Jag finner det du skriver om övergången mellan folkpoesi och konstpoesi belysande. Kanske träffar det rent av kärnan i vad vi diskuterat under sommaren. Javisst det finns en skillnad, som väl handlar om grader av medvetenhet och stilisering. Det är i alla fall vad jag tänker när du skriver att man konstruerat (och då inom en tradition) något (en form?, en struktur?) för att rymma – eller kanske fånga – det irrationella, fast på ett nytt och annat sätt än i folkpoesin. Vidare tänker jag mig att det du kallar konstpoesin utgör en någorlunda välavgränsad delmängd av poesin, medan konstpoesin efter romantiken, i sin tur, utgör ett specialfall av konstpoesin, och då ett rimligen ett specialfall som måste studeras i nära koppling till modernitetsbegreppet och hela konglomeratet av vetenskap, konst och religion som växt fram i Väst.

Duttons teorier skall nog ses som en utgångspunkt, på viss naturvetenskaplig grund, för vidare reflektion kring såväl folkligare estetiska uttryck som den mest förfinade högkonst. Oavsett förfiningsgrad ingår förstås alla dessa verksamheter ingår i ett socialt sammanhang. Men all konst skapas också av varelser som är biologiska, och jag tror egentligen inte att det finns någon motsättning mellan social konstruktion och biologi. Vad det handlar om är att inte bli alltför reducerande, och att ta den samlade massan av mänsklig kunskap i beaktande. Jag är själv humanist och uttalar mig därför enbart i egenskap av humanvetare, och då är min uppfattning att det aldrig kan skada att beakta naturvetenskapliga rön, att det snararst är berikande, även om naturvetenskapens kvantitativa resultat och prosaiska beskrivningar av skönandar måhända upplevs som något platta. Men där får humanisten ta vid, kanske… eller konstnären.

Jag tyckte om din beskrivning av skillnaden mellan konstpoesi och folkpoesi. Och jag håller med om att konstpoesi ofta äger mindre omedelbarhet, eller i vart fall en särskild stil. Jag är dock inte helt säker på att det omedelbara alltid är det mest rationella. Däremot finns kanske ett samband mellan det omedelbara och det banala?

Ngt som hände för sex år sedan kan förklara vad j menar f dig. Vi kritiserade från retrogardistisk håll språkamaterialismens genomslag i svensk poesi, och fick då medhåll från en mer romantiskt sinnad grupp kring redaktionen på Lyrikvännen där man främst argumenterade med att den språkmaterialistiska poesin inte kommunicerade, varpå det hela, via DN – som är sig lik – blev till den s. k. kommunikationsstriden.

Komplikationen i detta är att all konstpoesi (alltså de mer utvecklade system som avlöser folkpoesi vid olika historiska tidpunkter – konstpoesi som alltid är just vad Vilks understryker som ”social konstruktion” medan vad folkpoesin utgör står mer öppen för de tolkningsmodeller, via Dutton o annat, som du själv lagt fram här på sidorna).. komplikationen i detta är att konstpoesins systemer alltid bygger på att försvåra kommunikationen, till en grad. Annars skrev man som man kan tänka normalprosa, men i konstpoesin försvårar man det omedelbara (och endast rationella) kommunikationsledet i önskan om att uppnå ngt mer. (För att uttrycka detta enkelt.)

Du kan lugnt räkna med att retrofiguration av det norsk-svenska snittet är ngt mer än Figurationsdebatten gav utrymme för. Och det kan vara givande att behålla det i gott minne framöver. Och just nu inte minst på Lars Vilks site, f att nu ev. avrunda sommardiskussionen som den varit generös nog att hysa och ivartfall tolerera.
God hälsn H-S.

Jag är också lite kluven till Hägglunds artikel. Om denna avvaktan från min sida fäster vid ett fel hos kulturkonservatismen tror jag beror på vad man avser med ”kulturkonservatism”. Man får kanske också tänka på att Hägglund väl möjligen inte är en enormt intellektuell politiker (jag kan ha fel) och att han dessutom verkar vilja slå an en folklig ton. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är fel i en politisk debatt men blir ändå, som sagt, kluven.

En svaghet innanför kulturkonservatism likafullt som innanför (den betydligt fulare) kulturradikalismen, och det var även här j var ute och fiskade hos dig, är att idéprofilen regelmässigt är så lättidentifierbar, och troligen lätt uppspaltbar i en handfull kategorier respektive. Det nytt intressanta är att motsättningen dememellan verkar radikaliseras, som om 1800-talet höll på att reaktiveras. Klassamhället är också tillbaka osv.

(Till vilken cocktail Camille Paglias ”Sexual Personae” och Denis Duttons ”The Art Instinct” blandas i dina hjärncellers elektrokemiska nystan – Geist und Seele tillåter ju inte biologismens perspektiv – skulle man gärna haft ett interskandinaviskt tittskåp till.)

Håkan S