Vilks.net

Konventionalitet och konsensus är omisskännliga drag i samtidskonsten. Agendan är inordnad i en politisk övertygelse som oupphörligt visas för att övertyga den redan övertygade konstvärldspubliken om det postkoloniala tillståndet.

På Göteborgs konsthall visas filmer, foto och installationer. Utställningen har fått ett mycket positivt mottagande och jag gjorde själv ett besök för att se efter om det fanns något som jag inte förväntade mig. Nejdå, det var som jag hade tänkt mig. Det är absolut inget fel på utställningen, den uppfyller de kvalitetskriterier som man har kommit överens om.

Yto Barrada är född i Paris, utbildad i Paris och New York och bosatt i Tanger. Man förstår att det är upplagt för en autentisk röst som kan tala från andra sidan med den första sidans språk. I Tanger finns gränsen mot Schengen. I Barradas framställning (och det går att lyssna på en intervju här) har Marockos befolkning en passion, att komma över på andra sidan Medelhavet. Förmodligen är denna ensidighet ett poetiskt och konstnärligt grepp. Dessutom är det precis vad konstvärlden vill ha. De (vi) har stängt gränsen. Barradas arbeten är välgjorda och för den insatte och reflekterande besökare med behov av långsamhet finns det mycket att hämta.

Hala Elkoussy från Kairo är utbildad på Goldsmiths i London. Hennes installation består av tre boxar med video och en blinkande teckenvägg. På väggarna utanför använder hon sig av ett alltid vinnande utställningsknep: Många små foton som lockar besökaren till egna upptäckter. I filmerna talar ungdomar från Kairo om sig själv och om framtiden.

Projekten skulle ha passat förträffligt på Documenta 2002 när den stora postkoloniala ordningen infördes och när Cultural Studies växte fram som ett tilltalande exotiskt område för både den akademiska världen och konstvärlden. Nu finns det inte mycket nytt att tillägga, varje moment är en bekräftelse på befintliga kvalitetskriterier, utställningen är oantastlig och är en, dock något avancerad, variation på ”en hållbar utveckling”.

Kritikerna som sedan åtskilliga år är vaccinerade med konstvärldens kvalitetskonsensus har naturligtvis bara gott att säga om det här. Sara Arvidsson på konsten.net slukar projektet med hela den rekvisita av argument som konstvärlden har skapat. Hon t o m ropar efter mer förklaringar eftersom inte allting är tydligt nog. Konstnärerna är förstås inte omedvetna om att de balanserar på en besvärlig gräns, att bli alltför illustrativa, och sänker därför de dimridåer av poetiska inslag och lätt obegriplighet vilka man måste ha med i ett sådant konstprojekt.

Milou Allerholm i DN är lite mer rutinerad och får i sin hyllning till en atomär kvalitetsteori:

”Det är ett starkt projekt som gör det jag alltför ofta saknar i diskussionerna om samtida geopolitik: går ned till minsta betydelsebärande enhet och visar vad som faktiskt flyttas, förändras och vad som inte flyttas eller förändras.”

Stillsamt är det i utställningsverksamheten. Inte heller Santiago Sierra kunde rubba några cirklar, han hamnade i samma hållbar utveckling-mall. De för närvarande mest kontroversiella utställningarna i Sverige är Prerafaeliterna på Nationalmuseum och Carl Larsson på Waldemarsudde. Dessa utställningar är, självfallet av historiska skäl, inte anpassade till den hållbara utvecklingen. Hela horden av kritiker skriver sig varma i ett engagemang som man inte finner i den allt ljummare samtidskonsten. Katarina Wadstein MacLeod i SvD önskar sig t o m en varningstext om Carl Larssons konservativa kvinnosyn. Någon oupplyst bland folket skulle ju kunna missförstå vad som gäller.

Man måste göra lite fel i konsten för att det skall bli riktigt rätt. En gammal regel som alltid håller. Vårt nu kännetecknas av ett rätt där allt är rätt: Skurkarna är identifierade, skuldbördan fördelad, men, kan man säga, vad hjälper det? Endast den historiska konsten kan utsättas för indignerade korrigeringsattacker. Varför det inte sker något intressant i samtidskonsten får nog tillskrivas att konsensus intagit alla delar av konstvärlden. Konsten kan inte förnyas förrän kritik, teori, curatering etc förändrar sina radikalt konservativa ståndpunkter. Konsten görs av konstvärlden tillsammans. Den produkt som är frukten av denna ansträngning är i detta nu kvalitetssäkrad internationell samtidskonst.

Yto Barrade, foto från serien A life Full of Holes, 2000
Symboliken är enkel, från Tanger vill man segla till Europa.

Hala Elkoussy, del av installation, Göteborgs konsthall 2009

För ett par veckor sedan skrev litteraturvetaren Anders Johansson om Hannah Arendts bok ”Om våld” i Aftonbladet. Med den avstampen invecklade han sig en fascinerande litania som skänker oss en vacker bild av när den intelligente essayisten överväldigas av sina ideologiska ståndpunkter.

Poängen i hans historia hämtas från Arendt, att våld alltid är ett uttryck för maktens svaghet och ju mer våld desto mindre makt. Johansson berättar att han gripit in med milt våld för att skilja sina barn åt när de slogs. ”Att jag tvingas gripa in med våld är ett tecken på min vanmakt inför barnens utveckling; att Israel invaderar Gaza är, mitt i all misär, också en indikation om Israels vanmakt.”

Vill Johansson ha ett alternativ bör han lära sig hur man hanterar barnen utan att bruka fysiskt våld. Den psykiska metoden är effektivare men även det är våld. Eller handlar det bara om konflikträdsla? Konflikter kan vanligtvis inte lösas utan att våld uppstår, åsikterna kolliderar. Sådant är livet.

Å andra sidan blir idén om våld som svaghet en evig kretsgång. Hitler var svag och angrep därför Polen. På sätt och vis kan man se det så. Japanerna gav sig på USA av samma skäl och USA returnerade inviten enligt samma recept. Diktaturer och supermakter lever i en värld där deras anspråk uppfattas som abnorma (riktlinjerna skapas av den västerländska demokratin och dess liberala ståndpunkter). De kommer så långt som möjligt att försvara sina positioner. Finns det något vänligt försvar?

Så här långt kommen samlar sig Johansson för att passa på att lufta sitt offentligt deklarerade USA-hat:

”Vad var USA:s krigiska reaktion på 11/9, om inte en total oförmåga att hantera sin egen sårbarhet?”

Total och total, Bush kunde under åtskilliga år styra världen med kriget mot terrorismen och inte minst stärka sin egen ställning. Men det var naturligtvis en idiotisk idé att tro att man reda upp problemen enligt vilda västern modell. Å andra sidan förefaller det enkelt för USA att ta igen sin förlorade heder. Man byter president och stil och våldet antar mildare former och får en positiv uppbackning.

Johansson kan sedan inte låta bli att citera Zizek om Abu Ghraib:

”Abu Ghraib var inte ett simpelt fall av amerikansk arrogans gentemot ett folk från tredje världen: när de utsattes för förnedrande tortyr initierades de irakiska fångarna i själva verket i den amerikanska kulturen. De fick smaka på den obscena undersida som utgör ett nödvändigt supplement till de allmänna värderingarna om personlig värdighet, demokrati och frihet.”

Ingenting är omöjligt men allting är inte lika sannolikt. Om militärerna i Abu Ghraib är representanter för ett kollektivt omedvetet kultur-USA som i det här fallet blommade ut, det kan man spekulera över. Men det förefaller inte rimligt om man menar att dessa individer skall företräda en hel befolkning. Saken handlar nog mera om behovet av att få fram en passande och slagkraftig formulering för att förklara händelsen. Sådant brukar Zizek kunna stå till med.

Johansson avslutar med att fortsätta på Zizeks linje om att engagemanget mot våldet döljer” ett mycket mer omfattande systematiskt våld.” Men här är vi framme antingen vid den vite mannens stora skuldbörda av samlat våld eller vid frågan om vad som skall kallas för våld. För att överskrida gränser, för att skapa förändring kräver alltid våld. Och då är det knappast fråga om ett tecken på maktlöshet.

Idag har det varit en lärorik dag på Världskulturmuseet i Göteborg. Jag talade om samtidskonst och kvalitet för Kulturförvaltningen för Västra Götaland. Förvaltningen organiserar konst- och kulturprojekt för regionen. Verksamheten handlar om ”Hållbar utveckling”. På det sociala området har kommunerna misslyckats med att nå framgång i integrationsfrågor och delaktighet. Man hyser förhoppningar på att kultursektorn skall kunna ändra på detta. Konstens uppgift blir i sådana fall obetingat instrumentell. Vad jag förstod hade förslagsställare till dylika projekt redan förstått att ansökningarna skall innehålla just begreppet ”hållbar utveckling”.

Föredragshållaren Roger Blomgrens inledande rubriker

Kulturchefen överlämnade med varm hand och med största förtroende problematiken i förvaltningens händer. Det som främst tycktes bekymra de berörda var hur projektens effekt skulle kunna mätas. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att kultursektorn drabbats av samma mätfrossa som man ser inom vården. I och för sig kunde jag inte se det som ett stort problem eftersom den enklaste lösningen är att producera mätningar som tillfredsställer uppdragsgivaren. Men det fordrar å andra sidan att projekten är så enkla och lättförståeliga att de ”kunder” eller ”deltagare” som får ta del av dem skall kunna svara positivt på lämpliga frågeformulär.

Kulturchefen hade en optimistisk syn på hur konsten skall fungera. Konsten, sade han, är i grunden kommunikativ och bär därför alltid med sig förutsättningarna för kommunikation. Jag invände då att konsten är avancerat professionell och att det hindret inte kan överskridas utan påtagliga ansträngningar. Om det överhuvudtaget är meningsfullt att sikta på en publik som är helt ovan vid konst. För att ytterligare förstärka mitt inlägg gjorde jag jämförelsen med en bok på ryska. Kan man inte ryska, är boken inte läsbar. Kulturchefen menade emellertid att konsten alltid berör det djupt mänskliga och att det är något som alla kan förstå.

Som jag brukar säga, It’s a long way to Tipperary.

Något senare drabbades jag av tanken att det nog inte enbart är kulturchefen som hyser metafysiska och romantiska övertygelser. När det kommer till kritan är nog den åkomman långt mer utbredd, också i den avancerade konstvärlden, än vad man kanske tror.

Nå, här är mitt senaste bidrag i serien What is Art? – Del 5. Den här gången handlar det om kvalitet.

VIDEO.

I dagens DN känner sig poeten och ordföranden i författarförbundet Mats Söderlund – ja – kränkt. Som en schlager har det blivit med alla kränkta människor i visan ”först kränkt vinner”. Upphovsrätten är det som bekymrar Söderlund, en mänsklig rättighet som i fildelningens tidevarv kan beröva, om inte Es(s)ters as(s)trar dess ges(s)talt, så tydligen poeten dess poesi. Fildelarna, säger Söderlund, förstår inte poeterna eftersom ”De tror att texten när den väl lämnat poetens hjärta är något materiellt som man kan tillförskansa sig”. Söderlund skruvar upp en hjärtskärande ton: ”Eftersom poesin är en hjärtesak för poeten Det är därför vi poeter har så svårt för att sälja våra dikter. Vi säljer i själva verket en del av vår själ.” För att så runda av med en harang som konstnärerna gärna drar till med: ”Ändå handlar det om kärnan i att vara människa.”

Skall man se detta som modernismens återkomst eller en rejäl eftersläntrares bekännelser? Den romantiske konstnären utgjuter sin drypande själ och blir mottagen med – fildelning. Borde poeten inte vara glad över att bli fildelad? Även om, enligt Söderlund, fildelarna är stygga och materialistiska så skadar de inte texten. I nästa led, en möjlig läsning av en möjlig läsare, återkommer väl den själ och det hjärta som Söderlund gjuter in i sina rader. Eller är det så känsligt att en fildelad poesitext mister sin sälta?

”Måleriets position inom samtidskonsten är starkare än på länge,” skriver Carolina Söderholm i SDS. Ja, möjligen i Malmö och förmodligen med utställningar som var planerade innan konstmarknaden drabbades av bakslag. En fallande marknad är något som är synnerligen ogynnsamt för måleriet. Men det är klart att jag frågar mig om det finns någon nypositionering för måleriet i DIS. Någon sådan har i alla fall inte synts till. Den socialkritik som har levt av angelägna frågor och spillt mest krut på innehållet skall ersättas med något men det blir tämligen säkert bara en högre grad av innehållsutsmetning och effekter, knappast måleri. Måleriet lever med ett outplånligt ”Men”. Det finns ingen väg tillbaka till gamla goda tider eftersom det alltid kommer att finnas detta ”Men” i vägen.

Konstmarknaden

Crystal Palace öppnar en utställning med Catti Brandelius den 19 mars. Inte brukar presentationstexter hålla någon högre klass men kan man verkliga mena att ”Catti Brandelius, alias Miss Universum och Profesora, gör upp med myten om den ensamma, frånvända mannen som konstnärsideal.” Det var väl ändå 25 år sedan det gick av stapeln. En betydligt intressantare möjlighet skulle vara den här alternativtexten: ”Catti Brandelius, alias Miss Universum och Profesora, gör upp med myten om den ensamma, frånvända mamman som konstnärsideal.”

En kortare svensktopp, men talande kurvrik, här är Sex-i-topp:

1. Johanna Billing 470

2. Ann-Sofie Sidén 537

3. Henrik Håkansson 553

4. Nathalie Djurberg 606

5. Carl Michael von Hausswolff 779

6. Miriam Bäckström 824

Litteraturvetaren Anders Johansson ger oss en inblick i den vänsterintellektuelles förehavanden i sin Nonfiction (Glänta 2008). Vi får också ta del av några rader om vad som finns bakom kulisserna. Johansson är en hängiven Deleuzeanhängare och han talar om varför. Dels har han hållit på så länge att det är för sent att sluta och dels imponerar sådan kunskap på omgivningen. Dessutom onanerar han inte när han studerar porrtexter. Ett helt kapitel ägnas åt hans USA-hat. Det är intensivt. Inte ens dörrknopparna kommer undan.
Jodå, hans hårda granskning av Ulf Lundell och hans fascination av Teratologen visar hur en litteraturvetare skall dra sin slipsten.

Men så kommer avsnittet med Yttrandefriheten med tonvikt på profeten. Det kan verka förvånande att detta ämne väcker en kaskad av ovilja hos – men det är nog en allmän åkomma – den filosofiskt bevandrade intellektuelle. Här blir det åka av, affekten och engagemanget tar överhand, den distanserade polityren försvinner i ett dammoln av argumentation. Varför är det då något fel med yttrandefriheten? Jo, för det första finns det inte någon sådan frihet. Och om den finns döljer den viktiga frågor och kan endast användas av de cyniska liberalerna. Dessutom ökar den främlingsfientligheten (visst, Johansson har i ett annat avsnitt vällustigt citerat Zizek).

”yttrandefrihetens aktuella svaghet: det finns så att säga ingen positiv substans att ringa in, i synnerhet inte som den reella yttrandefriheten är så ojämlikt fördelad. Alltså tvingas man…vända sig till en tänkt motsats (Europas motsats, upplysningens motsats, frihetens motsats) för att motivera dess existens.”
”…att de som får bära den konkreta bördan av den allmänna rättigheten att fritt yttra sig exempelvis rasistiska fördomar, är samhällets marginaliserade grupper, de redan förtryckta.”
”..radikala yttrandefrihetsförespråkandets förment progressiva ja-sägande – till allt, alltid, oavsett vad – döljer en reaktiv konservatism.”

Johannson går fram i empirisk stil när han skall klarlägga Jyllands-Postens verkliga avsikter. Tidningen genomförde öppet en demonstration på främlingsfientliga grunder. Hade man inte två år tidigare tackat nej till satirteckningar om Kristi uppståndelse? När han mosat ner den irritationen är det dags att göra samma sak med den svenska parallellen, konstnär Vilks. Johansson har enbart förakt för denne och inleder med att ironisera över att Vilks skriver om sig själv i tredje person: ”på Maradonas och Jesu vis talar han om sig själv i tredje person”. Lägg märke till att han inte antyder att det kunde hänga samman med den postmoderna tanken om konstnären som en konstruktion. Och när Vilks yttrar sig talar han om den konstnär som omgivningen har konstruerat. Nej, det vore naturligtvis att tillskriva Vilks lite för mycket intellektuell kapacitet. Han citerar sedan från min blogg. Texten där är nyanserad och sansad men Johansson är ute efter att överlägset avfärda den:

”Fienden är inte konstnär Vilks; problemet är att det uppstått en debatt som kan framstå som obekväm, Men den måste föras.” (bloggen Del 387)

Det är ”måste” som han hänger upp sig på: ”…något som i varje tänkbar situation ’måste’ försvaras, desto mer kommer man att likna de fundamentalistiska motståndare man definierar sig mot.”

Johansson menar att debatten, trivial, bidrar till att dölja de frågor som borde ställas.
Att göra yttrandefriheten till en princip kan alltså liknas vid principen om motsatsen. En snabb jämförelse ger dock en asymmetri. Den senare förbjuder genom att begränsa medan den förra förbjuder begränsningen. Vilket är bäst? Ja inte en hejdlös yttrandefrihet. Men den har vi inte heller, yttrandefriheten är kringskuren av åtskilliga restriktioner som t ex förtal, bedrägeri eller hets mot folkgrupp. Och ännu starkare är självcensuren. Eftersom det aldrig kommer att kunna bli någon fullständig balans i systemet måste de enskilda händelserna ständigt diskuteras. Hur är det nu, bör man censurera Deleuze i länder med stark religiös tro eftersom hans ateism kan verka stötande för många människor?

Mycket hänsyn att ta i alla riktningar för att utsätta en jultomte för kritik. I fredags fastställde hovrätten i Helsingfors domen mot konstnären Ulla Karttunen. Hon dömdes för att ha ställt ut barnpornografiska bilder från Internet i ett projekt där hon kritiserar barnpornografin.

Amerikansk dörrknopp. Hatad av Anders Johansson.

Idag avlöpte den stora demonstrationen i Malmö. Dess syfte var att stoppa tennismatchen mellan Sverige och Israel och att därvid protestera mot Israels krig i Gaza.

Alla fyra sidorna hade laddat ordentligt. Där fanns poliskonstaplarna, vänsterdemonstranterna, de fundamentala samt inte minst medierna. En förhoppning om ett rejält lördagsbråk låg i luften. Med alla kamerorna blev det en föreställning där de unga svarta fick visa sina balettkonster på ett så övertygande sätt att NUGs tunnelbanevagnkonstverk förvandlades till en stilla bris i fjärran.

På den vänsterpolitiska sidan vill man alltjämt finna hoppet på det gamla sättet. Ut mot kapitalet och orättvisorna. Att man i dubbelt avseende tvingas slå följe med fundamentalister utgör inget hinder. En fråga som infinner sig är om de verkligen vinner något på detta. Får man folkets sympati och stöd? Blir en sådan sympati och ett sådant stöd resultatet av dagens bragd?

I alla fall är det tjusigt värre framför kamerorna med den mekaniska baletten.

Här finns en liten kommentar. VIDEO

Det kommande avsnittet i min What-is-art?-serie är inte det enklaste. Konstnärlig kvalitet, som det kommer att handla om, är inte något större problem att förklara, men att föra över det till en visuell miljö på 6-7 minuter är inte gjort i en handvändning.

Idag har jag funderat lite på form i konsten utifrån en presentation som Magnus af Petersén har gjort om Anri Sala. Sala är för övrigt en verklig högoddsare som dyker upp överallt och som är välkänd också i Sverige. Jag har förresten tagit mig för att göra en lite bättre version av hans A Spurious Emission som ni kan se och höra nedan.

Men det här med form. Petersén citerar Sala som har sagt att ”form är mera radikalt än innehåll”. Det låter som det går emot vad man förväntar sig i DIS. En liten fördjupning av tanken pekar dock i en annan riktning. Under modernismen var formen självbärande och utan annat innehåll än det den förmedlade. Alltså en estetisk, översinnlig kommunikation. För att få en sådan till stånd måste konstnären skapa en ny och särskild form, ”signifikant”. Med all sannolikhet har det aldrig funnits några sådana former men modernismens radikala formförnyelse var tillräckligt stimulerande för att få konstvärld och publik med på noterna. När systemet gick i väggen fick vi istället innehållet vilket som bekant är styrande i socialkritiken.

Emellertid kan man fråga sig vad konsten kan. Och det den onekligen kan är att förnya sin egen form. Eftersom den visuella formen går på tomgång som självständig enhet får formbegreppet utvidgas. Saken är inte märklig. När modernismen försvinner blir readymaden helt förhärskande. Som bekant kan den vara vad som helst. Ett bestämt objekt kan användas ett obegränsat antal gånger och ändå varieras med olika kontext/innehåll. Innehållet eller berättelsen fungerar i praktiken som form när den cirkulerar som förnyelse i konstvärlden. Det är t ex häftigt med radikala politiska åsikter och politisk kritik. Det är sällan det kan bli tal om några konsekvenser emedan konstvärlden i detta avseende är effektivt avskuren från världen utanför. En och annan gång händer det att något slinker ut och då blir det ett herrans liv – som vi väl känner till. Men sådant är sällsynt och brukar inte heller stå sig särskilt starkt i konsten.

Allt för formens skull, sålunda.

Dessutom gäller det att trampa rätt när man idag ser på konstverk som ser ut som modernistiskt formgivna. Ta t ex Mary Heilmann, en konstnär med mycket gott rykte men som inte är särskilt känd. Hennes målningar kan man lätt tro är modernistiska. Men så är alltså inte fallet. Kombinerade med sin kontext blir de en ny form.

Mary Heilmann: Go Ask Alice, 2006, olja på duk

Här finns ett litet bidrag i ämnet: < strong>VIDEO

Ja, konsten levererar inte så mycket i detta nu. David Hammons plockas fram och blir omslag i Artforum och får en artikel i Frieze med framhållandet av att han klarat sig alla år utan gallerist. Så förstås Adel Abdessemed som ställt till det i Turin med sitt slaktprojekt från 2007 (se New York Times). En annan video visar konstnären bli kastad upp i luften av en åsna, något som kommenteras med en liten matta:

Mitt enkla påstående om konstvärlden outhärdliga konsensus får en vacker bekräftelse av Dan Fox i senaste numret av Frieze (saken borde gå vidare till alla utskickare av vernissagebrev). Läs detta och begrunda det omsorgsfullt, slutet på denna epok måste bara vara nära:

“I get sent a vast amount of press material each day, almost all of which employs a strikingly similar tone of voice. Most common is the one of academic solemnity infused with a barely veiled aggression, as though art were engaged in some cultural ‘war on terror’. Words such as ‘forcing’, ‘interrogating’ or ‘subverting’ occur with incredible frequency. Boundaries are ‘broken down’ and ‘preconceptions challenged’ so often as to make subversion and radicality seem like a mandatory daily chore rather than a blow to the status quo. They perpetuate old-fashioned notions, such as that of the artist visionary liberating the masses from mental enslavement by bourgeois values. Overuse has made these words sound strangely toothless, for what’s at stake in the art is often less important (but not necessarily without value) than the language suggests.”

Säkert är det många som känner igen vad som faller in i e-postlådan varje dag.

Säkert är det inte obekant att konstens största problem är att nå utanför sina egna institutioner. För att ändra på detta krävs naturligtvis sådant som pedagogiska projekt. Dyrt. Hur skall man göra för att engagera större delen av Sveriges befolkning i samtida konst och konstdebatt. Utan att det får kosta alltför mycket.

Vi har just genomlevt ett mönsterprojekt. Konstfack och dessa båda studenter har, ehuru utan att ha det helt klart för sig, fått fotfolket engagerat. Engagemanget har ännu inte släppt vilket man kan erfara när man ser reaktionerna på den rapport som nu kommit från Konstfacks ledning (Se DN). Kostnaderna är mycket låga. Dr Eberhard har satt sig ner och noggrant räknat samman vad Odells tilltag skulle kunna ha kostat. 11.500 kr. Hur mycket landsomfattande konstpedagogikprojekt får man för det?

Man lär sig en sak till. Etisk värdegrund är en god utgångspunkt för konstinstitutioner. Så länge man följer den kommer ingen att visa något större intresse för konstprojekten. När de bryts blir det däremot enorm interaktivitet.

De mest högröstade och ytterliggående som talar om att dra in anslag och lägga ner Konstfack behöver man inte bry sig om. Här är det nog fråga om personlig terapi.

Däremot skall Konstfack tillmötesgå den officiella kritiken från regering och politiker. De har naturligtvis inte för avsikt att ändra på något. Det enda de önskar är att Konstfack kommer med några formuleringar som på något rimligt sätt kan framstå som en förklaring.

Konsten är ärofull och stor och kan möta varje förändring med den mångfald av teorier och formuleringar som är dess verkliga resurs. Högdiskurs klarar allt.

I min serie om ”Vad är konst?” är det nu, efter hårt arbete, dags för det fjärde avsnittet. Tittaren får möta konceptkonsten och stifta närmare bekantskap med Arthur Danto och George Dickie, båda live. Intressant nog gick luften ur konstteorin efter den institutionella konstteorin. Och den var bara halvfärdig.

VAD ÄR KONST? VIDEO