Det där ”någonting mer” är så svårt att sätta ord på och bestämma. Å ena sidan finns det i verket – eller rättare sagt, verket ger betraktaren möjlighet att se det – å andra sidan styrs det av vad som är ”rätt just nu”.

”Allting är inte möjligt i alla tider”, jag tror det var Gombrich som sa så. Eller kanske Gregor Paulsson. Eller båda två. Det gäller såväl för det banbrytande nya som för återkomster.

En återkomst kan vara aktuell och kännas fräsch, men inte som princip. Jag förstår inte traditionalisternas krav på att få sätta den estetiska normen utifrån skicklighet i diverse oljemålningstekniker. Där fastnar de i sin argumentation.

http://www.morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090724/OBOKER/856105623

Jeff Koons är ju ett bra exempel på motsatsen, det har du rätt i, men där handlar det ju om ngt helt annat än hos Djurberg, nämligen om att just ifrågasätta idéer om autenticitet, originalitet och så vidare…

Sedan tror jag att du har fel angående status. Det du skriver gäller sannolikt för de samlare som är just samlare och inte så mycket mer. Men för dess undervegetation av mycket rika människor som pryder sina kontor och sina hem med konst så gäller statusen mer i förhållande till kolleger, grannar, släktingar etcetera. Och samma sak kan noteras i relation till kommunalt och statligt finansierad utställningsverksamhet. Folk i gemen går inte och tittar på konst därför att ”konstvärlden” har bestämt att det de ser är bra utan de rekommenderar utställningar till koleger och bekanta därför att de själva upplever sig få en viss (gärna estetisk) upplevelse. De skiter ju fullständigt i insikterna om att denna upplevelse möjligen har sitt ursprung hos Kant…

Och kommer det inte folk så minskar kommunernas intresse för finansiering… och så vidare…

Det är bara dumheter att påstå att en bättre teknik skulle sänka en konstnärs aktier i konstvärlden. T ex inom video, film och fotografi finns det gott om pedanter och tekniskt avancerade konstnärer.

Jeff Koons teknik är bländande. Han gör visserligen inte något själv men det spelar väl ingen roll. En filmregissör gör inte heller mycket annat än att regissera.

Investerarna köper oftast in sig i det kulturella kapitalet som äger en given status, alltså är bekräftat av konstvärlden. Protesterande kollegor är inte något man behöver oroa sig för. Om de har egna synpunkter är de amatörer som uttalar sig. Bekräftad status är bekräftad status.

”Cool och sexig”, ja det är inte alltför kontroversiellt. Men fyller inte alla tänkbara behov. Jag skall fundera på hur den svenska konsten 2009 har att komma med i det hänseendet.

Mitt svar är då följaktligen att det från ”konstvärldens” perspektiv skulle sänka hennes aktier, och projektet skulle med de måtten mätt bli sämre. Vilket naturligtvis är ett problem om man som jag tror att det i längden måste finnas en materiell bas för att ”konstvärlden” ska fortleva.

Någon måste helt enkelt investera i konsten och de som betalar de stora beloppen kommer sannlikt inte att nöja sig med att på affärskollegernas fråga om varför det eller det verket är bra, svara:
- Därför att ”konstvärlden” bestämt att det är bra…

Det måste finnas ngt annat i ett konstverk för att det ska bli bra: det måste finnas ngt att fascineras av, att häpna av… där måste kanske – i ärlighetens namn – finnas ett visst mått av coolhet och sexighet? Svensk konst 2009 är verkligen inte vare sig cool eller sexig…