Vilks.net

Idag var det Valborgsmässoafton. Så också i min hemort Nyhamnsläge. Jag hade fått äran att hålla ”talet till våren” som det brukar heta. Den starka torkan hade fört med sig att flertalet majbål i Kullabygden fick förbli rishögar. Men Nyhamnsläge befann sig på västsidan och där kunde bålet tändas precis som vanligt.

Jag har talat tidigare vid Valborgsmässoafton. Mest slående är att talaren faktiskt inte har något intressant att meddela. Talaren skall berätta att vintern har tagit slut och att sommaren kan förväntas; uppgifter som inte precis har något stort nyhetsvärde. Det går också att nämna den heliga Valborg, engelsk prinsessa på 700-talet samt att kungen har födelsedag men inte ens dessa tillägg är särskilt upphetsande. Men det finns en del intressanta saker som berör detta talande. Man kan nu köpa sina tal på nätet. I prisläge från 89 kr till 149 kan man få tal av varierande längd och innehåll. Efter att ha undersökt talens uppbyggnad fann jag fyra varianter: Det korta talet på vers, kan klaras av på 45 sekunder, är en möjlighet. En annan är det högtidliga talet som har en längd på 3 – 4 minuter och som smyckar ut vårbudskapet med formuleringar som ”träden spricker upp i skir grönska”, ”öppnar oss mot ett friare liv och varandra”.

Ett intressant tal är det expressionistiska: ”Nu skriker jag mitt vårskrik” – vilket för med sig att vi blir ”liksom lättare inombords”. 488 ord och 139 kr kostar det. Särskilt populärt i Vätterntrakterna.

Dessutom har vi tal med skämt. Där skall vårvindarna svepa upp med avgaser från de tyska motorvägarna. 3 minuter tar ett sådant och kostar 149 kr.

Sammanfattningsvis är Valborgstalet i sig betydligt intressantare än dess innehåll. Det påminner egendomligt nog om konsten…

Här kan alla intresserade få vara med en kort stund vid fäladen i Nyhamnsläge.

För några veckor sedan skrev Dan Jönsson i DN om utställningen ”Annan konst” på Göteborgs konstmuseum. ”Särlingar”, ”Outsiders” eller mentalsjukas konst har sin egen historia och det är främst under den senare hälften av 1900-talet som denna aktivitet hade sin storhetstid. För det fanns spekulationer inom modernismen om att det oskolade skulle visa konsten i dess äkta form, utan direkta kulturavtryck eller betingad av något samspel med tidens trender.

Saken var naturligtvis att inkorporerandet av outsiders var en affär som konstvärlden organiserade. All konst måste kvalitetsbekräftas och så skedde också med denna. Men i samtiden har den definitivt blivit utlokaliserad som kuriosum. Då och då längtar konstvärlden efter det teorilösa och kan få för sig att outsider konst skulle vara något sådant. Fel förstås, konstvärlden har alltid teori. Det kan inte sägas ofta nog, där det finns konst finns det mängder av avancerade och komplicerade teoribildningar. En av de mest komplexa är jättehiten ”Det behövs ingen teori”. Men inte ens den har längre några stora dagar.

Nå, Dan Jönsson står där och erfar: ”Men för ett utopiskt ögonblick har jag en känsla av att få se konsten framträda helt ogarderad, i sin nakenhet.”

En liten fundering om ett möjligt möte med obekräftad konst. Svagheten i den tanken ligger i att han skiljer på något som kallas för gardering och något som kallas för konst. Det närmaste jag kan tänka mig att komma är konstens singularitet vars ideala framträdande sker när teori och kontext, konsthistoriska och andra referenser, konstvärldens kavalkad av erkännande förefaller påtagligt otillräckligt. Men även det idealet är en chimär. Tanken om konstens singularitet är förstås standardiserad och hur skall betraktaren konstrueras utan att vara en typisk konstvärldsmedlem? Inför outsiderkonst kan man så klart tänka tanken att ”skulle det kunna vara så här?”. Men det hjälper inte för det kan det inte. Outsiderkonsten har redan sin plats.

Ändå kan jag erbjuda Dan Jönsson ett utopiskt möte med konsten ogarderad och i sin fulla nakenhet. Han behöver bara bege sig till pressdagarna på Venedigbiennalen. Det är då och där vi finner själva konstens kärna och väsen. Och fortfarande jungfrulig eftersom konstvärlden ännu inte ser sig själv som själva konsten. Bekräftarna är kärnan i hela denna institution.

Under tiden är allt jag kan bidra med är att placera lite dimridåer i marginalerna. Dagens kost är Falke Pisano. Man kan nog utgå ifrån att hon inte blir någon kioskvältare i Venedig. Jag har därför kryddat anrättningen något. Historien är på flera plan komplex och för att få en liten inblick i de berörda mysterierna bör man läsa texten som finns här.

För första gången blir Mohamed Omar lite intressant. Han påstår att han systematiskt har genomfört en litterär kupp som först nu har kunnat avslöjas. Hans böcker Tregångare (2005) och Faraos förbannelse (2007) var riggad litteratur med avsikten att slå dunster i den lättmanipulerade svenska kultureliten. Nu påstår Omar att han låter täckelset falla: Se hurusom jag bedrog dem! Om det är sant, vilket man också kan betvivla, har han genomfört något som kunde ha blivit ett konstprojekt om inte målsättningen varit så futtig.

Och så är det fritt fram för Omars hysteriska fundamentalismer. För att få en liten överblick av hans debattanda kan man roa sig på Carl Forsbergs blogg. Retrogradisten Forsberg är mild som en sommarvind vad än ”hans vän” Omar skriver i hans kommentarrutor.

Mohamed Omar – en allt bättre skulptur

Surasi Kusolwong skall ställa ut i Hongkong. I presentationstexten citeras Charles Esche som ger följande bild av hans konst:

”combine and transgress the borders of utility and aesthetics, design and concept, art and living…There is a slippage or confusion between analysis and experience…It demands to be looked at in terms of East and West, capitalism and critique, image making and audience participation, theory and happiness.”

Förmodligen är det en gammal text från tiden då Kusolwong ställde ut på Rooseum 2005. Den innehåller en samlad bild av vad konsten skall handla om. Det börjar osa lite bäst före om den här texten men i det stora hela kan det fortfarande passa in på det mesta.

Kusolwong har gjort sig känd för sina utförsäljningar av kitsch i diverse konstsammanhang.

Dagens biennalkonstnär Shozo Shimamoto (1950-2008), tillhörde den japanska Gutaigruppen.

Igår nämndes konstteoretikern och professorn Boris Groys. Han har ägnat en del tid åt att diskutera relationen mellan konst och politik. Hans utgångspunkter rör vid något synnerligen centralt i hela den västerländska kultur- och debattproduktionen.

Groys har ofta talat i ämnet och nedan finns ett litet utsnitt från en föreläsning i fjor. Även om animeringen är primitiv har jag fått slita mycket ont med den. Groys stämma har förstärkts och har gjorts lite ljusare för att man skall kunna höra vad han säger.

Nåväl, Groys poäng är att konsten inte har några problem att komma in i det politiska. Men vad som väntar där är att politiken är estetiserad och därför redan konst. Groys trampar snett här, menar jag, eftersom han obetänksamt sätter likhetstecken mellan konst och estetik. Konsten estetiserar och politiken gör det också men som vi alla vet har konsten sin högdiskurs som omedelbart ställer den offside i ett möjligt debattläge. Man skall också komma ihåg att själva estetiseringsprocessen i konsten sker i högdiskursläge. Det är det som gör att konst brukar vara svårforcerad och till dels obegriplig.

Den intressanta saken är emellertid främst att politiken estetiserar sig. Groys nämner t ex terrorister som ständigt producerar nytt multimediamaterial för spridning via medierna som inte är obenägna. Terroristerna klär ut sig till fruktansvärda terrorister och visar nästan alltid fram vapen och maskeringar. Och gärna i kombination med musikvideor. Inte för inte har min musikvideo för Hamas blivit min mest populära video med över 3 000 visningar.

På ett lite mer sofistikerat sätt är den ständiga debattmiljön fullständigt estetiserad. När jag får en tid sedan skrev en debattartikel i samband med Andreas Malms bok hade jag fortfarande föreställningen att det fanns ett dominerande intresse av att komma tillrätta med islamofobin. Jag tror fortfarande att det går att lösa det problemet om det skulle vara en allmän önskan. Men det är det inte. Att ge sig på det problemet innebär en pedagogisk process, en ambassadörverksamhet som bygger på att den stora massan av de involverade inte är estetiskt gångbara utan enbart vardagliga och småtråkiga. Debattmiljön skyr sådant och vill hellre polarisera åsikterna. Det handlar om en dramaturgi där två sidor oavbrutet hamrar mot varandra och uppfinner en ständigt ny ström av anslående argument. Det är inte så märkligt att t ex vänstersidan önskar försvara Mohamed Omars galenskaper eftersom en sådan hållning är betydligt intressantare än att ta avstånd från dem. Anders Johansson artikel (se gårdagen) är ett utmärkt exempel på en estetisering av innehållet. Mycket snickrade formuleringar med sälta men föga meningsfullt innehåll. Omar estetiserar också sin roll som islamist. Så som han uppträder, uppträder en äkta islamist. Men man kan utgå ifrån att han gör detta instinktivt och av inre övertygelse. Likafullt är han manipulerad av en inarbetad dramatisk profil.

I debattmiljöerna fortsätter den polariserade dramaturgin att producera nya försvars- och angreppssätt. Debattsituationen är en teaterscen där arrangörerna skall se till att vinna mesta möjliga mediala uppmärksamhet. Ju mer vinklat, desto större intresse och engagemang. Själva frågan, alltså innehållet, har blivit en bisak.

Konsten kan inte komma in i ett sådant system eftersom dess högdiskursläge skapar en svårgenomtränglig tröghet. Varje högdiskurs måste konverteras till debattläge för att kunna bli en del av den generella diskussionen. För filosofer och författare finns det konverteringsmöjligheter även om resultatet alltid blir en betänklig förenkling. Konsten har emellertid inte ens det. Skall man in i politiken gäller alltså formeln: konvertera mera.

Under tiden får vi inse att estetiseringen av det politiska (och livet i övrigt) inte bara är ett besvärligt fenomen. Vi har också vant oss vid det. Estetiken har blivit vår livsluft. Inte för att det skulle vara en ny tanke men det är inte precis något som aktualiseras när angelägna sociala och politiska problem skall behandlas.

Ordningen är återställd i den svenska kritiken av Havannabiennalen. Efter Dan Jönsson oväntat svaga insats kom Sinziana Ravini med en betydligt bättre recension i Aftonbladet. Den ger en helt annan bild. I sin artikel nämner hon vidare att den välkände konstteoretikern Boris Groys bidrag var svagt och undrar om han driver med konstvärlden. Jag tror inte det. Han har gripits av alltmer högtflygande ambitioner att framträda som konstnär och han har bland mycket annat visat sina videor på Apexart. Han ställde ut där strax efter att jag deltagit i en utställning och det var inte på skoj. Jo, han tror nog på sin mission som artist och faller i en mycket vanlig fälla: När konstfilosofen får för sig att praktisera som konstnär är katastrofen aldrig långt borta. Den tesen kan man lita på. En bra filosof blir en dålig konstnär. För Groys är en utmärkt teoretiker och borde hålla sig till det.

Omarföljetongen går vidare i Aftonbladet. Han lämnar nu svenska PEN för att det är en sionistisk organisation. Inte mycket att säga om det annat än att hans konsekventa inställning fortsätter i ett hinderlopp där han river i varje språng. Men jag har inte svårt att förstå den som är fundamental fanatiker och följer de klara anvisningar som finns i det lägret.

Däremot förundras jag djupt över att Anders Johansson (jag har skrivit om honom tidigare och fortsätter att undra varför han inte kunde bruka sin begåvning bättre?) går in i ett sällsamt försvar av Omar. Jo, han kommer med några uddlösa reservationer men sedan får han fart på pennan och angriper de liberala kultursidorna som velat klappa Omar på huvudet för att han som ”företrädare [för den palestinska saken] anpassar sin hållning till en svensk mysliberalistisk sturmarkhumanism.”

Vänsterbanden kan i sin fanatiska fröjd tänjas långt ut i förintelseförnekarnas läger när ett kopiöst USA-hat underblåser ett debattsuget sinne.

I den ovannämnda artikeln av Sinziana Ravini nämner hon också mitt namn när hon talar om att Groys kanske driver med konstvärlden – som Vilks gör. Men gör han det? Mitt biennalprojekt vad kommer det att driva med? Att jag inte gör konstnärerna rättvisa? Eller att jag lägger fram konkurrensen mellan biennaler och curatorer i öppen dager? Jag tror inte det går att driva med konstvärlden om det inte handlar om uppenbar parodi. Konstvärlden är, också när den är som bäst, en drift med sig själv. Det kan inte vara på annat sätt. Uppgiften och allvaret är för stort i förhållande till vad man förfogar över.

Ladoniabiennalen rullar vidare och man kan följa de senaste nyheterna här.

Rockyland Weather Island – ett biennalobjekt

Dan Jönssons recensioner brukar vara kritiska. Han brukar inte falla i farstun. Men det verkar som om Havannabiennalen (DN) blev för mycket. Först ser han:

”att biennalen i Havanna är en ¬biennal för den fattiga världen.”

Jovars, men den har också varit beroende av att investerarna från USA har dykt upp för att sätta fart på penninggaloppen. Och det vore intressant att få veta hur det egentligen går till med urvalet, för det är väl enkelt att påstå att biennalen består av:

”i stort sett bara av konstnärer från Afrika eller Latinamerika som lever i exil. Detta konsekventa tredjevärldenperspektiv har biennalen odlat ända sedan starten för tjugofem år sedan. Vad jag vet är den fortfarande ensam om det.”

För några år sedan övergav man det perspektivet och i den senaste biennalen fanns det konstnärer från många länder, överraskande många från Norge. Dessutom kan man tillägga att Dakarbiennalen har en liknande regional inställning men att man också där strävar efter att bryta isoleringen. För isolering blir det. Konstnärerna från tredje världen gör inte annorlunda konst än de andra. Alla vill vara en del av den internationella samtidskonsten och inte exponeras som några exotiska autenticiteter för att kittla tillresande kritiker.

Dan Jönsson samlar sig till en ordentlig slutkläm:

”Jag får intryck av en konst i rörelse. En konst som utmärks inte så mycket av vad den är eller ser ut som, utan av vad den försöker bli: det vill säga något större än sig själv. En konst som med sin råa, punkiga materialitet knappast tycks anpassad till den västerländs¬ka konstmarknaden. Eller till dess institutionella system över huvud taget.
Här och var, då och då under denna biennal tycker jag mig ana en konst som faktiskt inte behöver dessa system. En konst som inte ens gör en poäng av att stå utanför dem, utan i stället skapar sina egna.
Naivt förstås, men bara tanken gör mig upprymd. En tredje konstvärld? I Havanna känns den som en möjlighet.”

Ja, här kunde han nog ha slagit av på naiviteten och skrivit några ord om Tania Brugueras (742)performance när hon öppnade ett forum för att fritt uttrycka förtryckta åsikter under några timmar. Vad sade biennalen om ett sådant påfund? Det kan vara värt att citera större delen av deklarationen från biennalkommittén:

“Last Sunday March 29th 2009, in the Wilfredo Lam Contemporary Art Centre, various people unrelated to the culture, headed by a professional ‘dissident’ created by the powerful media group PRISA [of Spain] made use of a performance by Tania Bruguera to strike a blow at the Cuban Revolution. It was a case where individuals, in the service of the anti-Cuban propaganda machine, repeated worn-out claims of ”freedom” and ”democracy” demanded by their sponsors. They spoke – or rather acted – for the cameras and now several media outlets in Florida are turning it into big news.

The Organizing Committee of the Then Biennial of Havana considers this an act of anti-culturalism, of shameful opportunism offensive to Cuban artists and to outside artists who come to share their work with us as well as to support our solidarity and also to all of those who have worked so hard through difficult conditions to put together such an amazing event. It is also offensive to our people, who have exceeded the facilities and areas of the Bienal and enjoyed an intelligent avant-garde art that is critical and humanistic.
It is also particularly offensive that our public places and free events are used by those who are paid to manipulate public opinion, lie, censure, mutilate and systematically limit the freedom of speech and thought.
{…}
This mediocre political take-over of an artistic work demonstrates the scorn that these people and those who sponsor them have for the culture. On the other hand, despite the fact that our institutions and artists are continually criticized as being of the same type of political machine they themselves are, we will continue to support the free and diverse creation of art and its availability to our people.
In spite of these provocations, The Biennial will keep on being a place of anti-hegemonic rebelliousness impregnated with heresy and authentic dissent that defined the success of the Cuban Revolution for the artists of Cuba and for the world.
Signed: Organizing Committee of the Tenth Biennial”

Vill ni se Bruguera aktion finns den här:

Följetongen Mohamed Omar går vidare. Han har intervjuats i Aftonbladet i en artikel värd att studeras lite närmare. Frågeställaren är påtagligt försynt oavsett vad Omar harklar ur sig. Men så är det också en förlust, närmast ett syndrom. Nåväl, fallet Omar har nu blivit avklarat och lättförståeligt. Han blev en religiös fanatiker och deklarerar nu att Islam skall frälsa Sverige och hela västvärlden. Man skall snart bli av med sådana sjukdomar som feminism och homosexualitet. Det sistnämnda är utbrett bland många bildade muslimer. Jag hade för en tid sedan en längre diskussion med en medicinstuderande muslim från Syrien som hade samma åsikter och som försvarade dem frejdigt åberopande sina medicinska kunskaper.

Omar får också tillfälle att ge sin syn på Andreas Malm:

”Andreas Malm är en person som jag inte gillar alls. Han kommer och säger att det finns en progressiv islam och en reaktionär islam och att han stödjer den progressiva som överensstämmer med hans socialistiska idéer. Detta är fullkomligt förkastligt, det finns ingen progressiv och reaktionär islam utan islam är en. Och den har kommit för att hjälpa västvärlden ur den här situationen, ur feminismen och homosexualiteten och andra sjukdomar. Islam är botemedlet. Vad Andreas Malm vill är att islam ska sjunka ner i krisen, i det sjuka västerlandet och bli nedsmutsat. Det kan jag absolut inte acceptera.”

En förvirrad kombination och hur skall Malm sortera Omar? Av konstnärliga skäl skulle jag vilja se dem båda stående sida vid sida, två genuina figurer med betydande konstnärligt värde. Ingen av dem är något hot mot något, inte heller kan de göra något åt att öka förståelsen för den muslimska världen. De är inte ens förmögna att se den egna oförmågan.

Emellertid skall jag inte helt glömma bort konsten. De små rörelserna i de svenska vattnen är inte tecken på något särskilt, möjligen att det saknas något att hålla sig till. Pluralismen har blivit en sörja. Dock finns det något i vad New York-kritikern Jerry Saltz skriver om New Museum och utställningen Younger than Jesus.
“But then there are the tantalizers, and they make you see how art is changing. They’re investigating the whole world, not just the art world. Their work is less about how we affect time and people than about how time and people affect us.
That’s a welcome switch from the super-self-conscious, highly educated, insular art of the recent past. The best artists in “Younger” turn their gaze from their own belly buttons to gaze at other people’s belly buttons. They simultaneously occupy conflicting positions, are more sincere than ironic but ironic nevertheless, and see the world, not just art, as a living specimen.”

Ett konstverk som gör intryck på Saltz är Cyprien Gaillards Desniansky Raion med musik av Koudlam. Arbetet handlar om två ryska huligangäng som drabbar samman i St Petersburg.

Inte helt ointressant, det sociala som musikvideo, det sociala som ett spektakel mellan missförhållande och hårt fritidsengagemang.

Begrunda själv via YouTube.

För övrigt vill jag påminna om att Ladonia Biennial öppnar på fredag den 24. I första omgången kommer 8 konstnärer att framträda. En har redan tjuvstartat. Det går att se närmare via bloggrollen här på sidan.

Det blir bara bättre och bättre. Dem av mina rondellhundsskulpturer jag särskilt omhuldat är Andreas Malm och Mohamed Omar. Nog hade jag tanken att jag något överdrev intresset för dem men det har visat sig att dessa två verkligen är utvecklingsbara. Idag framträder Mohamed Omar med en artikel som Newsmill kan gnugga sig i förtjusning över. Inte tu tal om annat än att Omar är konsekvent. När han utropade sig till islamist var det inga överord och med dagens framträdande står det utom allt tvivel var han har hamnat. Hans sätt att handskas med fakta har inte dock förändrats. Han väljer bort allt som kan väcka misstycke och renodlar fanatiskt sina favoritteman.

I min YouTubevideo bearbetade jag ett foto av Omar så att han fick en viss likhet med Mahmoud Ahmadinejad för att sedan låta den bilden ersättas av en originalnuna av den store iranske presidenten. Jag tyckte då att det var på gränsen av vad som var anständigt men huru profetisk var jag inte. Omar deklarerar nu oreserverat sin hyllning till Ahmadinejad som den store hjälten. Samtidigt passar han på att säga att rasism och islam är ”som eld och vatten, de kan inte förenas”. Ett sådant påstående förefaller något överilat eftersom det finns gott om islamister som helt uppenbart är rasister. Men det är inte bara Omar som gillar Ahmadinejad. Svenskarna på konferensen i Genève gick ut. Alla så när som på Kalle Larsson, riksdagsledamot för vänsterpartiet. Han stannade kvar som man kan läsa om på Axess.

Vi lever i den stora oredans tid där blockgrupperingarna har en synnerligen skiftande sammansättning.

Vidare rullar det också med Konstfack. Krav på rektorns avgång har naturligtvis höjts och Anna Odell gör ett försök att försvara konstens frihet på Newsmill. Hon skyller restriktionerna för konstens frihet på Alliansen och lågkonjunkturen.

Förmodligen är det så att det inte finns någon springande orsak till konstfacksbekymret. Det var nog så att det plötsligt blev goda medienyheter av de konsthändelser som utan samband dök upp på scenen och skapade långt mer än vad man kunde förvänta sig av ett brett konstintresse. Nu letar medierna efter mera provocerande och helst olaglig, eller åtminstone oetisk, konst som visat sig ha förmågan att väcka de mest bävande känslor inte minst bland allmänheten. Någon trend är det inte fråga om, snarare kan man kalla det för trängd, stackars Konstfack har hamnat i en trängd situation och hur de än gör kommer de ofelbart att göra fel.

I dessa dagar då socialkritiken för en alltmer tynande tillvaro har den svenska andrahandsscenen lyckats lyfta den till en provocerande höjd som inte har någon motsvarighet någon annanstans. I alla fall: Länge leve konstpedagogiken! Och det kan gå också för politiken: Länge leve politikpedagogiken! Omar är långt mer pedagog än han någonsin anar.

Omar, populär islamist

Nya påbud om snöskottning har utgått från Konstfack. Denna hårt pressade institution vill nu se till att allting blir mer än rätt. Nyheten om två censurerade arbeten har skapat stora rubriker: DN Expressen. Äntligen tycks konsten ha fått en fast förankring i nyhetsflödet. Äntligen ett rejält engagemang från en stor publik. De är inte de väletablerade konstnärerna med angelägna frågor som skapar intressen. Den svenska konstscenen har informellt kommit att domineras av elevarbeten.

Och det är klart att det inte går att blunda för upphovsrättsliga problem. Magdalena Nordin som samplat en musikvideo ställer till ganska självklara problem för Konstfack. Visserligen är det så att konstnärer tar vad de behöver utan att fråga. Något bråk brukar det inte heller bli. Den kommersiella faktorn är nästan alltid obefintlig, visningens omfattning och spridning obetydlig. Men skall rätt vara rätt finns det ett stort problem. Martin Aagård har kommenterat saken i Aftonbladet.

Det andra fallet, Oscar Guermouche, visar klara tecken på överreaktion. Här är en konstnär som gör allting rätt i enlighet med socialkritikens agenda och i den politiska korrekthetens tecken. Hans flaggor med militära nidvisor handlar om nationen, den svenska, och dess symbol, den stolta blågula flaggan. Det kan tyckas att detta är det mest oförargliga man kan tänka sig (bortsett från att några marginella nationalister och fosterlandsvänner kan känna sig kränkta – vilket de givetvis får hålla till godo med: de tillhör inte någon utsatt grupp), men Konstfacks försiktighet ledde fram till funderingar kring brottet att skända flaggan alternativt förargelseväckande beteende. Emellertid är flaggstriden redan avblåst och konstnären fri att visa sitt verk. Något som jag också förväntade mig skulle bli resultatet. Projektet har i en något annan utformning visats på Kalmar Konstmuseum

Oscar Guermouche med flagga

Oscar Guermouche: Vi vill åka till Moskva