Kackelugnen som glupskt kräver mer och mer av samma meningslösa kackel och därför oundvikligen kommer bränna kacklarna själv i arslet.

Mer än så behöver man inte säga för att sammanfatta läget i den svenska konstmaktens korridorer.

Unnar dig att du en vacker dag kommer till insikt varför Håkan Sandells indignation är en naturlig reaktion på din onödiga insinuation.

Konstinstutionens ”varmestue” (norskt uttryck, här i betydelsen: de korrekt tänkande är välkomna in i den varma stugan) är dig kär. Håkan och jag står utanför i vinternatten och kikar på spektaklet inne hos er. ”Jistapetter vad varmt det ser ut att vara där inne, så mycket ved de slänger in i kackelungnen.” säger jag. ”De får aldrig nog” kommenterar Håkan, ”Se där borta sitter de nu och skriver ytterligare en ansökan till Vedmyndigheten om mer ved till sin kackelugn.” ”Slänger de in mer ved så väller det snart ut rödglödande kol på golvet, då brinner de ju upp?” säger jag. Håkan vänder mig bort från kikhålet och svarar ”De har inget annat nu, än att slänga in mer ved i kackelugnen. Snart brinner det i knutarna.” Tillsammans vandrar Håkan och jag in i vinternattens outgrundliga skog. Varma i våra retrogardistiska vargpälsar.

Det här blev nog en smula studentikost. Men köpte idag min första vevgrammofon och en stenkaka med ”An den Schönen Blauen Donau”. Entusiasmerande…
Oj. Plötsligt slog det mig att nazisterna lyssnade på stenkakor, de var säkert också förtjusta i wienervals. Hoppsan, ”I did it again”….

Högaktningfullt – Christopher

Det jag har kritiserat är tendentiösa tolkningar i boken till nerdrumskolans fördel. Den maktkritik som Johan talar om ser jag mera som ett onödigt spjärnande mot en hel del av konstvärldens mer omhuldade målare – märkligt nog alla utanför Norge. Detta leder till en historieskrivning som inte är korrekt och som bygger på en egenhändigt hopsnickrad teori om vilka som står innanför eller utanför modernismens paradigm.

Jag önskar dra streck i diskussionen för egen del eftersom jag nu tänker koncentrera mig på annat och inte kan följa inläggen i en blogg. Om jag inte inkommer med fler inlägg i debatten beror det främst på detta, men också att jag tycker att jag har tömt ut vad jag har velat säga.

Jag ser den konst som den här diskussionen handlar om som till betydande delar civilisationskritisk och som ett uppror mot vissa etablerade maktcentra. Jag menar att det i det kritiska uppdraget ligger just att undersöka alternativa konstnärliga möjligheter. Brodow menar uppenbarligen att det kritiska perspektivet däremot består i att vidareförmedla den etablerade konstuppfattningen och att skriva under på de estetiska och kulturpolitiska normer som för dagen anses vara de rätta. Att kritiskt granska denna bildkonst motivsfär med utgångspunkt i de parametrar som Brodow angett innebär att ikläda sig den konstpolitiska kostym som utställningen i stort innebär en kritik av.

Brodow kritiserar kort sagt det faktum att vi riktar kritik mot konstetablissemanget och vill i stället se att vår kritiska blick vänds mot de konstnärer som kritiserar konstetablissemanget. Det är en märklig uppfattning och det vore intressant att veta om detta är en attityd som Brodow intar generellt i konstnärliga sammanhang: det vill säga menar du att exempelvis Daniel Birnbaum bör författa kritiska synpunkter på var och en av de konstnärer som han väljer ut till exempelvis Venedig-biennalen? Typ: Nathalie Djurberg berg gör ju bra konst men borde kanske förfina sin animationsteknik på följande punkter om hon ska ha möjlighet att komma med i nästa stora världskonst-mönstring.

Vad jag efterlyste i min recension var att man problematiserade och utvecklade ”den symbolvärld som Nerdrum och hans elever omger sig med”. Men jag är inte så säker på att varken konstnärer eller kuratorer är så intresserade av att undersöka och problematisera. Man målar på istället som om varken modernismen eller 1900-talet hade ägt rum.