”He did not want to compose another Quixote —which is easy— but the Quixote itself. Needless to say, he never contemplated a mechanical transcription of the original; he did not propose to copy it. His admirable intention was to produce a few pages which would coincide—word for word and line for line—with those of Miguel de Cervantes.”

En väsentligen annorlunda övning än att kopiera.

”Ingalunda! Tänk bara på jultomten. Jag tror inte att han snart kommer att dö. Konsten fylls dessutom ständigt med nytt innehåll och har redan sina lagrade traditioner. Ingen rädder för konstruktionen här.”

Även om jag inte alltid håller med dig, så tycker jag att du är humoristisk. Ständigt nytt innehåll, ständigt nya paket. Bakom min kanske lite drastiska fråga (som fick ett något kryptiskt svar) ligger bl a en intervju jag hörde med dig i radion för några år sedan. Det var när dina rondellhundar var aktuella, och jag kommer inte ihåg exakt vad du sade, eventuellt missuppfattade jag dig eller så övertolkade jag vad du sade. Men mitt intryck var i alla fall att du hade skapat rondellhundarna lika mycket för att skoja med konstvärlden, som för att bedriva religionskritik. Ja jag tolkade dig som någon sorts dubbel- eller trippelironiker, vars avsikt var att driva med konstvärlden och det samtida konstbegreppet, i minst lika hög grad som med religiösa fundamentalister.

Sedan vad gäller detta med ”konsten i sig”. Du skriver att den ”konsten i sig” finns med all tydlighet hos Denis Dutton. Den springer fram ur våra förhistoriskt programmerade gener.

Javisst, det är ju alldeles riktigt att Dutton ser det så, och det är ju fullständigt grundläggande för boken. Det var också just därför som jag tidigare sa att hans teori kan betraktas som essentialistisk i någon mening, vilket väl strängt taget ungefär skulle kunna förstås som att han försöker säga något om ”konsten i sig”. Jag kan förstås hålla med om det.

Samtidigt tycker nog ändå jag (och här ska jag erkänna att jag inte är filosof) att det hela är lite mer intrikat än så. Saken är ju den att Duttons definition av konst, genom att vara en klusterdefinition (vilket jag förstås som en sorts prototypteori för konsten), i praktiken är ganska långt från att peka ut en exakt ”essens” med tydliga nödvändiga egenskaper.

Möjligen skulle jag förstå det som att ”essenserna”, om man med det menar de riktigt väldefinierade begreppen med förmodade väl avgränsade korrelat i verkligheten, snarare finns på den biologiska nivån. Men Dutton rör sig ju också på en humanvetenskaplig nivå, där han använder sig av begrepp från filosofi och estetik. En av själva poängerna med poängen med boken är som jag ser det just att han försöker säga något om dessa begrepp med hjälp av biologi, men det görs inte på ett så enkelt sätt att de estetiska begreppen restlöst omformuleras till naturvetenskapligt språk. Och resultatet blir faktiskt att konstbegreppet, och hans definition av konst, framstår som mer komplex och mindre reducerande än den jag uppfattar att du rör dig med Vilks. Så frågan vem av er som är mest essentialistisk är kanske inte sådär alldeles given…

Möjligen skulle jag säga att för Vilks är det antingen eller: Antingen kan man definiera konst på ett väldigt enkelt sätt som gör att det omedelbart är fullständigt självklart exakt vad som är konst, eller också så återstår endast den institutionella konstteorin (som i praktiken innebär: konst är enbart). Vad Dutton (och andra biokulturalister) däremot försöker göra är, tror jag, att studera estetiska spörsmål och se hur olika nivåer inom människan samverkar: biologi, psykologi, antropologi, sociologi, estetik osv.

Jag skall än en gång tillstå att jag inte är filosof och att min användning av begreppen måhända kan framstå som något klumpiga för en filosof av facket, men jag hoppas att det skall vara någorlunda tydligt hur jag tänker.

”Vad jag frågar mig är om inte konstvärlden kommer att förlora sin tro på konsten om de antar Vilks rent institutionella konstteori: Kan man liksom bara tro på sig själv och den symboliska makten, och fortfarande anse att det man gör är viktigt, funkar det? Detta får mig att undra om Vilks eventuellt tänker sig att Konsten (så som han förstår den) nu är död, eller s nart kommer att dö.”

Ingalunda! Tänk bara på jultomten. Jag tror inte att han snart kommer att dö. Konsten fylls dessutom ständigt med nytt innehåll och har redan sina lagrade traditioner. Ingen rädder för konstruktionen här.

Ytterligare en av dina invändningar:

”Jag vet inte riktigt hur man ska förstå detta med ”konsten i sig” och undrar om särskilt många tror att ”konsten finns i sig” på det sätt som du kanske tänker dig (?) att folk tror. Dock så verkar ju själv du anse att konsten finns och att den faktiskt är något specifikt, ehuru tydligen rent kulturellt konstruerat som bara moderna västerlänningar som läst filosofi egentligen kan förstå, och som, förmodar jag, ändå är viktigt, men bara för västerlänningar (?) (eller kanske bara för de västerlänningar som ingår i subkulturen konstvärlden?).”

Konsten i sig finns t ex med all tydlighet hos Denis Dutton. Den springer fram ur våra förhistoriskt programmerade gener.

Jag menar att konst är ett praktexempel på social konstruktion. Att förstå detta kräver västerländsk filosofi men självklart har denna filosofi och dessutom denna konst spridit sig över hela världen. Diskussioner om sociala konstruktioner är i regel inte något som allmänheten engagerar sig i. Det är för de intellektuella. Och alltså inte enbart subkulturen konstvärlden.

jag tycker dock att konstens framsta uppgift ar att fortsatta konstens utveckling. och da ser jag tyvarr inte stillebenmaleriet som speciellt bidragande om det levereras utan diskussion, i relation till sin samtid och datid och det ar val just formagan att kunna reflektera sa som kommer fran konceptkonsen.

Att måla figurativt är intressant för att man visuellt kan bearbeta intryck av naturen och livet. Det är mycket intessant att studera och arbeta i förlängelsen av en så rikt mångfasseterad och väldokumenterad tradition.
Att måla klassiskt figurativt är givande för att man får måla sköna ting och fenomen (eller vackert gestalta hemska saker), Det är givande att ha appell ut till en stor publik och kunna leva av måleriet.
Figurativt måleri är också givande och intressant för att det är en komplicerad konst med höga krav till insikter och färdigheter. Det tycker man om…

Därför finns det ingen risk för att figurativt måleri (på klassisk grund) kommer att dö ut. Risken är bara att det blir mer och mer diletantisk. Det vore synd…
Därför måste nya figurativa utbildningar upprättas. Så att vi snarast får duktiga porträtt- och stillebenmålare ut på marknaden!!!

Högaktningsfullt – Christopher

Tack för din avslutande kommentar! Kopplingen mellan andlighet och konstnärliga upplevelser är ju mest mina egen, och har kanske ytterst sin grund i att jag personligen kan uppleva det så, eller kanske snarare: jag är öppen för en sådan tolkning. Men jag är också intresserad av relationen mellan religionen/andligheten och det romantiska, sedemera det modernistiska konstbegreppet. Därtill tror jag kanske att numera ofta dekonstruerade begrepp som autenticitet, intention och röst har beröringspunkter med andlighet. En annan beröringspunkt mellan konst och religion är, tycks det mig, att man försöker förena känsla och förnuft med hänvisning till ”något högre”, något som är viktigt och alldeles centralt för människan (i Vilks fall högdiskursen, men de religiösa har Gud och vissa konstnärer idéer om verket och transcendentala estetiska värden).

Som du förstår så har dock dessa tankar inte omedelbart så mycket med Duttons evolutionsbiologiska konstförståelse att göra (det biologiska perspektivet på konsten är nog, om inte ateistiskt, så i alla fall agnostiskt: i grunden strikt rationella och kausala resonemang även om Dutton också försöker belysa traditionella humanvetenskapliga begrepp med biologins hjälp). Nå, Dutton använder jag ju mest för att ifrågasätta Vilks i mitt tycke något underliga konstbegrepp, plus att hans bok rent allmänt var klargörande och inspirerande läsning för mig. Ibland när jag läser Vilks funderar jag över om han inte menar om inte motsatsen till det han säger, så ändå något annat än det han säger. För mig pekar hans väldigt utpräglat institutionella konstsyn på nödvändigheten av nya perspektiv (och ja, varför inte retrogarde?).

Jag vet egentligen ingenting om konsvärlden, inte mer än lekmannen. Men det intressantaste som Vilks säger är, tycker jag, att konstvärlden håller sig med både en essentialistisk och en institutionell konstteori. I vis mån stämmer ju detta med Dutton, för hans klusterdefinition innehåller båda dessa komponenter (och en rad andra, t.ex. är konstnärens hantverksskicklighet också relevant). En viktig skillnad mellan konstvärlden och Dutton verkar dock vara att konstvärlden av idag förefaller ganska socialkonstruktivistisk, och föga intresserad av mänskliga universalier. Hursomhelst: Vad jag frågar mig är om inte konstvärlden kommer att förlora sin tro på konsten om de antar Vilks rent institutionella konstteori: Kan man liksom bara tro på sig själv och den symboliska makten, och fortfarande anse att det man gör är viktigt, funkar det? Detta får mig att undra om Vilks eventuellt tänker sig att Konsten (så som han förstår den) nu är död, eller snart kommer att dö.

Slutligen: angående essentialism så skriver Vilks:

”Det går naturligtvis att dra i ‘konsten som essentiell’ och föra in egenskaper som då gör att man kan tala om essentialism. Huvudfrågan är dock om konsten finns i sig. Det är den essentialismen som är den intressanta.”

Jag vet inte riktigt hur man ska förstå detta med ”konsten i sig” och undrar om särskilt många tror att ”konsten finns i sig” på det sätt som du kanske tänker dig (?) att folk tror. Dock så verkar ju själv du anse att konsten finns och att den faktiskt är något specifikt, ehuru tydligen rent kulturellt konstruerat som bara moderna västerlänningar som läst filosofi egentligen kan förstå, och som, förmodar jag, ändå är viktigt, men bara för västerlänningar (?) (eller kanske bara för de västerlänningar som ingår i subkulturen konstvärlden?).

Hm, nu skrev jag mycket längre än jag hade tänkt. Hoppas jag inte skrev något som lät dumt.