Ett återvändande blir alltid en fråga om något som är ålderdomligt för vår egen tid. Självklart innebär en sådan förskjutning att en imitation aldrig kan genomföras. Retrogardisterna tycks emellertid inte ha några funderingar kring ett sådant projekt. Vad jag kan förstå vill man uppnå en estetisk kvalitetseffekt genom en teknik tagen från en viss period eller eventuellt från några perioder.

Nerdrum fick uppmärksamhet under 80-talet just därför att projektidén om att ”till synes” återgå till en tidigare stilepok var intressant då. Nerdrum var inte alls med på detta, han ville gå hela vägen och hämta hem den kvalitet som låg nedgrävd i historien och som tydligen kunde väckas till liv med rätt teknik och inställning.

Skälet till mitt påpekade, som borde vara ganska okontroversiellt, om man nu inte vill avfärda stora delar av den konst och litteratur som skapades före modernismens genombrott, var att du skrev: ”Retrofigurationens svaghet är att den vill återvända till en som man tänker sig förlorad guldålder, den tid då Caravaggio och Rembrandt levde och verkade.”

Jag kände mig för det första inte särskilt övertygad om att retrogardisterna verkligen vill, som du skriver, ”återvända”. Naturligtvis går det aldrig att återvända, och det framgår också av Rådlunds och Sandells kommentarer att det inte är deras tro. Men även om så hade varit fallet, fann jag den premissen föga övertygande, att detta nödvändigtvis skulle vara en svaghet, konstnärligt sett. Kanske var jag onödigt petig, men jag upplevde din formulering som en modern stereotyp.

Den gamle naturvetaren, filosofen, Aristoteles lär visst ha uttryckt att: Konsten är en yttring av det mänskliga affektlivet. Och, när man tar del av Vilks-bloggen de senaste dagarna om gammalt, nytt, och förunderliga förnybara konstverk i konstens namn i vår gemensamma samtid. Så är jag, beredd att hålla med den gamle antik-gubben. Vad är vett och sans i diskursen… ju mindre populär en konstnär är, allmänt svårbegriplig, desto bättre är han/hon bland konstfilosofer. Kan det även gälla konstteoretiker? En liten anhängarskara för det ”teoretiska bygget”, möjligtvis konstfilosofen har, och det är analogt med väsentliga sanningskriterier i diskursens sakliga saklighet.
En gång: Såg jag en konstnär stå på ett ben i en lerpöl på ett stadstorg, ropandes, ”Fåfänglig är fåfängligheten”, varefter han tog en visselpipa i sin mun och blåste hårda högljudda signaler, sedan skrek han högt: ”Spring åt höger.” Än idag har jag svårt att tolka konstnärens intentioner av essensen i verket, men det gav mig ett minne, ett minne att bevara i mitt hjärta – Och, så fick jag något att tänka på, ibland har jag tänkt på om performencen bara var en skicklig illusion, och bara handlade om riktning, riktningen i samtidskonsten. Konsten ställer frågor, svaren ger livet!
En annan gång (på det ljuva 80-talet), så läste jag en aforism författad av en författare och konstnär:

”Självkritik.Självkritik är ingenting för en kritiker. För det får han inte betalt.”

För övrigt: Så tycker jag att de senaste dagarnas blogginlägg har varit välskrivna, lärorika och tänkvärda. Det som står still dör, för som den gamle antikgubben jag refererade till inledningsvis i detta inlägg, också lär ha yttrat, är följande: ”En död katt är ingen katt.”

Du skriver: ”Inte bråkar dagens konstkritiker om ett aktivt intresse för antikens kultur. Däremot har man, och med all rätt, en kritisk inställning. Att idealisera föregående epoker har sina sidor. Först undrar jag varför det är nödvändigt att idealisera dem. När man idealiserar skapar man ofelbart en helt egen produkt som sannolikt kommer att ha svaga band med den epok man avser. Föreställningen om antiken som en oöverträffbar guldålder dominerar den europeiska kulturhistorien ända fram till senare delen av 1800-talet. En av de mest kända exponenterna för denna uppfattning är Winckelmann vars recept för konsten var att man i görligaste mån skulle imitera de gamle. En något sorlig ideologi eftersom resultatet aldrig kunde nå upp till det ideal man föreställde sig en gång hade funnits.”

Klart att en ”idealisering av föregående epoker” har sina sidor. Alla typer av idealisering för väl med sig sina särskilda implikationer: Om det så handlar om en utgångspunkt i nihilistisk värderelativistism. Men var går gränsen för vilka epoker som saknar fog i samtiden? När bör en ”kritisk inställning” slå till? Du har nog dina egna käpphästar när du slår ner i ett byte.
Valet av konstnärliga förebilder bör väl i bästa fall fungera som ett uppmuntrande till insikt i (för bildkonstnären) grundläggande och kvalitativt visualiserande (och gärna hantverksmässiga) begripligheter. Alltså: en positiv idealisering av föregående epoker leder hän mot mer välartikulerade konstnärsskap.

”När man idealiserar skapar man ofelbart en helt egen produkt som sannolikt kommer att ha svaga band med den epok man avser.”
Sannolikt? Det brukar numera mest bero på uttolkarens (subjektiva eller ideologiska) behov för att spåra originalitet vs. konformitet. Klart är att ett slags nytt ”uttalande” alltid föreligger.

Lars, du manövrerar som om att vissa retro-ideal förtjänar större intresse än andra. Antagligen utifån den sedvanliga föreställningen att avantgardismen står för en särskild sanningsenlighet. På så vis framstår tex. Fluxus-rörelsen som mer vederhäftig än tex. Andrew Wyeth.
Att ”imitera de gamle” innebär inte nödvändigtvis ett definitivt och slaviskt knäböjjande inför gammalmodiga ”gulsålderideal”. Även om konstnären verkligen försöker sig på något slikt. Något ”nytt” uppstår oväntat hos också de mest inbitna traditionalister. Andrew Wyeth`s måleri illustrerar just detta.
Om man inte befinner sig överens ligger det gärna om en konstpolitisk agenda bakom.

På MOMA blir Wyeths huvudverk ”Christinas world” bortsorterat till en avsidesliggande korridor. Symptomatiskt nog. Eftersom hela hans konstnärliga verksamhet bestrider modernismens historiska anspråk. Men det hänger ändå uppe som ett slags offer i pluralismens tecken…
Anmärkningsvärt är det brev som Guggenheim`s boss under sextiotalet sände till Wyeth, där han uttryckligt ursäktade sig över att överhuvudtaget tagit kontakt med en sådan konstinstitutionell paria som Wyeth.

Konstkritikerna och samtidskonstkuratorerna börjar bråka när antikintresset blir allvarsinnat aktiverat i ett tydliggjort konstnärskap. Inte med tanke på Wyeth. Men exempelvis med tanke på den svenske skulptören Peter Linde.

Winckelmann bidrog till en viktig kulturimpuls, som ändå betyder ganska lite för skandivaviska retrogardister som hellre går till källorna före honom.
Men apropå en revitaliserad klassicistisk kanon i samtiden rekommenderar jag skulptören Alexander Stoddart`s hemsida: http://www.alexanderstoddart.com .
Nyklassicisten Stoddart argumenterar i sina föredrag och texter (och skulpturala verk) lika retoriskt välformulerat som postmodernisten Ernst Billgren någonsin klarat med sitt ironiskt undanglidande svammel (och fyndiga figuration). Med den grundläggande skillnad att Stoddart (liksom Nerdrum, Wyeth, Linde och Sandell) låter sina ideal prövas mot våra livsupplevelser. Medans Billgren svävar viktlöst i en simulationskåt offentlighet.

Wyeth beundrade Nerdrum. Ingen beundrar Billgren-nappen.

Högaktningsfullt – Christopher

Högaktningsfullt – Christopher