Vilks.net

Att använda sig av YouTube som utställningslokal och spridning är en intressant möjlighet. För knappt ett år sedan började jag placera ut mina produkter enligt det receptet. En första utvärdering kan göras med hjälp av antalet registrerade uppspelningar. Här är en kommenterad lista:

1. Hamas new music video (jan 2009) 6.280
En säker vinnare. Frågan är hur många av besökarna som är klara över den distanserade hållningen som ju inte alls kan verka självklar.

2. In madness we believe (maj 2009) 4.250
Kammarspelet om Anna Odell och psykvården i en extrem kortversion av Donizettis opera Lucia di Lammermoor har också gått hem hos publiken.

3. Halal TV-debatt (dec 2008) 1.905
Ett omtvistat ämne med engagerade debattörer.

4. What is art? Del 1 (feb 2009) 1.377
Av denna serie i fem delar har nummer 1 fått den största uppmärksamheten.

5. The Governor (nov 2008) 1.236
Videon som gjordes som ett svar på landshövdingens ingripande mot min planerade utställning på Kalmar Konstmuseum fick en omedelbar framgång.

6. Demonstrera för en bättre värld (mars 2009) 1.224
Den estetiserade versionen av demonstrationerna mot tennismatchen mellan Israel och Sverige väckte visst intresse.

7. Dogs, The Musical, Trailer (nov 2008) 1.212
Musikalen som fortfarande väntar på sin premiär.

8. What is art? Del 4 (mars 2009) 1.091

9. Israel Army music video (jan 2009) 1.046
En ganska het potatis.

10. Nationalskaldens väg på hälleberget (jan 2009) 871
Mohamed Omars omvändelse

11. Arto Lindsay i Ladonia Biennial (maj 2009) 829
Att den här har blivit nummer ett bland biennalvideorna beror nog på att Lindsay överhuvudtaget är populär på YouTube.

12. Islamistisk relativism (jan 2009) 777
Den andra kommentaren till Omars omvändelse till islamist.

13. Impressionists live (mars 2009) 770
Här har vi säkert en långkörare. Några utdrag ur den franske filmaren Sacha Guitrys gamla svartvita film om några av impressionisterna.

14. What is art? Del 2 (feb 2009) 686

15. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth och konsten (feb 2009) 608
Ni minns säkert historien om NUG.

16. Altermodern by Nicolas Bourriaud (jan 2009) 582
En koncentrerad framställning av Bourriauds budskap.

17. The Transition (nov 2008) 559
Som svar på Andreas Malms kritik av några utdrag ur Dogs som visades på en debatt om yttrandefrihet i Stockholm.

18. A visit to Nimis and Arx (dec 2008) 514

19. Falke Pisano i Ladonia Biennial (apr 2009) 499
Pisano är inte precis någon kioskvältare men i den här förpackningen finns både underhållning och dramatik.

20. What is art? Del 5 (mars 2009) 498

21. Keren Cytter i Ladonia Biennial (maj 2009) 493
Möjligen kan det vara så att denna videos popularitet hänger samman med att ”naket säljer”.

22. Trailer Tate Triennial 2009 (jan 2009) 437
Min fejkade trailer för triennalen

23. Boris Groys om politik och konst (apr 2009) 416
Ett bearbetat utdrag ur ett längre podcastföredrag

24. Rirkrit Tiravanija i Ladonia Biennial (maj 2009) 407
Det finns inte mycket på YouTube om Tiravanija så förmodligen fyller den ett tomrum.

Alla videor finns på den här adressen: SAMLINGEN

Helsingborgs Dagblad har uppmärksammat projektet med Davidstatyn och detta har föranlett ett antal skribenter att ta till orda. Även Sydnytt har intresserat sig för saken.

En av kommentarerna tycks ha försvunnit. Den ansågs nog lite för grov. Men här är en kopia:

”Det är synd att inte de människorna med annan tro fick tag i herr Vilks sist när han retade och förlöjligade dem. Då satt han inne bakom sina fönster och fick polisskydd, men det är inte för sent att komplettera med ett par hundar också.
Les 28 sep 2009, 09:02”

För övrigt kan jag erbjuda lite Fahlström med tämligen stora doser av ”fahlströmiana”. Nämligen är Öyvind Fahlström en komplicerad konstnär med ett referenssystem som kräver mycket av betraktaren. Dr. Schweizer, Mike and Elaine, Wagner, Maurice Jarre, Righteous Brothers…

Jag menar att det inte är någon stor sak att bestämma vad som är samtidskonst. Men frågan har diskuterat vid många tillfällen och har på senare tid blivit ett återkommande seminarietema. Anna Brodow har skrivit om det på sin blogg där hon utgår ifrån det genomduktiga studiematerialet till Göteborgsbiennalen:

”Begreppet samtidskonst används som en beteckning för konst som skapas i vår samtid och som på ett eller annat sätt speglar den tid vi lever i.”

Som ni kan läsa på Brodows blogg kommer hon fram till att en i Sverige befintlig irakisk konstnär borde räknas in. Och därmed inte skulle få sitt förslag till skulpturprojekt avvisat i Södertälje.

Felläsningen som gör den konklusionen möjlig härstammar naturligtvis från det ovan citerade studiematerialet. Med den sedvanliga feghet som brukar råda i konstvärlden tar man inte bladet från munnen utan försöker få begreppen att se lite mera politiskt korrekta ut än vad som råder i praktiken. Konstvärlden brukar vara livrädd att yppa något om att den inte är inkluderande och att den skulle kunna vara hierarkisk. Självklart nog är den grovt exkluderande och genomhierarkisk. Egentligen ingen stor sak, så måste det vara.

Men vad är då samtidskonst? Det som brukar avses är internationell samtidskonst, en standard vars prototyper återfinns på biennaler och liknande utställningar. Dessa konstnärer skiljer sig från modernister (och några andra smärre subgrupper) genom att inte framhäva det estetiska utan istället ägna sig åt undersökningar/social kritik.

Den internationella samtidskonsten ger oss ändlösa mängder av solklara fall. Kommer man med på en biennal är man nästan säkert en samtidskonstnär och dessutom med garanterad kvalitet. Värre blir det när man drar sig ner i regionerna. Ty den internationella samtidskonsten är en allt mer spridd attraktion och därför söker sig alltfler i konstvärlden dit. De konstnärer som utbildar sig på konsthögskolorna och på de mera ansedda förskolorna skaffar sig i regel de kunskaper och referenser som är nödvändiga för att kunna nå upp till standard. Men långt ifrån alla fattar poängen och faller då utanför. Särskilt svårt är det inte att avgöra vem som bör räknas dit men någon absolut gräns är inte möjlig att dra.

Brodow nämner t ex Avelino Sala, en spansk konstnär, relativt okänd. Men ingen tvekan, här har vi en ISK (internationell samtidskonstnär). Han har ställt ut på Luna Kulturhus i Södertälje, på Passagen i Linköping och har i övrigt en hygglig internationell karriär. Den konstnär som Brodow drar en lans för, Hussein al-Mousawi, är dock ett synnerligen tveksamt fall. Han vill göra en pyramid till Södertälje och hans intentioner och idéer beskrivs i en artikel i SvD. Här tycks det framgå att han inte har fattat några av de elementära hållningarna i konsten överhuvudtaget:

”Pyramidens sidor består av olika symboler ur den irakiska erfarenheten, som Hussein al-Mousawi tolkar den. Längst ner är ett rep spänt som en påminnelse om det förtryck som surrat både honom som människa och Irak som nation. Där finns också palmen, en nationalsymbol, och kilskrift, världens första skiftspråk, som bild för irakiernas stolthet.
Pyramiden – som han egentligen vill göra i sten – visar motiv från assyriska och babyloniska riket som symbol för gudstro och religionsfrihet. En haltande stol visar hur samhället saknar stabilitet.
–En sådan stol vågar ingen sitta på. I Sverige är det annorlunda, här står den stadigt.
Längst upp finns de tre kronorna. Det svenska ’taket’, som ska visa hur tiotusentals irakier i exil nu måste väva samman sin egen berättelse med ett nytt lands, har han gjort efter Stockholms stadshus och tornspirans gyllene tre kronor.”

Ett projekt proppat med symboler och tydlighet som framkallar bilden av nybörjarens iver att undgå varje missförstånd eller möjlighet till avvikande tolkningar. En omedveten parodi på genominstrumentell social kritik. Förstås bör man tillägga att oerfarna och alltför anpassade ISK-are kan trampa i samma riktning när de överväldigas av angelägna frågor och när de arbetar med barn och ungdom.

Ni känner säkert till den gyllene grundregeln: Du skall icke illustrera en idé.

Dagens bilder är från min insats på Stortorget i Helsingborg. Davidskulpturen får ett tillägg med Goliats kroppslighet. Den är ännu inte klar. Reaktionerna var blandade. Ganska många av de äldre passerande reagerade påtagligt negativt medan den yngre generationen var klart mer positiv.

Det kan vara intressant att följa receptionen av Istanbulbiennalen. Vid en tidpunkt när socialkritiken har förlorat mycket av sitt förtroendekapital är Istanbuls återtåg till rejäl socialkritik värt att fundera kring.

I The Guardian har konstkritikern Fiachra Gibbons recenserat utställningen. Han nämner det intressanta faktum att på sådana utställningar stannar genomsnittsbesökaren 30 sekunder vid varje videovisning. Så visst är det svårt att nå ut även inom konstvärldens egna led.

Han citerar curatorerna i deras centrala statement: “Art has lost its way, while the public are too gullible [aningslös] to notice.”

Tron på att finna en väg tillbaka till en strängt vänsterpolitiserad konst blir också föremål för hans intresse:

”The biennial’s manifesto claims that ”politically neutral art is a means of policing the art world”. Then comes the rub: it believes in a just world order, but ”communism is still the only name for that desirable project”. And no, nobody’s laughing. To prove the point, the Russian collective Chto delat re-examine the whole Soviet project and its aftermath before proposing an alternative version.”

Nå, att väcka liv i utslitna förhoppningar lär inte vara någon framtid för konsten. Men Gibbons, liksom det brukar vara för kritiker på biennaler, finner att verken överlever den profilerande retorik som curatorteamet med så stort allvar för fram:

”The new political art is at least funny: in Unemployed Employee: I Have Found You a Job!, young people from Istanbul fold and unfold fashion T-shirts for the minimum wage in a mock boutique.”

Så här långt har det blivit trögföre för Istanbuls klatschiga renoveringsförsök av socialkritiken.

Karaoke kan placeras in i socialkritiken med avsevärd underhållningsfaktor. Skulle jag vilja påstå. Något, men inte mycket, upprockad Xu Tan.

Idag har jag testat min enkla teknik inför morgondagens performance på Stortorget i Helsingborg. Det handlar om statyn David av Ivar Johnsson som sattes upp 1923. En del av stadens borgare var missnöjda och drev en framgångsrik kampanj för att få den flyttad. 1926 förvisades den till Vikingsbergsparken framför det dåvarande museet. Emellertid kunde David i år på nytt göra entré på Stortorget.

Helsingborgs Konstförening har inbjudit mig till att göra något kring David under konstens vecka (som inleds i morgon lördag). Det blir ett projekt i två delar. Den första delen blir enperformance Snop Drop. Nämligen var det så att en av reaktionerna mot David handlade om dennes snopp, ty vid regnväder kom det sig att…ni förstår säkert. Den andra delen består i att tillägga Goliats kropp. Endast huvudet är med på Johnssons skulptur. Arbetet startar på söndag.

Konstföreningen satsar stort och har 123 konstnärer som ställer ut i 123 skyltfönster. Rita Winde genomför ett relationellt projekt på Konsul Olsson Plats. Mer detaljer HÄR.

Testkörningen av Snop Drop fick en något dramatisk inledning eftersom en ung man blev synnerligen upprörd och först hotade med att ringa till polisen för att sedan i ursinne riva ner de saker jag applicerat på skulpturen. Han menade att jag förstörde miljön på Stortorget.

Här är i varje fall några bilder från generalrepetitionen.

Millou Allerholm har recenserat Istanbulbiennalen i DN. Hon tycks vara klar över det dilemma som socialkritiken har hamnat i. Den vill göra nytta och undervisa medborgaren och hamnar i den besvärliga dragselen – och dessutom till ingen nytta.

Bland de få konstnärer Allerholm nämner (jag kan tänka mig att DN inte vill veta mer om de relativt okända konstnärerna på denna biennal) finns Ruti Sela och Maayan Amir, båda från Israel, med filmen Beyond Guilt. ” Ett av de starkaste verken…, där två kvinnor bjuder in män de kontaktat på nätet till ett hotellrum. Alla är före detta soldater, och de positioner personerna intar skapar en stark sammanflätning av sex och strukturellt våld.”

Den här filmen (som består av tre delar, 2003-05, varav del två visas i Istanbul) är ögongodis för konstvärldens representanter. Den har dessutom angelägna budskap och kan läsas ur flera synvinklar. Filmen kan sägas vara populär inom den smala samtidssektorn och har visat på åtskilliga platser i världen.

Nå, Allerholm kommer så småningom fram till slutsatsen ”Fast det blir väl som vanligt: man sliter sitt hår och kämpar vidare.” Hon är nog inte ensam om det, så fungerar konstvärlden; det kanske går ändå.

Men det var bättre förr – eller i varje fall skenbart. Tidigare var konstens identitet det estetiska, något som inte kunde definieras utan enbart upplevas. Man var ändå säker på sin sak: Konsten var på något sätt en njutning, men alltför andlig för att kunna kallas för underhållning. Publiken var inte heller något stort problem. Konsten ägde ett så stort värde att blott publiken (vem som helst) fick upp ögonen för den skulle den omedelbart förstå det fina i kråksången. Men långt innan konsten hade nått ut (ni minns det stolta slagordet ”alla har rätt till konst”) kom den förödande kritiken mot det estetiska. Konsten blev konceptuell och sedermera socialkritisk. Och nu kan man inte längre vara säker på att publiken någonsin blir intresserad. Även om det handlar om en begränsad grupp som blir intensivt uppvaktad (tänk på Amit Sens projekt i Hammenhög som tidigare redovisats) går det ändå inte. En publik i allmänhet kan bli en smula intresserad men är mer intresserad av annat. Sådant som publiken inte borde förorda framför konstens välsignelse – vilken den nu skulle kunna vara.

Det estetiska är sekundärt i samtidskonsten och måste så vara eftersom den givna förutsättningen är att konsten skall handla om angelägna sociala frågor. Det blir cyniskt att nöja sig med att estetisera sådant. Men antagligen får man säga att det faktiskt är det som sker. Under protest, naturligtvis, men likafullt.

I vissa länder och under vissa tider kan konsten agera politiskt och estetiskt utan att det blir ett konsumtionsproblem för konstvärlden. Men det kräver en diktatur. Ur en sådan synpunkt var Brasilien gynnat på 1960- och 70-talen. Cildo Meireles är en del av den historien.

I den turkiska hösten framträder alltså den intressanta Istanbulbiennalen, den 11 i ordningen. Konstvärldens omdöme får vi vänta på ännu en liten tid men det kan vara intressant att säga något om innehållet.

Sålunda är det fyra kroatiska kvinnliga curatorer, Ivet ?urlin, Ana Devi?, Nataša Ili? and Sabina Sabolovi? med det snitsiga namnet What, How and for Whom (WHW) som försöker ge socialkritiken en ny injektion:

“We hope the art works and the way the exhibition is constructed will encourage the audience to think about the role of artistic endeavour in the conditions of contemporary capitalism and allow them to re-evaluate everyday practices and value systems,” (säger de i den turkiska tidningen Hürriyet Daily News).

De hoppas att få lokala reaktioner eftersom de menar att konstvärlden reagerar ”abstrakt”.

Mer didaktisk än underhållande lovar WHW vidare och det kan man nog säga om en hel del av de deltagande konstnärerna. Från Georgien kommer t ex Vladimer (Lado) Darakhvelidze som har arrangerat ett skolklassrum med bänkar där man kan läsa tidningsartiklar på tavlor. Konstnären menar att vi påverkas starkt av just tidningsartiklar. Han skall också genomföra en performance som uppmanar barn att förstöra krigsleksaker som de har fått av sina föräldrar.

Vladimer (Lado) Darakhvelidzes klassrum

Den argentinska gruppen Etcétera är intresserade av vad kampen mot terrorism har fört med sig. Deras installation är ett rum där det dyker upp några papier-maché figurer från Turkiets extrema politiska kanter.

Etcéteras Installationsrum

En av de få mera kända konstnärerna är Sanja Ivekovic vars deltagande består av röda pappersark som skrynklats samman och som finns på utställningsgolvet. Den som tar upp ett sådant papper kan ta del av statistik om förhållandena för turkiska kvinnor.

Sanja Ivekovic: Turkiska rapporter

Rumänskan Ioana Nemes inbjuder besökarna att använda hennes personliga tillståndstest som hon har hållit på med sedan 2005. Varje dag uppskattar hon värdet av sitt fysiska, emotionella, intellektuella och finansiella tillstånd. På en skala från – 10 till + 10. Hon försäkrar att hon aldrig har varit över + 5. Rekordet kan kanske slås under utställningen.

Slutligen är det dags att återvända till den ladonska biennalen som idag kan framvisa en indisk konstnär, Sunil Gawde. Den indiska konsten har en tid varit på stark frammarsch.

Den retrogardistiska/figurativa debatten blev en tämligen stor sak i det svenska konstlivet. Summerar man den är det bara att konstatera att retrogardisterna tog hem en klar poängseger. I första hand berodde detta på att det svenska konst- och kulturetablissemanget inte förmådde att prestera ett ordentligt försvar för sina vackra tankar. Några av de inblandade har varit stora tillgångar för retrogardisterna och en som envetet fortsätter att utmärka sig är DN:s konstkritiker Jessica Kempe. I ännu en av raden av artiklar i DN fortsätter hon med en imponerande istadighet att prestera något som nog får benämnas som personlig utgjutelse. Ej blott pådyvlar hon sina motståndare åsikter som de inte har och yttrande som de inte har yttrat. Dessutom drar hon till med att det skulle finnas ”ett avhierarkiserat svenskt konstliv som sjuder av alla sorter ”. Det spirar uppenbarligen en del fantasifoster i Kempes överhettade engagemang. Johan Lundberg har svarat på kritiken (Axess)

Medan övriga kritiker har dragit sig tillbaka och insett att det varken finns något hot eller något att frukta från den helt marginella retrogardismen, får Kempe för sig att den är ett led i en högerpopulistisk och naziinfluerad kulturkamp. Den intressanta frågan är varför hon inte stänger skrivbutiken, hennes emotionella konvulsioner gör ju bara saken ännu värre.

Den politiska profilen inom samtidskonsten har blivit lika sträng som en partibok. Det grånar över leden, hierarkin är styv som betong.

Dock skall vi inte vara nedstämda av det. Här finns muntrationer att hämta. Här finns en alldeles liten hyllning till vår framhärdande kritiker.

Antagligen går det inte att undvika anpassningen. För vad skall man ha regionala biennaler till? Visst, jag förstår att en biennal har ett värde genom se-här-vi-har-en-internationell-biennal, men lika självklart är att det inte räcker. Det stora budskapet måste ut till en eller annan form av allmänhet för att ekvationen skall gå ihop. I t ex Göteborgsbiennalen har man gått in för ett pedagogiskt material. Materialet, som kan inköpas av den intresserade, bär den tankeväckande titeln Se mer! Samtidskonst och lärande.

Vem kan då vara mottagaren av Budskapet? Först kan man ställa sig frågan om vilket detta budskap är men den frågan besvaras lätt: Ett knippe socialkritiska reflektioner: ”historia, politik, migration, religion, språk, kultur, etik, moral och identitet”. Ja, det är sannerligen igenkännandets glädje. Mitt tips angående den verklige mottagaren är de tvångskommenderade skolklasserna som skall lära sig att förstå hur världen är funtad enligt konsten. I SvD har Anna Brodow kommenterat saken.

På Kalmar konstmuseum har Martin Schibli curaterat en utställning om socialkritiken. Detta får Ulrika Stahre i Aftonbladet att repa nytt socialkritiskt mod:

”Kan man nu vänta sig en ny våg av socialkritisk konst? Det verkar rimligt, och man kan kanske också hoppas på att den politiska konsten ger politiska avtryck och inte bara svävar, söndergullad, i en konstvärld vars strukturer dels är avskurna från den så kallade verkligheten, dels i sig är kapitalistiska, globala, kolonialistiska.
Hopp om den saken föds i Istanbul, på den elfte internationella biennalen där. En biennal som utvecklats från en mycket stadsnära konstutställning – där man lyft fram stadens historia genom både utvalda utställningsplatser och platsspecifika tematiska verk – till årets upplaga som säger nej till allt vad konstturism och stadsprofilering heter.”

Ja, varför inte försöka en gång till? Repetition är all kunskaps moder och den lärdom som kan vinnas av konstens sociala engagemang är att det är till för konstkritikerna och den kvalificerade konstpubliken. Hoppet i Istanbul kommer säkert att bli lika självuppfyllande som det brukar vara: Det här tycker vi i konstvärlden är alla tiders. Så långt jag har kunnat se in i denna biennal är den fylld med socio-politiska projekt vilka påvisar att världen på nästan alla sätt är orättfärdig.

Okommenterat kan ej heller minister Hägglunds inhopp i DN passera. Hans på senare tid ökade intresse för kulturfrågor ger honom i varje fall en säker plats i de Monty Python-föreställningar han manar fram för sitt inre. Nyanser är inget för denne skribent vars avsikter man anar inte handlar om ett genuint kulturintresse:

”Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet.”

Här har han fel. Kulturvänstern (och om vi där inräknar även konstvärldens radikaler) ger sig aldrig på folket. Måltavlan är borgerligheten, alltså Hägglund själv och hans gelikar. Det förefaller inte orättfärdigt. Att det finns ett outsägligt och ointagligt glapp mellan avancerad form av t ex konstverksamhet och en bredare folklighet kan man aldrig komma undan. Inga hurtiga pedagogiska program kan göra något åt den saken.

Hägglund får också fram att:

”Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt.”

Han är sannerligen snabb och svepande i den meningen. Å andra sidan behöver man inte bry sig. Hägglund är inget kulturellt bekymmer: Han har egna bekymmer. En politiker har, som jag betonat vid så många tillfällen, endast en uppgift att fylla: Att vinna röster till nästa val.

Lite god underhållning efter denna vidräkning? Här bjuds på Moshekwa Langa, på sitt sätt ett socialkritiskt bidrag.

Efter ett kortare uppehåll är jag nu tillbaka. Under några dagar har jag varit konstguide i Riga och Tallinn. Jag tackar samtidigt för de intressanta och läsvärda kommentarer som under tiden har influtit.

Svarthuvudenas gille i Riga (rekonstruerat 2001)

Utsikt över Tallinn från Domberget