Om man vill göra en uppdelning kommer man att få enorma problem att skilja ut vilka som skall räknas dit och vilka som inte får vara med.

Olycklig formulering. Låt mig säga att det är komplicerat och kräver utrymme att beskriva. Modernismen var esssentialistisk och i den postmoderna världen är man inte det. I praktiken avvisar den internationella samtidskonstens företrädare essentialismen och då borde den institutionella teorin gälla: Konsten är en social konstruktion. I praktiken stämmer detta inte och det är därför jag så många gånger har fört fram att samtidskonsten präglas av ett både och. Sedan har vi ju de många ännu verksamma modernisterna som också är en del av konstvärlden, men det är en annan femma.

Även om jag förstår dina synpunkter om psykiatrin vill jag ändå mena att det finns en skillnad. Psykiatrin har spelat en betydande roll i konsthistorien och jag var särskilt inblandad i fallet C F Hill. Hans konst grupperas i två delar, hans friska och då sjuka tid. I Antipsykiatrins anda fanns det forskare som inte ville acceptera den uppdelningen. Men då går inte att komma förbi att det finns en skillnad. Problemet är hur den skall beskrivas och vad den skall leda till. I Hills fall var störningen mycket uppenbar eftersom han uppträdde mycket besynnerligt och förde stort oväsen. Efter sjukdomsutbrottet var han t ex aldrig förmögen att föra ett vanligt samtal.

Man skall inte blanda samman konstvärldens institutionella teori med den medicinska. Konstvärlden tar inte ställning till vem som är si eller så psykiskt. Man tar ställning till vad som är bra konst.

Jag håller inte med om att Anna Odells uppfattning är som du beskrivit den. Men eftersom det är konstvärldens uppfattning som gäller kan vi bortse från vad jag eller hon anser.

Eftersom konstvärlden många gånger kommit fram till definitiva omdömen först efter lång tid måste konstvärlden sägas fatta långsamt. Man kan ju inte först hävda att ett konstnärskap är ointressant och sedan hävda att det är konsthistoriskt revolutionerande (eller tvärtom) utan att medge att man ändrat uppfattning, och då har man alltså fattat långsamt.

Men nu gällde det Odells verk.

”Psykvården agerar inte utifrån en institutionell teori” skriver du. Låt mig först observera att du trasslar in dig en del med den formuleringen. Agerar konstvärlden utifrån en institutionell teori? Uppenbart inte, eftersom det inte finns en enhetlig uppfattning inom konstvärlden om att den institutionella teorin är den riktiga. Du och många andra har en institutionell teori, men inte konstvärlden som helhet.

Men jag tror jag förstår din poäng trots den olyckliga formuleringen. Du menar att psykiatrin bygger på att det finns en essentialistisk, eller åtminstone naturalistiskt objektiv, tolkning av psykisk sjukdom. ”Att det finns sådant som kan kallas för psykiska sjukdomar”. Men där misstar du dig. Den vetenskapliga psykiatrin (till skillnad från den administrativa) förhåller sig helt neutral i denna fråga och undviker helst att använda sjukdomsbegreppet överhuvudtaget. Diagnosmanualen DSM-IV använder genomgående begreppet ”mental disorders”, alltså ”mentala störningar”. Det finns heller ingen vetenskapligt objektiv grund för tvångsomhändertagande, utan detta är helt institutionellt baserat. Reglerna för tvångsomhändertagande är politiskt och socialt definierade.

Det intressanta är att ideologin kring tvångsomhändertagande gör gällande att man på basis av en persons beteende kan avgöra om personen ska omhändertas eller ej. Man har inte tillgång till psykoskop med vars hjälp man kan avläsa mentala tillstånd. Det man utgår från är beteendet. Alltså blir det väldigt problematiskt att hävda att man inte alls besitter denna förmåga, utan att det går att ”bluffa”. I så fall måste det ju finnas någat annat vid sidan av beteendet som är avgörande. Och i så fall kan inte psykiatri- och ordningsmaktvärlden bedöma vilka som ska tvångsomhändertas.

Slutligen mitt exempel med en psykotisk människa som fått för sig att hon är konstnär och sedan, då hon blir frisk, inser att det var fel. Detta är väl inte principiellt annorlunda än en person som tror att han är Messias och sen inser att han varit psykiskt sjuk. Men bl.a. i Sibirien lever en person som tror att han är i Messias och har ett stort antal efterföljande som försörjer och tar hand om honom. Om konstvärlden på liknande sätt underblåser den psykotiske i hans vanförställningar om att han är en stor konstnär kan det ju, enligt den institutionella teorin, inte längre handla om vanföreställningar. Det handlar alltså inte om en psykiskt sjuk som bluffar, men självklart kan även psykiskt sjuka bluffa. Ett tvångsmässigt bluffande kan t o m vara ett diagnoskriterium.

Psykvården agerar inte utifrån en institutionell teori. Den utgår ifrån att det finns sådant som kan kallas för psykiska sjukdomar. I konsten skapas allt av konstvärlden utan att det finns i sig.

Det finns en hel del exempel på psykiskt sjuka människor vars skapande betraktas som konstnärligt intressant. Adolf Wölflli har t ex 2012 på artfacts. Jag har lite svårt att få ihop din framställning. Vad var det som var en bluff? En psykiskt sjuk människa kan knappast vara i stånd att bluffa.