Vilks.net

2.500 kr i böter blev Anna Odells dom. En helt förväntad utgång. Domstolen var naturligtvis klar över att Odell inte agerade som någon skurk utan ville väl. Samtidigt var det inte heller möjligt att komma förbi att det skulle utdömas någon form av straff. För konstnären och konsten är det alltid bäst med fällande domar så ur den synpunkten bör alla vara nöjda.

Ulrika Stahre skriver med indignation om saken i Aftonbladet. Hon är upprörd över att tingsrätten inte tog del av hela konstverket. En något världsfrånvänd uppfattning, jag kan garantera att om domstolen suttit genom hela föreställningen skulle utgången inte ha blivit annorlunda. Men det är förstås ett spel att avvisa rätten och framhäva konstens betydelse. Att se positivt på domslutet går inte för sig.

Bo Madestrand kommenterar i DN. Han har naturligtvis rätt i att hela föreställningen i rätten blev en kostsam historia som inte står i proportion till straffet. Ofrånkomligt är att man ändå fick mycket för pengarna. Ser man på projektet är det ett av ytterst få konstprojekt som har skapat så stort engagemang bland så många människor. En sak är därför säker, Odell har nått ut till hela folket med konsten, men det kom inte att handla om de intentioner hon envist fortsätter att avisera. Som den oerfarna konstnär hon är (eller så säger hon det av ren slentrian eftersom det är korrekt att tro på något sådant) säger hon i en intervju att ”konsten kan vara en plattform för att peka på viktiga frågor” (red. anmärkning: ”plattform” är ett ord som på alla sätt bör undvikas). Så är det ju inte, men vi har hört den förut.

Clemens Poellinger i SvD ser domen som en eftergift åt folkets uppretade röster. I Expressen närmar sig Björn Wiman de stora brösttonerna med rubriken ”Det öppna samhället sluter sig”.

Samtliga skribenter oroar sig för att domen skall förhindra det journalistiska arbetet. Jag tror att prejudikatet är för svagt. Skulle ett journalistfall komma upp blir det sannolikt så att man kommer att göra skillnad på ett konstprojekt och en konstnär gentemot journalistik och journalist. Under alla omständigheter kan det prövas i rätten.

Vi ser nu att Odell har fått allt fler kritiker över på sin sida. En rättegång innebär alltid ett ordentligt kvalitetslyft för ett konstprojekt.

I det norska Bergen skall det kanske bli en biennal. I september inleder man ett omsorgsfullt arbeta med att analysera biennalfenomenet. Dess historia, praxis och samtidsrelevans skall ingående diskuteras. Det går att läsa mer här. Jag tror dock inte att man lyckas uppnå något intressant resultat. Biennalformen har uppenbara fördelar, den återkommer vartannat år (eller vart tredje eftersom också triennaler räknas in). Tiden kan inte förkortas emedan det då blir alltför lite tid till förberedelse och finansiering. Man kan tycka att det skulle vara en fördel med längre tid då det skulle bli mer utrymme för att genomarbeta arrangemanget och att ge konstnärerna större möjligheter. En sådan modell finns redan genom Documenta (vart 5:e år) och man inser att det är svårt att skapa flera sådana institutioner. Biennalen, genom sin snabbmatskaraktär, är prisvärd och relativt enkel att sätta igång. Den kan visa konstens samtidighet och ta hänsyn till omedelbara förändringar. Documenta blir i ett sådant sammanhang tungfotad, kursen tas ut tidigt och kan sedan inte ändras.

Sannolikt är det inte biennalerna som är problemet utan konsten. I en tid när konstvärlden håller sig med dubbla konstbegrepp och ännu inte förmår att se den enkla linjära utvecklingen från det postmoderna genombrottet till den sociala kritiken och det därefter uppkomna behovet av att finna en position som såväl kan förankras i traditionen som att vara radikalt ny, då blir det svårt. Inte heller har konstvärlden förstått att artfacts har levererat den slutliga lösningen på vad som är kvalitet. Det behövs en genomgripande teoriuppryckning och inte, som det har varit under en längre tid, teorier som skall fylla ut konstproduktionens innehållsmässiga diskursbehov.

Curatorn är inte heller särskilt populär. Har de hamnat i rollen som konstens dödgrävare? Utan att man kan visa vad de gör för fel. Läs genom den harang som Charles Saatchi ger ifrån sig när han får frågan om vad han anser om curatorn:

”With very few exceptions, the big-name globe-trotting international mega-event curators are too prone to curate clutching their PC guidebook in one hand and their Bluffer’s Notes on art theory in the other. They seem to deliver the same type of Groundhog Day show, for the approval of 250 or so like-minded devotees. These dead-eyed, soulless exhibitions dominate the art landscape with their sociopolitical pretensions. The familiar grind of 1970s conceptualist retreads, the dry-as-dust photo and text panels, the production line of banal and impenetrable installations, the hushed and darkened rooms with their interchangeable flickering videos are the hallmarks of a decade of numbing right-on curatordom. The fact that in the last 10 years only five of the 40 Turner Prize nominees have been painters tells you more about curators than about the state of painting today.” Mer här.

Nu är inte Saatchi precis det alternativ man önskar sig och hans kritik är uppenbart ett försök till konstvärldspopulism. Men viss är det besvärligt för curatorn som under alla omständigheter är den som ser till att samtidskonsten är byråkratiskt kvalitetssäkrad.

Conny Malmqvist har kommit med en andra missnöjesartikel angående tillståndet i konsten. Finns i KvP.

Performance är en av de saker som går tämligen bra i konstvärlden. Svårt att få grepp om, svårt att sortera och värdera. En pionjär som alltjämt äger full aktualitet är den rastlöst verksamma Joan Jonas.

Samtidskonstens agenda; i figurationsdebatten har det ändå sprungit fram något som är värt lite eftertanke. Nils Forsberg skriver i Expressen om Gunnel Wåhlstrands utställning av tuschlaveringar på Andréhn-Schiptjenko. Snart nog konstaterar han att ”Här har vi en konstnär som, apropå sommarens figurationsdebatt, knappast kan skyllas för att vara föraktad och marginaliserad, varken av samtida kritik eller publik.” Och han fortsätter:

”Vad hennes konst skulle ha att göra med den ’modernistiska hegemoni’ som det talats om är oklart. Kanske är hon helt enkelt en del av den per automatik eftersom hon är ”godkänd” av konstvärlden? Hej, cirkelresonemang!”

Förstås är inte Wåhlstrand det allra bästa exemplet. Hon är ett svenskt fenomen och harvar på sådär 22.000 på artfacts. Skall hon ta sitt språng in i samtidsagendan på allvar krävs en del omdispositioner. Forsberg är också kritisk mot hennes personliga bildvärld och finner det bäst när hon ägnar sig åt mera allmängiltiga bilder. Där har vi början på en skrivning som måste göras mera övertygande för att kunna platsa.

Ty det mesta går att ordna. Det är inte fråga om hur något ser ut eller vilka eventuella intentioner som konstnären har funderat på. Om det skall gå med i det stora loppet skall skrivningen fogas till den giltiga diskursen. Att de figurativa står utanför har ju flera orsaker. Dels kan man misstänka att kärntruppen verkligen vill återvända till den klassiska traditionen från 1500- till 1800-talet och dels verkar man inte intresserad av att skapa en anpassad diskurs.

Man kan klaga på att samtidskonstens giltiga agenda ser ut som den gör. Att den finns är dock en nödvändighet, det går inte att hålla på med allting hela tiden. Men vad som skulle vara intressant vore en kartläggning av hur agendan ser ut i mera detaljerad form.

En högst väsentlig synpunkt på samtidsagendan vilken också innebär en med modernismen oförenlig ståndpunkt är den icke-estetiska konsten. Modernismen är uppbyggd kring form och uttryck och har ingen plats för det icke-estetiska. Genombrottet kom med konceptkonsten under 1960-talet. Då kunde t ex Joseph Kosuth och Art & Language deklarera att filosofiska texter kunde vara konst. Motivet var naturligtvis readymadeeffekten. Det är den här spaltningen som har lett till en del diskussion angående vad som är modernism och vad som kännetecknar samtidskonsten. Självfallet innebär det inte att det är förbjudet att använda form eller expressionism, men det är inte längre trovärdigt. Konsten kan inte längre företräda en automatisk autenticitet, från 60-talet bär den med sig den teoretiska reservationen. Först mot slutet av 1980-talet fick den sitt fulla genombrott. Och då konsten inte längre kunde visa upp sig som autentisk fick den luta sig mot det sociala för att skapa den egendomliga blandning av verklighet, distans och förvrängning som numera är dess vanliga sätt att framträda.

För något sådant blir det när man gör den bisarra kombinationen av estetiskt och icke-estetiskt. Vad händer när det icke-estetiska, vare det en teoretisk text eller ett socialkritiskt projekt, estetiseras? Ja, det laddas med konsteffekten. Ofta är den synlig genom att en text visas på ett ovanligt sätt (Kosuth satte t ex in sina texter som annonser i dagstidningar) eller att en postkolonial video blir alltför lång eller innehåller vad som förefallet vara ovidkommande bilder eller effekter. Men vad skall den visa? Antagligen att konst är något annat och detta annat fylls omedelbart med högdiskurs vilken ändå aldrig kan reda ut vad det rör sig om. På så sätt lever den metafysiska traditionen om konstens oförklarliga betydelse kvar. Den dag som idag är.

Ragnar Kjartansson försöker lära sig att måla, allvarligt menat, (som konstperformance) i den isländska paviljongen i Venedig.

Här är något om min egen verksamhet framöver. Jag deltar i performancefestivalen i Hammenhög (LUR). Den 9 september blir det världspremiär på min videoversion av Debussys opera ”Pelléas och Mélisande” (ca 45 minuter i fyra akter). Komplett program här.

Under konstens vecka (26/9 – 4/10) kommer Helsingborgs konstförening att genomföra ett program Konst på stan med ett hundratal konstnärer. Jag kommer att på ett eller annat sätt ägna mig åt Ivar Johnssons staty på Stortorget ”David”. Det inleds med en performance den 26 september.

En skulptur som väckt missnöje och flyttats och efter många år flyttats tillbaka.

Jag har funderat vidare på historien om Aftonbladets artikel och vad den utvecklar för något. PM Nilsson i Expressen och Mårten Schultz på Newsmill ser likheter med Jyllands-Posten. Den senare ger också en liten snärt när han nämner ”en svensk Jyllandsblads-liknande dumhet”. Det problematiska i Aftonbladets artikel är dels att den är dåligt underbyggd. För att komma med ett sådant påstående som författaren gör ställer man vanligtvis strängare journalistiska krav. Det andra är att den förs fram som en verklig nyhet och blir en del i den större strategin, Aftonbladets kamp mot Israel och särskilt dess ultrakonservativa regering. Kritiken har menat att artikeln är anti-semitisk. Då menar man ju inte att Aftonbladets redaktion skulle vara det utan att publiceringen kan påverka det lättpåverkade folket. Men efter den debatt som utbrutit är det svårt att tänka sig att det skulle bli någon ökad anti-semitism. Den står nog svarare Israel själv för med sitt beteende, inte bara i det här fallet utan också i sin politiska inriktning.

Likheten med Jyllands-Posten är att det publicerade materialet kan missförstås. Man kan naturligtvis insinuera att JP hade en mörk agenda men det är ytterst svårt att bevisa. PM Nilsson skriver ”Två minoritetskulturer känner sig på goda grunder illa behandlade och det internationella multikulturella system som heter internet fungerar blixtsnabbt.”

I fallet JP gick det emellertid inte så snabbt, reaktionerna kom efter närmare ett halvt år. Och sedan det som ständigt återkommer: Aftonbladets artikel gick ut på att det var något oegentligt som ägt rum i den fysiska världen. JP publicerade karikatyrer av en religiös symbol. Så sägs det omedelbart att denna symbol är lika verklig som verkligheten själv för troende muslimer. Så blir det olösligt. Västvärlden ser inte så på saken och vad är det då som gäller?

Mitt fall med rondellhunden är betydligt mer komplicerat. Teckningen gjordes för en konstutställning – i ett sammanhang som innebar ett mycket diskret offentliggörande. Att det blev en sak hänger samman med att de utställningsansvariga av säkerhetsskäl inte vågade visa bilden. Men det är först när den nyheten publiceras som saken tar fart. Medierna kan med bibehållen politisk korrekthet meddela den nyheten. Problemet uppstår när man vill trycka bilden. Det kan göras om det görs av rätt organ och på rätt sätt. Så t ex när Jan Guillou återger bilden i litet format i Aftonbladet. Han talar om att den är dålig och fortsätter sedan med en vänsterpolitisk utläggning. Men sedan kom Nerikes Allehandas artikel som handlade om yttrandefriheten och rätten att kränka en religion. Texten var oproblematisk men man hade valt att visa objektet. Dessutom är det en liberal tidning. Det kunde missförstås. I det här fallet gick det så långt att även seriösa skribenter talade om att Nerikes Allehanda hade en främlingsfientlig avsikt.

Men i Sverige blir det inte särskilt mycket av något utom på en punkt: Den intensiva kampen mellan vänster och liberaler/konservativa. Den bedrivs konstant och är naturligtvis en kamp om de själar som skall gå till valurnorna. Förlorade vänstern några röster genom Aftonbladets klumpighet? Troligen inte, man kan dra sig tillbaka med en mindre kulturell prestigeförlust som man säkert kommer att kunna kompensera. Israel har också dämpat sina åthävor. Såpass civiliserade är de trots allt.

I delar av den muslimska världen är religionen en förutsättning för att man skall bli tagen på allvar. När den amerikanske konstnären Paul Chan arbetade med sin film om Irak 2002 berättade han att den första fråga han fick var vilken religion han hade. Det gick inte att säga att han inte hade någon för då blev det inga samtal. Tillfälligt fick han därför framstå som troende.

Här kan ni ta del av Paul Chan, en sofistikerad socialkritisk konstnär.

Min artikel på Newsmill om den konstnärliga rättegångens välsignande egenskaper kommer med all säkerhet att visa sig korrekt. Genom rättegången förskjuts Odells projekt i en riktning som konstvärlden kan betrakta som riskfritt intressant. Problemet med den konstnärliga kvaliteten har ju handlat om att den är alltför illustrativt journalistisk och dessutom patetiskt personlig. Konstnärer som idag gör projekt om allt möjligt har stor nytta av direkt erfarenhet av sitt ämne. För Odells del är erfarenheten något nertyngd av att den delvis utgörs av hennes personliga problem. Men vem behöver bry sig om konstnärens intentioner när projektet har kommit att domineras av helt andra faktorer. Med utställningen på Kalmar Konstmuseum fick det en ny kontextmöjlighet och kunde börja avläsas på andra sätt. Och nu är det alltså rättegång. Konstvärlden kan inte komma ifrån att konsten har lämnat gallerirummet och tagit sig ut i verkligheten. Ulrika Stahre i Aftonbladet är imponerad av det och ger sitt fulla stöd. Mötet med rättsväsendet är betydligt intressantare än de fåfänga försöken att diskutera psykvården. Mårten Arndtzén ställer också upp (Kulturnytt) i denna fråga. En av poängerna är kostnaderna som psykvården har belastats med. Den bekräftade summan är 35:20 kr.

Verkets kvalitet blir naturligtvis större genom tingsrättens omsorg. Konstnären får hoppas på en fällande dom eftersom det inte är bra att komma undan. Rättsväsendet bör utdela ett straff för att bekräfta att konsten var överskridande. Ett mindre bötesstraff är den rimliga utgången. Ett frikännande skulle göra åklagaren missnöjd och han skulle förmodligen överklaga domen.

Det är ytterst sällsynt med rättegångar mot konst. Och den här rättegången är den första som sker under den fullt utvecklade digitala tidsåldern vilket för med sig att antalet röster och kommentar är oöverblickbart. Konstkritikerna kan inte hålla sig undan utan kommer mangrant att dyka upp med sina spalter. Det handlar också om att hävda och försvara konstens position.

En rättegång är alltså ett säkert kvalitetskriterium.

Dennis Dahlqvist lämnade sina synpunkter på fallet Odell i gårdagens Kulturnyheterna. Hans slutsats var att det var bra för Konstfack som nu får skärpa sig och förbättra sin handledning. Det är rätt tveksamt hur bra det är eftersom vad vi sannolikt får se är ingående granskning och fastlagda etiska regelverk. Den tilltagande tendensen till kvalitetssäkrad konst fortsätter sin frammarsch.

Jag skrev en artikel för Newsmill med anledning av Donald Boströms artikel i Aftonbladet. Artikeln, som är spekulativ, handlar alltså om påstådd handel med organ för transplantationsändamål. Aftonbladet har sin välkända agenda och det är självklart att man utnyttjar varje möjlighet att göra ett påhopp på Israel. Men genom att framhäva den här artikeln som ett sensationellt avslöjande och göra en stor sak av den närmade man sig gränsen för antisemitisk ryktesspridning.

Kritiken mot den har varit kompakt och därmed kan man också säga att den har neutraliserats. Den kommer knappast att bidra till utbredningen av antisemitiska stämningar. Snarare får man tala om ett misslyckande, att redaktionen i det här fallet har satsat på fel häst. Intressant nog har deras vanliga stödjepelare som t ex Per Gahrton och Helle Klein försvarat den. Å andra sidan är detta precis vad man kan förvänta sig.

Mer hade det inte behövt bli om inte Israels regering gett sig in i spelet. De vill alltså ha ett officiellt avståndstagande från den svenska regeringen. Den svenska regeringen är inte helt främmande för ursäkter och ingrepp i det offentliga. Så skedde t ex under den danska karikatyrstriden. Men sedan dess har man lyckats med att hålla tand för tunga och följt linjen att inte blanda sig i. Min rondellhund ledde till en diplomatisk gest från Reinfeldts sida. Han bjöd in ambassadör från de muslimska länderna och muslimska organisationer för att förklara varför han inte kunde göra något. Den gesten visade sig effektiv.

Men det går knappast att bjuda in Israels representanter för att upplysa dem om demokratins förutsättningar.

Vidare blir utvecklingen med de hårdnackade israeliska kraven en ny vändning i saken. För nu blir det att ställa upp på Aftonbladets rätt att publicera. En svår nöt att knäcka för Aftonbladets inbitna kritiker.

Jag har fastnat för en kommentar från Yngve Rådberg. Hans skriver om konstens situation:

”Har man hamnat i en återvändsgränd måste man backa. Och frågan är om vi inte är i en sådan. Jag har haft den känslan ända sen 1900-talet tog slut, att konsten inte har någon väg ut ur estetiken som leder ’framåt’. Antingen gör man sig helt och hållet av med estetiken som bevekelsegrund (som Lars ofta påpekar hänger den fortfarande kvar halvt om halvt), men då raderas också konstens särskildhet; plötsligt finner den sig stående på samma fält som allting annat. Eller så hamnar man i limbo, ett mellanläge mellan himmel och helvete, varken det ena eller andra, där ribban för vad man kommer undan med sänks för varje omgång. Kanske är vi där nu.”

Det finns kanske andra möjligheter och en av dessa är under alla omständigheter utvecklad som stigande trend. Estetiken, om vi med den menar intryck genom form i vid bemärkelse, är varken nödvändig eller tillräcklig för att definiera dagens konst. Men den är nästan alltid verksam. I kritiken av modernismen skymtar den ständigt förbi, en blick in i den värld vars portar inte längre kan öppnas. Den tid då det var möjligt att bejaka det glada budskap som Lyotard talar om: att det estetiska är oändligt, att det kan varieras utan slut. Men i och med att man kan förstå det förlorar det sin tillräcklighet. Lyotard såg fortsättningen i det sublima men så blev det inte. Istället kom det sociala som nödvändigt kriterium (men inte tillräckligt).

För att dra fram kvalitetsaspekten i samtidskonsten kan man förmodligen ställa samman den estetiska och den sociala aspekten och lägga till några ytterligare: fragment, collage, ett påtagligt referens- och citatprogram. De är vad jag kan komma fram till när jag går genom Roberta Smiths recension av utställningen Phase Two på X Initiative i Chelsea. Klassisk mark! Augusti och septemberutställningarna i Chelsea har av tradition varit platsen för konstnärer som snart skall visa sig på allvar. Roberta Smith samlar sig till detta:

”…three young artists who work in film, performance, sound and other time-based mediums, and suggest some exciting new approaches to reinventing and recombining Post Minimalism’s diverse strains, especially the emphasis on language and the use of dispersed, decentered installations. Taken together they say more about art today, more clearly, than most biennials.”

Vän av ordning och insikt säger naturligtvis att det där har vi hört ett bra tag. Men ändå, i den formuleringen sägs något om vad en rutinerad stjärnkritiker menar är kvalitet just nu. Och hon sammanfattar utställningarna (som är tre):

“…have a transitory quality, both in their subjects and their presentation. Nothing seems really fixed.”

Å andra sidan är det för den invigde inte särskilt nytt. Alla har varit med ett bra tag men står inte i första ledet utan kan säkert hävda sig betydligt mer än hittills. Luke Fowler blandar dokumentär och fiktion, det låter inte överraskande men är naturligtvis avhängigt av vilket resultat som uppnås. Poängen är att svårigheten att få tag på något bestämt lämnar utrymme för en estetisk eller poetisk infallsvinkel som onekligen kittlar kritikern. Keren Cytter är bekant från Venedigbiennalen (och för övrigt finns min sammanfattning av några av hennes bästa videoarbeten här) där hon i någon mån blev lagd märke till. Djup och svår, ställer krav på betraktaren, goda vitsord från biennalkritikerna. I Chelsea kombinerar hon sina videor (med dess uppsjö av referenser) med stora teckningar. The Mysterious Serious är det intressanta namnet på hennes utställning. Slutligen den i sina arbeten rastlöse Tris Vonna-Michell.

Estetiken kommer alltså tillbaka men det låter sig sägas att dess centrala roll är begränsad genom att den framträder indirekt; medan en eller väldigt många saker sker, kan den dyka upp. Ett direkt tillträde till det estetiska är som jag ser det helt omöjligt. – ”Jag sa det aldrig” – ”Men du antydde” – ”Det är du som antyder.”

En liknande roll spelar den framgångsrika koreanskan Koo Jeong-a. Hon har just inhöstat en vacker framgång på Venedigbiennalen med sin skälvande stubbe. Hon blandar och ger hämningslöst och oförtrutet. Det sociala är närvarande utan att betyda något bestämt. Risken är dock att det blir lite för charmigt. Se nedan.

Inte heller Peter Cornell kunde avhålla sig från den fascinerande figurationsdebatten. I Expressen förklarar han hur han menar att det ligger till. Hans huvudtes är att det var annorlunda i Norge. Såsom kulturellt U-land hade man där inte klarat av ”bataljen om figurativ konst och kritiken av modernismen”. Rättare är nog att säga att man i Norge hade fallet Odd Nerdrum och hans anhängare. Det märktes föga av detta på Kunstakademiet i Oslo. När jag började arbeta där under 1980-talet var Munch fortfarande den åtråvärda förebilden. Inte så att det skulle röra sig om figurativ expressionism som ideal. Den modernistiska jakten på nya ”hållbara” former var det man ägnade sig åt. Det postmoderna genombrottet inträffade sedan samtidigt med det svenska. Men det avgörande var förstås en smula norskt: att det gick för sig att införa de figurativa professurerna genom ministerstyre.

Ett taktiskt missgrepp av Cornell är att han drar en lans för Eva Ström och parallellen till nazikonsten. Så blir det igen mera ved i brasan. Nej, med den artikeln får man inte slut på debatten. Som jag skrev tidigare är det intressant att se hur DIS-folket skall visa hur fel de figurativa har – utan att lyckas hur långa än utläggningar blir. En väsentlig faktor är naturligtvis att ju mer det skrivs desto mer gynnas debatten. De figurativa har fått tillräcklig medial uppmärksamhet för att kunna kalla sig kontroversiella. De lyckas att provocera. Svagheten finns i att hela det figurativa utspelet är svagt teoretiskt underbyggt. Och dessutom synnerligen vagt.

En annan diskussion som rullat under veckan handlar om yttrandefriheten efter Aftonbladets publicering av Donald Boströms artikel i Aftonbladet om möjlig organstöld. Återigen försvaras yttrandefriheten, den här gången i första hand från sektioner som inte hade mycket till övers för denna frihet när en obetydlig rondellhund gjorde sin entré för två år sedan.

Det kommer mer i den saken inom kort.

Också Nils Forsberg i Expressen har dragit ett strå till den figurativa debatten. Ja, vad skall man skriva om, det är ont om debatter. I Sverige har vi haft två i år. Odelldebatten och figurationsdebatten. Ingen av dem har i någon högre grad entusiasmerat konstvärldens representanter. Det är lätt att förstå, nivån räcker inte till. I den samtida konstvärlden finns inga debatter att tala om. Venedigbiennalen och för den delen också alla andra biennaler har passerat utan att producera någon debatt. Det verkar omöjligt att få igång något.

Yngve Rådberg skriver i en kommentar att ”Diskussionen mellan retrogardet och Lars Vilks är egendomlig av den anledningen att det egentligen inte finns någon motsättning mellan dem. Motståndare är snarare de institutioner, typ Moderna, IASPIS, Paletten, vad vet jag, som okommenterat utesluter de flesta aspirerande konstnärer ur gemenskapen.”

Som jag brukar säga är institutioner av ovannämnda slag främst till för att skapa den hyperviktiga men föga upphetsande standardkonsten. Det kan emellanåt vara annorlunda när förändringar i konsten skapar ett osäkert läge om vad som skall vara eller kandidera till ny standard. Just nu har vi inget sådant utan får snällt vänta ännu en liten tid. Emellertid saknas det inte anordnade debatter och en sådan av visst intresse ägde rum i förra månaden på Drawing Center i New York. Huvudfigur var naturligtvis Boris Groys som alltmer växer fram som den mest slagfärdige kritikern som konstvärlden kan visa upp. Debattens titel ”The Power of Art” är tagen från hans essäbok från i fjor. Ett av Groys älskade tema är att tala om att det inte längre finns någon publik. Han kombinerar detta med en annan huvudtanke om att Gud är död – Guds död innebär för honom att konsten förlorar sin transcendens. Bloggskrivandet kommenterade han också: De är skrivna för Gud – som alltså är död.

Utfall mot curatorerna var ett annat talartema där bland annat Birnbaum något förlöjligades. Från svenskt håll deltog Sven-Olov Wallenstein med en akademisk föreläsning om uppfinnandet av estetiken. Ja, det handlar om senaste numret av tidskriften Site, om Husserl och hans tanke om släktskapet mellan fenomenologi och konst. Men vår Walle skall också ha bidragit med historier om Zizek. För den som vill fördjupa sig finns mer här.

Ingen dager synes än. En sak till har jag som nog kan vara intressant. Roberto Cuoghi är en uppåtgående konstnär som fick hedersomnämnande i Venedig. Han är mest känd för ett projekt som inte är konst men som ändå kommenteras i praktiskt taget alla recensioner. Som 25-årig beslöt han att förvandla sig till sin 60-årige fader. Han ökade våldsamt i vikt och lade sig till med hans livsstil och gester. Blir det ett konstverk trots att konstnären själv säger att han gjorde det av personliga skäl. Han har heller aldrig presenterat det i konstsammanhang. I Ladoniabiennalen är dock, som ni själv kan konstatera, allt möjligt.