Vilks.net

Hur är det då med konstvärldens mest framgångsrike provokatör, Santiago Sierra? Den stora föreställningen på Magasin 3 har fått de svenska konstkritikerna att raskt inkomma med sina rapporter.

Recensionerna är tämligen likartade. Kritikerna kommer ganska självklart fram till att utställningen består av lite hopplock och är halvbra. Men han lever inte minst på gamla meriter och särskilt omhuldar kritikerna hans projekt i spanska paviljongen på Venedigbiennalen 2003. Då stängdes paviljongen för alla som inte hade spanskt pass. Man kan dock allvarligt fråga sig varför det anses vara så bra. En sak är att den visar hur uppfinningsrik Sierra är, tillräckligt för att skapa en viss grad av kontrovers inom konstvärlden. I Venedig drabbades en del av den mindre vetande konstvärlden och sådant brukar kritikerna uppskatta.

Konstvärlden är väl fortfarande något delad inför fenomenet Sierra. Eftersom han använder och ställer ut människor från svaga grupper vilka får visa sin sårbarhet inför galleripubliken ser hans kritiker ett moraliskt problem. Men det tillhör alltmer historien. De stora framgångarna inleddes på allvar efter 2003 då han tog sin in i den verkliga eliten. Idag håller han en plats 169 på artfacts. Då kan man inte vara riktigt kontroversiell. En och annan gång hamnar hans projekt utanför konstvärlden och så var det med Stommeln Synagogue i Pulheim, Tyskland. 2006. Synagogan fylldes med koloxid och besökare (där fanns inget att se) fick gå in med gasmask. Faran var inte våldsam, det behövdes en halvtimme för att förlora livet men utställningen fick tämligen omedelbart stängas.

Riktigt bra är det alltså inte på Magasin 3 och kritikerna har sina synpunkter. Milou Allerholm ger i DN konstnären lite goda råd. Förhoppningar om mirakel saknas inte helt bland rösterna, sålunda menar Björn Larsson på Om konst, angående hans strålkastare som skall få oss att förstå hur eländigt bananarbetarna har det: ”Kanske kan ljusstrålen på banankompaniet återställa respekten för provokationen som konstnärlig strategi.” Ja, säkert har Larsson rätt, när respekt för provokation dyker upp visar den sig genom totalt ointresse. Så mycket är den respekten värd. Martin Aagård i Aftonbladet skänker oss följande tankar: ”Inga skandaler. Inga horder av papperslösa immigranter som tigger pengar vid utgången. Egentligen är det enda som stör den trivsamma vernissagestämningen en svag dieseldoft.”

Vad vill man ha? Ja, så länge Sierra inte lyckas provocera kritikerna är det bara fortsatta framgångar i konstvärlden. Om kritikerna skulle bli provocerade kommer de inte att gilla utställningen. Nils Forsberg klagar i Expressen på att han inte blir provocerad nog men tänk om han blev det? Sierra har ett omöjligt dilemma. Ett annat dilemma är att det han visar på Magasin 3 redan är välkänt för den uppdaterade publiken. Hans projekt har inte något överväldigande värde utanför sin oftast fyndiga idé och det ger inte så mycket att se det i verkligheten.

Emellertid är kritikerna fängslade av Los penetrados, hans video (den rullar också i ett Madridgalleri med fotoinstallation) som visas på Instituto Cervantes. Att vi har ett exempel på kvalitet i konsten just nu är det ingen tvekan om. Hans arbete, som man tycker borde ha åstadkommit reaktioner från åtminstone en oupplyst allmänhet, är så väl sammanställt att det inte går att komma undan. Hans metaforiska framställning av den vite mannens skuld och ångest är en tilltalande bild för konstvärlden. I videon analknullar alla tänkbara kombinationer av vita och svarta män och kvinnor.

Sierra tar inga risker, läs den här texten och inse hur vattentät den är. Om någon börjar protestera mot hans projekt bekräftas naturligtvis hans påståenden:

”The traditional paranoia of white people towards black people or of Europeans towards Africans is linked to a strong phobia. We think that sooner or later we will have to pay for our past and present greedy misdeeds. But this white paranoia is also related to the size of the dick or to the fear of a sexuality that demeans us. Our female and males might fall in love with it and that frightens us more than the perspective to lose our jobs, only your boss can take work away from us. The political reflections and the actions that derive from them are more primitive than what is ordinarily thought. Behaviours of racial identity are very animal because we are animals.”

Möjligen skulle en svart man eller kvinna stiga fram och säga att det är kränkande men det lär inte ske. För konstvärlden är det radikalt och korrekt men man tänker sig nog att den skall drabba någon som det förtjänar. Frågan är dock om det finns någon sådan mottagare som bryr sig.

From Los penetrados, 2008

Vad-är-konst-frågan förlorar aldrig sin aktualitet. I vårt eget nu famlar konsten efter att finna sin förlorade identitet. Det har inte hjälpt att tillkalla hela samhällets problemsfär som bränsle för konstproduktionsmaskineriet.

Mitt eget lilla bidrag är videoserien på YouTube. Del 2 finns till beskådande:

WHAT IS ART? DEL 2

(se bl a en originell föreläsningsmiljö, hör och se Baudelaire uttala sig och notera det dramatiska slutet)

Professor James I. Porter vid California University skriver i det nyutkomna numret av British Journal of Aesthetics om P. O. Kristellers The Modern System of the Arts (svensk översättning i Kairosserien nr 2). Han kritiserar Kristellers välkända artikel om hur gruppen av De sköna konsterna kom till och vilken betydelse den haft.

Det finns anledning att revidera Kristeller i flera avseenden. Hans slutsats är att de sköna konsterna bildade sitt eget system runt mitten av 1700-talet. Kristeller ställer inte särskilt stora krav på exakthet. Trots att medlemmarna i gruppen de sköna konsterna åkte lite in och ut vill han ändå mena att i det stora hela var systemet konsoliderat.

För den som inte känner till det här kan sägas att det alltså rör sig om litteratur, musik, måleri, skulptur, sång, teater, dans och arkitektur. Dessa kom att bilda den estetiska kategorin de sköna konsterna. Frågan är bara när detta skedde. Och dessutom på vilka premisser som de är ”estetiska”.

Kant i Kritik av omdömesförmågan från 1790 (som har haft och har en närmast ofattbar betydelse för konsten) fick inte ihop den gruppen utan tillade t ex retorik och trädgårdskonst. På goda grunder kan man betvivla att saken är fullt så enkel som Kristeller tänkte sig. Och även när man fick systemet att bli någorlunda cementerat (perfekt kan det aldrig bli eftersom det konstant finns kandidater som vill tränga sig in med mindre eller större framgång) återstår problemet med vad de har gemensamt. Först kan detta verka enkelt: de har skönhet eller det estetiska som gemensam nämnare. Emellertid går det inte med vilken skönhet som helst. Kant skruvade upp eldkraften på detta begrepp till den särskilda, andliga skönheten. Tidigare hade skönhet varit något för finsmakare främst för överklassens avkoppling och intresse.

Men Kants skönhet räcker inte heller. Filosoferna efter honom gav skönhetsbegreppet en annan inriktning. Det styrdes alltmer in i konsten och blev något som konstnärerna skapade. Och inte nog med det också själva skönheten förlorades och ersattes av en uttrycksfull och överskridande estetik vars innebörd aldrig har kunnat definieras. Dessutom skulle den här skönhetsversionen betyda full identitet och autonomi för konsten – vilket tog sin tid.

När jag skrev min doktorsavhandling Konst och konster (1987) siktade jag på 1750 – 1800 som konstens uppkomst. En revision är nödvändig. Konsten i modern mening (då att komma ihåg att det inte finns någon konst i någon annan mening) uppstår efter 1850. En långt mer realistisk utgångspunkt som innebär att konstens historia är ca 150 år.

Samtidigt skall man inte glömma att Kant & de tyska filosoferna spekulerade i något som överhuvudtaget inte finns. Om vi säger att konsten uppstod 1850 är det med förbehåll att det helt och hållet är ett misstag. Misstaget har inte rättats till trots flera allvarligt menade försök. Diskussionerna som fördes på 1960-talet och ännu mera uttalat under postmodernismen under 1980-talet var i närheten av en sådan revision men den blev aldrig av.

Därför haltar konsten fram med en historia och en identitet som är helt missvisande. Site Salon har aviserat ett seminarium om postmodernismens aktuella betydelse. Detta sker på Miliken Gallery den 7 mars. Man kan dock utgå ifrån att frågan om konsthistoriens revision inte hamnar på agendan.

Biennalernas kris har varit påtalad länge. Någon ny ordning finns dock inte i sikte. Biennalerna är fortfarande samtidskonstens språkrör. Felet med biennalerna är att formen och innehållet har blivit alltför givet. Konstnärerna blir inbjudna och beroende på budgeten blir det fler eller färre kända namn. Alternativet att satsa på en billigare variant med huvudsakligen mindre namnkunniga konstnärer har också prövats. Skillnaden blir inte stor. Kända och mindre kända, gamla eller unga, de gör ungefär samma saker. Curatorn kommer med sitt socialkritiska tema och skriver sin curatoriska text med citat och hänvisningar till några gångbara teoretiker och oundvikligen tilläggs att biennalen vill diskutera och problematisera högst väsentliga frågor om samhället.

Jo, det blir med tiden enstavigt, bortsett från Venedigbiennalen som är för stor och alltför splittrad för att kunna passa in i det ordinära biennalkonceptet. Konstvärlden vet om allt detta och som man kan förvänta sig har den börjat reflektera över biennalen som utställningsform (man reflekterar inte över konsten eller konstvärlden, vilket kanske kunde ha gett snabbare resultat, men det är en annan historia).

I alla fall reflekterade man i São Paulo i fjor, det var också var curatormöte om saken i Italien. I år är det Sharjahbiennalen som drar igång den 16 mars med ett seminarium om biennaler, särskilt med tonvikt på hur de arabiska konstnärerna kommunicerar med den samtida arabiska identiteten och samhället.

Bergen har bestämt sig för att starta en biennal, men inleder, får vi nu säga, ”tidstypiskt” med ett seminarium – om biennaler.

Jag har svårt att tro att det kommer att leverera några större nyheter. Intressantast är nog själva företeelsen.

Dock ger sig som bekant inte alla. Nicolas Bourriaud har ju gått ut hårt med sin Altermoderntriennal på Tate Britain. Enligt hans fasta ståndpunkt torde Sharjahbiennalen inte behöva fundera på om hur de arabiska konstnärerna kommunicerar. Alla samtidskonstnärer är numera, som han understryker ”global from scratch”. Men man inser att det är en fransk dröm påeldad av en vig och delvis övertygande retorik. Matthew Collings har skrivit – i sin oefterhärmliga stil, där han konstant balanserar på något som verkar vara naivitetens gräns – en recension av triennalen som är värd att läsa. HÄR.

Mer nyheter finns det att beakta: Filosofen ut på gatorna. Astra Taylors film ”Examined Life” drar ut filosoferna som får utgjuta sig i miljöer utanför seminarielokarna. Peter Singer ondgör sig över shoppandets etik, Zizek går runt på en byggarbetsplats och talar om att kärleken är att göra det imperfekta perfekt, Judith Butler talar gående om gåendet. Visas på IFC Center i morgon. Trailer här.

Ytterligare några kurser bör man nog lägga till i Konstfacks utbildning. När jag läste DN:s intervjuer med missnöjda studenter som tycker att skolan viker sig för politikerna. (glöm inte att se på alla arga bloggkommentare).

Uttalandena som eleverna kommer med är i och för sig inte något uppseendeväckande. Konsten skall, som kulturministern sade, provocera och utmana. Men elevernas uttalande är naturligtvis en diplomatisk katastrof. Eleverna menar på fullt allvar att de skall ha rätt att göra lite smärre lagbrott eftersom de är en ”politisk motkraft”. Sådana uttalanden är inte precis något som skänker glans åt skolan. Hur fri och överskridande konsten än vill vara är det inte möjligt att få en särskild rätt att nonchalera lag och ordning. Konsthögskolor är då inte som andra högskolor eftersom de har egna regelverk.

Konsten har onekligen ett eget regelverk då den tar sig friheter som inte alltid står i överensstämmelse med lagen. Samhället har dessutom en viss förståelse för detta. Men att få in det på en statlig utbildningsinstitution är inte möjligt.

Emellertid är den här saken intressant då den spetsar till ett problem som konsten dras med. Vad skall den vara bra för? ”Politisk motkraft” är den knappast eftersom en sådan antingen aktiveras internt i konstvärlden eller, som vi nu sett några exempel på, havererar i världen utanför.

På den gamla modernistiska tiden var det enklare alldenstund överträdelserna handlade om estetiska utmaningar i färg och form. Bråk blev det då också men det var betydligt lättare att försvara. När konsten blev socialkritisk uppstår betydande svårigheter att överföra överskridandet till den sociala och politiska scenen. I konstvärldens praxis har problemet fått sin lösning genom att konstnärerna tar upp, ja ni vet, ”angelägna frågor om makt, kön och etnicitet” och överskrider då teoretiskt de normer som råder i folkdjupet.

Jag har inga problem med att studenterna är ute i tassemarkerna med sina projekt. Under åtskilliga år har sådant förekommit. Att öppet deklarera det är emellertid mindre lyckat. Ingen konsthögskola kan sätta sig över de institutionella utbildningsreglerna. Sådan är den ordningen.

Är det en romantisk konstsyn med en övertro på konstens betydelse som är ute och spökar? Eller ligger det någonting bakom? Som konstprojekt är det inte alls dåligt. En deklaration om exklusiv behandling är att ställa saker på sin spets.

En intressant fråga är om det pågår en konstdebatt. Jag tänker lite på de stora konstdebatterna som har blivit historia. ”Är allting konst”–debatten 1962 fick fart genom Moderna Museets inköp av ett collage av Karl Erik Häggblad. Varken konstnär eller verk lär väl någon komma ihåg idag. Konstdebatten om postmodernismen inföll 1987. Dessa båda är debatter som främst rör konstvärlden och konstteorin. Det vi ser idag har obetydlig relevans i konstsammanhang. Odells projekt är i princip ett av många tröskverk i socialkritikens relationella avdelning med det väsentliga tillägget att det drabbade samman med världen utanför. Graffitikonsten är en perifer angelägenhet, en oppositionsrörelse som främst drivs av egenintresse. Den gruppen kan betecknas som svag och därför omfattas med viss sympati av konstvärlden.

Något har ändå skett. Inte minst att kulturministern framträdde och drog några stråkdrag på sin populistiska violin. Kulturministern är den som skall medla mellan högdiskursens konstvärld och lågdiskursens folklighet. När det drar ihop sig är valet lätt. Där det finns flest röster att vinna.

Sorgligt dock att det inte finns någon seriös konstdebatt. Problemet i samtidskonsten är det ofrånkomliga glappet mellan dess vilja att nå ut i samhället och dess oförmåga att uppnå ett sådant mål. Jag tänkte på det när jag läste Milou Allerholms (DN) recension av Carlos Mottas (4.198) utställning i konsthall C. Visst, det är säkert inget fel på den. Den är bara så meningslös. Allerholm skriver:

”För den som vill diskutera frågor om jämställdhet, genus och diskriminering är Mottas arkiv en guldgruva. Här finns fördomar och idiotiska generaliseringar, briljanta framlyftanden av utestängande mekanismer och hur dagens glastak fungerar. Men också exempel på hur ett konstnärligt arbete fungerar som en pågående process, snarare än som produktion av objekt.”

Ja, vem är det som vill? Ingen har något större intresse av att gå till konsten för att föra den diskussionen och konstvärldens medlemmar har annat att tänka på än att fortsätta harvandet med dessa välkända problem.

Kommentar till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth finns HÄR:

Jojo, idag fördes några konstteoretiska synpunkter in på NUG.s verk. Den finska galleristen Ilona Anhava som köpt videon gör en hyperestetisk tolkning (som går längre än Jessica Kempes artikel i gårdagens DN ”nyfödd kalv”) skriver på Newsmill:

”Det var ett ganska förtjusande, dansaktigt verk, kanske lite som den oupphörliga rörelsen i tai chi. De övriga passagerarna skapade i sin orörlighet och fullständiga passivitet en kontrast till den dansande hjälten. Genomförandet i svartvitt passade väl ihop med verkets övriga estetik.”

Inte ett öga torrt, som det heter. Men Anhava ger sig också in i konstteorin:

”Sedan besöktes Brändströms avdelning av er kulturminister, som blev rasande och meddelade att verket inte är konst. Det var ganska roande, eftersom verket enligt såväl den institutionella konstteorin – verket visas som konst av ett galleri på en konstmässa – som den intentionella dito – konstnären har gjort verket som konst otvivelaktigt är konst. Dessutom är verket konst också enligt min egen definition: det duger inte till någonting annat än kontemplation.”

Hon har nog inte läst särskilt mycket om konstteori. Som ni ser för hon in ”den intentionella konstteorin”. Det enda jag känner till om en sådan är Nigel Warburtons (i den utmärkta boken the Art Question) omdöpning av Jerrold Levinsons teori (jag har skrivit om den flera gånger tidigare, det går att söka på bloggen) till intentional-historical theory. Teorin går ut på att om konstnären gjort något med avseende på att det skall ses utifrån de sätt att se som finns i konstens traditioner är det en bekräftelse på konst. Teorin har inte fått någon betydelse och är tämligen onödig. Avhana avslutar med att hänvisa till en egen definition som sannerligen inte är hennes egen. Tvärtom det är den klassiska estetiska teorin om att konst inte kan användas till något annat än estetisk kontemplation.

Något konstteoretiskt problem huruvida det handlar om konst eller ej finns inte. Konstvärlden är helt överens om att det är konst och jag kan tillägga, efter att ha läst ett antal konstkritiker, att verket också anses ha god kvalitet.

Lägg märke till, lägg verkligen märke till hur konstvärldens aktörer flitigt åberopar den institutionella konstteorin. Likafullt tror de inte på den eftersom nästan alla i själ och hjärta tror på konsten i sig. Dessutom finns det ingen användbar institutionell konstteori. Ingen verkar vara intresserad (utom jag) att göra något åt den saken.

Dags är det verkligen att uppmärksamma behovet av EN STOR KONSTTEORETISK REVISION. Jag drar mitt strå till den stacken och efter några dagars intensivt arbete kan jag nu presentera första delen av min serie ”What is Art?”

VIDEO ”What is Art?”

Jessica Kempe skriver (ja, nu skriver alla konstkritikerna så pennorna glöder) i DN om NUGs film. Man skall ge henne rätt att det alltid är bäst att först ta reda på vad man ser innan dömandet kommer igång. Hur mycket i filmen är fejkat? En väsentlig fråga.

Konstskandaler sätter alltid igång allmänhetens fantasier. Ryding i SvD tycker säkert att han är mycket lustig med sina studentikosa och naiva förslag till konsthandlingar. Sådana kreativa funderingar från amatörerna brukar inte vara imponerande och inte heller här. Amatören ser självfallet inte sin egen dumhet. Men så kommer det också från hjärtat.

Intressant att konstvärldens store provokatör inträffar på Magasin 3 tillsammans med två lokala konstskandaler. Santiago Sierra är en av de få utmanarna som brukar kunna få till kontroversiella projekt inom institutionerna. Och han gillas långt ifrån av alla, provokationen har som bekant mindre gott anseende i DIS och är en svår genre. Emellertid verkar hans projekt på Magasin 3 vara snabbmat. Han kritiserar Banankompaniets byggnad (intill konsthallen) med en strålkastare för att bananarbetarna har för dåliga villkor. Ja, där blir det enbart nickanden från konstvärlden. Inte heller hans överironiska inträdesförbud lättar upp stämningen. Hans bajsmoduler som han har ställt ut i London har anlänt till Stockholm. Och så ett projekt om romer i Neapel. Där hade vi nog en mellandag. Ingela Lind säger i Kulturnyheterna att EGENTLIGEN är Sierra mycket mer utmanande än graffitikonstnären. Snart är vi där att UTMANINGSFAKTORN i en konstutställning skall mätas och kvalitetssäkras. Santiago Sierra ligger stadigt på plats 171 i artfacts medan NUG hankar sig fram på 42.721.

Sinziana Ravini skriver också om skandalerna (Aftonbladet). Hon talar om den allra friaste konsten, den vi inte får se eftersom konstnären har gått underground. Duchamp har gjort ett sådant uttalande, vilket hon citerar. Men inte ens Duchamp kunde leva upp till att försvinna. En undergroundkonstnär är i gammal mening en konstnär som befinner sig på en alternativscen ännu inte tillräckligt rumsren för att ingå i gallerivärlden. På Duchamps tid fanns den möjligheten. Men inte nu längre. Allt som rör sig dammsugs av konstvärlden..

De bästa konstkritikerna är med samma logik dem vi varken ser eller hör.

Expressen kunde kasta nytt bränsle på konstbrasan när de fick läsa NUGs examensessä från Konstfack. Som man utan vidare kunde förvänta sig är NUG ingen internationell samtidskonstnär med de sedvanliga teoretiska kunskaperna och ambitionerna. Han nöjer sig med några utfall och nonsensformuleringar (”Om det kostar samhället så jävla mycket, skit i att tvätta bort det”, ”blablabla…”)

Att det finns ett problem när teori och praktik skall knytas ihop på konsthögskolorna är välkänt. Emellertid är det mycket sällan det uppstår några stora konflikter. Studenterna brukar förstå ungefär vad man förväntar sig och de gör så gott de kan. Merparten söker också aktivt hjälp med sina uppgifter. Men det finns avvikare. Jag har själv varit med om uppstarten av de nya studieordningarna enligt den s k Bolognamodellen som består av två steg resp 3 års grundutbildning (Kandidatexamen) jämte möjligheten till fortsatta studier för Mastersexamen under 2 år.

Vi får anta att NUG genomförde den lägre utbildningen där han bland annat skulle hörsamma att:

”Varje år får du en ny lärare som din personliga handledare. Tillsammans lägger ni upp en individuell studieplan samt för en diskussion om ditt konstnärliga arbete.”

Och

”Institutionen för Konst vill främja en kritisk diskussion av konstnärens roll i samhället och arrangerar seminarier i aktuella samhällsämnen. Medvetenhet om identitet och mångfald är viktiga inslag i din utbildning. Du förbereds för en internationell yrkesverksamhet och möter lärare från andra länder än Sverige. Du får insyn i fältet konstnärlig forskning.”

Ja, det låter bra men vad gör skolan när man får studenter som högaktningsfullt struntar i kursplanerna? Några sådana har man alltid. Skolan brukar inte vilja vara strängt formell, lärarna är konstnärer som inte gärna vill uppträda som statliga byråkrater. Jag kan tänka mig att när NUG kom med sin film som ju är välgjord hade man svårt att komma fram till ett underkännande. Avvägningen mellan forskningsbaserad teori och konstnärlig praxis är inte enkel att göra. Inte minst med tanke på att teorin ändå väger relativt lätt när den jämförs med den konstnärliga prestationen. Studenter som är utmärkta i teori kan vara oförmögna att få till något intressant konstnärligt projekt. Att underkänna eller sparka ut studenter är något konsthögskolorna drar sig för. De undervisande konstnärerna vill vanligtvis framstå som liberala, vidsynta och institutionskritiska.

I ett vidare perspektiv handlar den här saken om hur konstnärlig forskning skall bedrivas. Jag har varit med om etableringen av denna verksamhet på konsthögskolorna och min slutsats är fortfarande att det är en omöjlighet med den form man har idag. Konstnärlig forskning är inte definierat utan den skall själv vara föremålet för konstnärlig forskning. Konstnärerna skall beskriva sitt arbete för att det efter hand skall bli möjligt att kunna bestämma vad det är för något. Enligt min åsikt hade en bättre lösning varit att utbilda konstnärerna i traditionell forskning och inte blanda den samman med konstutövandet. I det senare t ex ingår möjligheten att skapa fejkar och fiktioner efter önskemål. Så skall det vara i konsten men inte i forskningen.

Hur som helst brukar det sällan uppstå problem men ibland händer det som bekant. Som jag ser det finns det bara en lösning. Skolan måste agera formellt. Om en student inte följer studieplanerna skall denne inte godkännas. Alla blivande konstnärer passar inte in i en konsthögskolemiljö som den ser ut idag.

Men det är nog så att den gamla ordningen med bohemer och arbetsinsatser efter eget skön delvis lever kvar. Därav fallet NUG, men naturligtvis inte fallet Odell. Hon gör som skolan säger fast man där fick ett problem med en alltför kraftfull konstnärlig intervention.

Säkert svårt att underkänna en så hängiven student när han i konstens namn kastar sig ut genom ett tågfönster.

I England är man strängare. Gavin Turk underkändes på Royal College of Art 1991 trots att hans examensutställning var genomtänkt ehuru nonchalant. Rummet var tomt så när som på denna dekal (som man för övrigt finner på historiska minnesmärken): ”Cave”

Nu har det skett. Konstnär Vilks ligger bakom hela det Skandinaviska karikatyreländet. Sant är det också eftersom det stod att läsa i SvD:

”Danska Jyllands-Posten publicerade Lars Vilks karikatyrer av profeten Muhammed hösten 2005, något som gav avtryck i stora delar av världen.”

En lite annan sak finner man i Bergens konsthall. Stora ambitioner bär upp utställningen ”Looking is Political”.

Alldeles säkert är de flesta av läsarna helt införstådda med att samtidskonsten får beskrivas som politisk med sin helt förhärskande socialkritik. Emellertid lever samtidigt modernismen färg- och formlära aktivt kvar. Därigenom uppstår en välbekant motsättning. Konsthallen vill råda bot på detta med hjälp av tre inbjudna konstnärer från Iran, Norge och Ryssland (man kan inte säga varifrån konstnärerna kommer eftersom sådant skulle vara snudd på rasism). Nairy Baghramian är närmast känd för sitt lätt subtila deltagande i Skulpturprojekt Münster 2007, Bojan Sarcevic dök upp på bland annat Manifesta. Hans skulptur som är avbildad här är tämligen välkänd.

Ja, så här vill man i Bergens konsthall:

“But the political in an artwork need not exist exclu¬sively at the iconographic level. Art is also political by virtue of the way it constitutes the world and the viewer. The exhibition wants to contribute to an erasure of this boun¬dary, where one aspect does not preclude the other but can instead lead to a more liberated, dialectical position where the formal characteristics too have their own political potential.”

En komplett fake. Man har all anledning att se upp med till synes smarta curatorformuleringar. Visst konsten är själklart politisk genom att den är en aktiv del av samhället. Varje människa och varje handling och varje föremål kan tilldelas en politisk innebörd. Modernismens form- och uttryckskonst är därför också politisk. Vår tids socialkritiska konst är politisk. Alltså är hela rasket politiskt.

Trots allt kan det vara något förrädiskt med de här konstnärerna. Baghramian använder sig av ett minimalistiskt formspråk ofta med estetisk tyngdpunkt. Hon kan därför tillfredsställa både modernister och socialkritiker. Men det innebär inte att hon hamnar mitt emellan. Baghramian är naturligtvis inte någon modernist utan tillhör socialkritikerna som alla DIS-are gör.

Konstvärlden har svårt för att lära sig att skillnaden mellan modernism och DIS inte handlar om hur något ser ut utan om tro. Modernisten tror på den särskilda formestetiken där konsten skall äga en inneboende kraft i sig själv. DIS innebär en uppgörelse med detta och hävdar konsten som social konstruktion och institutionell.

Som med religionen. Hur skall man minska motsättningen mellan dem som tror och dem som inte tror? Att de som tror skall tro lite mindre och att de icke-troende skall tro lite mer?

Bojan Sarcevic: Replace the Irreplaceable 2006

Året 2009 bjuder redan på två kollisioner mellan konstvärlden och världen utanför. Odellfallet bör dock ha goda möjligheter att få en rimlig acceptans. Då redovisningen inte skall ske förrän i maj (konstnären skriver för övrigt idag på Newsmill) finns det gott om tid att lägga saker tillrätta. Om saken hanteras klokt och man ser till att få fram de bästa formuleringarna och en imponerande teoriinsats kommer det nog att hålla.

Graffitihistorien med konstnären Nug är betydligt svårare att försvara. Men å andra sidan finns det inget användbart bevismaterial. Sannolikt kan man inte bevisa vem som är verksam på videon. Brottsärendet kommer säkert att avskrivas. Men man skall skilja mellan att visa videon och dess innehåll. Visningen som Andreas Brändström gjorde på Market är en konstvärldshandling av ett annat slag än själva graffitimålandet.

Men han eldar på med sitt uttalande i DN:

”Den här konstnären har lyckats bibehålla energin i graffitin trots att den flyttar in på ett museum eller ett galleri. Det tycker jag är intressant, för jag har sett mycket graffiti där energin rinner av när det kommer in på galleri, säger Brändström.”

Jodå, tillräckligt mycket våld ger en naturlig dos av vitalt intresse.

Medietrycket mot Konstfack ökar naturligtvis med två incidenter på kort tid. Men ser man nykter på saken behövs det inte mer än några tillrättaläggande. Konstfack har också infört värdegrund och kommer säkert att försäkra att de kommer att bli alltmer noggranna i sina bedömningar av studenternas projekt.

Under tiden kan man bara konstatera att det enda sättet att få igång en konstdebatt som når utanför konstvärlden är provokationen. Samtidigt är konstvärlden avvaktande eftersom debattnivån blir låg och att de provocerande konstprojekten inte är särskilt intressanta i sig.

På fri hand har jag gjort en liten översikt över konstskandaler under en period på 15 år. Enligt listan kan man se att det var bättre kvalitet förr – jämfört med de två vi nu tar ställning till. Men debattomfånget är samtidigt större än någonsin. Troligen är det så att bloggosfären, nyhetsförmedling och debattmöjligheter på nätet vilka har växt fram under de senaste åren åstadkommer ett kraftfullt medietryck. Våra mest framgångsrika och aktuella svenska konstnärer ägnar sig däremot inte åt skandaler.

Jag är tacksam för kompletteringar av listan.

Dan Wolgers Liljevalchs 1993
Oleg Kulik Färgfabriken 1996
Elisabet Ohlson Wallin Ecce Homo1998
Bjarne Melgaard Organizing Freedom MM 2000
Pål Hollender Buy Bye Beauty 2001
Kirsten Ortwed Wallenbergmonumentet 2001
Dror Feiler och Gunilla Sköld Snövit Historiska Museet 2004
Itziar Okaritz Umeåfestivalen 2007
Lars Vilks Rondellhund 2007
André Serrano Lund och Alingsås 2007-08
Pål Hollender Göteborgsbiennalen 2007

För den som vill fördjupa sig i något annat finns mitt senaste videoarbete som handlar om skönhet och estetik. Utgångspunkten är den diskussion jag hade i norsk radio med bland annat Ingeborg Stana som visade målningar av moln i Oslo.

VIDEO