Håkan Sandell hävdar att den figurativa linjen på Statens Kunstakademi alstrat ett antal konstnärskap som berikat den norska konstscenen, vilket du betvivlar. Det är klart att om man helst intresserar sig för de ”stora” sammanhangen som Venedigbienalen, så framstår i huvudsak allt som sker i Skandinavien futtigt och regionalistiskt inskränkt. Om nu det norska konstlivet ändå förtjänar en smula uppmärksamhet, så har jag lust att ge mig på lite namedropping för att understryka Håkans poäng.
Nämner härunder ett urval (ur minnet, glömmer säkert några…) studenter från de figurativa linjerna i måleri och skulptur – de som tog del av undervisningen under längre eller kortare perioder (1.), samt några akademistudenter som under perioden ingick i det ”figurativa” umgänget (2.). Alla med aktiva och markerade konstnärskap:
1. Sverre Bjertnæs, Christer Karlstad, Hans Askheim, Lage Opedahl, Veslemøy Hansen, Øystein Tømmerås, Sigmud da Silva, Jon Bakken, Marius Moe, Thomas Knarvik, Crispin Gurholt, Håkon Fagerås, Christina Aspelund.
2. Sverre Malling, Marianne Wiig Storaas, Frank Brunner, Petter Hepsø, Fredrik Raddum, Kira Wager, Anders Eiebakke, Astrid Johannesen.

Raden av Nerdrumelever som utvecklat profilerade konstnärskap i högst olikartade rikningar är imponerande. Några av dem som gick vidare till kunstakademiet: Trine Folme, Even Richardson, Anine Müller, Ole Jørgen Næss, Thomas Sæverud (verksam som lärare på linjen för figurativt maleri).

De två figurativa utbildningarna (och Nerdrumskolan) har förvisso fungerat som katalysatorer för ett konstnärligt vitalt och uttrycksmässigt breddat norskt konstliv. Också motreaktionerna kan räknas som intäckt för detta (närmast tänkbara: Stian Grøgaard, Mari Slaatelid, Vibeke Slyngstad, Steinar Jacobsen, Anne Karin Furunes osv.). De vidsträckta effekterna av den säregna figurativa konstnärsmiljön i Norge väntar på en mer ingående konstvetenskaplig forskning och presentation, än vi dessvärre hade möjlighet till i boken ”Figurationer”.
När jag vid ett tillfälle mötte Bjørn Ransve på gatan och lade fram min argumentation för detta perspektiv och vikten av att inkludera Nerdrumskolan och den traditionsbejakande figurationen i projektet ”Figurationer” (istället för ett politiskt korrekt fokus på idè- och fotobaserad figuration) var hans spontana kommentar: ”Noe annet hade vært en løgn!”
Jämfört med Venedigbienaler och konstinstutiotionella maktkoncentrationer verkar en sådan sanning ganska hopplös. Makten sår lögner… Men snöbollen har börjat rulla.

Högaktningsfullt – Christopher

Ja, kanske är Jenny Maria Sveriges minst naiva konstkritiker. Hon har åtminstone vänt det kritiska seendet mot sig själv och mot den världsbild som förmedlas av konsteteblissemanget, vilket är mer än vad man kan säga om konstkritiker som Kempe, Stahre, Ravini, Brodow och allt vad de heter…

Naturligtvis behöver man inte godta vad konstvärlden med sin symboliska makt ger företräde. Men som jag brukar säga: Vem bryr sig om det? Att skapa ett alternativ och att få gehör för detta är oerhört svårt – eftersom det måste bekräftas av konstvärlden.

När du nämner fallet Odell får man komma ihåg att det är en perifer händelse i den internationella konstvärlden. En lokal företeelse som inte påverkar något särskilt utanför Sverige. Och den svenska konstvärlden är inte heller någon stark spelare i internationella sammanhang.

Den symboliska makten hos den internationella samtidskonsten är uppenbar och inte på minsta sätt ställt i tvivel. Den manifesterar sig t ex genom de stora biennalerna. Vill man rikta en kritik mot den skall man inte gå på fallet Odell utan t ex på Birnbaums Venedigbiennal samt den mångfald av konstevenemang som ingår i denna utställning. Du kan nog se att de kriterier som du ställer upp är uppfyllda av åtskilliga projekt i Venedig. Det är svårt att påstå att det är dåligt eller fel. Att ställa upp t ex den figurativa klassicismen som alternativ till biennalerna är hopplöst.

Om du vill ge konsten en evig tillvaro, se den som en universell sanning, hamnar du i många svårigheter. En sak är hur man skall återfinna konsten under äldre tider. Konst innebar tidigare alla sorters tekniska verksamheter och det är först under 1800-talet som man skapar en specificerad gruppering med litteratur, bildkonst och musik som huvudnummer. Dessa ges samtidigt identiteten särskild estetik något som inleds med Kant. Hur man skall få detta att bli en evig sanning som funnits alltid framstår för mig som en absurditet.

1) Varför man ska man rakt av acceptera vad den ”symboliska makten” anser om konsten, när denna definitionsmakt på ett cirkulärt vis utgörs av just ”konstvärlden”. Vad är det egentligen som ger just konstvärlden denna auktoritet och makt över språket? Jag kan förstå att en institutionell definition i ett visst lägga kan vara praktisk, men om människor skall finna konst intressant krävs nog mer än så… Och här är jag inte säker på att endast en hänvisning till ”makt” är tillräcklig.

2) Speciellt besvärlig blir nog hänvisningen till makt om man betänker att konstvärlden snarast verkar vilja framställa sig som ”alternativ”, slående ur underläge (utövar inte populärkulturen större symbolisk makt?). Men, ok låt oss för sakens skull säga att konstvärlden trots allt besitter en viss symbolisk makt. Frågan blir då hur denna makt påverkas när folk inser att det ständiga överskridandet till slut just självt blir just kitsch. Vårens uppmärksammade konsthändelser (det fejkade psykfallet och vandaliseringen av tunnelbanevagnar) skulle kunna utgöra exempel på att konstvärlden, genom att försvara dessa verk, idag snarast framstår som löjlig och ointressant. I frågor som rör konst har åtminstone jag större förtroende för personer utanför den etablerade konstvärlden, människor som t.ex. Johan Lundberg och Håkan Sandell och de konstnärskap som de uppmärksammar (=de som framtiden förstås kommer att kora till ”vinnare”! ).

Med detta menar jag inte att överskridande nödvändigtvis är ointressant. Originalitet och förnyelse är förvisso ett av flera möjliga kriterier för (god) konst. Jag tror dock att överskridandet måste balanseras av:

a) Inre komplexitet hos konstverket samt hantverksmässig skicklighet. För att verket skall stå emot tidens test och vara intressant även för framtidens människor måste det äga inre kvalitéer.

b) Gestaltande uppriktighet i förhållande till livet, en attityd som för övrigt bör leda till konstverk som äger den inre komplexitet jag nyss talade om.

c) Distans. Att ärligt betrakta och gestalta livet i all dess motsägelsefullhet och från olika perspektiv kräver också en viss kyla. Konsten bygger på balans mellan identifikation och distans.

Jag har svårt att godta den nutida konstvärldens anspråk på att kunna bestämma över ett ords mening på detta sätt. Dels av rent semantiska skäl: Ordet ”konst” har en lång historia som inte kan raderas ut ur människors medvetande genom ett godtyckligt stipulationsförfarande, som förefaller tjäna konstetablissemangets intressen snarare än konstens. Dels av mer faktiska skäl: Människan är förvisso en varelse som formas av kultur och uppfostran. Men föreställningen att människan kan bli vad som helst måste balanseras av föreställningar om eviga, universella sanningar och värden. Dessa behöver inte förstås på ett absolut eller andligt sätt (även om jag anser att man kan ge dem en sådan tolkning). De kan t.ex. även ges evolutionspsykologiska förklaringar. Detta tror jag gäller även konsten.

Vänligen, i all hast.