Vilks.net

Konstnärerna och politiken. Nu går det bestämda rykten om att Tracey Emin är på väg in i det konservativa lägret. Hon är naturligtvis som en del av Sensation artists en sträng kritiker av Thatcher. Men nu säger hon att de konservativa idag är något helt annat. Och de konservativa är benägna, partiets skuggkultursekreterare Jeremy Hunt inledde redan i fjor en liten kampanj för samtidskonsten:

“On Sunday I went to the Royal Academy’s Summer Exhibition and visited a room curated by the new Academician Tracey Emin. She once famously once went to Margate, and found a camera that someone had left on the train. She appropriated it and used the film in the camera to take some remarkable pictures which can now be viewed at the Royal Academy. In the process of taking these pictures, she suddenly felt the urge to draw some graffiti on one of the sea walls which said ‘I need art like I need God.’ Sometimes graffiti – however objectionable and anti-social it is in principle – can be very thought-provoking. There’s a wonderful slogan daubed on a fence alongside the M40 coming in to London which says ‘Why do I do this every day?’ Thousands of stressed commuters presumably pause for a second as they pass it. What Tracey Emin was expressing in her graffiti was a heartfelt passion for art and its
power to transform our lives. /…/
The lesson to me from this is that when art and politics clash, art wins.”

Är det en trend?

Dagens biennalkonstnär är Rirkrit Tiravanija. I Venedig skall han göra någon form a relationell design med bokshopen. Betydligt bättre än så är han i Ladonia Biennial.

Om det händelsevis finns någon befintlig ej alltför långt från Lund kan mitt föredrag på torsdag den 7 maj rekommenderas: ”Att leva i en tid när endast provokationen berör”.

Detta sker på Krognoshuset, Konstföreningen Aura, Lund, kl. 19.

Om konstens provokationer har det diskuterats en del på senare tid. Nu väntar denna debatt på att se vad Konstfacks elevutställning skall visa upp för något. Den 12 maj, men redan nu annonserar Anna Odell sitt projekt (med bild). Provokationen har dock inte det bästa anseende i konstvärlden. För att få godkänt måste den uppfylla en rad bestämmelser:

Dess politiska innehåll skall ha den vänsterprofil som konstvärlden förordar.

Den skall alltid vara antihierarkisk och vända sig mot de makthavare som har utsetts till lovligt byte.

Tredje person; svaga grupper eller enskilda svaga personer må icke drabbas.

Provokationen får naturligtvis inte vara ytlig eller spekulativ.

Våras det trots allt för konstprovokationen? Uppmärksamhet är en ständig bristvara i konsten och den är eftertraktad. Som mellanform finns pseudoprovokationen där något kan presenteras som provokativt utan att vara det. Ibland kan det ändå framstå som såpass anslående att medierna kan föra fram det som provocerande eller möjligtvis provocerande.

Systematiska provokatörer i samtidskonsten med tillräcklig kvalitetsnivå är sällsynta. Titelhållaren i genren är förstås Santiago Sierra, men hans fräschör är inte längre vad den var. På David Zwirners i New York visas fram till den 9 maj en uppmärksammad utställning av Sierras arvtagare Adel Abdessemed vars provokationsgåvor och förmåga att vinna både världens och konstvärldens uppmärksamhet har blivit väl kända. Mottagandet har varit blandat. Roberta Smith i New York Times är den som har gått hårdast fram ”ett lexikon över de senaste biennalerna”. De flesta av de övriga kritikerna är något avvaktande.

Utställningen ”Rio” (efter hans dotter) är med den rätta termen ”unfiltered” och vidare:

Du skall icke längre vara postkolonial konstnär. Du skall icke organisera för mycket, var istället pluralistisk och ofiltrerad. Du skall i dina verk ha ett myller av referenser. I Abdessemeds ”Rio” ger flera av kritikerna gult kort för att han överträder illustrationsförbudet; konstnären har, menar man, en alltför uppenbar punch line.

Nå, han ligger på en flotte och försöker skriva i vattnet (Gericault), han skisserar en utställning om terrorister han kan minnas namnen på (kvinnosköte – Courbet), invalidiserade i linor från helikopter (Matthew Barney), han ligger i Lincolnstatyn (Michelangelo), ett bilvrak från upploppen i Frankrike (Jeremy Deller) osv.

Mera svåråtkomlig är utställningens veritabla tour de force, Telle mère, tel fils, tre sammanflätade flygplan. Lite mer huvudbry. Han tänkte på det också. Trots allt går det som på räls för Adel Abdessemed. Provokationen lever – också ”på riktigt”.

Adel Abdessemed: Telle mère, tel fils (sådan moder, sådan son)

Och förresten, här kan man se en av Konstfacks skräckslagenheter. Caramelldansen, kan vara juridiskt olovlig om man mycket gärna vill. Magdalena Nordin:

På Bonniers Konsthall har utställningen Rumstering börjat. Hallen skall ”ta pulsen på den svenska samtidskonsten och spana efter strömningar”. Curator Camilla Larsson recept är att samla unga konstnärer och finna likheter med vad som skedde under svenskt 1980-tal:

”De medverkande konstnärerna och deras föregångare delar en fascination för rum, form och material. Liksom under 80-talet utforskar dagens konstnärer konstens närhet till koreografi, musik och nya media, samt ser konsten som en möjlig mötesplats. I Rumstering visas monumental installation, tvetydig skulptur, realtidsvideo och skuggspel. Som betraktare bjuds man att träda in i de kroppsligt påtagliga verken i utställningen.”

Likheterna är nog mest skenbara. 1980-talet var slutet på den gamla traditionen med fördröjningseffekter mellan centrum och periferi. Det postmoderna fick genomslag i USA under den första hälften av 80-talet och i Europa nådde den fram i slutet. Men det var tämligen förvirrat eftersom dominansen av ett nymornat expressionistisk måleri spred sig som en pest från centrum till by och stuga. Just detta moment, som i själva verket var en nostalgisk historia, var lättexporterat. Fortfarande var det så, och det gäller för övriga experiment med platsspecifik skulptur och inflödet av en ironisk nerv i konsten, att periferin var en lokal företeelse. Först under 90-talet kom den verkliga uppdateringen i gång och gjorde så småningom att allting äger rum hela tiden och samtidigt.

Därför frågar jag mig vad de utställande konstnärer egentligen skall representera för något. Antagligen är det inte mycket mer än en banal historia. Sedan ett par år har samtidskonsten börjat dra sig tillbaka från sin undersökande socialkritik för att ge utrymme åt suddighet och formala sekvenser. Detta är väl etablerat och en ofrånkomlig trend som vi kommer att se alltmer under de kommande åren. Men någon återgång till en traditionell formestetik är det inte tal om. Konsten har en gång för alla skrivit in sig i ett socialt kontrakt och har inget alternativ. En gång var estetiken ett alternativ eftersom den i sig var ett socialt kontrakt. Estetiken handlade om tillvarons djupaste skikt och konsten kunde därför bara skenbart försjunka i sig själv och stå utanför samhället. Den var, i en djupare mening, ett uttryck för tillvaron och dessutom gärna förknippad med en profetisk förmåga att kunna gestalta det tillkommande. Alltså före-sin-tid-teorin. En mycket tacksam teori eftersom den alltid slog in. Tolkningsutrymmet gör det alltid möjligt att visa att konsten redan förstått det som först senare skulle bli förståeligt. Men sådana spekulationer lär vi inte få tillbaks.

Därför är samtidsyndromen en kompromiss, lite social kritik och lite frigörelse från social kritik. Det anslående, det fyndiga och det genomarbetade är väl vad vi kan förvänta oss i den omedelbara framtiden som närmast pekar på Venedigbiennalen. Där får vi se ett register av konstnärer vilket visar att det nu är säkrast att satsa brett och att blanda nya och gamla och att inte ha för många stjärnor (dem ser vi ändå utanför biennalerna).

När det gäller 1980-talet skall man komma ihåg att det länge bar med sig 70-talets osäkra pluralism. Det var först under de allra sista åren som den postmoderna uppgörelsen kom igång. Den blev förresten aldrig slutförd. För konsten återstår ett omfattande uppröjningsarbete som handlar om konstteori (för närvarande nedlagt), om konsthistoria (en kvardröjande stor berättelse) samt konstens falska ambitionsnivå. Trots allt finns det en del att se fram emot.

Dagens biennalkonstnär är tyskan Tamara Grcic. Kommer hon att ge sig på några förruttnelseprocesser eller logistikövningar i Venedig? I Ladonia Biennial representeras hon av några muntra apelsiner. Det är lite mera sofistikerat än vad det kan förefalla och en god idé är att inhämta nödig information här.

Omardebatten går alltmer in i ett metaskeende. När Anders Johansson kommenterade Omars stolligheter förflyttade han intresset till hur liberalismen kritiserat Omar. Och då passade han också på att nämna behandlingen av Irans president Ahmadinejad i Genève. Det rörde sig naturligtvis om hyckleri.

Frågan som uppstår blir naturligtvis vad som skall uppmärksammas. Omar var dock ett flaggskepp som gick under med hela sitt symbolvärde. En möjlighet för hans tidigare anhängare hade varit att deklarera sitt avståndstagande. Men antagligen är det en alltför defensiv och pinsam reträtt. Så kan man välja att tala om hur han avvisas och hur hans kritiker visar upp sin godhet. I sammanhanget får man ändå intrycket av att den infallsvinkeln är något marginell. Devrim Mari kom t ex med kritik i Dagens Arena och den var knappast missriktad.

Johansson kommer nu tillbaka i Aftonbladet och driver tesen att reaktionerna mot islamismen understödjer både kritiker och fundamentalister. Vi har därmed kommit in på ämnet de egentliga agendorna. Sådana som debattörerna i de olika lägren till skriver varandra, alltså att dra starkt åt höger eller åt vänster. Johansson har väl ändå fått en kritik som han inte kommer helt undan. Men han sidsteppar med att ”det enda som erbjuds är en pantomim av upprörda gester, självhögtidliga positioneringar, falska anklagelser.” Han fortsätter med att visa att han inte står främmande för en självkritik just i denna sak: ”Naturligtvis är jag en del av samma omständigheter, samma teater, samma logik. Första steget mot en annan sorts kommunikation är att försöka synliggöra logiken.”

Den logik som synliggörs kommer nog inte att bli någon annan än att det finns ett vänsterbeteende och ett liberalt. De för en debatt med varandra och har stora svårigheter att kunna konkretisera övergripande målsättningar. På vänstersidan kan man inte prestera någon trovärdig omvälvningsplan utan får nöja sig med att inte ta direkt avstånd från USA:s och Israels mest hätska motståndare. Liberalerna får pröva att hävda de västerländska reglerna för mänskliga rättigheter men löper en ständig risk att knuffas ut på högersidan eftersom de alltid kan misstänkas för dolda planer. Hur skall man göra en annan sorts kommunikation av det?

Jag har insett att jag länge var naiv nog att tro att islamofobi och muslimerna var den verkliga frågan. Men nu förstår jag att det är ointressant. Det är debattörernas tvålägerspolitik som skall bedrivas.

Omar har blivit Sveriges svar på Ahmadinejad. Som liten kvällsunderhållning har jag saxat ett stycke från musikalen Dogs, avsnittet där Omar framträder med sina synpunkter på de små teckningarna. Redan då fann jag det egendomligt att han så kraftfullt såg en parallell mellan rondellhundsteckningarna och Ahmadinejads tävling om den bästa karikatyren på Förintelsen. Men det fick liksom sin förklaring.

När det handlar om den internationella samtidskonsten är det givetvis så att uti den är ambitionsnivån monstruös. Oavsett var man befinner sig och med vilka resurser man spelar. I morgon öppnar en utställning på det relativt okända Galleri Oro (saknar hemsida) i Göteborg.

Utställningen har fått namnet ”Mikrofiktioner” och om jag förstår saken rätt kommer uttrycket från en kurs som Fotohögskolan har haft och där utställningens curator Sinziana Ravini deltagit. Var ”mikrofiktioner” kommer ifrån och var uttrycket är gångbart kan man fråga sig. Det engelska ”microfiction” är något helt annat, det betyder bara en kortare berättelse.

Lite intressant är ändå anslaget även om jag har lite svårt för den överdrivna högdiskursen:

”’Globaliseringen’, ’neoliberalismens triumf’ och ’det fria informationssamhället’ har blivit vår tids nya stora berättelser, samtidigt som bloggosfären skapat en inflation i personliga berättelser. Alla talar men ingen lyssnar.”

”Mikrofiktioner är en utställning som tar sin utgångspunkt i en rad konstnärers begär efter ett annat språk. Ett mikrofiktivt språk som zoomar in, förstorar upp och fiktionaliserar. Ett språk som blottlägger varats absurditet, begärets hemlöshet och fiktionens instängdhet. Men också möjlighet. För om allting är text, fiktioner, manipulationer, ja då är heller inte vetenskapliga och teoretiska förklaringsmodeller något annat än mer eller mindre skickligt berättade historier. Att berätta en så intressant historia som möjligt blir då lika mycket ett estetiskt som etiskt imperativ.”

Är det så att alla talar och ingen lyssnar? Man kan nog förstå att det inte går att få något genomslag bara för att man skriver en blogg. Samtidigt skapar många bloggare sin egen krets och får sina diskussionspartners. Och det påminner om det man önskade sig under postmodernismen, att det skulle finnas lokala språkspel utanför de stora berättelserna. För stora berättelser får vi av nödvändighet hela tiden. De högdiskursiva postmodernisterna kunde förstås inte fatta att de lokala språkspelen inte precis skulle bli några filosofiskt eller konstnärligt avancerade företeelser. Med få undantag är bloggosfären som det allmänna debattläget i samhället men kvalitativt sämre eller mycket sämre. Något som inte hindrar att de fungerar för diverse små nätverk.

Nu talar curatorn om ”en rad konstnärers begär efter ett annat språk”. Där får man nog tala om att braka genom en öppen dörr. Det moderna konstbegreppet konstituerades genom konsten som ett eget språk, ett fullföljande av filosofins diskurs för att formulera Det Absoluta. Detta, naturligtvis helt teoretiska språk skulle med lätthet klara av sådana småsaker som curatorn nämner ”varats absurditet, begärets hemlöshet och fiktionens instängdhet”. Emellertid råkar detta språk vara en andlig överansträngning av de tyska filosoferna. Något sådant språk har aldrig funnits och kommer heller inte att finnas. Ett språk är ett språk bara om det kan översättas till andra språk. Men begär efter det omöjliga har av tradition sin plats i konsten. Och konsten har därför en historia som handlar om just den saken.

Alla förklaringsmodeller är berättade historier. Men alla har inte samma värde. Och om historiernas värde råder sällan någon större oenighet.

Fiktionen som gestaltas fiktivt fortsätter sin seriösa vandring genom konstnärsleden. Idag har vi kommit till Spencer Finch som förmodligen kommer att visa något spektakulärt ljusprojekt i Venedig. Redan nu kan ni se hur Finch gör ifrån sig i Ladoniabiennalen.