Vilks.net

Fallet Odell kommer att hålla sig levande ett bra tag till. Idag deltog jag i en liten debatt i P4 med SvD:s ledarskribent Maria Abrahamsson. En rutinerad debattör som gick på den formella linjen. I det formella vill man inte ha några undantag. Det skall vara lika för alla även för konstnärer. Det lilla problemet är att undantaget redan är gjort och befäst. När det formella, med rättegång rullar igång åstadkommer samhället en björntjänst åt sig själv.

I den sena kvällen kan det kanske vara upplyftande med ännu en biennalkonstnär. Den här gången är det Nikhil Chopra från Indien (och USA). Han är främst performancekonstnär som skapar gestalter från den indiska historien. Hans senaste skapelse är baserad på hans farfar som var landskapsmålare, utbildad i London. I Venedig kommer man att kunna se honom sitta utklädd i ett torn i Giardino delle Vergine.

Som jag ser det är den väsentligaste faktorn i Odells projekt att det engagerar stora befolkningsgrupper. Konstvärlden har sagt sitt, de flesta avvaktande men med viss sympati. Några undantag finns. I UNT dräper Cristina Karlstam till med:

”Nu får man närmast den lite sorgliga känslan av att iaktta Anna Odells försök att bearbeta ett personligt trauma. Mycket mer blir det inte. Och tveksamheten över det etiskt försvarbara kvarstår. För övrigt är verket föga provocerande, utom i det enda avseendet att det är lätt att förstå upprördheten hos den personal som finner sig vara lurad och förd bakom ljuset.”

Intressant att en av de tunnare kritikerna tar i såpass. Jag uppskattar särskilt frasen: ”föga provocerande”. Helt uppenbart är det förskräckligt provocerande på många sätt. En effekt är att i konsten helt oprövade förmågor försöker få luft under sina obefintliga konstvingar. Så med professor i miljöhistoria Sverker Sörlin som går ut i DN idag:

”När Odell iscensatte det kunde hon bara ana vad det skulle visa sig handla om. Så funkar konst. Famlande i det blott anade, därför upplysande och alldeles nödvändig.”

Sörlin fantiserar vidare om överläkare David Eberhard:

”Eberhard uppträder stilenligt, som spelade han en hemlig roll i Odells manus: harmsen över att ingen tror på doktorn längre. Säger därför upp sig, hänger på Konstfack hela dagen. För där är me¬dierna, den verkliga makt som alla i detta drama är beroende av.”

Eberhard sade upp sig innan Odellincidenten och tjänstgör nu på ett annat sjukhus. Man frågar sig varför Sörlin vill skapa en liten såpopera av konstprojektet.

Ladoniabiennalen spinner vidare. En av deltagarna, återigen även deltagare i Venedig, är Anna Parkina från Ryssland. Hon får beskrivas som ung outsider och blir knappast någon av de mera framträdande konstprofilerna. Hon gör lite av varje, målningar, collage och montage, affischer. Inte minst är hon flitig med performance. Vad man än tycker, och man kan tycka en del om denna relativt oerfarna konstnär, men hon befinner sig i en kraftigt stigande trend.

I bemärkelsen performance framträder hon i Ladonia. Ge Anna Parkina en chans som hon annars nog inte får.

Martin Aagård skriver i Aftonbladet om konsten som har blivit åtalad och fälld. Han ger en del exempel bland annat att jag fick betala över 90.000 kr för borttransporten av Omfalos 2002. Dock missar han att jag innan dess fällts två gånger för olaglig konstnärlig verksamhet. Böter för uppförandet av Nimis 1986 och böter för uppförandet av Arx 1994.

När det nu blir åtal för Anna Odell är det bara till hennes fördel. En del kortsynta kommentatorer får för sig att det skall bli fängelsestraff. Något sådant kommer inte att vara aktuellt. Hon kommer att dömas till böter, förmodligen ett relativt blygsamt belopp. Den summan är en god investering eftersom den kommer att toppa avdelningen ”hurusom samhället straffar Odell”. För övrigt kan vi se fram emot rättegången som en enda lång medieshow.

Under gårdagens kvällsöppet i TV4 fick jag tillfälle att växla några ord med Anna Odell. Jag påpekade entydigheten i hennes arbete. Hon vill dock förneka det med hänvisning till någon av recensionerna. Om man läser recensionerna kan man finna några glidningar. Recensenterna är ju inte alltför imponerade av hennes arbete och framför allt inte av idén om att påtala brister i psykvården. Det skrivs att det snarare är ett personligt verk. Men det ändrar inte mycket. Odell framhärdar i sin psykvårdsintention och samtidigt som ingen betvivlar detta förefaller det allt mindre troligt att det blir något av det. Skall en sådan granskning komma igång krävs att medierna sätter in sina resurser för att leta fram några graverande fall och det verkar inte finnas någon entusiasm i den riktningen.

Per Gudmundson i SvD ger sig ut på för honom tämligen hal is:

”För det mesta har konstnärer väldigt lite att tillföra om sina verk, annat än i rena hantverksfrågor. Likväl vinklas debatten efter Anna Odells utsagor.”

Visserligen är det inte konstnären som styr verken, som bekant är det betraktaren som gör det mesta. Så är det också i det här fallet. Utan medierna och reaktionerna hade det inte varit något speciellt med det. När det gäller intentionen är det svårt att komma undan Odells egen plan. Det finns inga lämpliga alternativ, det finns inte heller någon orsak att inte tro att hon faktiskt önskar det.

Sedan kommer Gudmundson in i besynnerliga spekulationer:

”Hur vet ni [Konstfack] att Anna Odell under de gångna tretton åren inte enbart simulerat frisk till den grad att hon lyckats bli antagen till en av landets tyngsta prestigeutbildningar? Kan Konstfack verkligen skilja mellan äkta konstnärlig talang och allmän tonårsdepression?”

I gårdagens TV4-debatt blev det inte så mycket sagt om konsten. Intresset i frågan ligger i tilltaget och dess berättigande. Som jag många gånger har sagt är konsten effektiv just i detta: att göra något till rimligt intressant konst och få det berättigat. I Odells fall har det blivit så. Konstvärlden har gått med på det men utan riktigt stor entusiasm. Ändå är det den frågan som är het. Konstnärer lägger gärna fram att de vill starta en diskussion. Det sker också och nästan alltid i konstvärlden. Frågor om psykvården, om gränsdragning mellan friskt och sjukt är inte på något sätt främmande för konsten. Att Foucault är en central gestalt i det sammanhanget är väl känt. Diskussionerna brukar emellertid ligga inom ramen för högdiskursen, alltså en abstrakt och filosofisk historia som inte lämpar sig för allmänhetens bruk. Det är alltid besvärligt att släppa in lågdiskursens allmänhet.

I TV4-debatten fick också Johan Lundberg komma till tals och han passade på att meddela sin käpphäst om att det figurativa måleriet inte var acceptabelt. Magnus Bärtås inflikade då att det figurativa måleriet var på väg tillbaka. Jag tror inte alls han har rätt. ”Måleriet är på väg tillbaka”, resp. ”det figurativa måleriet kommer tillbaka” är en återkommande mytologi. Må vara att det på lite lägre nivåer och under högkonjunkturens goda ekonomiska villkor skapas en ökad produktion av dylikt men det märks inte i de mera avancerade sammanhangen. Biennalerna som, trots allt, är de platser där konstens normer skapas och bekräftas, visar inga spår av någon återkomst. Det enda undantaget är Pragbiennalen som faktiskt öppnar idag. Eftersom man förlorade sina sponsorer fick gallerierna ta över. Och då blir det en massa måleri, i det här fallet av mer eller mindre okända konstnärer från Östeuropa.

Ytterligare två recensioner har kommit om Odells projekt. Nils Forsberg skriver i Expressen och gör en ansats till att verket kanske kunde initiera en diskussion om psykvården. Martin Aagård i Aftonbladet engagerar sig mest i att de andra eleverna fråntas uppmärksamhet. Just det argumentet är felaktigt. Om det inte varit för Odell hade det inte blivit någon massvandring till Konstfacks vårutställning. Publiken kommer också att se på de andra utställarna: När det regnar på prästen stänker det på klockaren. Dagens nyhet var annars att Odell skall åtalas för ”falskt larm, misshandel och försök till misshandel, ofredande mot grupp, oredligt förfarande och våldsamt motstånd.” Jaja, det är inte ofta konsten kan tävla med Eurovision Song Contest i uppmärksamhet. Debatt i kväll på TV4

Victor Marx bostadstorn avvisades från Kungliga Konsthögskolan eftersom det kräver byggnadslov och brandsäkerhet med mera. Konstfack går igen. Skolorna har naturligtvis inget val. Skall man stå fri från byråkratin är det säkrast att placera sig utanför lagen. Därför behöver jag inte uppfylla några som helst byråkratiska villkor för Nimisbygget.

För att återgå till kvalitetskonsten. En av deltagarna i Venedig är Keren Cytter (f. 1977, Israel) som främst arbetar med video och film. Man kan vara säker på att hon inte kommer att vinna den stora uppmärksamheten men däremot blir hon lika säkert respektfullt noterad. Hennes sätt att berätta om och med text, bilder och kropp ligger solitt i konstens samtidskvalitet. Som sagt är det intrikat och Ladoniabiennalen har som vanligt fått tillgång till ett rappare arbete som samtidigt är en utmärkt introduktion till hela hennes konstnärskap.

Idag var det dags för tidigare rektorn och numera professorn Gertrud Sandqvist från Malmö Konsthögskola att träda in i debatten om konsten, SvD. Efter en reklamkampanj för sin skola summerar hon sin uppfattning:

”Vi tycker att konst är en oumbärlig del av samhället och en omistlig del av yttrandefriheten. Jag tror att många människor håller med oss.”

Och sedan kommer den här lite märkliga vändningen:

”Om några till äventyrs inte håller med, utan tycker att konst för länge sedan har sprängt alltför många gränser, så har de givetvis rätt till sin åsikt. Den rätten skyddas, precis som konsten, av yttrandefrihetsprincipen.”

Man kan undra varför yttrandefriheten skall blandas in. Alla är inte intresserade av konst. Skulle man inte vara intresserad av t ex sport vore det besynnerligt att säga att en sådan uppfattning skulle skyddas av yttrandefriheten.

Men det ligger naturligtvis en hund begraven, en traditionell uppfattning om att konst är väldigt bra:

”Det är helt sant att jag ibland blir illa berörd av denna våldsamma aggressivitet och motvilja mot att försöka förstå. Men jag vet också att starka negativa reaktioner kan vara en försvarsmekanism, och ibland faktiskt vändas, om man ger människor tid. Och om konsten finns kvar.”

Här läser man om det oförstående folkets försvarsmekanism. Ibland skrivs det att folk blir rädda och då svarar med aggressivitet. Dessa gamla klyschor kan man klara sig utan.

Så småningom kommer Sandqvist till pudelns kärna om problematiska konstverk:
”Ska ett sådant eventuellt olagligt eller etiskt problematiskt verk godkännas som examensarbete? Här spelar svåra avvägningar in. Traditionellt examinerar konsthögskolor ett konstverk i förhållande till dess konstnärliga relevans. Jag menar att detta är en viktig och nödvändig hållning. Annars riskerar skolorna själva att urholka yttrandefriheten. Vår uppgift är inte polisiär.”
Hon skriver ”polisiär” för att ge mer intryck av en obehaglig handling. Ingen konstskola vill vara polisiär. Dessförinnan har hon slirat med det hala begreppet ”konstnärlig relevans”. Vad kan det vara för något? Var och en som följer konstvärldens kvalitetstänkande vet att den hyser en agenda, politisk och moralisk. Att följa detta är ”konstnärlig relevans”. Naturligtvis är det ingen polisiär examination, bara en given agenda. Agendan ger utrymme att godta Anna Odells projekt. Som bekant är det riktat mot den hierarkiska ordningen och själv blir hon den utsatta. Nog ett klart fall av konstnärlig relevans. Skolan kommer dock i kläm men här vill Sandqvist få till stånd ett undantag. Om det blir problem med ett examensarbete skall skolan inte vara ansvarig. Men frågan är om en sådan politik kan genomföras. Skall konsthögskolorna, som nu har blivit en del av högskolan, hålla sig med särskilda privilegier?
Under tiden fortsätter det odellska dramat. De redan klassiska bilderna från polisens omhändertagande av den performativt aktiva konstnären har rullat några timmar på webb-tv. Kritikerna har också börjat visa sig med recensioner i DN, SvD och SDS. Man lägger märke till att det inte är toppkritikerna som har fått rycka ut. Men precis som man kan förvänta sig förhåller sig konstvärlden sympatiskt avvaktande utan att projektet anmäls som kvalitativt intressant. Som jag nämnde häromdagen länder det till projektets nackdel att tolkningsutrymmet har krympt till praktiskt taget ingenting. Kritikerna talar redan om att det kan bli ett nytt (och då intressantare) projekt av alla händelser. Underförstått att det skall då finnas större tolkningsutrymme. Redan tycks det stå klart att Odell inte heller har någon substantiell kritik mot psykvården. Hon kan blott inbjuda till en debatt i största allmänhet. Torbjörn Tännsjö i DN, som blir motsagd i DN av Bo Madestrand, skriver:

”Avslutningsvis: att försvara civil olydnad med hänvisning till högre konstnärliga mål anser jag är ett ohållbart resonemang. Skälet för den slutsatsen är enkelt. Konst äger inte något värde i sig. Om ett konstprojekt med civil olydnad misslyckas – så att människor blir lidande utan att några verkliga sociala missförhållanden har uppdagats – är handlingen moraliskt felaktig. Här hjälper det inte hur ’god’ konst, i betydelsen hantverksmässigt skicklig, djärvt utformad eller originell i tanke och syfte, som kan ha sett dagens ljus!”

En liten retorisk fint för att ta sig ur resonemanget med äran i behåll. ”Människor blir lidande”, jo det vill jag mena att man utan vidare kan gå med på. Först och främst har vi den odiskutabla tesen om att den vite mannen kan kränkas och behandlas emedan han förtjänar lidande. Dessutom är det inte orimligt att betrakta lidande på grund av en uppdykande rondellhund som acceptabelt.

En sak är i alla fall säker: Anna Odell har gett socialkritiken ett folkligt ansikte.

I morgon är jag med i debatt 22.40 på TV4. Dags för en ny omgång med Anna Odell som förväntas som en av deltagarna jämte populäre dr Eberhard.

Sålunda skall det vara en skandal i år på konsthögskolorna. Också Kungliga Konsthögskolan har stoppat ett verk ”Torn för hemlösa”.

Idag publicerades min artikel om provokationen i konsten i Helsingborgs Dagblad.

I Venedigbiennalen kommer vi också att få möta Aleksandra Mir. Hon brukar räknas som polsk men ibland även som svensk. Hon växte upp i Partille. Om vi väljer att se henne som svensk är hon vårt starkaste internationella kort med en artfactsplacering på 413 – Johanna Billing finns på 423. Mirs bidrag till Venedig blir att trycka upp en miljon Venedigvykort som kommer att distribueras gratis till besökarna.

Självfallet har hon ett ännu bättre projekt i Ladoniabiennalen.

Aleksandra Mir äter en banan

Nils Forsberg, kritikern i Expressen, har förnyat det kritiska uppdraget. Likt en Orfeus har han strängat sin lyra och vandrat ned i 80-talets dunkelt snåriga diskurs. Hans dikt är en tillbakablickande recension av Rumstering på Bonniers Konsthall. Trots det lovvärda försöket får jag tillstå att genren ännu inte är fullt utvecklad.

Jag nämnde tidigare intervjun med Birnbaum i Artforum. Det är en detaljerad framställning av vad vi kan förvänta oss i Venedig och han nämner också ett rätt stort antal arbeten. Tendensen för de stora utställningarna är att täckelset skall falla allt tidigare. Det har blivit den bästa strategin. Några stora nyheter kan man inte längre överraska med. När det uppstår någonting blir det när kritikerna har tagit ställning och det momentet är alltför komplext för att i detalj kunna förutsägas. Tidig uppmärksamhet är ingen nackdel.

Rirkrit Tiravanijas bokshop i Venedig.

Några uppslag kommer i alla fall från Birnbaum. ”Translation”, ”lost in translation” är ett koncept. Samtidskonsten och dess aktörer är införstådda med att dela ungefär samma information och agenda men det finns ändå skillnader. ”Productive misreadings” är ett annat uppslag och dessutom ”creation through destruction” för att erbjuda ”counterproposals to the precious object”. Och som jag nämnde: ”It’s useful to remember how abstract art was not apolitical. It was a promise of something.”

Åtskilliga av de medverkande kan betecknas som cross-overs. En av dem är den rätt välkända Miranda July (filmen You and Me and Everyone We Know från 2005). Hon håller just nu på att sätta samman sin skulpturinstallation med små humoristiska texter i det nyöppnade området Giardino delle Vergini.

Händelsevis deltar Miranda July också i Ladoniabiennalen.

Jag antar att de flesta redan har uppmärksammat Anna Odells framträdande i DN och SvD där hon lägger fram sitt projekt. Jaha, det blev inte så mycket mer än vad vi redan hade. Jag kan förstå varför Daniel Birnbaum framhäver abstraktionen som en huvudkomponent i sin Venedigbiennal.

Efter 16 år med social kritik och efter att ha sett Nicolas Bourriaud framhålla essensen i sin relationella estetik som den verksamhet som fullt ut blir identisk med verkligheten och eventuellt förändrar den, ja, då kan man börja summera en epok. Konsten är bra på att göra något till konst och att förändra konstbegreppet. Det är inget som helst problem att föra in angelägna sociala och politiska ämnen i konstsfären. Konstvärlden tackar och tar emot. Men i samma stund projektet skall ta fart in i verkligheten utanför blir det tvärstopp.

Anna Odells projekt är en socialkritik i trendens utmattningsfas. När hon i dagens presentation berättar sin egen historia förstår man att hon tänker sig att allt hon gör, görs ”på riktigt”. Hon skall lägga fram en kritik av psykvården som skall starta en viktig debatt om vad som är rätt och fel i den världen. Men världen utanför har hittills alltid struntat högaktningsfullt i konstens bekymrade engagemang i det sociala. Däremot är allmänheten mer än villig att kasta sig över den engagerande frågan om det handlar om konst och vad som är tillåtet att göra.

Konstvärlden har gett sitt stöd åt projektet, ett stöd som mest är ett försvar mot den totalt överdrivna ilska som utlösts till både höger och vänster. Det grundläggande postulatet är också uppfyllt: Arbetet kritiserar den starkare parten och tar ställning för den svagare.

Med dagens utspel försvagas de konstnärliga möjligheterna eftersom Odell nu inte längre har fler kort att spela. Jag utgår då ifrån att hennes historia inte är en ren fejk (vilket skulle vara en formidabel vändning). Tolkningsutrymmet har krympt mot noll och projektet illustrerar ett personligt upplevt problem. Det intressanta med hela projektet är den gamla vanliga visan: Vad som är konst. Den frågan kan sätta sinnen och medier i brand och hela den föreställningen är ett storartat sceneri där världen inte kan få nog av att avfyra sina kanonader. Men när saken skall in i verkligheten förstummas konsten och dess fatala oförmåga att åstadkomma något blir samma repris som vi har kunnat följa under åratal.

Konst har ingen glädje av att bli illustrationsobjekt till ett personligt engagemang. Ett visst mått av likgiltighet och ointresse är alltid nödvändigt. När det sociala innehållet kom in som huvudtema i konsten var det försåtligt. Man kan lätt få för sig att det var ”på riktigt.” Det var aldrig det. Ett socialt innehåll är framför allt trend och stilfråga, något som kan estetiseras.

Alltså: Mer abstraktion. Det sociala finns med ändå men inte som besvärande pekpinne. Därför är det ingen överdrift att påstå att dagens biennalkonstnär fungerar särdeles väl just nu.

I senaste numret av Artforum berättar Daniel Birnbaum något om sina förhoppningar på den biennal han nu organiserar i Venedig. Årets konsthändelse lär det hur som helst bli för det är svårt att se något alternativ. Det sker alltid något i Venedig eftersom stora delar av konstvärlden då har samlats. Konsten produceras alltid utifrån gemensamma ansträngningar.

”Något har brutit samman”, säger Birnbaum och åsyftar naturligtvis i första hand lågkonjunkturen. Dock verkar det inte som om lågkonjunkturen utvecklas till den katastrofala dränering av civilisationen som tycktes skymta för ett par månader sedan. I alla fall menar curatorn: ”Och så hoppas jag att denna biennal inte enbart presenterar fragment av något som har brutit samman utan också ger oss en glimt av något som kommer – om inte någon ny och sammanhängande vision, så åtminstone en uppstigande mångfald av möjligheter.”

Jaha, han har lärt sig att tala som en diplomat, men det kan ligga något i det. Många av de utvalda konstnärerna är inte särskilt välkända och därför är det säkert möjligt att finna ett och annat av intresse. Så brukar det förstås vara med alla större utställningar. Om inte helheten kan leverera konstaterar kritikerna alltid att det fanns en del enskilda verk att beakta.

En av dem vi kommer att stifta bekantskap med är Goshka Macuga, polsk konstnär som är verksam i London. Jag skrev om henne för en tid sedan. Man kan nog utgå ifrån att hon kommer att göra sig synlig. Jag föreställer mig en storsatsande Macuga på biennalen. Och det finns anledning att hålla ett öga på den här damen. Hon har en sylvass kurva på artfacts och är på väg mot 1 000 – strecket. Precis där – under 1 000 och ett stycke neråt – finner man morgondagens stjärnor. Macuga är känd för sitt omfångsrika nätverk och sitt föredömliga sätt att utnyttja det. I sin konst har hon en inriktning på konsthistoria, etnologi, psykologi, esoteriska vetenskaper, men också social kritik. Hon anser att konsten kan åstadkomma sociala förändringar.

Goshka Macuga på artfacts

En förövning på Macugas tänkbara övningar kan man finna i hennes arbete i Ladonia Biennial.

Utställningen ”Rumstering” på Bonniers har aktiverat den svenska kritikerkåren. Jag kan förstå det, det är ont om nytt och utställningen aviserar nyheter med ung svensk konst. Pulstagningen på ung svensk konst äger rum varje år. I fjor var det en facebook-utställning, ”mina vänner väljer”, i år det retro: tillbaka till 80-talet. Ett bra mediekoncept eftersom det gör det lätt för skribenterna att komma igång. Att ha en åsikt om 80-talet kontra sent 00-tal är inte svårt. Frågan är dock om det finns någon substans i temat.

Av kritikerna i DN, Aftonbladet och Kulturnytt kan man konstatera att de två damerna, Ingela Lind och Camilla Hammarström är förtjusta och fyller sina texter med upplevelser medan de två herrarna Mårten Arndtzén och Martin Aagård inte är imponerade. Arndtzén påpekar att 80-talets konst hade modernismen som motståndare och kritisk måltavla medan något liknande inte föreligger 2009. Uppgiften att kritiskt ge sig på något idag, tja, det är det otacksamma företaget att göra upp med socialkritiken/den socio-politiska undersökningen av klass, kön, etnicitet och hierarkier. Det går att kritisera den för dess överskattning av sitt inflytande, att hela investeringen aldrig kom utanför konstinstitutionen. Men om det skulle sägas kvarstår att även dagens konst får dras med samma elände, att inte ha någon annan publik än samma gamla konstvärld som önskar ny underhållning.

Konsten förnyar sig alltid genom att vara destruktiv mot sin tidigare skepnad. Fångar den upp ett retroskede vill det till att detta laddas upp med nytt stoff och att den kritiska udden sätts i arbete för att undanröja något som har blivit stående för länge. Postmodernismen samlade upp konceptkonsten men lade till stora mängder nya grepp och idéer. Den del av 80-talet som genomförde en neoexpressionism fick snart betala priset. Konsten 2009 har ingen given motståndare. Man har bara tröttnat på samhällsengagemanget.

Hittills har emellertid Konsten klarat sig. Den siktar man inte på. Inte heller på konstvärlden. Ett intressant nyckelbegrepp är artfacts. Ingen svensk konstkritiker skriver om, eller, långt mindre, refererar till artfactslistan. Förmodligen hoppas man på att konstkvalitetens banala verklighet skall ersättas av ett mystiskt och pluralistiskt tyckande som en gång för alla skall slå fast att konst inte kan mätas.