För mig är samtalet fascinerande därför att vi i Vilks har en så perfekt samtalspartner. Han drar upp varje varje etablerad föreställning som ryms i det regerande konstnärliga systemet och från tre-fyra olika håll får vi sedan läsa konstruktiv kritik mot dem.

Sedan är det ju otvivelaktigt så att mänskliga kulturer varierar kraftigt över tid och rum. Men: Hur är det vissa forskare brukar säga (minns ej var jag hörde det): ”Människan är inte 50% biologi och 50% kultur utan 100% biologi och 100% kultur”. Jag tolkar det som att man, om man vill förstå mänskligt handlande och beteende alltid måste ta med såväl biologi som kultur i beräkningen.

Sedan gällande vad som nu konkret kan tänkas utgöra ”konst av konstant värde”, så skulle jag hävda att exempelvis viss kanoniserad litteratur är och alltid kommer att vara av stort värde för individer och samhällen, åtminstone för individer och samhällen av arten människa (det blir svårare att tänka sig universalier utifrån ett fullständigt utommänskligt perspektiv). Det behöver kanske inte innebära att dessa texter är oersättliga var och en för sig; bara att de är i besittning av innehållsliga och formella kvaliteter (t.ex. gestaltning av centrala existentiella teman, medryckande och fascinerande rytm, tematisk och narrativ komplexitet mm. mm.) som människor alltid kommer att kunna uppskatta och även dra nytta av.

Jag vill tro att något liknande också gäller för bildkonsten. Och även om jag ser ett värde i förnyelse, så tycker jag att imitation och målande i framstående äldre mästares anda OCKSÅ kan resultera i något av värde! Ett rent ”avskrivande ord för ord”, liknande det som Pierre Menard ägnar sig åt i Borges novell, är jag kanske mera tveksam till, annat än som ironisk gest. Nej, vad jag syftar på är snarare konstnärer som imiterar mästaren, men sedan lägger in också något av sig själva och av sin epok i verket. Ja detta är vad som fascinerar mig i de tavlor jag sett i boken ”Figurationer”, och alltså inte främst den Pierre Menardpryl som Luthersson talar om (även om jag faktiskt måste erkänna att jag tycker att det är något väldigt friskt och lustigt över hela grejen, över den utmanande gesten att ställa ut dessa konstnärer och kritikernas förutsägbara reaktioner).

Alltså, främst: En estetik ej kännetecknad av totala brott utan mera av kontinuitet, vilket för mig ej är detsamma som stagnation eller pastisch. Jag vet inte, men när jag läste boken blev jag glad att något sådant OCKSÅ kan få finnas och ställas ut. Människor som älskar äldre konst och vill och kan måla så, för mig kändes världen genast lite lite rikare! (Eller var det jag gillade bara det levande och komiska i hela den efterföljande debatten, fräckheten i att ställa ut detta? Nej det vill jag inte tro! Jag gillade också tavlorna jag såg i boken!).

Nå. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis har något emot storartade och totala brott med traditionen; nej jag tycker faktiskt att även detta kan vara väldigt fascinerande, om än kanske mest på ett intellektuellt plan… alltså jag brukar tröttna ganska snart på mycket modernistisk litteratur t.ex., även om idéerna bakom kan vara spännande. (Men det kan iofs vara min bildning, smak, flit och begåvning som har sina begränsningar.)

Herregud, nej nu får det vara slutbabblat från hallen! Undrar om någon läser detta överhuvudtaget.

Men sedan ha vi också det offentliga rummet. Där bland annat du verkar i egenskap av konstkritiker på den enda svenska dagstidning med en smula respekt i behåll. Att tala i ett sådant offentligt rum innebär att man står i en talarstol, på en stor el. liten tribun. Hade j varit du, där, så hade j varit mycket mer försiktig med att använda begrepp som ”hot gallerist” e l l e r med att intet-förklara ett konstnärssammanhang där inte bara de runt femtio konstnärerna märker att du inte tagit dig tid till att sätta dig in i det sammanhang du talar om.

När DN:s gamle konstkritiker helt från Arne Ruths dagar, L O Ericsson, äntrar talarstolen, nu på lördagen i SvD, så förlitar han sig på att han känner sin församling. När han avfärdande använder orden ”mytiskt”, ”ockult”, ”nostalgiskt”, ”existentiellt”, i en formulering om de norska (svenska) klassiskt figurativa/retrofigurativa/kitschprojektsmålare el. nerdrumskola, som varande eller producerande: ”något slags mytiskt, ockult, nostalgiskt, existentiellt rötslam”, då förlitar han sig likt alla folktalare på ett bifall, ett sus. Men om applåderna har dragit bort, om tiden har svept förbi hans negativa värdeord som varande just negativa, om han för mycket tagit sin gamla auktoritet för given, om publiken och läsarna förändrats till mentalitet och värderingar, och om således det bifallande suset blivit borta, DÅ löper han själv en risk.

Samma regler gäller för dig, Anna. Och det är vad j har att säga dig angående naturen hos det offentliga rum där du verkar.

H. S.