Dessvärre har man väl just genom feminism och postkolonialism i allt högre grad avlägsnat från formella aspekter i litteraturforskningen och försöker istället sig på ideologiska tolkningar av författarskapen, vilket just i nämnda Lagerlöfs fall har lett fram till att man velat se henne (och en mängd andra kvinnliga författare från äldre tider) som förkunnande att kön är en konstruktion – det vill säga man ser det som sin uppgift att som forskare visa att konstnärerna minsann levde upp till den ideologi som idag förkunnas på DN:s kultursida. Annars är de väl värdelösa?
När man ser konstnärer som de norska figurativa som (de nyromantiska iaf) struntar fullkomligt i vilka idéer som är up to date idag, så reagerar man som Stahre i AB och utbrister att deras motiv är konstiga och dåliga därför att de just pekar bakåt, bort från nutiden.
Dock undrar man ju vad Stahre tycker om Sagan om ringen eller om andra författare som ligger nära Fantasygenen, som just Selma Lagerlöfs… Som jag ser det är det just i aviklelserna från samtidens modeteorier som konstnärer höjer sig över medemåttigheten och skapar ngt som står ut och som står sig över lite längre tidsspann…

Överhuvudtaget kan jag tänka att en jämförelse med olika definitioner av litteraturbegreppet och litterära kvalitet här skulle kunna vara fruktbar. Det för kanske lite långt att gå in alltför mycket på detta här, och det skall sägas att jag (trots att jag är litteraturvetare) ärligt talat tycker att en hel del litteraturteori är ganska tvivelaktig. Men det är väl ändå långt ifrån någon självklarhet för litteraturvetare generellt, att det språkliga materialets form skulle vara totalt irrelevant för litteraturbegreppet (här i betydelsen ordkonst). Observera, att vad jag påstår är, att den språkliga formen (som rör sig på flera nivåer: fonetisk, inkl rytm, begreppslig, narratologisk) ÄR RELEVANT, inte att det inte finns andra saker som också spelar in. Visserligen har det visat sig svårt att peka ut exakt vad detta är (det är förresten vanligt att humanvetenskapliga begrepp är sådana), men man kan lära sig mycket på vägen.

Jag kanske ska tillägga att jag vet att man i princip kan ta vilken text som helst och påstå: ”detta är poesi” och utvinna en effekt härav, samt att det finns människor som ägnar sig åt sådant. Och omvänt kan litteraturvetare ge sig på att analysera ickelitterära texter med litteraturvetenskapliga metoder. Men det är ändå inte mitt intryck att litteraturvetare generellt anser att det är meningslöst att tala om att vissa texter är mer litterära än andra på grundval av deras inre egenskaper, även om det ibland kan vara problematiskt.

Jag vet också att den moderna betydelsen av ”litteratur” som ”ordkonst” inte var gängse före 1800-talet. Samtidigt går det inte utan vidare att påstå att den tidens människor inte skapade ordkonstverk eller inte skulle fatta ett smack av vad det är vi menar med litteratur idag. Teoritiserande kring poetik, verslära och olika genrer har existerat sedan antiken (redan Platon och Aristoteles berör ju en hel del sådant som exempelvis genreteoretiker och narratologer sysslar med idag).

För övrigt så tänkte jag på att Aristoteles talar ju i sin poetik om den tidens – ja, jag skulle kalla det litteratur, ordkonstverk – särskilt tragedin. Man måste nog säga att Aristoteles presterade högdiskurs och att det handlade om ”viktiga saker, existentiella saker”. Så om man bortser från att Aristoteles (och många andra som skrivit om poetik genom åren) inte tillhör Vilks favoritfilosoflinje (?) från de tyska romantikerna till nutida kontinentalfilosofi, så tycker jag nog att t.ex. det grekiska dramat borde vara nära att kvalificera som konst, och detta redan utifrån dåtidens perspektiv kvalificera som konst, även om man inte kallade det ”konst” då.

Jag överlämnar åt er andra att avgöra om min jämförelse är givande.

Min poäng är att vetenspapliga teorier tenderar att göra att konstverken åldras påfallande snabbt, nämligen i samma hastighet som de vetenskapliga teorierna. Konst som görs med utgångspunkt i feministiska och postkoloniala teorier kommer att om 30 år te sig lika föråldrad som vi idag upplever konst som en gång baserades på rasbilogiska eller darwinistiska teorier. Visst finns det undantag – som Dantes Den Gudomliga Komedin – ja det är väl det enda lyckade exempel som jag kommer på så här på rak arm… Lucretius är ju redan det mer problematiskt… Sedan kan man naturligtvs både i bildkonst och litteratur peka på diverse allegoriska framställningar, men där finns trots allt oftast en transcendental nivå som gör att verket tenderar att liksom bryta sig ut ur det teoretiska ramverket, och syfta till ngt högre än att blott bli en gestaltning av den sorts enkelspåriga och platta politiskt materialistiska teorier som det handlar om nutidskonsten.

Jag tror dig inte. Du är säkert medveten om att man t ex kan använda postkolonial filosofi som ramverk för ett konstnärskap. Yinka Shonibare och William Kentridge t ex.

I en trängre värld, som konstvärlden, är det här inte någon stor sak eftersom den trängre världen ägnar sig åt experiment som inte drabbar tredje person. När allmänbrukaren kommer in i bilden är det igen det här med konsten och samhället.

Så: visioner kan naturligtvis vara av olika slag: vissa visioner skapar mardrömmar, som de svenska miljonprogramsområdena, medan andra visioner åsyftar att skapa mer humanistiskt inriktade miljöer.

Det konstiga är den konsensus som råder i det svenska konstklimatet om att Bauhaus visioner var fina medan Kriers var / är problematiska. Och att varje försök att etablera motbilder till den andäktighet med vilken Bauhausrörelsen och dess epigoner behandlas alltid i sin tur bemöts med enhetlig skepsis från mediernas och kulturetablissemangets sida.

Och Håkan: ja visst är Baudelaire större än Zola. Baudelaire hade givetvis aldrig kunnat framkalla rysningar om hans konstnärskap hade varit baserad på den sorts, för samtidens bedömare ytterst skarpsinniga, diskurs som låg under Zolas författarskap. En annan stor författare, Dostojevskij, den kanske största av dem alla, var tveklöst en stor visionär men lämnade onekligen en hel del att önska om vi ser till diskursen.

Kvarstår gör att det finns kvaliteter i Odd Nerdrums bilder vilka för Vilks egna uttrycksmedel är onåbara och ouppnåbara. Liksom det hos Baudelaire finns kvaliteter som var onåbara för Zola – J. Lundberg håller säkert med. Detta något som Robert Graves med ett uttryck lånat från Hopkins kallat att ”det får håren att resa sig på armen”. Just detta går inte att känna inför Nimis, vågar j hävda. (Mitt intryck är i tillägg att detta något j talar om här kan DN:s Kempe och SvD:s Brodow – Nerdrum obeaktad – fint leva utan i sina liv. Det gör oss olika till kulturell identitet och mentalitet – sensibilitet?) Vilks kan aldrig förlåta mig denna synpunkt – det är ju också mer än en synpunkt. Medan j å min sida inte ärligen kan ge upp den. Därav antagonismen.
H. S.