Vilks.net

Nyligen skrev Sinziana Ravini i Aftonbladet om utställningen med Yto Barrada och Hala Elkoussy i Göteborgs konsthall (jag har skrivit om den tidigare). Hon säger:

”Jag har blivit allergisk mot utställningar som behandlar postkoloniala frågor utifrån den andres position, utställningar som frossar i exotism, etnocentrism, ja alla de ismer som den icke-västerländske nomadkonstnären måste vifta med för att få komma in i de globala konstsalongernas innersta kretsar. Dessa konstnärer klibbar fast vid sin kulturella bakgrund som flugor mot klister. Jag har också svårt för konstnärer som målar världen i svart och vitt för att sen ställa sig på de rättfärdigas sida.”

Till slut tröttnar till och med solida och lojala konstvärldsmedlemmar på socialkritikens tungsinne. Nu tillägger Ravini att hon menar att konstnärerna på Göteborgs konsthall utövar sin postkoloniala pose med humor och distans. Om det verkligen är så finner åtminstone jag det svårt att se i utställningen. Ravini hänvisar bara till en enda ”lustig” sak, en video av Barrada om en magiker som skall få en tupp att somna. Minns jag inte fel var väl poängen att han riskerade att bli bortrationaliserad. Vare detta en humoristisk poäng eller ej, Ravini fortsätter med att skriva att konstnärerna är ”bra på att peka ut problemen, men de är mindre bra på att peka ut lösningar”. Här blir det inte så enkelt. Konsten förbjuder svar på sina ställda frågor. Men det går att ställa andra frågor. Allt handlar till slut om konstens identitet och just detta dök upp häromdagen i en kommentar av signaturen ”b” som önskade att jag skulle skriva om ”själva konsten” och inte om de sociala nätverken i konstvärlden och trenderna.

Så kan man fråga sig vad ”själva konsten” är för något. Det tas för givet i konstvärlden att det finns något sådant. Ett enkelt svar är att essensen i konsten är trenden. Konstvärlden skapar sina trender och ”själva konsten” flyttar då in i den nya trenden. En längre tid har socialkritiken hyst ”själva konsten”. Nu har det blivit flyttningsdags till det som Tate Britains Nick Hackworth beskriver som ”Highly esoteric and highly individual”. För den sakens skull förloras inte kontakten med det sociala eftersom det inte finns något annat alternativ som kan motivera konstens fortsatta existens. Men summan blir ändå att konstvärlden är ”själva konsten” eftersom den inte kan hänvisa till något utanför sig själv.

Som konsten har artat sig under de senaste trettio åren har den en del socialkritik (obligatoriskt även i den esoteriska eller skall vi säga ”lekfulla” eran), en del utgörs av det oväntade eller tillkrånglade (måste också finnas) och sedan skall en del innehålla det som inte kan förklaras. Emellertid är inte ens den oförklarliga delen särskilt besynnerlig. Konstvärlden är inställd på en sådan meny och obegripligheten kan utan alltför stora svårigheter produceras. Förstås skall hela detta konstvärldspaket läsas utifrån den pågående trenden.

Jag säger det igen: Det som är intressant i konsten är konstvärlden.

Får vi se några rökmålningar av Tian Tian Wang på Venedigbiennalen? Han är en av de yngsta deltagarna (men dock 29 år) och kommer från ingenstans. Är det ”själva konsten” som gett honom en plats? Eller att han har varit konststudent i Frankfurt?

Tian Tian Wang Smoke-gross

I början av veckan offentliggjorde Daniel Birnbaum det 90-tal konstnärer som han inviterat till Venedigbiennalen. En blandad församling av konstnärer, så långt enligt klassiskt biennalkoncept, några stora, några lite mindre stora och några som ännu inte blivit särskilt kända. De flesta är födda på 60-talet men med nästan lika många från 70-talet. Inte mindre än ett dussin såg dagens ljus under 40-talet. Endast 3 tillkom under 80-talet. En stabil erfarenhet kan alltså konstateras i urvalet. USA och Japan toppar statistiken med Tyskland på 3:e plats.

Jodå, Birnbaum vet vad som gäller, ingen utpräglad socialkritik, den inriktningen i samtidskonsten kommer att förstärkas ytterligare. Hans tema från Nelson Goodman, Worldmaking, har god trendanknytning. Konstnärerna skapar egna världar och därmed uppstår ett naturligt men långt ifrån fullständigt avstånd till det socio-politiska engagemanget. Haegue Yang från Korea kan bli emblematisk med sin idé om ”poetisk aktivism”: Konstnären (hon har det från en tysk filosof) skall ”insist” i det hon inte förstår men ändå gör. Yang är förresten utbildad i Frankfurt vilket nog gör anknytningen till Birnbaum lättförståelig.

Traditionella tekniker har curatorn också aviserat. Men det kan tänjas på ett intressant sätt. Jag tänker på Anya Zholud, det unga ryska stjärnskottet från Armory Show, som har fått stor uppmärksamhet för sina tredimensionella teckningar.

Varför han skall dra in de numera bedagade Dominique Gonzalez-Foerster, Rirkrit Tiravinja (fixar bokhandeln), Philippe Parreno och Paul Chan är något svårare för mig att begripa. Men det är antagligen etablerade förbindelser. Birnbaum gillar också Tobias Rehberger (ordnar cafeterian) och Cerith Wyn Evans.

Jiro Yoshihara (1905-72), från den japanska och legendariska Gutaigruppen, blir en del av den äldre formationen som är påtaglig. Yoshihara är känd för sina vita cirklar. Det är säkert en klok strategi att ha en vid tidslinje för att understryka konceptet med ”Worldmaking”. Kontrasten till förra biennalens mindre lyckade modernistiska kompromiss av Robert Storr är redan på det här stadiet påfallande. Birnbaum kommer säkert att få den hårda kritik som alltid drabbar huvudutställningen. Men han har med sig att agera i en korrekt trendvind och kommer säkert genom persen med äran i behåll.

Trendvinden kan också avläsas i teman i andra biennaler. Sharjahbiennalen hade ”Provisions for the future”, Athenbiennalen satsar med ”Heaven”. I Istanbul är man inställd på konstens vilsenhet och håller ett inledande seminarium med titeln ”Open labyrinth”. ”…describes the condition of an art that, conceptually, has lost its self-definition; that finds itself stripped of its spatial demarcation and historical moorings; which, ontologically, is without its self-evident modalities of appearing in the world. What threads can guide curatorship in the age of an open labyrinth?”

I Lyon handlar det om ”The Spectacle of Everyday”, karnevalen är i ropet – på biennalen har Birnbaum lovat en parad. Hänger man däremot inte med låter det som förr. Den igår invigda Havannabiennalen (med låg konstnärsprofilering) fortsätter som ett gammalt tröskverk: ”Integration and resistance in the global era”. Och i Montreal blir det ”Central narrative of open culture”.

Ser man på nedanstående två exempel står det klart att Birnbaum verkligen försöker följa upp sitt tema. Och det gäller genomgående. Riskerar han att illustrera sin idé? Nej, konceptet är så brett att nästan hur många konstnärer som helst kan passa in.

Haegue Yang, Installation 2008

Anya Zholud, tredimensionella teckningar från Armory Show 2008 ”gynekologmottagningen”.

”En ovanligt stark biennal” är Dan Jönssons, något sentimentala betyg på Sharjahbiennalen 6. Antagligen är det så att det går att åstadkomma en ”stark” biennal om man anstränger sig. I Sharjah är det en balansgång eftersom förutsättningarna är sämre än vad som normalt gäller för biennaler. Ingen utmanande kritik. Sådant har funnits tidigare då bland andra konstnärer som Santiago Sierra och Solokov har trampat i censurfältet. Den här gången är urvalet omsorgsfullt planerat och kritiken ersatt av mera subtila varianter som inte direkt framstår som olämpliga. Porträttet av Shejken Sultan bin Mohammed Al Qasimi med kassaskåpsdörren bakom av Halil Altindere går för sig. ÄvenNikolaj Bendis Skym Larsen (Danmark) video om gästarbetare i Förenade Arabemiraten med bilder av deras familjer hemma i Indien pekar ut en social historia om det strikta klassamhället men utan att ställa till något. Ett udrag kan ses här.

Curatorerna har sina retoriska knep för att få biennalen på andra banor än de politiska. Isabel Carlos (stationerad i Portugal, tidigare ansvarig för Sydneybiennalen 2004) får till en exemplarisk plattityd:

”The project will be focused on artists working with concepts like immigration, travel, narrative, fiction, memory and history, escape and exile, but also producing works with a tactile and physical dimension, works of passage from one side to the other, of crossing”

Övervikten av kvinnliga konstnärer är naturligtvis en fjäder i hatten, 36 av 62. Men här var det Carlos som gick in och korrigerade. Den här biennalen byggde på inkomna förslag och när de behandlats såg det inte alls bra ut. Carlos beslöt då att bjuda in kvinnliga konstnärer för att få en mera korrekt fördelning.

Jack Persekian, permanent curator, drar många dunkla varv i sin nästan ogenomträngliga text med mycket abstraktion och lite konkretisering, t ex:

”The Biennial in this case can redefine its raison d’être from that of a surveyor of themes, topics and theses to that of an interlocutor, mapping from a vantage point the narratives artists articulate, the archaeology they surface, and the propositions they propagate.”

Att man går in för regionala konstnärer är naturligtvis helt i sin ordning. Det vore emellertid intressant att få veta hur de andra hamnat där. Antagligen är det mer eller mindre tillfälligt. Carlos tar med sig ett par konstnärer från Brasilien (hon kommer därifrån) och Portugal. En del andra konstnärer har varit verksamma i Mellanöstern eller är tidigare deltagare i Sharjahbiennalen.

Gaza kan man självklart inte komma ifrån. Biennalens officiella hållning är diplomatisk, man tillägnar biennalen barnen i Gaza vilket är ett humanistisk val som det inte är mycket mer att säga om.

Sharjahbiennalen är omsorgsfullt balanserad och kan summeras som en biennal som gör det mesta rätt. Inga stora stjärnor, istället främst mindre kända konstnärer vilket är ett grepp som använts några gånger på andra biennaler. Med andra ord har det varit möjligt att genomföra en biennal som lever upp till den standard som man förväntar sig av internationella biennaler. Eller åtminstone nästan. Det som framstår som mest positivt är det pedagogiska projektet. Att skapa ett utrymme för internationell samtidskonst i Mellanöstern. Onekligen ett nyhetsvärde.

Halil Altinderes porträtt av shejken med kassaskåp

Lara Favarettos installation med borstar för biltvätt

Mellanöstern är hett. Hettan har spridit sig till svenska breddgrader och vad jag kan se har inget annat land i världen varit så angeläget att intressera sig för Förenade Arabemiraten som Sverige. Kulturnytts Mårten Arndtzén och DN:s Dan Jönsson har båda besökt 9:e Sharjahbiennalen och konstmässan i Dubai.

Konsten brukar sällan kunna utföra några meningsfulla sociala uppgifter men i den här delen av världen är det annorlunda. Censuren är stram men konsten har blivit en plats där det kan lyftas en smula på förlåten. Exklusivt blir det naturligtvis men intresset i begränsade kretsar är påtagligt. För mässans del är det relativt enkelt. Konstmässor är kommersiella och erbjuder produkter som är säljbara för en given kundkrets. Även samtidskonst måste vara med för att ge det rätta intrycket av vad som är mode i den fria världen. Nu finns det också allt fler konstnärer från den arabiska regionen. Konstdiplomatin är alltså inte utan verkan även om de flesta av dessa konstnärer är utbildade i väst och antingen verkar och har delvis verkat där. Men som sagt finns det klara gränser för vad som är lämpligt. Tuttar går inte för sig vilket Arndtzén nämner som ett milt möte mellan öst och väst. Det rör sig om Alona Harpaz, en Berlinbaserad konstnär från Israel. Israeliska konstnärer kan inte personligen delta i evenemangen här men de kan medverka genom sina gallerister. Hon är inte precis världens intressantaste med sina läckra kvinnoporträtt. I varje fall fanns det tuttar med och det problemet löstes elegant med små lappar. För jämförelsens skull finns en olappad variant på temat.

Alona Harpaz Lappad

Alona Harpaz Olappad

Men sålunda har mängden av regionens konstnärer ökat väsentligt sedan förra årets mässa och det råder ingen som helst tvekan om att arabiska konstnärer nu har blivit talrika i DIS. De är också heta eftersom det arabiska området alltjämt är jungfruligt, exotiskt och en smula autentiskt. Konstgreppen och referenserna kommer som det brukar vara från väst medan ämnesval och atmosfär – som det också brukar vara – kommer från öst. Den egyptiska konstnären Doa Aly visar t ex en performancevideo A Tress of Hair (6 000 Euros, Hamburggallerist). Den utgår från en berättelse av Guy de Maupassant med samma titel.

Doa Aly: Videostill A Tress of Hair 2008

Shoja Azari, filmare och Shahram Karimi,målare, båda födda i Iran, samarbetar genom att filmade bilder projiceras för att sedan exakt bli avmålade och därefter filmade igen i en loop. Prisläge ca 18 000 Euros (Heller Gallery, New York).

Shoja Azari och Shahram Karimi

Vad är det som gäller, vad har gällt och vad kommer att gälla? I konsten är det inte alltför svårt att svara på de två första delarna av den frågan. Den tredje är inte heller alldeles omöjlig. När det händer något har det alltid redan hänt. Medan vi väntar på att konsten skall komma med något nytt utspel kan man vara övertygad om att det redan finns. Förändringar är av två slag, de utomordentliga långsamma och de relativt snabba. I sin tur kan detta knytas till två slags förändringar, de som utvecklas kontinuerligt eller genom traditionsbrott.

Problemet med förändringar som det ser ut idag är att det knappast rör sig om hur något ser ut. Det är hur det skall beskrivas och teoretiseras som är den avgörande saken. Vi har länge haft den socialkritiska eran vilket innebär att vad som än dyker upp kommer det att beskrivas i de termerna.

I Norge skall man diskutera huruvida Norge befinner sig i en nyromantisk våg. Antagligen en helt onödig debatt. Vad är det som gäller? Inte ens i Norge är det någon nyromantik som gäller eller som kommer att gälla. Säkert kan det på lägre nivåer finnas ett designorienterat intresse för romantik. Om romantiken skall in i samtidsdiskursen kommer den ofelbart att bli ett projekt om romantik vilket blev fallet när nyromantiken senast gjorde en visit i konsten under 1980-talet.

Socialkritiken som ivrig världsförbättrare och aktivistisk deltagare i hållbar utveckling har sett sina bästa dagar. Ett bra exempel på vad som är aktuellt nu är Klara Lidéns utställning på Moma i New York. En snabb blick ger intryck av expressivitet och institutionell kritik. Hon har byggt en vit kub i den vita kub där hon installerar. Den vita kuben har ovansidan full av hopvikta papplådor. Hon har tagit bort väggpanelen på ena sidan i rummet vilket gör det möjligt att se ut i staden genom fönstren. På golvet finns en video som visar hur hon kastar diverse saker i East River. Detta till musik av Stockholmsgruppen Tvillingarna (vilka de nu kan vara, vet någon?)

Nå, det blir varken institutionell kritik eller äkta expressivitet. Inte heller passar det in i den vanliga ramen för socialkritiken. En social läsning är ändå det som görs, men då full av osäkerhet. På en gång är det både mera intimt och generellt. Förmodligen är det sådant vi får se mer av framöver. Lidén klättrar mot den internationella toppen men hon har ännu en bra bit kvar. Hon har fått en berömmande recension i New York Times. Utställningen pågår till den 8 juni.

Här en kort videopresentation av Klara Lidén.

Från öppningen

Utsikt och video

Anslående, kan man utan vidare kalla Qiu AnXiongs Staring into Amnesia. Konstnären har med raska språng klättrat snabbt in i den internationella eliten. 2006 deltog han i Shanghaibiennalen och ställde också ut i Serpentine i London. 2007 visades han världen över för att 2008 delta i Sydneybiennalen och Art Basel. I Art Basel väckte han sensation med sin järnvägsvagn Staring into Amnesia. Nu finns den sistnämnda på Arken i Köpenhamn.

Staring into Amnesia är vad en kinesisk konstnär bör göra. Kinesisk historia i en samtidskontext med stark fysisk närvaro. Qiu AnXiong är nog allra bäst i sina animerade filmer där han själv tecknar och med mödosam teknik skapar sina bilder.

Man kan nog se det här som ett uttryck för en alltmer markvinnande upplevelseestetik inom ramen för socialkritiken. Snyggt, attraktivt, intressant och bekräftande.

Lars Lönroth intervju i Kulturnytt.

Och rörliga bilder här.

Jag har också några unika filmklipp som visar Renoir och Monet som målar samt en promenerande Degas. Här.

Vi har en liten och nog så intressant fördjupning i diskussionen kring yttrandefriheten. Tack till Mazyar Saffar som gav länken till Elena Namlis uppsats i ämnet. Namli är teologie doktor vid Teologiska Högskolan i Stockholm. Jag har tidigare letat efter den uppsatsen. Jag var nyfiken på om en teolog kan åstadkomma något vettigt när andligheterna skall sorteras och värderas.

Vad jag kan förstå hämtar Saffar sin ammunition från Namli för att hävda en synpunkt som vi har hört länge: Man skall respektera en svagare kultur. Texten i sin helhet är värd att studera, finns att hämta här.

Den strategiska plan som Namli rör sig med är att problematisera vad som är mänskliga rättigheter. Det går alltid att göra. Hur skall de tillämpas, vilka är de, vad händer när de kommer i konflikt med varandra etc.? Hon gör det för att få till argumentet om att yttrandefriheten inte skall ha någon särställning utan mycket väl kan underordnas andra kulturers syn på vad som är väsentliga rättigheter. Filosofiskt sätt är det inte svårt att visa hur komplex frågan om mänskliga rättigheter är. De kan relativiseras i all oändlighet på en filosofisk nivå. Men det handlar om att ha pragmatiska förhållningssätt, vad skall rimligtvis gälla i denna värld? Vilka spelregler skall vi ha? Här är hur som helst ett par vägledande citat från Namlis skrift:

”I vårt fall är det fel att resolut hävda att yttrandefriheten alltid skall ha extra skydd eftersom den har högre status i vår kultur, om vi samtidigt menar att andra stater eller multilaterala organisationer skall respektera de globala och regionala överenskommelser som säger att alla mänskliga rättigheter i princip skall betraktas som likvärdiga och att alla avvägningar mellan rättigheterna alltid kräver tydlig och interkontextuellt hållbar argumentation.”

”När vi i väst inte godtar en del muslimska länders reservationer mot jämställdhetskraven då dessa reservationer till stor del bygger på att man av tradition prioriterar religionsfriheten före kvinnors rätt till lika behandling, bör vi vara noga med att inte prioritera yttrandefriheten före andra rättigheter enbart med hänvisning till vad som gäller i vår egen demokratiska kultur.”

Vad det här hänger och drar i är överskridandets problematik. Om en kultur skall kunna överskrida sina normer är yttrandefriheten en förutsättning. Och när det handlar om de muslimska staterna som använder religionen till att kränka de mest grundläggande aspekterna av de mänskliga rättigheterna är det svårt att se några fördelar med Namlis ansträngningar. Självklart har hon en agenda. Hon har redan bestämt sig vad som gäller utifrån några välkända fall: Jyllands-Posten, Åke Green och i förbifarten Reinfeldts otillräckliga diplomatiska samspråk med Arabiska Förbundets ambassadörer.

”Men i det aktuella fallet kunde det konstateras att den danska staten anser det vara vars och ens rätt att fritt yttra även de uppfattningar vars enda innebörd är att mobba en grupp människor.”

Det kunde vara välgörande om någon orkade hålla sig en liten, liten stund innan man drämmer till med vad man menar är en sanning. Vi vet inte om det ligger till som Namli påstår. Jag tror inte att Jyllands-Posten hade någon plan. Vad jag har inhämtat, och det är alltså även från andra danska tidningar, är att det var en journalistisk nyhet som dök upp. Är det farligt att göra teckningarna av profeten? Journalistisk sett var det en naturlig följd att göra några teckningar något som Jyllands-Posten hann först med. Ingenting hände. Först efter närmare ett halvt år iscensattes i diktaturstaterna genom styrd uppvigling omfattande demonstrationer och skadegörelse. Naturligt nog kan man se publiceringen som onödig med tanke på vad som hände. Men det var inte medräknat och därefter blir det en principsak. Visst är det berättigat, utan undantag, att karikera religioner. Vi lever i en värld där man inte behöver respektera tomtar och troll. Så kan man göra en praktisk avvägning och komma fram till att det inte alltid är värt besväret. Å andra sidan är det omöjligt att avgöra när någon är tillräckligt intresserad för att sätta igång en kanonad av jeremiader över kränkta religiösa symboler. De flesta trossamfund har samma uppfattning men de flesta av dem har lärt sig att det är klokare att låtsas som det regnar.

Och i sakfrågan om yttrandefrihetens eventuella knäfall inför religionen kommer man aldrig att finna en tillfredsställande lösning på frågan om vilka intentioner som skall gälla vid en kränkning eller en möjlig kränkning. Varje tendens till kränkning kan alltid misstänkas för att ha en dold agenda. För att komma undan detta bör man därför hellre fälla än fria. Allt skall inordnas under religionens storhet. Tron på tomtar och troll skall beledsaga människan som skall akta sig för att överskrida sig själv och sin kultur.

O Sancta Simplicitas.

För några dagar sedan skrev Mikael Olofsson i GP om konstskandaler. Ett vanligt ämne för konstskribenterna är att berätta om hur utsuddad gränsen är mellan konst och icke-konst:

”I den mån gränsen ännu alls är urskiljbar så släpas konst och verklighet fram och tillbaka över den. Inte undra på att den suddas ut.”

Det låter sig sägas men är i det närmaste fullständigt ointressant. En gång i tiden, under modernismen betraktades konst som något som alltid hade ett betydande värde. Varje gång konst kom upp blev det därför en het fråga, här fanns det något värdefullt. Men nu är vi inte där längre och vi har istället massvis med dålig konst. Sådan får gärna ligga och slira i gränsområdet mellan konst och icke-konst. Ingen bryr sig om det. Men, Olofsson tänker tydligen inte på att gränsen är lika knivskarp som alltid när det handlar om bra konst. Då är det inget snack om vad det rör sig om.

Efter denna vingliga inledning tar sig skribenten in i det ämne han siktat på, konstskandalerna och särskilt Odells. Vi vet redan att den skandalen har fått konstvärldens välsignelse. Trots några smärre övertramp (kunde ha skadat svag grupp) ansågs det inte värre än att det kunde aktivt försvaras.

Min skandal blir också berörd:

”Effekten av Lars Vilks verk var enorm, men förutsägbar och cementerande. Oavsett avsikten blev dess verkan reaktionär.”

Linjerna är lite öppna i det här uttalandet. Cementerade den konstvärldens hyckleri med den konstnärliga friheten? Kanske hjälpte händelsen till men jag tror inte att effekten blev annan än att hyckleriet blev synligt. Trots att konstvärlden ansåg att den begränsning av friheten man ivrade för ingår i dess politiska agenda. Jag får vara nöjd, projektet blev betydligt bättre än som det såg ut från allra första början. Konstvärlden kom faktiskt till skott och ex-kommunicerade konstnären. Och så var det klart att en del av konstens gränslöshet hade en lätt synlig gräns.

Sedan är frågan vad Olofsson menar med att dess verkan blev reaktionär. Så långt är det riktigt att en kränkning av en religiös Islamsk symbol exklusivt och av vissa grupper ses som ett reaktionärt beteende. Men blev verkan reaktionär? Hela den danska fejden medförde inga mätbara effekter om hur danskarna såg på sina invandrare. Skulle denna svenska konsthändelse, trots allt mycket mildare, kunna åstadkomma något sådant? På ett sätt, men så menar han säkert inte, har han rätt. Idag kan man inte längre publicera några bilder som kränker profeten. Reaktionärt på sitt sätt, men här slår den egendomliga politiska inverteringen till, vänster blir höger och höger blir vänster.

Men förmodligen är den generella slutsatsen att ingen tog skada av den debatt som så uppenbart inte dominerades av någon falang.

I The Guardian har den välkände kritikern Jonathan Jones klagat över samtidskonsten: ”All the shallowness of modern mass culture began in avant-garde art 40 years ago. We’re Warhol’s ugly brood”.

Konsten har förlorat sin själ. Jones är inte någon uttalat konservativ kritiker men här har han kommit med en bekännelse som visar att polityren är tunn.

Michael Archer (kritiker, konsthistoriker och rektor för Ruskins konstskola) griper berättigat in. Men just då, när mina sympatier vilar entydigt med Archers inlägg kommer en liten arbetsrapport:
”I read his words at the end of a fortnight in which I had discussed with my students a range of contemporary artists whose work variously deals with economic exploitation in west Africa, the fraught politics of Israeli-Palestinian relations (from a number of perspectives), the quality of urban experience in India, the indelible trace of the holocaust in central Europe, power relations between central America and the US, and much more. All this work had been exhibited in Britain within the past year or so. All of it, too, was able to speak as it did of the human dimension to these issues through the command of the artists concerned over the possibilities inherent in the imagery and materials they used.”
Ett rejält paket med korrekt socialkritik. Och, som många gånger sagt, visst kan sådant vara intressant att ta in i konsten, men varför? Archer är också övertygad om att konsten kan tillföra mänskliga dimensioner åt dessa politiska händelser. För vem då?
Nå, Jonathan Jones är i grund och botten en maskerad modernist, Michael Archer lever kvar i det tidiga 2000-talets nu nattståndna socialkritiksiver. Det är verkligen tid för någon som kan ge en sansad bild av vad konsten kan göra för något. Och framför allt vad den inte förmår.

För den som vill se ett nyskapat socialkritiskt musikverk, men överfört i symbolisk form, kan klicka till här.

Ett skatologiskt intresse har uppstått bland kommentarerna med anledning av utställningen i Malmö om att ”i anus finns ett väldigt faktiskt motstånd.” Här lurar pekoralet men det finns konstnärer som inte nöjer sig med undersökningar och funderingar. Alexander Brener har skapat sig ett namn som notorisk galleribesökare med trängande behov. Han är portad på de flesta ställen och har därför tvingats att söka sig till allt mindre kända platser. Hans konstnärliga teknik är densamma, han kommer, gör ifrån sig och varierar sedan temat i performancestil: Smeta på fönstren, fylla handen och erbjuda osv. Tekniken har han tillämpat länge och hans mest omtalade framträdanden skedde framför en van Gogh-målning. Han uppenbarar sig med sin flickvän Barbara Schurz vars profil återfinns i hennes performanceteknik: att masturbera offentligt.

De protesterar mot konstens kommersialisering och mot dess borgerlighet. Brener har härjat i Sverige vid ett tillfälle. Det var när Oleg Kulik gjorde sitt hundframträdande på Färgfabriken under 1990-talet. Då förstörde han en kollegas verk. Han har avtjänat ett fängelsestraff för att i ett museum i Amsterdam ha målat ett dollartecken på en bild av Malevitj.

Konstvärldens motdrag har varit att ignorera hans framträdanden och att ge honom så lite publicitet som möjligt. Med begränsade möjligheter har Brener blivit alltmer urskillningslös. Som man kan läsa här gav han sig nyligen på ett icke-kommersiellt galleri. Taktiken är nog inte den bästa men han finns i alla fall med, ehuru kraftig fallande, bland de 20 000 främsta konstnärerna i världen.

Alexander Brener på artfacts

Daniel Birnbaum kommer i nästa vecka att släppa namnen på de deltagande konstnärerna i Venedigbiennalen. Han meddelar i DN tre namn som skall spela en stor roll i hans tema World Making: Öyvind Fahlström, Gordon Matta-Clark och Andre Cadere. De två första namnen är lite förvånande eftersom de har valsat runt i samtidskonsten alltsedan de fick stort utrymme på Catherine Davids Documenta 1997. Cadere är dock fortfarande fräsch trots att han avled redan 1978. Hans berömmelse vilar på hans stänger, runda, tämligen långa och i regel med olika färger. Dessa bar han till diverse platser och utställningar som han inte var inbjuden till. En liten men intressant variant på temat att ställa ut oberoende. Harald Szeemann bjöd in honom att promenera med sin konst på Documenta 1972 vilket han klokt tackade nej till. Cadere är på stark frammarsch i konstvärlden.

Andre Cadere med stång

Här är en djupsinnig kommentar till Schlagerfestivalen. Ladoniens bidrag. Man skall komma ihåg att den ladonska nationalsången är att kasta en sten i vatten.

Musikvideo