Dagens konstvärld håller inte på med det absoluta. Den sortens överspända funderingar hör romantiken till. Men ambitionsnivån lever kvar och frodas som aldrig förr. Idag är det inte fråga om det Absoluta och omAmbitionsnivå. Konstvärlden har t ex precis avslutat sitt storvulna projekt: Vi skall förändra världen till det bättre med socialkritisk konst. Företaget misslyckades men ambitionsnivån har inte sjunkit.

Angående Duttons teori, så må den ha traditionella inslag, och jag har en del frågetecken, men att det (för den skull?) skulle vara sörja är – anser jag – nys.

Skall jag tolka dig som att dagens ”konstvärld” anser sig hålla på med det absoluta, dvs, som du skriver ”den totala sanningen”?

Du skriver också: ”Och hur kan man egentligen, utifrån din institutionella konstteori förklara att något sådant som konst överhuvudtaget uppstår i förstone?”

Min teori om konstens uppkomst är relativt enkel. Kant behövde en förbindelselänk mellan förnuft och moral. För detta ändamål utvecklade han grunderna till den moderna estetiken. Det nästa steget, som förutsätter Kant, togs av ett antal tyska filosofer som utvecklade konsten (specialiserad och definierad på ett helt nytt sätt) som det nödvändiga komplement filosofin måste ha för att kunna nå det absoluta, alltså den totala sanningen. Därmed kom konsten att placeras som likställd med filosofi/vetenskap. Den nödvändige konstutövaren var Geniet. Idén slog an och spred sig som en löpeld över Europa, genierna dök upp till höger och vänster och man fann dem naturligtvis också som missförstådda i den konsthistoria som skapades för ändamålet.

Om man, som jag, tror att konst (alt. någon sorts prototypisk konst) även finns i förmoderna samhällen, inklusive icke skriftspråkliga kulturer, är det uppenbart att konst inte kräver texter på hög filosofisk nivå. Däremot kommer konst alltid att vara föremål för bedömning, för verbalt artikulerad ”kritik”. Kritik är helt enkelt något som uppträder korrelerat med konsten.

Detta hindrar förstås inte att konst och litteratur kan inspirera och ge upphov till filosofiska utläggningar. Och omvänt kan naturligtvis konst och litteratur inspireras av filosofi. Därtill är det känt att människans universella förmåga och intresse för konst även användas för andliga syften. Och på motsvarande vis kan religionen, tack vare människans konstfärdighet, skänkas större åskådlighet och djup med hjälp av konst. Idag undrar jag dock om inte hänvisningar till ”teori”, ”diskurs” och ”symbolisk makt” för konstvärlden ha intagit den plats som tidigare reserverades för religionen. Det sena 1900-talets franska tänkare är förvisso intressanta på många sätt, men det är onekligen en paradox att dessa intellektuella, vilka själva såg sig som demystifikatörer av den borgerliga ideologin, själva givit upphov till en sådan vurm. Man kan rentav fråga sig om dessa maktkritiker skulle ha önskat att deras tankar användes för att legitimera den nya form av naivt småborgerlig maktutövning som konstvärlden idag, om jag rätt förstår Vilks, tydligen är en del av.

Jag tror att man bör skilja mellan:
1) Å ena sidan konsten och litteraturen, vilka består av vanligen tätt strukturerade artefakter och uppträdanden som människor skapar/avkodar liksom ”totalt”, med hela sin kognitiva, emotionella och perceptiva apparat.
2) Å andra sidan bedömningen/kritiken/tolkningen av dessa artefakter och uppträdanden, där filosofiskt teoretiserande är en av flera möjliga former. Jag tror inte att bedömningen skapar konsten. Korrekta bedömningar kan dock tala om för oss, dels om det är fråga om konst, dels om det är bra/lyckad konst, samt mycket annat, som till exempel hur konsten är gjord.

En sak som förtjänas att framhållas i sammanhanget är att bedömningen av 1) och 2) givetvis vilar på olika kriterier. Bra konst är inte samma som bra analys eller kritik av konst. Bra konst vädjar även till människans känslor, sensualitet och böjelser.

Det jag nu har sagt gäller förstås filosofi och konst i sina renodlade former. Genreblandningar är alltid möjliga. Detta gäller rimligen i synnerhet litteraturen.

När jag säger att förekomsten av kritik utgör ett tecken på konst, en indikation på att ”här har vi med konst att göra”, syftar jag på att när en godtycklig artefakt bedöms utifrån kriterier som inte alls har att göra med hur praktisk eller välfungerande objektet är, så är det ofta konst. Jag tror dock inte att det är kritiken som skapar konsten, annat än i marginella fall, som t.ex. (återigen) Duchamps urinoar (som strängt taget snarare är att betrakta som i egenskap av just ett bruksobjekt snarast är att betrakta som en sorts antikonst). Snarare är det så att kritiken upptäcker konsten. Vilks, intar du en lika socialkonstruktivistisk hållning i alla frågor?

Och hur kan man egentligen, utifrån din institutionella konstteori förklara att något sådant som konst överhuvudtaget uppstår i förstone? Själv tror jag att man måste försöka förstå sådant vi kallar med hjälp av andra discipliner, och då utgör evolutionsbiologin en möjlighet, vilket Dutton (2009) m.fl. har visat. Ifall det då skulle visa sig att begreppet konst täcker in saker som inte alls har med varandra att göra, ja då menar jag nog till och med att vi borde sluta att använda begreppet. Men jag tror inte att det är någon större risk att det behöver bli så.

När det sedan gäller andra förklaringar än de kanske mer rationella, som erbjudes av de mer strikt vetenskapliga disciplinerna, så är nog jag, som vagt troende och med en något konservativ sensibilitet, mera intresserad av andlighet än av hänvisningar till olika diskursiva makter. Jag tror kanske ändå på en ande i maskineriet, på en Gud i diskursen om ni så vill. Andlighet och skönhet går för mig hand i hand. Och jag tror inte att kejsaren (konsten) alltid är naken, utan att konsten alltid är kejsare och går klädd som en kejsare och att kritiken kan och bör kröna den rättmätiga kejsaren eller kejsarinnan, vilket i och för sig inte hindrar att jag även kan uppskatta avklädningsakter och detroniseringsceremonier. Och visst kan jag även dra på munnen när narren (Hans Höghet Pissoaren) kröns till kejsare en stund.

Utifrån min synpunkt är kejsaren (konsten) alltid naken eftersom den alltid måste konstrueras genome en kombination av framträdande och text. Det händer ofta att texterna tar över, särskilt när det finns etablerade ämnesområden som konstvärlden betraktar som ”angelägna”.

Konstkritiken kan knappast annonsera ”här har vi med konst att göra”, annonseringen är ett snäpp upp: ”här har vi med intressant konst att göra”. För det mesta av konsten som görs och visas får aldrig någon uppmärksamhet från kritikerna, endast en bråkdel och utvalda gallerier och museer behandlas.

Menar du konstkritk? Spåkligt artikulerade omdömen, analys och uttolkning av konst tror jag är en ständig följeslagare till konsten.

Fast du lägger kanske in något mer i ”diskurs”?

Själv tror jag att närvaron av konstkritk kan vara ett tecken på att ”här är det konst vi har att göra med” (konst är svårare att utvärdera än t.ex. ett hundrameterslopp). Men jag är inte så säker på att ett nödvändigt samband finns mellan ett konstverks kvalitet och vad som påstås om det.

Ibland kanske rentav ”diskurs” kan dölja (iofs på ett i sig emellanåt vackert och konstfullt sätt) att kejsaren själv är naken?

Retrogardisterna är inte alls samma historia. Konstvärlden förnekar inte att det är fråga om konst och man erkänner också att det finns kvaliteter. Frågan är hur bra och hur intressant det är. Att det blir en förändring när man återanvänder en gammal stil är också självklart. Postmodernismen vimlade av sådant. Om jag inte missminner mig visades en lång rad figurativa akademimålare på Venedigbiennalen 1984.

Spörsmålet är vad för förändring man kommer fram till. Är dessa nya konnotationer intressanta? Problemet för retrogardismen är att man har en svagt utvecklad diskurs. Tydligen kan man inte ens diskutera sin relation till Gerhard Richter (där är diskursen i ordning).