Gränsen mellan underhållning och konst är i det stora hela mycket fast. Och när det gäller kvalitetskonst finns det ingen tvekan. Visserligen kan stor konst vara underhållande men det är ett ”också ” underhållande.

Jovisst är det så långt före Kant. Men så kommer en sak till: det skall dessutom vara konst. Då skall man bli sorgsen på ett särskilt sätt. Att leverera glada eller sorgsna melodier det kunde de gamle. Men utan att vinna något socialt anseende att tala om. När konsten kom in kunde Beethoven fräsa sig ifrån sig att det fanns tusentals adelsmän men bara en Beethoven – direkt till en sådan. Och det gick för sig.

Luktsinnets betydelse i estetiken, till syvende och sist kan man inte komma ifrån att vi inte är särskilt bra på luktandet. Hade vi varit hundar hade Kants estetik haft några andra exempel.

Förresten kan jag tänka att detta med en glad sång som man blir glad av, och en sorgsen melodi som gör en sorgsen, är en väldigt enkel illustration av detta med imaginär erfarenhet. Man blir ledsen, men inte på riktigt utan till och med på ett njutbart sätt. Det är ju fantastiskt! Jag tror inte på att människor före Immanuel Kant inte kunde uppleva detta.

Jag skulle tro att den kognitiva och den emotionella komplexiteten – kanske särskilt den kogniva – är en förutsättning (eller i vart fall en tillgång) för att ett konstverk skall kunna skådas med viss distans (alternativet är förstås att något i kontexten lyckas förmedla denna distans). Rena kroppsvätskor riskerar att bli ren natur, och konst alltid är förknippad med medvetande OCH natur.

Diskussionen om sinnena är gammal och välkänd inom estetiken. Det hjälper inte att säga att också syn och hörsel kommer från kroppen. De anses vara ”rena”, inga kroppsvätskor och dylikt som estetiken av hävd alltid skytt.

Jag tror man måste vända på resonmanget: Vi använder ju kroppen också för syn och hörsel! Snarare är det väl så att det är något med synen och hörseln som gör att vi upplever dem som mindre kroppsliga, som mera relaterade också till vårt tänkande. Kanske är det samma sak som gör att de passar sämre för mer avancerad konst.

Att lukt och smak (och känsel) inte har någon stor plats i estetiken hänger väl främst samman med att de alltid har fått ett svagt intresse från estetikteorin. Kroppslighet har uppfattats som lägre stående med ljud och bild har ett behörigt avstånd till sådant.

Lars. Jag tror kanske man bör börja med att försöka förstå konsten. Sedan kan man ta sig an Konsten, Geniet och det Absoluta, ett specialfall (ehuru kanske icke utan paralleller).

För att ”imaginative experience”, imaginär erfarenhet, skall kunna genereras på ett effektivt sätt, krävs ett medium genom vars formande kognitivt och emotionellt kan förenas, och detta på ett tillräckligt intressant och varierat sätt. Såväl bilder (stillbilder som rörliga) samt ord (lyrik, berättelser) och även musik och dans har denna förmåga (tröttnar vi människor någonsin på dessa ting?). Det förefaller som det varit svårare att skapa en i längden verkligt intressant konst grundad i känseln och lukten. Dutton analyserar i sin bok speciellt den relativa frånvaron av luktbaserad konst.

Men jag minns faktiskt ett luktkonstverk, som jag en gång besökte i Göteborgs konsthall. Det var för ett tiotal årsedan. Jag har glömt konstnärens namn. Men verket hette något i stil med ”Bill Clinton” och det bestod av ett helt tomt, vitt rum i vilket en lukt av (påstods det) sädesvätska potionerades ut. Det var allt, endast visuell renhet, närmast sterilitet, och så denna lukt. Jag upplevde att verket i hög grad var beroende av den verbalt uttryckta förklaringen för att bli intressant. Undrar om rikliga mängder djuplodande högdiskurs har producerats om detta verk?