Meyer Shapiro (i The Still Life as a Personal Object ,1968) var inte alls nöjd med Heideggers insats utan påpekade att det är van Goghs egna skor. Källäget i denna historia är att hans studiekamrat François Gauzi (1862-1933) har skrivit i ett brev:

”At the flea market, [ Vincent…] had bought an old pair of clumsy, bulky shoes-peddler’s shoes- but clean and freshly shined. They were fine old clonkers, but unexceptional. He put them on one afternoon when it rained and went for a walk along the old city walls. Spotted with mud, they had become interesting. […] Vincent faithfully copied his pair of shoes.“

Shapiro levererade sin egen tolkning:

”When van Gogh depicted the peasant’s wooden sabots, he gave them a clear, unworn shape and surface like the smooth still life objects he had set beside them on the same table: the bowl, the bottles, etc. In the later picture of a peasant’s leather slippers he has turned them with their backs to the viewer. His own shoes he has isolated on the floor and he has rendered them as if facing us, and so individual and wrinkled in appearance that we can speak of them as veridical portraits of aging shoes.” För Shapiro blir också den röda signaturen i övre vänstra hörnet en titel på målningen.

Derrida träder in i handlingen 1978 med Truth in Painting där han intresserar sig för det övergripande spörsmålet om i vad mån sanning kan finnas i en målning. Kan ett par skor i en målning tillhöra någon? I sin text prövar Derrida diverse möjligheter. Kan det möjligtvis vara två vänsterskor? I en målning tycks det inte finnas någon sanning.

Nej, det blir naturligtvis inga sanningar om förutsättningen är den djupaste osäkerhet som självklart given i konstverket. Van Gogh själv skrev det här till sin bror Theo: ”I almost think that these canvases will tell you what I cannot say in words.“ Vi har hört det där förr och ofta. Orden är inte van Goghs utan en vanlig uppfattning hos konstnärerna och om konsten. Det målade kan inte översättas till något annat språk. Regeln för detta är enkel, om det konstnärliga värdet är tillräckligt stort kan konstverket inte översättas. För bilder med entydig instrumentell inriktning är det naturligtvis annorlunda. Vägskyltar eller politiska propagandabilder t ex kan i regel överföras till en språklig form utan några större problem.

Om man förflyttar tolkningen/översättningen till den samtida konstarenan är det fortfarande samma som gäller. Konstens obegriplighet och komplexa sammanställningar gör det omöjligt att flytta över betydelserna i en verbal språkdräkt. Dessutom innehåller numera konstverken stora mängder texter som knappast underlättar förståelsen ty även de måste tolkas. Dock finns det undantag. Ideologiskt övertygade socialkritiker kan vara så uppfyllda av sina budskap att deras produktioner inte har något tolkningsutrymme att tala om. Det sjunkande huset på Wanås av Tea Mäkipää är svårt att sätta in i någon annan kontext än konstnärens fanatiska intresse för växthuseffekten.

Men den verkligt intressanta frågan kvarstår. Finns det något i konstverket, något som kan uppfattas men aldrig skrivas ut i en tolkning? Man kan faktiskt säga en hel del om detta. Traditionellt föreställer sig konstvärlden att det finns ett budskap. Budskapet har en existentiell karaktär och nivå. Det är alltså helt otänkbart att man skulle få fram att konstnären önskar sig en stor stark öl eller oroar sig över sin ekonomiska situation. I den äldre konsthistorien och dess tolkningstraditioner utgick man gärna från hypotesen att konstnären förmådde säga något om den rådande eller tillkommande tiden, att på ett eller annat sätt fånga dess essens. Man har inte så stor glädje av sådana spekulationer. Om de inblandade är med på det kommer de gemensamt att producera en sådan tankefigur som man naturligtvis aldrig kan sätta fingret på eftersom det i sista hand är ett spöke som man själv har skapat. Men det är en attraktiv historia, alla dessa upphöjda och dunkla aningar och tillstånd som både konstnären och hans omgivning kan känna in sig i.

I dagens konst finns det självfallet gott om sanningar. Den socialkritiska konsten innehåller oftast material som är handfast och dokumentärt. När vi t ex ser Harun Farokis film om ett tåg som rullar in på en station och får veta att det handlar om transporter av judar till Auschwitz finns det ingen anledning att betvivla det. Tolkningar som skulle gå i helt andra riktningar är inte realistiska. Däremot kvarstår problemet med vad konstnären vill förmedla för något. Den osäkerheten är instinktivt kalkylerad. Obegriplighetsmomentet är en okontroversiell överenskommelse.

Kritiken och tolkningen har efter hand fått en ny inriktning: Att kunna finna en intressant infallsvinkel på ett konstprojekt. ”För mig framstår det här projektet som [här kan man så lägga till vad som dyker upp i kritikerns tankevärld] och framför allt får det mig att associera till…” Om sådana tankefigurer är rimliga blir de ett väsentligt bidrag till konstprojektet. Konstnärerna brukar inte ha något emot sådant om det är rätt sorts tolkning, alltså i linje med de avancerade former av agendor som äger giltighet i konstvärlden. När man skriver eller arbetar med konst gör man sig ständigt skyldig till sådana upparbetningar. Anna Brodow ville se några av mina tolkningar och enklast kan jag hänvisa till Ladoniabiennalen som innefattar ca 90 tolkningar av samtidsaktuella konstnärer.

Anna Brodow har skrivit ner en del intressanta synpunkter om tolkningar av konstverk. Emellertid är jag efter dagens id på Örebros konstskola med därpå följande långa bilfärd hem något utmattad. Och i morgon skall jag besöka Arken (samtidsmåleri från Kina och Oluf Höst) och Ordrupgaard (Munch i Danmark) i Köpenhamn. Men jag återkommer snart i ämnet.

Ej att förglömma att vår Yngve Rådberg öppnade sin utställning på Galleri Olsson i går.

Något så när känsliga skribenter undviker eller åtminstone hushållar med fokusera-ordet. Emellertid är det alltjämt ett elände med denna språkliga farsot. Än mer dyker upp och jag vill varna för den farsot som nu tycks ha nått sitt galopperande stadium: Absolut. Ej längre finns det något ”ja!” eller ”det verkar bra”. Kanonader av ”Absolut!” tycks bara öka i mängd. Främst är det en muntlig åkomma. Händelsevis läste jag idag Dan Jönsson artikel i DN om nordisk postkolonialism. Till min förtvivlan såg jag att han inte kunde avhålla sig för en sådan salva. Som ni kan konstatera måste Jönsson dessutom ta sig ett fokus. Skribenter: Vad sägs om en synonymordbok?

Dan Jönsson skriver om tidskriften Mana som har ett tema om samtidskonst. Jönsson blir av den anledningen ”både upprymd och betänksam”. Han är glad över att de tror på samtidskonsten. Så långt kan man nog slå fast att konsten kan upprätthålla en verkan, nämligen att konstvärldens medlemmar kan finna andra medlemmar som tror på konsten. En på sitt sätt högst väsentlig uppgift, givetvis begränsad av sin cirkularitet. Hans bekymmer handlar om att man inte tar upp ”obekväma frågor”. Det finns anledning till att komma med ett sådant bekymmer eftersom hela projektet inte gör mycket annat än att visa upp sin politiska agenda som föredömlig söndagsskoleestetik. ”Om nationalism i vissa fall är bra, i andra dåliga, vad är då skillnaden?” frågar sig Jönsson.

Ser man på konsten socialkritiska visioner i ett lite större perspektiv slås åtminstone jag av att OM konsten verkligen skulle påverka och skapa aktiv förändring i det politiska, vore det någon vinst? Visserligen är det synnerligen osannolikt men om det skulle inträffa innebär det att konsten axlar det instrumentella oket. Förr var sådana risker ur alla synpunkter mycket små eftersom konsten ägde sin självständiga estetiska identitet vars egenvärde lätt kunde flyta upp till ytan och bli kvar där. Nu har vi fått ett riktigt besvärligt identitetsproblem och inte blir det bättre av alla retoriska haranger. Så här formulerar man sig om Mananumret:

”I detta nummer samarbetar Mana med gästredaktören och konstnären Jacqueline Hoang Nguyen för att utforska de många beröringspunkterna mellan kulturer där synlighetsfält kan skapas som tillåter både mångfald och dialog. De medverkande teoretikerna och konstnärerna utforskar begrepp kring curatoriella och konstnärliga strategier i dagens globala konstellation och knyter dem till problem förknippade med nationell representation och det europeiska koloniala arvet. Den främsta ambitionen med detta nummer är att utforska de konstnärliga uttryckens roll att ge förslag på – utan anspråk på att komma fram till några slutgiltiga svar om – hur världen kan förstås som en utbytesekonomi i ett ekosystem av relationer eller en organisk flora av dialoger, som utgår från olika kunskapsformer bortom de hämmande nationsgränserna.”

Temat för tillställningen hakar på det nu så populära biennalsångtemat: ”Somewhere over the Rainbow”. Med den ovan givna formuleringen ”utforskar begrepp kring curatoriella och konstnärliga strategier i dagens globala konstellation” är det inte långt till Kalkonen.

Ack ja, från detta till en hemlighetsfull kritiker på konsten.net, Per Brunskog (konstvetare som skriver om den för några år sedan så populära turkiska konstnärsgruppen Oda Projesi [2118] ). Han har varit på Istanbulbiennalen och skriver rätt intressant om den ända tills han når slutklämmen: ”Här finns också verk som oroar till den grad att man knappt klarar av att titta och verk som gör en berusad av lycka.” Ja, vilka verk det skulle kunna vara undrar naturligtvis läsaren – men det får man inte veta.

Cyprien Gaillard, Desniansky raion 2007

Alert, konservativ och snart mogen för retrogardet? Så tycks det i alla fall vara med Anna Brodow Inzaina. Frans Josef Petersson, som vägrar att svara på hennes kritik, specialbevakas nu i hennes blogg med åtföljande reflektioner. Och nu har hon börjat höra röster:

”Jag lyssnar inte i första hand till den röst som skall ’sufflera’ konsten – filosofin, journalistikens sanningsanspråk eller konstnärens utsaga (konstforskning). Jag lyssnar till en annan signal som talar till just mig i detta nu. Denna röst är ahistorisk. Det är i detta möte mellan konstverket och mig som betraktare som en autonomi finns.” LÄNK

Som jag har sagt många gånger finns det få saker som lockar den intellektuella medelklassen till hjärtknipande drömmar om autentiska innerligheter som konsten. Och det är lätt att det blir fel i förståelsen. Konsten kan praktiskt taget ingenting, dess tillägg till en given produkt är att förpacka om den i editionen Konst. Det betyder att produkten insisterar på ett högre andligt värde än den hade dessförinnan. Beröringen kan ske brutalt som det hände sig när Anna Brodow gick på konstutställning för några år sedan. Den fyndige konstnären visade in sina klienter i ett kolmörkt rum där det plötsligt avfyrades en kraftig fotoblixt vilken förde med sig tillfällig blindhet. Brodow blev påtagligen berörd men inte av att det gjordes som konst. Inga ahistoriska röster dök upp vid detta tillfälle.

Brodow går vidare med detta:

”Jag kan inte längre finna sentensen ’konst är det konstvärlden anser är konst’ som särskilt meningsfull. Med den följer automatiskt påstående att också kvalitet är det konstvärlden anser är kvalitet. Där har vi anledningen till Lars Vilks ständiga art facts-listor. Som ju egentligen inte talar för någonting annat än den skicklighet med vilken en konstnär tar sig upp i systemet.
När man slutar att göra enskilda bedömningar av kvalitet och börjar lita till listor tappar man sitt estetiska omdöme. Det är min övertygelse. Där menar jag att Lars Vilks är ute på hal is.” LÄNK

Nej, hon fattar inte poängen med artfacts. Vad som samlas upp där är den innerliga beröring med ahistoriska röster som drabbar konstvärldens medlemmar. När de hör dessa röster väljer de att ställa ut och intressera sig för konstnärerna som åstadkommit detta vilket för med sig att de klättrar på listan. Nu behöver det inte bara vara ahistorisk beröring som sporrar intresset, upplevelsen kan vara av lite annat slag vilket jag tror att Brodow utan vidare kan acceptera. Artfacts kan aldrig ha fel. Om konstvärlden ändrar sin uppfattning om någon konstnär förändras naturligtvis också artfacts. Men artfacts gäller däremot inte för den enskilde. Min lista eller Brodows överensstämmer inte med artfacts som är genomsnittet av hur konstvärlden uppfattar och upplever modern konst (numera är också de gamle med, Rembrandt kan man t ex slå upp – men de har ingen ranking).

Väsentligt att notera är att artfacts inte enbart är en mätning av hur konstnärerna tar sig upp i systemet utan hur de blir avlästa av konstvärlden. Jag tror inte att Brodow är beredd att diskvalificera andra kritiker, curatorer, gallerister som mindre estetiskt känsliga än hon själv.

Så har jag svårt att förstå på vad sätt jag skulle ha tappat mitt estetiska omdöme. Att jag redovisar och diskuterar konstvärldens syn på kvalitet har väl inte med det att göra? Man kan ha estetiskt omdöme utan att höra ahistoriska röster.

Dagens bild knyter an till temat Skagenmålarna i ett socialkritiskt perspektiv. Skånes konstförening (vernissage den 23 okt) visar Henrik Lund Jørgensen som bland annat har bearbetat Michael Anchers välkända målning ”Vil han klare pynten?” i foto och video. Hur får man då detta socialkritiskt? Lika enkelt som förutsägbart, flyktingar från det lokala flyktinglägret får agera i rollspelet. Konstvärlden skall uppfostras till rätt politisk förståelse av världen.

Henrik Lund Jørgensen Vil han klare pynten?

Idag blev det partiledare Jimmies dag. Hans artikel i Aftonbladet är en del av de etablerade mediernas nya taktik mot SD. Partiet skall få plats i spalterna för att lägga fram sina åsikter. Därefter skall dessa åsikter och referenser (eller avsaknaden av sådana) bemötas. På ett sådant sätt att folket skall förstå partiets ytliga retorik och mörka skrymslen. Frågan hur man lyckas med detta. Risken är att det blir precis tvärtom. Under alla omständigheter har SD fått en storartad uppmärksamhet. Även jag har kommit med på ett litet hörn. I de breda penseldrag som partiledare tar till i sin artikel visar han också ett litet intresse för konsten. Närmare bestämt en del av en mening ”de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot”.

Ja, vi är nog inte så många… Förmodligen är det bara en som i någon mån kunde passa in här. Inte heller kan man säga att denne konstnär lever under ständigt dödshot. Den rätta formuleringen är att under en tid var det ständigt, numera är det bara då och då. Senaste dödshotet fick jag i förrgår. Men det kan dröja veckor till nästa uppföljare, varför partiledaren ”ständigt” inte kan sägas vara korrekt. Orsaken till den begränsade mängden är med största sannolikhet att det anses opassande av en konstnär att göra ett utfall mot islam. Det kan missförstås. Dessutom kan konstnärerna riskera dödshot.

I varje fall har jag uppmärksammats av DN och Aftonbladet där nu varje stavelse av Åkessons artikel skall granskas och vederläggas.

Jag tror dock inte att det hjälper stort. Vill man marginalisera SD är det bästa receptet att tillåta en frimodigare debatt i känsliga ämnen. Som alltså inte borde vara så känsliga.

Men så blir det inte. Jan Helin ger sig ut i en lång artikel mot SD och i vanlig ordning förhör sig medierna om professor Hjärpes åsikt. Intressant nog förs det på juridisk nivå en diskussion om att Aftonbladet kan fällas för hets mot folkgrupp. Ett för mig besynnerligt resonemang. Gång på gång har det betonats att anhängarna till en religion vanligtvis inte sammanfallet med någon bestämd folkgrupp – utom att de har religionen gemensamt.

Det enda som saknas i en debatt som har blossat upp åtskilliga gånger är ordet ”islamofob”. Jag har inte kunnat se detta glada tillrop i artikelmaterialet. Så långt en språklig framgång.

Upplyftande är att läsa att utställningen om yttrandefriheten på Nobelmuseet censurerades av en imam. Saken är alltför känslig för att debatteras på allvar. Dilsa Demirbag-Sten har skrivit om händelsen i Expressen.

Att reagera med ryggmärgen. Utställningen med Caspar David Friedrich på Nationalmuseum har inte skapat några särskilt intressanta recensioner. Kritikerna har, sedan debaclet med figurationsdebatten, blivit mera återhållsamma med att kasta sig över nazisternas konstsyn. Men det finns annat att kasta sig över, sådant som rentav påstås vara värre, enligt Ulrika Stahre i Aftonbladet. Det budord som här åberopas är ”Du skall icke visa en tillstymmelse till nationalism om du är ansvarig svensk”:

”När Nationalmuseum visar Friedrich tar man inte den diskussionen, vilket är klokt. I stället, och värre, drar man in en annan nationalism, nämligen att Pommern (norra Tyskland), där Friedrich föddes, var svenskt fram till 1815 och att han ’alltid kände sig svensk’. Jag vet inte riktigt vad det tillför, mer än att utställningen plötsligt känns lite fadd, provinsiell.”

Ja, så gäller alltså att till varje pris glömma de sista resterna av det svenska stormaktväldet. Strängt förbjudet att försöka flytta in tyska målare i den svenska konsthistorien.

Niels Bondes utställning på Ystads Konstmuseum om mediebilder får Carolina Söderholm till att – som inte är ovanligt – övertaxera konstens bidrag (SDS):

”Det är en otäck och mycket stark utställning Bonde åstadkommit, som också visar det konstnärliga uttryckets kraft. Genom att omsorgsfullt förvandla det dokumentära bildmaterialet till måleri ger Bonde det en angelägenhet och skärpa som dess flitigt exponerade förlagor sedan länge förlorat.”

”visar det konstnärliga uttryckets kraft”, framkallar naturligtvis genast frågan om vem som påverkas av denna uttryckskraft. Jag har länge hoppats på att få svar på denna min återkommande fråga. Är det någon mer än Söderholm själv som har påverkats?

Kan man sluta med konst och lyckas med det om man är konstnär? Kanske är det ett allvarligt försök som Tehching Hsieh (ursprungligen från Taiwan) ägnar sig åt. Han är känd som konstnären som höll till under ett helt år i en bur. Och en rad andra liknande performanceaktiviteter vari ingår ett hopp från andra våningen som medförde ett dubbelt ankelbrott (1973, dokumenterat med Super 8). Efter ett antal långa projekt slutade han med konst 2000. Hans sista projekt 1986 – 99 sammanfattades med några rader ”I kept myself alive.” Inget hinder för framgång, om konstnären är död eller levande spelar inte så stor roll om produktionen har varit hyggligt omfångsrik och kunnat väcka intresse. Tehching Hsieh är på väg uppåt genom retrospektiva utställningar och genom att visa upp sig. Se intervjun i Frieze.

Anna Brodow är tydligen ute efter konfrontation när hon återkommer i frågan om Frans Josef Peterssons recension. Hon sprätter vidare med ”Värre är det för en intellektuell som har förlorat omdömet. Detta ständiga art facts-listande som Vilks pysslar med tycks allvarligt ha påverkat hans omdöme när det gäller kvalitet.”

Kanske är det klokt av Frans Josef att strunta i att svara. Brodow har med skollärarens ambitioner närläst en artikel som inte är skriven med vetenskapliga ambitioner. ”Man skall kunna stå för vad man skriver”, poängterade Anna Brodow för mig häromdagen. Tydligen har hon glömt hur hon själv recenserade i den s k figurationsdebatten. Då fick hon erkänna att hon inte varit saklig i sin text. Kanske skulle hon börja sina närläsningar med de egna texterna.

En konstnär som fortsätter att vara framgångsrik efter sin död år 2000 är Chen Zhen. Han försvann dock i Venedigbiennalen. Jag kan förstå att han fortfarande är värd att uppmärksamma. Han var tidigt ute med det mångkulturella – och på ett originellt sätt.