Vilks.net

Konstvärlden är intensivt aktiv genom höstens eruption av biennaler. Momentum i Moss i Norge, Göteborgsbiennalen, Istanbulbiennalen (där man diskuterar europeisk identitet) och på onsdag kommer Lyonbiennalen (där man vill framhålla det vardagliga som spektakulärt och unikt). Om man räknar in den till sin struktur liknande Louisianautställningen och Bonniers konsthalls Life Forms (öppnar den 16 sep) är det verkligen fart på biennalsystemet. Tre kritiker har recenserat Göteborgsbiennalen som dock är en lokal tilldragelse. GP:s Mikael Olofsson är rätt nöjd och framlägger sin hyllning till videoprojektionerna. Amar Kanwar The Lightning Testimonies är ett säkert nummer som uppnådde högkvalitetsstatus på Documenta 2007. Ulrika Stahre i Aftonbladet är lika tagen medan Dan Jönsson i DN inte nämner den alls. Man kan undra varför Kanwars mångkanaliga projektion är med här. 2007 låg allt i rätt linje: Global, postkolonial och en markant indisk konstnär. Lämplig nationalitet har länge varit en konstnärlig kvalitet. Ändå är det högst sannolikt att Kanwar inte kommer att nå en stabil topposition. Han är mest intresserad av att fortsätta att vara filmare. Men den mest bekymmersamma egenskapen i Kanwars upphöjelse är att den är totalt motståndslös. Hans arbeten saknar totalt någon form av överskridande eller ifrågasättande. Enbart en klang- och jubelföreställning för konstvärlden. Och som man ser fortsätter den att jubla.

Standardisering är problematiskt eftersom det strider mot konstens mest grundläggande egenskaper. Ofrånkomligt att samtidskonsten med full kraft har drabbats av detta lyckorus. En påminnelse om modernismens formglädje, den som Lyotard talar om som glädjebudskapet: Formerna kan varieras i all oändlighet och sålunda aldrig ta slut. Men det blir värre med förändringspotentialen.

Dan Jönsson är den ende av kritikerna som visar en medvetenhet om att något inte fungerar. Han ser att det blir enahanda med videoinstallationer (som är välgjorda, har eller kan tänkas ha angelägna politiska motiv och dessutom avsevärt underhållningsvärde) och ser sig om efter något ”som vågar vara lite obehaglig, stryka mothårs”. Han tycker sig se något sådant i Jörgen Svensson bidrag om (möjligen) autentiska mordscener.

I min artikel i Axess om Venedigbiennalen har jag gjort ett litet överslag om hur teknikerna är representerade. Den har en betydande allmängiltighet för samtidskonstutställningar:

Ca 50 %, video och videoinstallationer ca 14 %, måleri och teckning 12 %, performance och musik 8 %, konceptuella projekt 6 %, skulptur 5 %, design 3 %, foto 2 %.

Teknikstandard, ämnesstandard, könsfördelningsstandard, global fördelningsstandard och kvalitetsstandard. Samtidskonsten har lyckats väl med sin kvalitetssäkring och EU-anpassning. Kvalitet måste alltid bekräftas och här har kritikerna sin uppgift. Just nu gnäller de en smula på curatorerna men som vi kan se inte särskilt mycket. Kritikerna ställer sig avvaktande till vissa av konstnärerna men det saknas aldrig några som kraftfullt kan framhållas. Men det är som en naturlag: Allt kan inte vara lika bra hela tiden.

Om man ser på Dan Jönssons försynta önskan om ”lite obehaglig, stryka mothårs”, ja det är inte mycket begärt men förmodligen ändå för mycket. Hur skall en deltagare i en curaterad (en ocuraterad är inte längre tänkbar) kunna vara obehaglig mot sin curator den som visat sig vänlig att bjuda in konstnären? Obehaglig mot kritikern skulle rendera dålig kritik. Och hur skulle det gå till att vara obehaglig mot övrig (alltid sorterad) publik? Om ”obehaglig” skall komma upp som lämplig beskrivning kan man vara säker på att den är inskriven som ”att ta upp obehagliga social problem” eller något liknande.

En till synes intressant fråga är hur konstnärerna blir valda. Men det är inte intressant, curatorerna väljer konstnärer som finns i deras nätverk och lägger eventuellt till några nya genom rekommendation. Vanligt är också att konstnärer som vunnit uppmärksamhet på tidigare aktuella utställningar kastas in som förstärkning. Hur väljer man curatorer? Ja, man kan välja någon av de mest framgångsrika, rutinerade eller en i mängden av kompetenta krafter – det finns hur många som helst. Avvikande curatorer är lika sällsynta som avvikande konstnärer.

Kvalitetssäkringen garanterar tydligtvis att det inte dyker upp något obehagligt.

Sociala konstruktioner kontra biologi

Johan Lundberg som vid ett flertal tillfällen givit min konstsyn viss kritik har kommit med ett nytt inspel på Axessbloggen:

”Analogin kan göras till den konstdebatt som förts i somras och där inte minst Lars Vilks hävdar att konsten och den estetiska upplevelsen är extremt tidsbundna sociala konstruktioner, vilket han menar bevisas av att en idé som först nedtecknadses i slutet av 1700-talet vidareförmedlats under århundradena därefter. Problemet är bara att dessa omständigheter på intet sätt bevisar att det inte fanns estetiska upplevelser före 1700-talet.”

Jag har ägnat mycket tid åt att syna dessa saker i sina historiska sömmar och skall man redan ut detta, får man fundera på vad en upplevelse är och vad som bestämmer den. Om vi t ex tänker på Duchamps pissoar levererar den (för den mottagliga) en konstupplevelse, alltså att uppleva att detta i sitt sammanhang osannolika objekt är ett konstverk och bär med sig betydelser och konsekvenser. Någon kan då påstå att det bör ha funnits motsvarande objektupplevelser av t ex pissoarer innan de blev möjliga som konst. Men det finns inget som talar för det.

”Estetiska upplevelser” fanns inte före 1700-talet eftersom man inte hade den begreppsapparaten. Och det är så att en begreppsapparat inte enbart är att sätta ord på en företeelse. Den kan också vara specifikt skapad så att upplevelsen hänger samman med just de förutsättningar som förs fram med denna begreppsbildning. Skönhetsupplevelser finns naturligtvis långt före 1700-talet men den innebär något annat än den estetiska upplevelse som ringades in av Kant och hans efterföljare. Den upplevelse som erbjöds är betydligt mer komplex än konnässörens behov av skönhet. Den moderna konsten blev svår, konstnären som ett sanktionerat geni skulle gestalta en högre form av översinnlighet som på samma gång skulle vara ett överskridande, att pressa gränsen för det estetiskt möjliga. Och dessutom vara ett uttryck för geniets upphöjda och ofta smärtfyllda tillstånd. Den konstnärliga uppgiften hade blivit gränslöst ambitiös och kunde inte längre beskrivas som ett nytt mode. Detta ligger sedan till grund för den estetiska upplevelse som erbjuds betraktaren.

Johan Lundberg är emot social konstruktioner och jag kan hålla med honom om att företeelsen alltför lätt kan överdrivas och skapa föreställningen att allt är sociala konstruktioner och att biologin saknar betydelse. Men allt är inte heller biologi.

Hammenhögfestivalen

Någon undrade vad Amit Sen deklarerade i sina slutord om sitt konstpedagogiska projekt. Jo, han sa ungefär det jag antydde i min beskrivning för ett par dagar sedan. Hans projekt var att skapa ett projekt som kunde falla bidragsgivarna i smaken. Det här med att vända sig direkt till fotfolket med en relationell estetisk metod och samtidskonst var precis vad man önskade sig. Själva fullföljandet med alla, helt relevanta, aktiviteter var i själva verket sekundärt. När han sagt detta, i en fullsatt salong, uppstod en intensiv diskussion som kom att pågå långt in på småtimmarna.

Ladoniabiennalen

Den är hittills lågprofilerad men på några platser har man upptäckt den. Se Saatchi.

Hon är i det närmaste ett paradigmatiskt exempel på samtidskonst. Med sina rötter i den franska relationella estetiken har hon skapat en imponerande karriär som ger henne en ranking på 205. Standardkonst på hög nivå.

Jag har nu bevistat första delen av Hammenhögfestivalen ”Lur”. Ett projekt som vid första anblicken har ett konceptuellt övertygande anslag. Amit Sen, konstnär och musiker, får ett betydande anslag för att genomföra sitt projektförslag som går ut på att arbeta i den relationella konstens anda i sitt omedelbara grannskap. Ett pedagogiskt projekt som startar i ett nolläge.

Konstpedagogiska projekt är en trögröra och man kan nog förstå att kulturrådet fann den här formen tilltalande. I en perifer del av landet, vanligt folk som inte har haft någon kontakt med konsten. Hur kommer det att gå? Är det möjligt att väcka ett intresse för samtidskonst hos människor som helt saknar erfarenhet av den. Visst, det ser intressant ut och man kan vara spänd på vilket resultat som kan komma fram.

Men det är att gå lite för snabbt fram. Amit Sen har också en annan utgångspunkt vilket gör hela saken betydligt mera komplicerad. Han ställer frågan om det är möjligt att få med sig konstens maktstrukturer på ett sådant projekt. Är det korrekt och passande? Han har förhört sig omsorgsfullt om vad en rad olika personer anser om idén. Den blev positivt mottagen och han nådde hela vägen fram. Så vill man ha det. Därmed kunde hela saken ha avslutat eftersom det därmed hade visats hur man skall presentera konstpedagogiska projekt. Faktiskt funderade Amit Sen på att meddela att uppslaget och ansökan i sig var ett konstprojekt för ett segment i konstvärldens hierarki.

Men det kom inte att sluta där, han bestämde sig att använda de givna resurserna och att genomföra etapp 2, vad skulle hända med deltagarna? Blir det någon kontakt med en folklighet? Det som skiljer det här projektet från andra är det begränsade antalet deltagare, de ständiga återkopplingarna och alla möten, ibland uppenbart i konstens namn, ibland har det mera verkat som umgänge. Hur det än har fallit ut kan det beskrivas med den omfångsrika termen ”relationell estetik”.

En intressant reaktion från deltagarna har varit att de snart förundrade sig över vad som var verkligt och vad som var konst. Att upptäcka att man möjligen var konstobjekt, att projektledaren var konstprojektledare och inte någon person, blev ett problem. Här har vi förstås den intressanta skillnaden: Konstvärlden längtar, t ex genom den relationella estetiken, till verkligheten och folket – men kommer aldrig dit (hela tanken är omöjlig trots att teoretiker som Nicolas Bourriaud trott på den). Men den del av världen som inte är konstvärlden har naturligtvis inget behov av att genom konsten nå fram till verkligheten eftersom de har uppfattningen att de redan är där.

Alla deltagare i projektet är inte utanför konstvärlden. Amit Sen har engagerat konstnärer och musiker som utan vidare håller en kvalitetsnivå i samtidsscenen. Hur har det gått med samspelet? Resultatet är nog vad man med en smula eftertanke kan förvänta sig. Så lätt går det inte att slå samman olika stamsamhällen. I Hammenhög finns också i mindre skala kategorin konst- och kulturintresserade. Även där blir det svårt. Det räcker inte för att kunna omfatta samtidens särart och inte heller denna grupp kan försona sig med tanken på att hela projektet kanske inte är ”på riktigt”. En misstänksamhet har uppstått.

Till själva festivalen, alltså finalen på hela projektet, har Amit Sen plockat in en rad helt relevanta deltagare. Efter ett par korta invigningstal på onsdagskvällen marscherade deltagare och intresserade till Jeppsons möbler där Johanna Billings klassiker Magical Worlds spelades upp. Efter det fortsatte Ivo Nilsson och Amit Sen med Mauricio Kagels experimentstycke Atem. Kvällen avslutades med min 45 minuters videoversion av Pelléas och Mélisande.

I tätorten Hammnehög finns det ca 1 000 boende. Endast en bråkdel visade något intresse för festivalen. Det är bara att konstatera att relationell pedagogik och uppmärksamhet inte är tillräckligt för att skapa ett bredare intresse.

Dagen därpå genomfördes flera evenemang. Intet kulturpedagogiskt arbete kan undgå barngrupperna, de tacksammaste kulturkonsumenterna och de minst problematiska. Barnen fick måla och gjuta på Torget. I samhällets ytterområde inbjöd Jenny Grönvall via sin alter ego Peggy Sue till målarkurs i sin rosainredda husvagn. Men det var ytterst få Hammenhögbor som dök upp. Kvällens båda performance, Lilibeth Cuenca Rasmussen som agerade och sjöng i bilhallen Peugeot samt Guds Söner (Leif Elggren & Kent Tankred), ”Guitar Heroes” i lantbruksmuseets svinstia, fick sin publik av de redan invigda.

Hur Amit Sen kommer att förklara sitt projekt får vi veta på söndag.

Amit Sen

Operapubliken har bänkat sig

”Peggy Sue” alias Jenny Grönvall

Här finns lite levande bilder från de två första dagarna:

Nej då och uppenbarligen är det för tidigt att räkna ut socialkritiken. Om tendensen går mot en mindre viktläggning av denna såsom vi har kunnat se under en längre tid finns det också en satsande motsats. Istanbulbiennalen som öppnar på lördag är upplagd som en genuin socialkritisk tillställning med alla de gamla förhoppningarna om konstens välsignande inverkan på världen. Läs den här matsedeln som visserligen bär med sig klädsamma frågetecken men saken kan knappast framstå klarare:

”How can artists and intellectuals intervene across the diverging scales of contemporary politics? Liberal democratic society has only two measures of value, and therefore only two standards for organizing its collective decisions: profitability and popularity, calculated on the markets and in the media. This formula has given rise to extreme consumerism, predatory business elites and populist political leaders who draw on ethnic and religious identifications to pump up their individual images. What has disappeared in the spectacular splash and the aggressive national posturing is any kind of collective project, such as the industrial modernization projects on which so many Leftist artists and intellectuals collaborated in the early 20th century. The question we face, as artists and intellectuals, is how existing forms of cultural production and distribution can be reconfigured, in order to help generate egalitarian aspirations after the current bankruptcy and collapse of the exclusionary liberal formula of market-driven, media-centred democracy. How can new values of solidarity and reciprocity become visible in thought, serving as measures and standards for vitally needed changes in reality?”

En sak är att Istanbulbiennalen vill profilera sig mot Venedigbiennalen. Eftersom det inte tycks finnas något alternativt annat än att återgå till en hårtslående politisk agenda har man valt den. Och det ingår sociala projekt och paneldiskussioner. Man har också avstått från att ta med välkända eller något så när kända konstnärer. Vi har anledning att följa hur denna neosocialkritik kommer att bemötas.

Samma dag som Istanbulbiennalen öppnar Kalmar Konstmuseum en utställning om socialkritiken i ett historiskt perspektiv.

Den som vill följa Ladoniabiennalen kan se på dammakaren Jorge Otero-Pailos.

På senare tid har det talat en del om skönhet eller i vidare bemärkelse om det estetiska. Däremot får man sällan veta vad det går ut på. Jag tänkte därför ge en kort redogörelse för den moderna skönheten/estetiken. Den förmoderna skönheten – i den mån den har något att göra med den moderna – kan jag inte kommentera nu.

Kant är roten till all konst. En viktig tes. För att frambringa (och i praktiken skapa) den SÄRSKILDA skönheten gör sig Kant till psykolog. Ty, säger han, vi har ett förstånd. Men vi har också ett förnuft. Om man försöker inser man svårigheten att lokalisera dessa psykologiska entiteter. Förstånd är det som får oss att relatera företeelser till begrepp medan förnuft strävar efter idéer. I varje fall sker stundom det att vårt förstånd inte kan sortera en företeelse. För att genomföra sorteringen har förståndet en annan psykologisk enhet till disposition: Inbillningskraften. Den skall komma med förslag, men i vissa fall avvisar förståndet alla förslag. Inbillningskraften producerar och producerar förslag men inget passar. Om det är så att denna situation är för handen blir resultatet en skönhetsupplevelse. Friktionen eller ”det fria spelet” mellan förstånd och inbillningskraft åstadkommer skönhetsupplevelsen. Eller tvärtom: När en skönhetsupplevelse är för handen kan vi vara säkra på att de båda entiteterna är i full verksamhet.

Om vi skulle ha andra upplevelser i samma riktning, ”trevliga”, ”tjusiga” eller upptäcker att det rör sig om betingad skönhet, alltså skönhet som bygger på praktiska förhållande ”se så väl det fungerar” befinner vi oss på en lägre nivå och ingalunda är förståndet och inbillningskraften igång. Skillnaden är som Kant meddelar att det rör sig om ANDE eller Utan ANDE.

Om förståndet ersätts av det idésökande förnuftet uppstår istället Det Sublima. Och naturligtvis kan det förstås tvärtom: När vi upplever det sublima kan vi vara övertygade om att förnuftet och inbillningskraften är i full gång.

Men spektaklet är inte över med detta. Ej alls, nu inträder OMDÖMESFÖRMÅGAN (försök att lokalisera den, det är inte lätt). I tillståndet skönheten eller sublimiteten kan omdömesförmågan få oss att erfara en viss form av harmoni, nämligen den att det finns en förbindelse mellan det sanna och det goda. Även här torde gälla det omvända: Skönhetsupplevelsens styrka är bekräftelsen på att omdömesförmågan förmedlar denna världarnas harmoni till oss.

Så talade Kant och sade. Vad som är märkligt är att hela denna spekulation svaldes av eftervärlden och gör det ännu. Och om Kant ändå var måttlig i sina amatörpsykologiska utsvävningar blev det betydligt värre i estetikens fortsatta utveckling.

I morgon börjar festivalen i Hammenhög.

FIGURATIV DEBATT

Inte helt oväntat blev figurationsdebatten i Edsviks konsthall en västgötaklimax (den visas under veckan vid flera tillfällen i Axess TV). De som bänkat sig för att kämpa sig genom debatten var Jessica Kempe, konstkritiker på Dagens Nyheter, Gunnar Larsson – konstnär och lärare på Konstfack, Anna Brodow – konstkritiker på Svenska Dagbladet, Peter Luthersson – chef för bokförlaget Atlantis, Sanna Tomac – lärare vid Ateljé Stockholm, Stig Larsson – författare, Mats Wiklund – moderator.

Västgötaklimax alltså: Det är Uuuunderbart, ja Häääänförande, eller hur man nu skall uttrycka det, liksom …trevligt…

Sanna Tomac klargjorde (äntligen) vad det handlade om. Det rör sig inte om figurationer utan alldeles som man har kunnat misstänka om SÄRSKILDA figurationer, sådana med många lasurer och de gamla mästarnas tekniker. Vad man vill uttrycka har det också vinglats något om, men först som sist handlar det om Skönhet. Rakt av och resolut, inga komplikationer kring vad skönhet är och var den kommer ifrån. Och troligen är auktoriteten till den bevarade kantianska andan Roger Scruton. Styvnackad tilltro på en ur själen (och självfallet med många kulörer lasur) framsprungen autenticitet. Med en förtjusande naivitet kunde Sanna Tomac meddela att sådana konstnärer röner motstånd och diskrimineras. Man måste lära sig tekniken för att kunna uttrycka sig, tillade hon.

Ja, hur är det nu med tekniker i Alltings Tidevarv? För en del år sedan var det två kvinnliga studenter som skulle göra ett barprojekt i Oslo. För att kunna uttrycka denna bar krävs självklart bartenderkunskaper. Kunde skolan tillhandahålla detta? Nej, den ingår inte i ordinarie uppställning utan får tas externt.

Vad skall man ha för standardtekniker på en Konsthögskola? De ledande teknikerna är de digitala, att datorer, foto och video finns med är inget att förundras över. Sedan finns skulptur som kräver lite diverse hantverkskunskaper och naturligtvis måleri – i allmänhet. Grafiken lever alltmer i en osäker tillvaro.

Så frågan är vad den Särskilda Lasurfigurationen har att komma med. Förmodligen är det så enkelt att det inte är mer än vad som framkommit: lite småtrevlig konst i gammal stil – men med gränslösa ambitioner.

Samtidskonstens försvarare kom liksom aldrig till skott. Jessica Kempe fortsatte att deklamera sin entoniga nazistvisa, dystert att se att hon inte kan bättre. Peter Luthersson vet mycket om litteratur men desto mindre om konst. Han är inte ens införstådd med att konsten har en epok efter modernismen. Däri skiljer den sig från litteraturen som aldrig blev en readymadeverksamhet. Stig Larsson förklarade för församlingen vad konst är. Inget svårt alls, menade han, och berättade att konst var när konstnären undrade över något. Jo, det låter bekant och mycket samtidspräglat: Han kom, säkert helt omedvetet, rakt in i samtidens konstnärliga undersökning. Där undras det systematiskt. Man kan ju tillägga att även vetenskapsmännen undrar och att det för övrigt undras både här och där.

BIENNALER

Den ivriga diskussionen om biennaler som kommer att äga rum den 17-20 september i Bergen har föranlett en skrift vars inledningstext kan läsas här. En detalj som jag fäste mig vid var att man i sitt ironiserande över biennalerna jämför dem med pizzornas roll i det kulinariska landskapet. En helt misslyckad bild eftersom pizzan saknar status. Biennalerna är visserligen en form av snabbmat men det är samtidigt det bästa som konstvärlden kan erbjuda. Inga pizzor där. Jag har svårt att finna något att jämföra med i den kulinariska världen. Trots allt är det kanske en viss skillnad.

Helt plötsligt slog åskan till och dataskärmen blev svart. En enda knall men en fullträff. Maskinen hämtade sig dock och fungerade snart som vanligt igen. Med modemet gick det sämre. I sådana stunder skall den förutseende plocka fram sin reservuppkoppling och det gjorde, som ni kan märka, alltså jag.

I essäboken Sällskap (2001) skriver Carl-Johan Malmberg tänkvärt om Marguerite Duras:

”På sätt och vis var Duras den sista. Den sista som envist hävdade en syn på litteraturen som ställd utanför och bortom: utanför och bortom begreppslighet och tanke, berättelse och kropp; förnuft och idé…”

En bjärt kontrast till dagens anpassade och kundvänliga konst. Eftersom Duras är död och begraven är hon som gjord för att framstå som en genuin storhet.

Idag är det t ex inte lätt att skriva en curatortext. Göteborgsbiennalen som har öppnat idag visar det med all tydlighet:

”I en komplex samtid som tappat tilltron till absoluta sanningar spelar kulturell/moralisk legitimitet idag en mer avgörande roll. Förståelse refererar inte alltid till fixerade och fasta tillhörigheter eller gemenskaper, utan i ökande grad till flytande, nomadiska och temporära identifikationer utan bestämda rötter, mera förankrade i mycelieliknande nätverksförbindelser. I denna verklighet blir konstnärliga gestaltningar och förhållningssätt allt viktigare som referenspunkter till samtiden och hänvisningar till framtiden.”

Så lyder curatorernas (Celia Prado och Johan Pousette) statement. Det finns liksom ingenting att säga, temat ”What a wonderful world” – ja, i brist på annat. Celia Prado berättar för GP:

”Det övergripande har varit att hitta konstnärer som intresserar sig för samhället och humanistiska frågor. Men det finns så mycket som är relevant och intressant så det här är ett litet urval.”

Men det är bra att det finns en svensk biennal. En sådan avspeglar konstens tillstånd. Det är ingen framåtpekande biennal som aviseras men den är ett exempel på det som kan kallas för standard just nu.

Även Ladonia Biennalen är naturligtvis med i denna sväng. För den som inte känner till Marjetica Potrc kan det vara värt att klicka på videolänken. Musik av Laibach (liksom Potrc kommer de från Slovenien) blandat med lite folkmusik.

I dagens DN skriver Bo Madestrand att han tror att den ekonomiska krisen har skapat ett bakslag för samtidskonsten. I sådana tider som nu är söker sig människorna till tryggheten i det föreställande och gammaldags. Och han tänker på figurationsdebatten. Jag tror inte alls på det. Den stora publiken är överhuvudtaget inte intresserad av samtidskonst och den mindre publik som är det har inte ändrat sig.

Men nog kan man tala om kris fast på en annan nivå. I senaste numret av Artforum (endast den tryckta upplagan) skriver den välkände kritikern Diedrich Diederichsen en artikel om Venedigbiennalen. Diederichsen är sedan många år välorienterad i samtidskonsten med musik och film som profilering.

Kris, säger alltså D.D. Varför finns det gamla gardet med på Birnbaums utställning (Fahlström Blinky Palermo, Matta-Clark, Gutaigruppen, Lygia Pape)? Jo, de representerar den radikala konsten, den tid på 60-talet när konsten var radikal. Nu är det slut på det och endast återkoppling tunna ström skall förse dagens konstnärer med sådan energi. Birnbaum menar att de äldre konstnärernas arbeten transformeras av samtidens. Så t ex förvandlas Matta-Clark av Tiravanija. Men D.D. är naturligtvis inte med på detta och säkert med all rätt. På 60-talet var det möjligt att vara radikal, dagens konst kan möjligen få de historiska kvarlevorna från den tiden att verka som trivsamma förövningar till den relationella estetiken.

D.D. funderar också kritiskt kring de dominerande strategierna i samtidskonsten. Citattekniken får honom att se rädslan för att påverkas. Detta har, menar han, fört med sig att konstnärerna kompenserar sin oro genom att utnyttja citattekniken som sina stamträd. Referenserna till de radikala föregångarna blir historiskt legitima och inverkar inte på konstnärens självständighet. Interaktiviteten (pseduo-) ger han inte mycket för. Som avskräckande exempel nämner han Miranda Julys installation där besökarna kan ställa sig på små pelare vilka är försedda med skojiga texter. Han noterar också berättelsen. Exemplet framför andra är Elmgreen & Dragset. Med en rak berättelse uppnår man det D.D. kallar för konst enligt Mr. Spock: ”The artist presents the audience with an amazing riddle and then with a calculated solution, notable for its lack of ambiguity, which will make everyone say, `F-A-A-A-Scinating!”

D.D. gör också processen kort med Nathalie Djurbergs installation som han betraktar som en lagom invit till en hedonistisk lockelse, att bryta tabun som inte är tabun. Kritikerna vill gärna ha lite sinnliga konstverk, ett annat typiskt drag i samtiden.

Slutligen talar han om ”nedsänkningens estetik”. Konstnärerna sjunker ner i sin estetiska verksamhet. Tobias Rehbergers cafédesign eller Tomás Saracenos spindelnätsinstallation börjar och slutar i sitt eget rum.

Krisen är alltså en brist på radikalism och det är förmodligen riktigt. Hur gör man något åt det? Innan man kommer så långt får man invänta att konstvärlden skall erkänna och beskriva sin kris.

Det är alltid lättast för en kritiker att vara negativ. D.D. har sina favoriter på biennalen och det är en smula svårt att se något översvallande i hans val Simon Starling är han nöjd med inte minst genom att han berör det förhållande att biennalens konstnärer närmast mangrant kommer från Berlin utan att den staden får spela någon som helst roll. Han delar också många andra kritikers förtjusning för Keren Cytters intrikata och referensfyllda videodramatik. Men alldeles särskilt framhåller han, förmodligen som ende kritiker, Falke Pisanos installation av prefabrikerade skulpturelement försedda med texter. Ett i praktiken omöjligt bidrag i den stressade biennalmiljön.

En sak är dock säker: Konstens kris hänger inte samman med den ekonomiska.

”The artist presents the audience with an amazing riddle and then with a calculated solution, notable for its lack of ambiguity, which will make everyone say, `F-A-A-A-Scinating!”

De nämnda konstnärerna finns presenterade på Ladonia Biennial vars länk finns här intill.

Dagens tänkvärda underhållning kommer från Moscow Poetry Club.

Odells rättegång har som sagt fört med sig att hon nu har hela kritikerkåren hejande vid ringside. Projektet har fått en ny och principiell vinkling: Rättssäkerheten är i fara. Mårten Arndtzén ser allvarligt på detta i Kulturnytt. I GP engagerar sig Sinziana Ravini igen, ser ett grekiskt drama och menar att om Odell hade varit man och journalist skulle hon inte ha blivit dömd.

Konst och journalistik är inte samma sak. Journalister som wallraffar är målmedvetna och använder en metod som är välkänd. Konsten är inte alls lika rak, Odells deklaration om att diskutera psykvården blir principiell och svävande. Antagligen kan man också säga att tilltaget med den föreliggande intentionen är ovanligt klumpigt utfört om man ser det ur journalistisk synpunkt. Vi har också sett hur kritikerna tidigare ställde sig avvaktande inför den alltför ensidiga programförklaringen. Under konstens socialkritiska era har journalistiken varit något konstnärerna, med all rätt, har aktat sig för. Där handlar det om identitet.

Någon större fara för rättssäkerheten är det nog inte. Konsträttegångar är ytterligt sällsynta och blir dessutom speciella. Vi har ännu inte sett exempel på att något fall har kunnat användas som (reellt)( – se nedan) prejudikat.

Sedan skall man förstå hur domstolen fungerar. Jag har varit med ett antal gånger. Tre instanser tog sig an Nimis. Arx vandrade visserligen den också genom rättssystemet men domen föll i tingsrätten. Två rättegångar handlade om huruvida försäljningen av Nimis var korrekt. Därefter togs hela saken om igen med markägaren i tingsrätt och hovrätt. Slutligen behandlades Omfalos (en betongpelare 1.6 meter hög) i en separat rättegång.

Min erfarenhet är att det i första hand inte handlar om paragrafer. Konstärenden är så speciella att de inte kan passas in i några enkla normer. Istället är det så att rätten antingen är positiv eller negativ. Beroende på vad den är kan den sedan leta fram några lämpliga paragrafer. Ett konstärende är perfekt för att anpassas till rådande känsloläge.

Nimis, t ex, fälldes i tingrätten men jag dömdes enbart till ansvar, alltså utan något egentligt straff. Domaren var vänligt sinnad (man märker lätt hur det står till) och fann en god utväg som han tänkte sig att i någon mån kunde tillfredsställa båda parter. Men så blev det inte. Åklagaren tog ärendet till hovrätten och även där visade det sig att rätten var positivt inställd. Med juridisk elegans fann man utvägen att jag inte var skyldig eftersom det inte fanns något direkt förbud att uppföra byggnader enligt de föreskrifter som gällde för naturreservatet. Åklagare överklagade till Högsta Domstolen. Onekligen var det så att syn på stället i naturen var en god faktor för min del. Högsta Domstolens fem justitieråd satt i Stockholm och kom så småningom fram till att jag skulle fällas för hinder för framkomligheten. Även detta får man säga var en juridiskt poetisk vändning.

När sedan Arx kom upp hade jag oturen att få en mindre vänligt sinnad domare som valde den hårda linjen och utdelade 100 dagsböter. Faktiskt utnyttjade han ett prejudikat som skapats av en konstnär, nämligen mitt tidigare fall med Nimis. För övrigt måste man också förstå att domstolen har en makt att bestämma hur det skall vara. Självfallet inom rimliga gränser men det finns gott om utrymme. Utan att i detalj motivera sin ståndpunkt kan domstolen hävda ”rätten finner att…”, ”rätten menar att det är sannolikt att…” Så är det slut med tjafset. Filosofiskt sett har vi här kommit in i den gamla delningen mellan kunskap och domslut, mellan förståndet och omdömesförmågan. Mellan dessa finns ingen fast förbindelse, däremot är det tänkt att just konsten, alltsedan Kant, skall vara broslaget mellan dem. Sådana diskussioner för man dock inte i rättsförhandlingarna.

Konstnärer som lyckas framstå som seriösa och med osjälviska motiv kan inte behandlas som vilka skurkar som helst. Det vet rätten och den är naturligtvis också medveten om hur medierna och opinionen står och stampar efter ett avgörande. Ett konstärende är då tacksamt då en kompromisslösning kan genomföras utan att domen kommer att få några juridiska konsekvenser i övrigt.

En typisk gnällspikande kommentar från allmänheten kan gå så här:

”Personer bosatta i Sverige har rätt till sjukvård vid sjukdom eller befarad sjukdom och det betalar man landstingsskatt för att få. Däremot ingår knappast i den förmånen att spela sjuk och att använda sjukhusen som lekstuga även om man är konstnär. Anna Odell har därmed missbrukat sin rätt till sjukvård och kostnaden för detta kan inte reduceras till bara Stesolid och förbrukningsartiklar- hon tog i anspråk läkares och sköterskors arbetstid och det måste också ses som en kostnad i detta sammanhang. Jag tycker att hela historien är bedrövlig.”

Här finns ett uppslag till stora statliga besparingar. Bovar och skurkar behöver inte betala för polisens utryckning och arbete. Inte heller för vård av de skador de åsamkas i sin verksamhet. Detta är inte rimligt, en saltad räkning från myndigheterna om kostnader för utryckning, strid, omhändertagande, administration, materiel m m är något som borde övervägas.

För övrigt har jag skrivit en artikel om konstbegreppet i KvP. Den är ett svar på Conny Malmqvists tidigare två artiklar.